Mooooaaaahahahaha! Yngste sonen påstår att jag tror att jag är doktor och att jag ställer en massa diagnoser som inte stämmer. FEL! FEL! FEL! Jag ställer diagnoser som stämmer!
J har borelia! Den diagnosen ställde jag häromkvällen. Dagen därpå ställde doktorn samma diagnos!
Mitt i min triumf över mitt rätta diagnosställande är jag dock väldigt bedrövad. För J säger att han aldrig mer ska gå ut i skogen! Vem sjutton ska då leta rätt på mig när jag har gått vilse?
Till råga på eländet har han ju bara varit i skogen två gånger i höst. Och det är de enda två gångerna han har varit i skogen på… jaaa vad kan det vara… fem år?! Tänk då att ha sån otur så man får borelia en av de två gångerna!
De är lömska de däringa fästingarna! J hade stoppat ner byxorna i stövlarna och skjortan i byxorna och skjortan innanför jackan och… Men inte hjälpte det. Någon kväll efter sista skogsturen visade han mig sitt knä. Det var alldeles illrött – hela knät – och varmt som en vedeldad kamin! Ingen av oss fattade någonting. Vi kikade efter insektsmärken, men hittade ingenting. Inte konstigt i och för sig. Vi ser pissdåligt på nära håll båda två! Det kunde ju ha suttit en ytte pytte liten fästing där utan att vi såg det… en bebisfästing!
I ett par veckor var knät knallrött och det röda området blev allt större. Så lugnade det ner sig lite. Och så häromkvällen visade J mig knät igen. Då var rodnaden mitt på knät helt borta. Istället var där en stor röd ring runt hela knäskålen.
Då fattade jag!
Genast började jag tjata på honom att han skulle gå till doktorn… att han kunde bli jättesjuk… att han då kanske inte skulle kunna jobba på månader…
- Men lägg av! sa han. Jag har ju inget ont! Jag tänker inte gå dit!
Så i morse gick jag upp tidigt, ringde vårdcentralen och förklarade och sen gick jag till J och räckte honom telefonen. Hade han en chans att komma undan? Nej, just det! Två timmar senare satt han i tant doktorns rum och fick sig förklarat att det var en ordentlig infektion han hade fått och om han hade dröjt två veckor till med att komma kunde han ha fått en svår neurologisk sjukdom.
Nu käkar han penicillin och säger inte ett ljud om att jag är hysterisk och fjantig! Mooaahahahaha!
21 oktober 2009 kl 22:59 |
Usch då, mår han dåligt?
22 oktober 2009 kl 11:53 |
Vilken tur att min kusin har en hustru som fattar vad som felar….hejjar på dig jag…kram
22 oktober 2009 kl 18:26 |
Näe, han mår inget dåligt! Bra att nån hejar på mig!
22 oktober 2009 kl 18:28 |
Du har kanske räddat maken din till ett bra liv! Jag har vårdat just dem som blivit svårt sjuka av borelia. Tro mig de har ett helvete. Hälsa honom det. Kram Lena (boppan)
22 oktober 2009 kl 22:14 |
Det ska jag verkligen hälsa honom! Kram och tack för det Boppan!
25 oktober 2009 kl 18:40 |
Ja, jag säger då det… karlar o doktorer… de går inte ihop! Begriper inte vad som kan vara såååå farligt med en vit rock! Men nu kan ju J känna sig trygg. Han behöver ju aldrig mer gå till tant/farbror doktorn i onödan. Han kommer ju alltid att ha en diagnos INNAN han går dit! Skönt för honom!
25 oktober 2009 kl 19:32 |
Jaaa… skönt för honom! Han har det bra och det talar jag om för honom varje dag… kallas visst hjärntvätt!