Total förnedring

Han var i 70-årsåldern, långa ben och krulligt grått hår och han gick med stavar. Raska smidiga steg och kraftiga stavtag. Jag sprang i spåret. Ändå hann jag inte ikapp honom. När han vek in på 5-kilometerspåret fortsatte jag på 2,5:an.

 Jag sprang och han gick!

Hans spår var dubbelt så långt som mitt!

Ändå kom han bara en halv minut efter mig till parkeringen! Snacka om total förnedring!

När jag stod där på parkeringen och stretchade och smygkikade surt på honom när han försvann in i skidstugan fick jag verkligen tala förstånd med mig själv. ”Snälla du”, sa jag. ”Du är ju inte här för att tävla med någon, allra minst med en långbent 70-åring. Fast han den där andra då, han som bara hade liiiite längre ben än mig? Han GICK ju också, UTAN stavar, och jag hann inte ikapp honom heller. Men hallå! Inte här för att tävla och titta på andra var det ju! Du är ju bara här för ditt eget hjärtas skull. Så det ska få jobba lite och må bra! Du är här för att du själv ska få lite bättre kondition och ork”.

Men jösses vad svårt det är att låta bli att tävla! Är gubben där nästa gång då jädrar ska jag om honom om jag så ska spränga den där bultande klumpen jag har i kroppen… jag vill INTE  bli förnedrad en gång till… ja hrmm… om det nu inte går att komma ifatt gubbskrället så ska jag i alla fall ifatt han som bara har liiite längre ben än mig! Kôsta va dä kôsta vill!