Bröllop i Rådhuset – en snabb historia!

img_1750

Ett bröllop i Rådhuset är en snabb historia! Man hinner knappt blinka innan det är över!

Min bror R. och hans sambo K. drog iväg till rådhuset i fredags för att gifta sig. J. och jag var inkallade som vittnen. Alltihop var hastigt påkommet och lite smått förvirrat.

Ute var det kallt, snöigt och halt. Bruden är van att gå på höga klackar och klarade galant av isen över torget. Men jag halkade fram på mina klackar som en döende anka, hängande vid min brorsdotters arm. Jag brukar nämligen ha fotriktiga skor, så som tanter ska ha. Jag förstår inte vad som for i mig när jag drog på mig klackskorna! På något vis inbillade jag mig väl att jag skulle se elegantare ut i klackskor. Men döende ankor som haltar och kanar fram ser inte eleganta ut. Så det var helt klart en felbedömning från min sida.

Inne i Rådhuset tillbringade vi den mesta tiden i kapprummet. Det var när bröllopsföljet som var inne före oss kom ut, som vi upptäckte att vår brud inte hade fått någon brudbukett. Vi försökte låna den förra brudens bukett, men hon vägrade att släppa den ifrån sig, trots att vi försäkrade att hon snart skulle få den tillbaka igen. För att det skulle gå fort inne hos vigselförrättaren visste vi allihop, utom möjligen bruden.

J. och jag gifte oss i rådhuset för trettio år sedan och det enda vi kommer ihåg är kapprummet. Att kamma sig och hänga upp kappan tog nämligen längre tid än själva vigselakten.

Detta hade R. försökt att förklara för K. Men hon förstod nog aldrig riktigt hur snabbt det skulle gå. 

Vigselförrättaren öppnade dörren. Vi trängde oss in i det lilla rummet. R. och K. ställde sig framför vigselförrättaren, som genast – utan något förspel – utbrast:

– Tager du … denna …

R. sa ja.

– Tager du… denna…

K. sa förvirrat ja.

På med ringarna. Ett vigselbevis stoppades i R:s hand. Och sen marsch pannkaka ut genom dörren.

Jag lovar – det tog inte ens två minuter! K. såg totalt chockskadad ut! Jag tror inte hon har förstått än att hon faktiskt är gift. Det enda hon kommer att komma ihåg av den vigseln om några år är – kapprummet!

Och jag, som redan minns kapprummet, kommer bara att komma ihåg de jädrans halkiga klackskorna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: