Det är äkta kärlek det!

I över 30 år har J stått ut med mig. Man skulle kunna tro att han då skulle tycka att det vore ljuvligt att komma hem och få vistas på övervåningen när jag är på bottenvåningen.

Så har vi nämligen haft det, det sista året. Sedan jag fick problem med ryggen har jag svårt för att sitta längre stunder. Därför ligger jag på rygg i soffan i matrummet och klickar på min dator om kvällarna. Medan J, som kan sitta, sitter på övervåningen framför teven eller vid sitt skrivbord där uppe.

En kväll ställde han sig på matrumsgolvet och bara tittade på mig.

– Du! sa han. Skulle det inte vara skönt att ha en sån där reclinerfåtölj, som du kan ligga i där uppe?

– Jo, sa jag lite förstrött och klickade vidare på min dator.

Två dagar senare stod han där igen.

– Du! sa han. Det finns en sån där fåtölj till salu på blocket.

– Jaha! sa jag förstrött. Men jag har inte råd med någon sådan.

Och jag låg ju bra där jag låg!

– Jag kan skaffa fram pengar, sa han.

Och ytterligare ett par dagar senare kom han hem med fåtöljen och kånkade tillsammans med sin lillebror upp den för trappan. Jag satte mig på prov i den och kopplade in vilfunktionerna. Upp for fotstödet och bak for ryggstödet. Där låg jag som på moln. Jag ville aldrig resa mig igen.

Nu har jag utsikt över både kontoret och tevesoffan. Alltså alla de platser där J brukar befinna sig på kvällstid. Jag ligger där i fåtöljen med datorn på magen och babblar oavbrutet med honom.

Det var när jag babblade som mest, som det slog mig; Herregud hur står han ut med mig?  Ångrar han att han köpte den här fåtöljen nu och fick upp mig hit?

Jag sa något till honom och han log mot mig från sitt skrivbord. Och då såg jag – han kan fortfarande stänga av mig! Jag kan babbla på hur mycket jag vill. Han stänger sina öron och går in i sin egen värld. Nöjd med att jag bara finns där i närheten.

Det är äkta kärlek det – att fortfarande efter 30 år vilja ha sin tant i närheten, så till den milda grad att  man på egen hand räknar ut hur det ska gå till och sedan baxar hem en stor fåtölj. Och dessutom låter henne babbla vilt timme efter timme, utan att protestera.

Ikväll ska jag träffa J i stan – om jag tar mig upp ur fåtöljen!