Grattis på Mors Dag

30 maj 2010

Det ringer i telefonen, jag lyfter luren och hör yngste sonens röst:

– Hej! Det är ju Mors Dag… så jag tänkte säga grattis… men jag vet inte till vad!

 Tidigare har äldste sonen ringt. Han har redan varit med om de där funderingarna ett tag, lagt dem bakom sig (tänkt det är skit samma, just do it) och säger helt sonika:

– Grattis på Mors Dag!

Fast jag hör ju att han inte heller riktigt vet vad han grattar till.

Mellansonen dök upp här hemma i egen hög person, tillsammans med sin sambo. Jag fick kram, present som jag blev väldigt glad över och ett tveksamt ”grattis”. Där både såg jag i hans ögon och hörde i hans röst den där eviga frågan; Vad fasiken säger man Grattis till?

Även för mig tog det många år innan jag förstod vad man sa grattis till. Men nu för tiden är det bara så självklart!

– GRATTIS PÅ MORS DAG! GRATTIS TILL ALLA DINA FINA, UNDERBARA UNGAR! VILKEN TUR ATT DU HAR FÅTT DEM! VILKEN GLÄDJE DE GER DIG I LIVET! DET ÄR DE SOM GÖR LIVET VÄRT ATT LEVA! SÅ GRATTIS GRATTIS LILLA MAMMA TILL ALLA DINA BARN! 

 

Annonser

TJOHO…

29 maj 2010

Jag har lite svårt för att sätta mig vid bloggen nu. Det är så mycket annat utomhus som drar, till exempel kirskålen!

Jag har sommarstädat och gjort iordning på glasverandan också. J sitter där ute och äter frukost varje morgon nu… och fryser antar jag, för det är kyligt om morgnarna. Men är det slutet av maj så är det! Och då ska man äta ute på glasverandan! Det är i alla fall hans åsikt. Jag äter inne i köket som vanligt jag. Där slipper jag frysa om fötterna.

För tillfället får J ta sig ut till glasverandan hoppandes på ett ben. Han har nämligen lekt med skjutvapen och i samband med det hände det en liten olycka. Jag inser att det där lät riktigt otäckt. Men han är inte skjuten i benet. Han och yrhättan lekte med vattengevär och han, denne J som inte har sprungit sedan 1996, SPRANG i en trappa. Pang! sa det i vadmuskeln… hmm, det där lät ju riktigt lustigt…  det sa pang!… Men inte i skjutvapnen utan i muskeln… och sen kom J linkande in under stora besvär och med förfärliga smärtor. Dessutom, till råga på eländet, tror jag det var yrhättan som vann drabbningen, för han var klassande klassblöt också!

Och vad lär vi oss av detta? Jo, att man ska akta sig för att springa så klart!


Städnoja och svarta skurvatten

23 maj 2010

VÅR! VÅR! VÅR!

Det är ju bara så härligt!

MEN….

Hur kan altanen vara så svart och skitig, när vintern har varit så vit?

Titta bara! Så här såg skurvattnet ut efter några tag med moppen ute på altangolvet! Ändå hade J gjort rent med högtryckstvätten innan jag kom farande med såpa och mopp.

Det är lite städnoja här hemma för tillfället. Om ett par veckor fyller äldste sonen 30 år och kalaset ska hållas här hos oss. Jag vill gärna ha det lite fräscht då! Det är inte så att jag städar ihjäl mig. Jag tar det lugnt och sansat. Gör bara det jag orkar. Men… jag har börjat uppifrån och har tänkt mig gå neråt!

Nu är jag färdig med ovansidan på köksskåpen. Där är det ordentligt rengjort och alla gamla prydnader som står där är diskade, blanktorkade och tillbakaställda.

Men tänk om jag, som har en snigels fart, inte kommer längre än så inomhus! Då kommer ju ingen att förstå att jag faktiskt har städat inför kalaset. Därför tänker jag låta stegen stå framme. Sen kan jag uppmana alla gäster att klättra upp ett par steg på den och bara titta lite försiktigt ovanpå skåpen så de ser vad rent det är där!

Nu när altanen är städad har jag börjat titta på rabatterna också. Där är det grönt och frodigt och växer så det knakar. Ingen kan slå mig när det gäller växtkraften och frodigheten på min kirskål! Någon som vill ha en planta?

Att hitta några andra växter i mina rabatter kommer att ta sin tid. Fjorton dagar räcker nog inte. Så jag tror det får vara! Jag tänker inte lägga ner mig på att leta före kalaset.

Är det någon som vill komma och se på de härligt gröna kirskålsrabatterna så tar jag inträde. Tio kronor för en halvtimmas titt. Kommer tillräckligt många så kanske jag kan anlita en trädgårdsarbetare för inträdesavgifterna!

Hmmm… kanske kunde ta betalt för kirskålsplantorna också… Tjugofem kronor per planta… yey…! Gräver du upp dom själv så får du dem för tio kronor… och vips har jag sparat utgifterna för en trädgårdsarbetare… Skulle kanske rentav kunna gå på krogen… eller ta en sväng till Ullared…!

Idag fyller lilla yrhättan 10 år! Jag har sjungit halva ”Jag må hon leva” för henne i telefonen. Men dit tänker jag inte åka! Min bror drabbades igår av en åkomma där maginnehållet vägrade att stanna där det skulle vara, utan kom istället tillbaka ut där det kom in en gång samt tog dessutom skyndsamt bakvägen ut genom de nedre regionerna. Har jag förklarat så ni förstår?

Jag avskyr att kräkas! Och jag avskyr lika mycket att ta hand om andra som kräks! Låter kanske ynkligt, men sån är jag!

– Han kanske bara är matförgiftad, var det någon som kläckte.

Och då skulle det alltså inte vara så farligt att besöka honom, betydde det.

Men om det inte är matförgiftning då, utan magsjuka?  

Ja,  jag tänker då inte ta några risker! Aldrig i livet!

– Nu gör du henne besviken, sa min bror när jag vägrade komma.

Och då säger jag (till mitt försvar): Det är nyttigt för barn att inte alltid få som de vill! Dessutom får hon ju en till dag att öppna paket på och fira, när jag äntligen vågar dyka upp… efter att de har decinficerat hela huset!

Kram på er alla mina raringar där ute i Cyber rymden! (Och köp gärna en kirskål av mig till mors dag! Lever din mamma på pension kommer hon att bli jätteglad, för en enda planta blir snabbt så många så hon kommer att kunna äta kirskålssoppa varenda dag hela vinterhalvåret!)


Hur dum får man va?

17 maj 2010

Ibland är jag så korkad så jag blir förskräckt själv! Som tur är kan jag fortfarande gå och prata, så lite hjärnceller verkar jag ju trots allt ha kvar.

Det är nämligen så att vi ska få tillökning i släkten. En liten bebis. Till hösten. Min bror ska bli pappa igen. Och jag tycker att detta ska bli väldigt roligt…. åtminstone ända tills de kommer och ber att jag ska byta blöjor och ta en vaknatt… då kanske jag inte tycker att det är så roligt längre.

Men än är det alltså roligt! Och därför satte jag igång med att sy en fodrad fleeceoverall åt babyn, för att den inte ska frysa i höst, den är ju halvchilenare och såna är förmodligen lite känsligare för kyla… tänker jag. Och syr en blå fin overall som blir alldeles perfekt. När den är klar börjar min lilla Nalle Puh-hjärna tänka; men tänk om det är en flicka! Så då plockar jag fram ett fleecetyg i rosa nyanser och börjar göra en overall till. När både overallen och fodret är färdigt syr jag ihop dem i huvan, vänder ut rätsidan och börjar stoppa in foderbenen i overallen… Och Gissa Vad!?!?

PÅ OVERALLEN SITTER BLIXTLÅSÖPPNINGEN PÅ VÄNSTER BEN MEN PÅ FODRET SITTER DET PÅ HÖGER!

Och jag som hade haft ett sånt himla sjå för att lyckas sy ihop inner- och ytterhuvorna snyggt! Aldrig i livet att jag skulle sprätta upp det igen! Aldrig! Aldrig!

Just i den vevan fick jag veta att bebisen förmodligen är en pojke! Ha, tänkte jag, då kan jag slänga den rosa skiten! Men så började pedanten och snåljåpen i mig att krångla. Inte slänger man väl grejer som har kostat pengar och som man har lagt ner en massa besvär på! Och tänk om de har fel och det blir en flicka i alla fall! Och visst är det väl hemskt att inte göra färdigt det man påbörjat! Det visar väl ändå på dålig karaktär!

Så jag bet ihop och började knåpa med overallhelsiket igen!

Men huvan tog jag inte bort… minsann! Jag klippte av benen på fodret uppe vid ärmarna och skarvade ditt nya ben,  med blixtlåsöppningen på rätt ben. Och nu börjar det faktiskt likna en riktig overall! Och jag känner mig faktiskt ganska nöjd med mig själv! Så fiffig jag är! Fast jag är så dum!


Tanter på rymmen

10 maj 2010

Vi rymde i lördags, jag och de andra tre medlemmarna i Tantrymmarklubben. En av tanterna visste inte att hon skulle rymma, för henne blåste vi totalt. Hon ska fylla femtio år nästa månad och det var för att fira henne som vi var på rymmen från hem, familjer och äkta män.

Vi brukar göra så ibland – rymma från allt och dricka champagne, äta gott och skratta oss fördärvade tillsammans.

Födelsedagstanten, B, trodde att hon skulle på sminkparty hemma hos mig. Hon satt där i mitt kök, tillsammans med oss andra och väntade och väntade, men tjejen som skulle hålla i sminkpartyt kom ju aldrig. Till slut reste sig B upp och sa:

– Jag kan duka! Vilka koppar ska vi ha?

Någon dukning hade ju inte jag tänkt mig så jag blev aningen villrådig. Men jag lät henne plocka några ikeamuggar ur skåpet och ställa fram. Detta fick dock henne att bli lite förbryllad. Hon är van vid att jag alltid ska duka så fint, med finporslin och allsköns attiraljer och helt plötslig lät jag henne slarva till det. 

Sen gick jag och låtsades ringa till sminkpartytjejen och kom tillbaka och sa att hon hade fått barnvaktsproblem och undrade om vi inte kunde komma dit istället. B rynkade förvånat ögonbrynen och såg rent av lite misstänksam ut, men när jag sa; ”vi kan ju ta med oss tårtan”, log hon stort och glömde direkt allt som verkade konstigt. (Tänk så bra det kan vara att ha tårta ibland!)

J skjutsade oss, men till B:s stora förvåning släppte han av oss mitt ute i skogen. Där drog vi andra tanter på oss våra hattar och började plocka ut stora  korgar och kassar i mängder från bagageutrymmet.

– Du är blåst! Totalblåst! klargjorde vi för B.

Med henne i släptåg tog vi oss kånkande och pustande genom skogen till grill- och utsiktsplatsen på Frykstadshöjden. Där dukade vi fint med vävd tygduk, porslin, silverbrickor och champagneglas på det skamfilade träbordet med fasta bänkar, som alltid står där. Vi skålade i rosa champagne och åt västerbottenpaj med creme fraiche, röd kaviar och rödlök, samt grönsallad, frukter av alla de slag, tårta och delikatesschokladbitar.

Födelsedagstanten fick en ny hatt av oss, inslagen i en vacker hattask. Det behövde hon! Hennes gamla hatt är för liten och sitter som en liten lealös plupp mitt uppe på hennes huvud. Jag tror hon har hittat den längst in i sin mammas garderob. Med den nya hatten på huvudet såg hon ut som Robin Hood. Y hade också ny hatt och hon såg ut som Halvan. Jag såg ut som Paddington i min gamla skrålla. Och C… ja, jag vet inte riktigt vad hon såg ut som… en pantertant kanske!

Jisses vad vi skrattade där uppe på höjda… och pratade… och lekte… och sjöng och hurrade… och kastade snöbollar (för det fanns faktiskt en liten hög snö kvar i skuggan)… och målade läpparna… och speglade oss i stekspaden… och bytte hattar med varandra… och grävde i handväskorna…

Vi har gamla tanthandväskor allihop, som vi har köpt på loppisar. Det vi förvarar i handväskorna är bara viktiga saker. Där finns champagneglas (för champagne dricker vi alltid på våra rymningar),  kondomer ifall att vi går vilse i skogen och måste hämta vatten i en bäck (det har vi lärt oss av en manlig överlevnadsinstruktör), speglar och röda läppstift (så vi får vackra leenden), tändstickor (ifall vi behöver göra en brasa), fickkniv (ifall vi måste öppna ostron eller peta naglarna) och så lite andra individuella saker. Jag har bland annat en kaktång i min handväska, man vet ju aldrig vad som kan dyka upp som man inte vill ta i med händerna.

Min hals var så sönderskrattad när vi kom hem igen, så jag var tvungen att avsluta dagen med en whisky… detta tillsammans med en av tanterna som även hon kände av en ömmande hals.

Jag tror inte jag har hämtat mig än efter denna rymning!


Man måste väl kunna dammsuga…

03 maj 2010

Förra gången jag dammsög sovrummet riktigt noga blev vi av med internet. Fast att det var mitt fel förstod vi inte förrän J hade ringt, skällt och klagat rejält hos internetleverantören och de inte kunde hitta något fel. Då kollade han sladdarna i sovrummet. Och vips var internet tillbaka. Det var jag som fick ringa och avbeställa reparatören… som straff… och för att J skämdes!

Nu har det hänt igen!

Jag dammsög sovrummet och vips var vi utan internet. J satte i och ur sladdar, skakade på modemet och funderade i två timmar. Emellanåt kastade han arga blickar på mig och dammsugaren. När han till slut insåg att det här kunde han inte ordna…

– Du måste ha kört sönder någonting!

… ringde han internetleverantören. Och meddelade sedan;

– Det är fel i centralen för hela tätorten. 

Jag kände lättnaden komma krypande… då var det inte mitt fel. Men så vände sig J om mot mig, tittade ilsket på mig och utbrast;

– Nu har du gjort hela samhället utan internet!

I ett helt dygn var vi utan internet. Och nu undrar jag; vågar jag någonsin dammsuga igen?


Att man aldrig lär sig…

01 maj 2010

Jag har inte varit utanför dörren idag. Och jag vill inte utanför dörren. Jag fick nog igår!

Vi var i Skoghalls Folkets Park och frös häcken av oss. Dessutom blev vi klassblöta. J såg ut som en dränkt katt när vi äntligen kom inomhus.

Det är konstigt att man aldrig lär sig. Varje år kommer vi till Valborgsfirandet vid den tid som är utsatt i annonseringen. Och varje år får vi vänta i timmar innan elden tänds. Och varje gång säger J:

– Ja men jag sa ju det! De tänder aldrig brasan innan det blir mörkt!

Yrhättan försvann direkt, rakt in i folkmassorna. K blev kissnödig med en gång och R fick springa runt med henne och leta efter toaletter. På scenen sjöng manskören Mannhem alla de traditionella vårsångerna. Där fastnade J och jag.  J njöt av sången och akustiken. Och jag blev förvånad över att han gjorde det.

Sen började en dam läsa dikter och då försvann hela publiken ut till den ännu inte tända brasan. Där började så småningom en grupp dansa med brinnande facklor. Och då började det störtregna.

Vi frös så vi hackade tänder. Men man kan inte gå ifrån ett Valborgsfirande förrän brasan är tänd. Det krävdes en hel del bensin för att få fjutt på eländet. Men till slut sprakade det till och eldslågor och tjock grå rök vällde upp från brasan. Då sprang vi till bilen!

Som sagt; idag vägrar jag att gå ut! Det är tur att vi redan har haft vår första maj picknick. Den hade vi igår, innan brasan. Korgarna var rejält fyllda med en alldeles delikat lammstek, en underbart god sås, potatisgratäng, sallad, kursbärs-mintgelé, päronpaj, vaniljsås och cider.

J hade skurit bort allt fett runt lammsteken, stuckit in vitlöksbitar i den och penslat den med en blandning av peppar, salt, punchhonung och örter. Därefter in i ugnen i 250 grader tills den fick fin färg, sedan ner med värmen till 125 tills stektermometern visade på 55 grader. Då tog han ut den och rullade in den i aluminiumfolie. Sedan gjorde han sås på ”allt möjligt” och den blev så god så vi kunde ha haft den som soppa istället.

Resten fixade jag och det var gott det med.

Allt maten plockade vi fram på bordet hemma hos mamma och pappa. Det kanske var lite fusk att vi inte var utomhus, men vi transporterade maten hemifrån i alla fall.