#¤§!+&%¤%!#… jag blev arg!

Jag har länge gått omkring och undrat om jag kan bli arg. Nu vet jag. Det kan jag!

Under de sista tio åren har jag på sin höjd blivit lite smått irriterad någon gång. Det är allt. Men så hände detta med MIN BIL! Och jag blev som en rasande furie!

Jag skulle åka till korttidsboendet för att köra hem mamma till pappa. Och J skulle åka till stan. Vi gick ut samtidigt till våra bilar. Jag var rätt disträ och seg som vanligt. Jag såg inte stålställningen som J och hans flytthjälp dagen innan hade lutat mot husväggen alldeles bredvid min bil. När jag öppnade bildörren slog jag i den i ställningen.

– Men vad är detta? skrek jag och sparkade undan den delen som hade gjort ett litet jack på nedersta delen av min bildörr.

Då rasade ställningen rakt på min bil! Det blev en buckla! Stor som en femtioöring! Och lacken revs bort, så det blev alldeles vitt på den där femtioöringen!

Jag blev som besatt! Jag for runt och skrek och svor och slängde iväg ställningsdelar åt alla håll.

– Va i #¤%&! skrek jag. Är ni precis ”#¤%&//(”# i hövve! Hur kan ni ens komma på tanken och ställa en ställning där! !”#¤%#”!”#%&/!!!

J försökte lugna mig. Han lade handen på min axel och sa med vänlig röst:

– Det var faktiskt du som välte den på bilen! Ingen annan!

Men då blev jag bara ännu mer arg. Jag svor åt honom så jag tror fradgan stod ut ur min mun. Och detta tänkte verkligen inte min man stå ut med. Så han satte sig i sin bil och åkte! Medan jag hytte med näven och skrek efter honom och hans bil.

Ilskan gjorde mig urstark! Jag bar, släpade och drog den förbaskade ställningen till altanen, där den naturligtvis skulle ha stått från början och inte alldeles intill en röd bil med blänkande vacker lack! Sen åkte jag hemifrån med sulan i botten! Jag sket totalt i halkan och jag skällde högt i bilen hela vägen in till stan, som en rabiessmittad hund! Minst! Inte förrän jag kom in på korttidsboendet och fick syn på min ledsna och skakiga mamma, rann ilskan av mig!

När jag berättade om händelsen för min bror utbrast denne:

– Dä ä ju bare en bil!

Vadå ”bare en bil”? Det är ju MIN BIL! Min röda, glänsande pärla av 2007 års modell! Min nya fina bil, som jag är så in i skogen rädd om! Som gör mig glad varje gång jag sätter mig i den! Det är baske mig inte ”bare en bil”!

Det är som om det har gått troll i det här med mig och bilar! Min förra bil, en peugeot 206, också den röd och jättefin, var splitterny när jag fick den. Jag hade den i tre månader innan någon idiot en natt hoppade in taket på den och förvandlade taket till en badbalja. Varje gång det hade regnat ute badade fåglarna i mitt tak! Hela taket fick bytas ut.

Sen gick det ett år eller två och så voltade yngste sonen med bilen! Därmed var den bilens saga all! Det blev bara skrot kvar. Sonen hämtade vi på akuten i Örebro. Han hade ett blåmärke på överarmen! Jag var naturligtvis överlycklig över att han hade klarat sig! Men bilen… det gjorde ont att se den!

Och nu detta!

Jag berättade förstås för pappa när jag kom dit med mamma. Högljutt förfasade jag mig över vad det skulle kosta att reparera skadan. Jag såg för mitt inre öga hur tusenlapparna fick vingar och flög iväg!

– Självrisken är väl minst femtonhundra, sa jag. Kanske tvåtusen kronor eller mer.

Men jag tror pappa tyckte att jag gjorde en höna av en fjäder!

– Man lägger i lite plast och så köper man en sprayburk, sa han med ett snett leende. Det går inte på mer än fjortonhundra och vips har du sparat en hundring.

Till min förvåning belönades alla mina svordomar och mitt tidigare så dåliga uppförande när jag kom hem!?!

J hade gjort plankstek åt mig! Detta var nog inte så värst övertänkt av min käre make. Det kan ju få mig att tro att ilskeutbrott lönar sig. Blir jag riktigt arg i morgon igen, så kanske jag får oxfilé!

Tanten är lissfarli!

Ja, jag är faktiskt det! Jag vaknade lissfarli i morse!

 (Uttrycket lissfarli kommer från min yngsta syster och används av henne när hon pratar åt sin hund, som naturligtvis är just  lissfarli = livsfarlig. Åtminstone var hennes förra hund det, för den var till en fjärdedel varg.)

Normalt är jag en ganska fredlig tant. Men si så där ungefär en gång vartannat år drabbas jag av denna livsfarlighet. Orsaken brukar vara livsleda och irritation. Något som jag som sagt sällan drabbas av annars. När jag nu vaknade med det berodde det på att jag hade fått nog av att vara trött, ha ont i ryggen, ont i armbågen, dåligt med pengar, ständig oro för familjen, det eviga regnandet, ett ständigt stugsittande och diverse annat smått och gott.

Min första tanke var att ligga kvar där i sängen och långsamt tyna bort. Men så kom jag att tänka på äldste sonen, som faktiskt är mycket lycklig nu. Att ha en mamma som ligger i sängen och lider en långsam tyningsdöd – näe, det kan ju ta död på hans lycka. Så jag klev upp! Ilsken som ett bi! Ilskan var riktad mot gudarna som inte gör som jag vill. Men tyvärr råkade J hamna mitt i stormens öga (gudarna var nämligen inte tillgängliga för tillfället).

– Näe, sa han, nu får du lugna ner dig annars åker jag härifrån!

Han har inte speciellt mycket tålamod med lissfarlia tanter.

När jag började rumstera om i källaren och kasta saker i säckar, som jag ville att han skulle bära upp genast och åka till tippen med, fick han nog. Inte så att han for hemifrån. Men han sa åt mig att göra det.

– Åk ut i skogen och sätt dig på en sten! sa han.

Men hur lätt var det då? När jag kom ut i skogen fanns det inte en enda sten som inte var klädd med klassblöt mossa. Jag började titta efter stubbar istället. Men det var som förgjort det också. Den stubbe jag hittade gick det definitivt inte att sitta på. Kolla bara…

Som vanligt hade jag tagit mig till Bomans Grotta. Och som vanligt hade jag ögonen öppna efter min fiende… Maj… Margot… Greta… Lisbeth… eller vad hon nu heter. Jag har aldrig sett henne, men jag ser alltid spåren efter henne! Hon hinner alltid före mig dit. Och hon har alltid plockat alla blåbär, lingon och svampar när jag dyker upp. I tjugo års tid!

Jag hade med mig hink och bärplockare. Och höll på att svimma av i skogen när jag klev ur bilen och fick se blåbärsriset digna av bär! Var i all sin dar har Greta tagit vägen? tänkte jag först förvånat. Men sen log jag glatt. Äntligen var jag först! Trodde jag! Men den här gången hade Greta bara varit extra lömsk. Hon hade lämnat de första tuvorna åt mig. Sen hade hon skrapat rent i resten av skogen.

Jag gillar egentligen inte att plocka blåbär. I juli är skogen full av elaka flugor. Det enda de traktar efter är att komma in i öron, ögon och näsborrar på stackars bärplockande människor. Nu är ju jag en livserfaren tant, så detta vet jag. Jag hade tagit med mig ett huckle som jag stängde in öronen bakom. Och så glasögon på näsan. Men näsborrarna tvingades jag lämna fria, för att kunna andas, vilket naturligtvis ställde till en del problem. Lyckligtvis blåste det en hel del, så när jag kom upp på högre höjder hade flugorna svårt att hålla sig kvar på min näsa.

Långt inne i skogen, uppe på berget hittade jag ytterligare en tuva, som Greta hade missat. Och där hittade jag ett jakttorn också, där det gick att sitta ner. Där satt jag en stund och begrundade mina lissfarlia synder, medan jag beskådade en utsikt som räckte ända bort till Sunne.

Där upptäckte jag också att ljungen har börjat blomma så smått. Snart dags att plocka de små blommorna alltså. Torka dem. Och sedan laga rogivande te av.

Vägen tillbaka till bilen blev som vanligt besvärlig. Jag gick inte direkt vilse… jag hittade bara inte direkt… det borde vara förbjudet för dem som äger skogar att gå in i dem och fälla en massa träd och göra om terrängen… det kan ju vara farligt… folk kan ju komma bort när de inte känner igen sig… jag kände inte igen mig… på flera ställen... men jag löste problemen… och tog mig så småningom till bilen med mina tre liter blåbär… bara därför att jag är en erfaren tant… jag har gått vilse många gånger…

Nu ligger jag här i min fåtölj och är inte alls lissfarli längre. Jag är god som gull och har bakat blåbärspaj till J. Efter Leilas recept på www.recept.nu med mördegsbotten och vackert gallermönster över.

Förhoppningsvis kommer jag inte att bli lissfarli igen förrän framåt sommaren 2011. Och har J tur så är han inte hemma den dagen!