Det kostar på att stå på topp

27 december 2008

img_1958Att duka fint, laga mat och ordna det trevligt för gäster är bland det roligaste jag vet. Och ett av de bästa tillfällena till det är ju julen.

Kvällen före julafton har vi alltid grötkväll hos oss. Då ska skinkan och jultekakorna avsmakas och till det ska det finnas risgrynsgröt, julmust och sockerdricka. Julmusten och sockerdrickan ska blandas – hälften var i glasen! För så har vi alltid gjort i min familj, de konstigheterna har jag vuxit upp med.

I år var vi åtta stycken vid grötkvällen. På julafton var vi tio stycken. Jag lagade mat i parti och minut med bistånd av J. och svärmor. Min egen mor var också med i köket, men hon har drabbats av demens och har det lite jobbigt med det praktiska. Emellanåt blir hon förtvivlad för det där med demensen. Men för det mesta tycker hon själv att hon är som hon alltid har varit.

Det gör ont i hjärtat att se hennes vilsenhet. På julafton satt hon med tom tallrik och påstod att hon inte hade fått någon sill.

– Jo, sa jag. Du har fått sill och du har ätit upp den.

Det visste jag med säkerhet, för det var jag som hade lagt upp maten på hennes tallrik.  Men hon framhärdade.

– Nej, jag har inte fått någon sill!

Till slut sa svärmor med lite bitskhet i rösten:

– Ja då undrar jag vad hon har ätit, för det fanns ju inget annat än sill!

img_1978

Jag hade lagt in egen sill – Thore Wretmans citronsill, stenbitsromsgravad sill och rödlökssill. Dessutom hade jag gjort en currysillsallad.

Jag plockade ihop en tallrik till åt min mor och fyllde på ytterligare ett glas snaps åt henne. Den förra snapsen hade hon glömt att hon hade druckit och trodde därför att hon ingen hade fått.

Den varma maten bestod av köttbullar, prinskorv, revbensspjäll, salamiomelett, Janssons frestelse och potatisgratäng. Och till dessert hade vi chokladkräm med grädde, Ris á la Malta med saftsås och kladdkaka.

Det var en fröjd att se familjen runt bordet njuta av maten. Äldste sonen har börjat äta sill och tyckte riktigt mycket om stenbitssillen. Det gjorde även mellansonen, men han har alltid tyckt om sill. Yngste sonen är det lite marigare med. Men han gillar i alla fall Alladinaskarna! Pappa tycker om allting. Hemma hos honom och mamma är det han som lagar maten nu för tiden och det blir mest ”mamma scans köttbullar”, så han är lite utsvulten på hemlagat. Trots det tror jag hans favorit på jul är mina hemgjorda chokladtryfflar.

Och så har vi då gammelfaster! Henne är det allra trevligast att studera vid matbordet. Hon njuter av varenda tugga! img_2001Man kan inte undgå att se det! Hon tar sig tid att verkligen smaka och hon nästan sluter ögonen av fröjd. Tacksammare middagsgäst kan man inte ha!

Det är det som gör slitet vid spisen meningsfullt!

Men det kostar också på, när förrådet av krafter är så litet som mitt. Annandagen var som ett töcken för mig. Jag orkade knappt klä mig. Idag har jag varit upp till affären, men hela världen lutar och känns ostadig.

Nu är det ryggläge som gäller, så jag klarar av nyår! För då ska jag duka igen! Men maten får gästerna laga själva! Då har de att göra halva natten och jag kan sitta i gungstolen och se på.

Annonser

Vi lackar mot jul!

16 december 2008

Nu har jag satt J. i arbete igen!img_1901

Förr har han aldrig behövt göra något hemma. Men nu har jag fått för mig att han behöver vara delaktig. Det är bra för honom. Han ska inte behöva stå utanför något hemarbete. Så har jag inget hemarbete åt honom så hittar jag på ett. Igår fick han lacka julklappar!

Det har vi nog bara gjort en gång förut. Och det var för si så där hundra år sedan!

img_19121Det började valhänt. Lackstämplarna såg mycket underliga ut. Och emellanåt verkade elden vilja sprida sig och sluka både omslagspapper och innehåll. Men nu är ju J. en filosoferande och klurig människa, så han kom snart underfund med hur han skulle bära sig åt för att få vackra och brandsäkra stämplar.

Nu har vi alla paketen klara – lackade och fina! Förutom J:s. Det ska han få lacka ikväll!

 

img_1915Då kan han passa på att skaka och klämma på det också. Det kunde han inte göra julen för två år sedan. För då hade jag köpt en cementblandare åt honom och den var jättetung. Det var faktiskt en rent idiotisk historia. Jag fick bara ett infall. En cementblandare ska han ha! Jag satte mig direkt i bilen – en liten peugeot 206 – och körde in till stan och sprang in i affären som annonserade om dessa ting. Döm om min förvåning när jag fick se storleken på kartongen och upptäckte att den var så tung så jag inte kunde lyfta den.

Jag sprang ut igen och hämtade en kundvagn. Med uppbådande av alla mina krafter lyckades img_1920jag få ner kartongen i kundvagnen – eller snarare lyckades lägga den tvärs över kundvagnen. I snömodden kämpade jag mig ut till bilen med mitt ekipage.

Och då kom nästa problem.

Bagaget på peugeoten var för litet för en cementblandare!

Jag trodde ögonen skulle trilla ur sina hålor, så förvånad blev jag. 

Istället fick jag trycka in den skrymmande kartongen i framsätet. Det var med nöd och näppe jag lyckades stänga dörren.  När jag kom in i bilen upptäckte jag att paketet hade klämts fast stenhårt mot växelspaken och inte gick att rubba. Jag fick bara in en enda växel och det var ettan!

Två mil på ettan! Behöver jag säga mer?

Och sen till råga på allt blev karln sur på julaftonen när han fick sitt paket.

– En cementblandare? Det är ju som att få en spark i ändan, sa han. Ut och jobba bara! Du ska få en dammsugare nästa år du, så får vi se om du blir glad!


Allt är vackert och jag är nöjd!

03 december 2008

img_18401Nu har jag legat däckad ett par dagar – igen. Jag är yr, darrig, svag och enormt trött.

Ingenting har blivit gjort här hemma. Jag som ville baka pepparkakor, göra julgodis, rulla köttbullar, städa och stryka. Det här är frustrerande. Men jag är inte förvånad över situationen. Det är ju så här mitt liv ser ut.

Jag är glad att jag inte är en sån som blir bitter. Det finns ju trots allt så mycket att glädja sig åt. Där jag ligger i soffan kan jag se adventsljusstakarna i fönstren. Ute snöar det och trädens grenar är tjocka av glittrande vit snö. Hyacinterna på bordet doftar ljuvligt och etiketten på julsnapsen, som ska bli födelsedagspresent åt gammelfaster på hennes 88-årsdag, är så vacker. julsnaps

Ute på glasverandan står tomtarna uppradade i fönstren och plastgranen (som faktiskt barrar!?!) lyser så grannt.

img_18571

Jag väljer att bara se det vackra. Det stökiga blundar jag för. Jag väljer att tänka på det som är bra. Det andra skiter jag i (för tillfället). Jag har haft tur. Jag kunde ha varit född i en fattig lerhydda i Bangladesh. Det är inget fel på rörligheten i min kropp. Jag kan se och höra. Jag kan känna dofter. Jag har mat för dagen och tak över huvudet. Jag är inte ensam. Jag är älskad och jag älskar.