Utmattningssyndromet drabbar andra!

Tankarna tar så konstiga vägar i mitt huvud sedan jag drabbades av utmattningssyndrom. Jag förstår fel. Jag är trög. Och jag gör saker bakvänt. Det är frustrerande och jag blir både ledsen och arg på mig själv. Värst är det när jag är trött. Då blir tankarna som ett tilltrasslat garnnystan. Och då längtar jag fruktansvärt mycket efter att få vara som jag var förut, innan jag sprang rakt in i väggen. Då förstod jag vad folk sa. Jag kunde läsa och förstå invecklade beskrivningar. Jag kunde till och med avsluta mina barns meningar rätt. Nu står jag ofta och bara stirrar på dem när de har sagt något och förstår inte vad de menar. Jag känner mig dum!

Men det som är allra värst med min tröga hjärna är att den drabbar andra! Just nu har den drabbat min yngste son och hans älsklingströja. Och det inför den viktigaste veckan i hans liv. Han har fått ett bra arbete i en storstad och idag drar han iväg med sitt bagage. Igår tvättade jag åt honom! Han brukar tvätta själv, men det hade kört ihop sig. Kör på 30 grader, sa han. Och det gjorde jag. Fast på vanliga programmet och med centrifugen på 400 varv. Jag skulle naturligtvis ha kört på handtvätt! Imorse ringde sonen och ville berätta något ”roligt”. Tröjans resårer var kass, tröjan hade krympt och var alldeles bubblig runt blixtlåset. Hur han kunde tycka det var ”roligt” begriper jag inte.

Jag grämer mig så förfärligt! Själva tröjan hade jag inte tänkt alls på. Det fanns nämligen inte plats för två tankar i min usla hjärna. Istället tänkte jag bara på att den måste hinna torka, så jag kör centrifugen. Ibland undrar jag om det inte vore bättre att ha en aphjärna innanför pannbenet, än den jag har idag.

På tal om att gräma sig! Det finns en sak till som jag ständigt grämer mig för. Min dåliga ekonomi. Jag har ungefär samma dröm om min ekonomi som jag hade om min pappa när jag var liten. Jag drömde om att han skulle komma tillbaka och hämta mig. Nu drömmer jag om att det ska komma en miljonär och säga; Sanna, jag har förstått att du har en taskig ekonomi så här får du några hundratusen kronor! Ja, det är såna där drömmar som aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Och det vet jag ju. Precis som med hjärnan – den kommer aldrig att komma tillbaka! Just live with it, Sanna!

Mild och god lingonsylt

Jag avskyr sur och sträv lingonsylt. Den lingonsylt jag fick som barn tyckte jag så illa om, så jag var långt upp i vuxen ålder innan jag ens vågade smaka igen. Att jag smakade hjälpte föga, för det var fortfarande lika äckligt. Men så för många år sedan hittade jag ett recept som fick både mig och min man att älska lingonsylt. Nu blir vi i stället alldeles förstörda om lingonsylten är slut. För denna lingonsylt går ju inte att köpa. Så det gäller att hänga med när lingonsäsongen drar igång.

Fast jag måste erkänna att jag inte gärna plockar lingon själv. Jag åker hellre till en bäruppköpare och köper. Det gör inte så ont i ryggen! Inte får man flugor i öronen heller och inte blir man svett.

Lingon är egentligen en alldeles förträffligt bra produkt. De röda bären innehåller antioxidanter, C-vitamin, A-vitamin och mangan. Förr i tiden såldes bären på apoteket som febernedsättande medel. Och det allra bästa med lingonen är att de är alldeles gratis, om man orkar böja ryggen.

Här kommer nu receptet på min lingonsylt:

1 kg (cirka 1 3/4 liter) rensade lingon, cirka 8 medelstora äpplen, 3 dl vatten och 1,2 liter socker.

Skala och skär äpplena i bitar. Häll vattnet i en fyraliters gryta och lägg i lingon och äpplen. Koka under lock i 20 minuter tills äpplena har mosat sig. Rör ner sockret och låt alltihop koka på låg värme i 15 minuter, rör om då och då. Skumma sylten. Häll sen upp sylten i glasburkar, som har värmts i ugnen en stund (cirka 75 grader). Sylten ska fyllas ända upp till kanten på burken. Skruva genast på locket. Förvara burkarna kallt.

I oöppnade burkar står sig sylten i flera år.

Den stora tröttheten

Nu har den stora tröttheten drabbat mig igen. Jag skulle kunna somna stående på köksgolvet och jag är så yr i skallen så det är otäckt. Det känns som om hela världen är en berg- och dalbana.

I tisdags var jag på poolparty. Vi var bara tjejer. Vi drack vin, pratade och skrattade. Och när mörkret hade lagt sig som ett täcke över vårt avlånga land, badade vi i poolen. Det var härligt! Jag var inte full och jag var hemma och i säng före ett på natten. Efter det vilade jag i två dagar. På fredagen åkte jag med en av sönerna till Göteborg, cirka 50 mil tur och retur. Vi hade en lugn och trivsam dag. Han tittade på ett jobb. Jag strosade omkring medan jag väntade. Sen besökte vi hans kusin (en av mina brorsdöttrar).

Och nu har alltså den stora tröttheten drabbat mig igen! Så är det att vara utmattad, utbränd, kokt, stekt, rökt, kroniskt sönderstressad eller vad man nu ska kalla det. Jag ligger som en död sill på rygg i soffan och orkar knappt lyfta ögonlocken. Trist! Men man vänjer sig vid att leva som en sengångare. Förr jobbade jag för tre, så jag har väl förmodligen redan jobbat allt det jag skulle under mitt liv. Däremot har jag ju inte roat mig färdigt än, för det hann jag aldrig med då, när jag slet som en tok.

Mitt bästa recept på kantareller

 

Det finns inget godare än min morbror Olles smörgåsar med kantarellstuvning. Bara jag tänker på dem börjar det vattnas i munnen.

Jag blev så himla förvånad när jag häromdagen förstod att det finns människor som inte ens vet hur man rensar svamp. Så därför tänker jag nu tala om hur man gör och därefter följer receptet på kantarellstuvningen.

Man tager en liten kniv och en svamp. Borstar bort allt skräp på hatten och sedan skrapar man foten med kniven, så det yttersta skiktet, som kan vara lite skitigt, försvinner. Därefter skär man bort en liten bit längst ner på foten och delar svampen i bitar. Har man mycket kantareller så förväller man dem och fryser sedan in dem i portionsförpackningar.

Förvällningen går till så här: Lägg de rensade och delade kantarellerna i en gryta och sätt spisen på låg värme. Är inte kantarellerna för torra, så börjar snart vattnet som finns i svampen att rinna ut och så småningom täcker det svampen och börjar koka. Låt det koka en liten stund och häll sedan av spadet och låt svampen rinna av och kallna innan den fryses in. Om kantarellerna är torra och inget vatten bildas, så häll lite vatten i grytan och koka kantarellerna lite lätt. 

Så till svampsmörgåsarna! Stek tekakor eller vitt formbröd i smör i en stekpanna först. Lägg bröden på tallrik. Sen steks svampen i smör i pannan. När den har stekt en stund hälls grädde på och då måste man röra hela tiden. Grädden sugs upp i svampen och det blir tjockt och grötigt. Häll då på mer grädde. Upprepa detta ett par gånger, tills du har en stuvning som ser okey ut. Krydda med lite grovmalen svartpeppar. Bred ut svampstuvningen på smörgåsarna och lägg eventuellt på en tomatskiva.

Enklare och godare kan det knappast bli. Jo förresten, kanske! Karl Johan-svamp är nog aningen godare än kantareller. Den kan man göra precis likadant med, eller bara steka utan grädde och krydda med svartpeppar. Den behöver man dessutom inte förvälla. Den är bara att rensa och frysa in. Fast rensningen är något annorlunda, för under hatten på Karl Johan finns det sporer, ungefär som en tvättsvamp. På små baby Karl Johan, då sporerna är väldigt ljusa, nästan vita, låter man dem sitta kvar. Men på äldre Karl Johan blir de gröna och lite äckliga och då petar man bort dem.

Och jag som inte ens tog med kniven!

Där stod han gul och grann, rak och ståtlig, med en nedhuggen granstam som tak ovanför sig. Men jag såg honom i alla fall. Och jag blev så paff. Visserligen hade jag gått ut i skogen för att se om det hade kommit någon svamp efter allt regnande. Men jag trodde i min enfald att det nog skulle ta en vecka till innan kantarellerna tittade fram, så jag hade inte ens tagit med svampkniven.

Jag lade mig på knä och plockade upp kantarellen. Med fingrarna knep jag av foten längst ner och lämnade den lilla biten kvar där kantarellen stått. Att lämna kvar lite grann är viktigt, lärde mig min morbror, för då kommer det fler kantareller på samma ställe.

När jag låg där fick jag syn på en kantarell till lite längre bort… och en till… och två till… och oj oj oj, skogen var full av lysande gula kantareller. Jag plockade en plastkasse full på en halvtimma.

Nu sitter jag vid köksbordet och rensar kantareller och en och annan Karl Johan-svamp. Det är fredag och ikväll ska det bli tekakor med kantarellstuvning på och en iskall starköl till.

Ibland är livet härligt!

Man har det som man tar det!

Lycka kommer inifrån! Det har jag äntligen fattat. Det handlar om förnöjsamhet och tacksamhet. Är man förnöjsam och tacksam, så är man lycklig. Men hur blir man tacksam då? Det är ju inte bara att knäppa med fingrarna och vips, så är man tacksam och nöjd.

För min del började det med ett enkelt knep. Varje kväll innan jag somnade började jag tacka för det som varit bra under dagen. Det var ett tips jag hade fått och till att börja med kändes det urfånigt. Det fanns väl inget att tacka för när två av ungarna hade kräkts hela dagen, regnet stod som spön i backen, räkningarna hopade sig i högar och maken var grinig. Jag fick verkligen tänka till, där i sängen. Men jo, jag kunde ju alltid tacka för att jag trots allt hade vatten i kranen så jag kunde skura bort spyorna. Det är inte alla som har vatten! Och jag kunde ju tacka för att det bara var kräksjuka. Det kunde ju ha varit något mycket värre, något obotbart.

Ja så där höll jag på. Och plötsligt började tacksamheten vakna i mig och med den kom förnöjsamheten per automatik. Jag började njuta av saker som jag inte hade gjort förut – av att det luktade gott om nytvättade lakan på ett streck, av ungarnas skratt i trädgården, av klackar som hördes mot trottoaren utanför när jag inte kunde sova o.s.v. i all oändlighet. Enkla, nära ting! Och livet blev så mycket lättare, så mycket härligare. Jag insåg hur bra jag trots allt har det.

En gammal tant sa till mig en gång; Man har det som man tar det! Precis så är det. Det är tankens makt som styr ens liv. Som jag tänker, så blir mitt liv. Och jag tror att jag har blivit mycket trevligare att vara med på kuppen. För en nöjd människa är ju trevligare än en missnöjd.

Reinfeldt, lev på 7000 i månaden!

Jag läste i tidningen idag om rektorer som tjänade 80 000 – 98 000 kronor i månaden! Och för ett par veckor sedan hörde jag på radion en kille som pratade om att löneskillnaderna i Sverige behöver bli större, att det måste finnas en lägre lägstalön. Herregud! Kan löneskillnaderna (inkomstskillnaderna) bli större? Här lever pensionärer och studenter på drygt 7000 kronor i månaden och ensamstående, heltidsarbetande mammor får ut 13000 – 14000 i månaden – pengar som ska räcka till hyra, mat, barnens behov, läkarbesök, tandläkarbesök och mycket mer.

Det känns som om vi fått klasskillnader i Sverige som på 1920-talet. Vi har åter igen blivit ett fattig-Sverige, där många lever på marginalerna och inte har råd med det mest grundläggande i livet.

Min pappa lever på låg ålderspension. Han har tappat en framtand i överkäken och alla tänderna på ena sidan av munnen. Han har inte råd att ersätta dem, ens med de nya tandvårdsreglerna.

En väninna som lever på en sjukersättning på drygt 7000 kronor i månaden har inte råd att ha lägenhet. Hon bor inhyrd hos en bekant i en tvåa, där de delar på sovrummet och sover i en tvåvåningssäng, som småbarn. Ibland är de fler i lägenheten, för den manlige bekanten har delad vårdnad om sina barn. Min sjuka väninna har fått rådet av sin kurator att hyra en husvagn på en camping till bostad! Och detta är i Sverige!

Nästa exempel! Min svåger har fått proteser i båda knäna. Han är gammal, sjuk och halt. Hans läkare säger att han inte kan arbeta alls. A-kassan säger att han inte kan arbeta alls och han får ingen ersättning därifrån. Försäkringskassan säger att han kan arbeta heltid och han får därmed ingen ersättning därifrån heller. Han söker febrilt arbete, men arbetsgivarna skrattar åt honom och säger att de inte vill ha en gammal halt gubbe. Nu lever de som en fattig familj med sina barn, på min systers låga städlön. Och det är inte lätt!

De med lägst inkomster i Sverige får det bara sämre och sämre. Och det som gör mig upprörd är att politikerna faktiskt verkar tro att det går att leva på 7000 kronor i månaden. De verkar ha blivit fartblinda med sina höga löner.

 Jag önskar att Reinfelt och compani tvingades leva ett halvår på 7000 kronor i månaden! Undrar hur de skulle klara det? Det kanske skulle få dem att förstå att det inte går!

Människor är det bästa och värsta jag vet!

Det var människorna och min egen dumhet som brände ut mig. Men det är också människorna som gör mig glad och bygger upp mig igen. Och det är människorna som gör mig förbannad, besviken och desillusionerad.

Idag rinner tårarna av trötthet och utanför mitt fönster rinner regnet ner. Allt det blöta är trist. Men människorna jag ser i grannens trädgård får mig att inse att livet går vidare där utanför. De där människorna gör mig glad. Jag har sett dem hela sommaren. De kommer från Polen och är här för att jobba och tjäna pengar till sina familjer. I grannens trädgård rev de på två dagar en stor lada. Nu håller de på och bygger en carport med förråd. De har försökt att lära mig en mening på polska, men det var omöjligt, min tunga vägrade att ställa upp på de svåra sche-ljuden. Den har nog växt fast i svenskan nu vid pass 50 års ålder.

En av de polska männen talade om för mig att han skulle bli kvar i Sverige nästan ända till jul. Han är duktig på svenska, självlärd efter många långa somrar och höstar här. Han har sin brorson med sig på bygget, en rakryggad, blyg, 21-årig kille.

Förr var det så viktigt att äga en massa saker, att ha en titel som andra kunde beundra mig för, att vara någon. Nu har jag insett att inget av det där är viktigt egentligen. Det viktigaste av allt är människorna runt omkring mig. Det är de som ger livet mening. Vad ska man med saker och titlar till om man inte får värme, glädje, tårar och skratt från andra människor, från dem som står en nära. Det är det som ger mig liv och lust att leva.

Synd bara att det finns så många skitstövlar i världen också. Såna som bara tänker på sig själva, som skadar andra, roffar, river och förser sig, medan de trampar på sina medmänniskor.