På städuppdrag i fattiga och farliga kvarter

Är det någon som har saknat mig?

Nehej, inte det! Nej, nej, sånt är livet! Men jag har faktiskt varit borta några dagar. I Lerum hos yngste sonen. För att städa!

Innan yngste sonen flyttade till Lerum visste jag inte ens om att orten fanns. Nu har jag förstått och även till viss del upptäckt att det är vackert där. De har ett eget naturreservat med en ekskog  (inget som jag såg, jag såg bara skurhink och dammsugare). Genom centrum flyter en å kantad av träd och gröna växter (såg jag i somras). Och där finns en sjö (har jag inte sett på närmare håll än).

 Jag hade vilat i tre dagar för att klara av resan och städandet. Jag kom dit vid lunchtid på onsdagen. Meningen var att sonen då skulle ta min bil och åka till jobbet och jag skulle uträtta mitt åtagande. Ett åtagande som faktiskt var mitt eget förslag, eftersom han för tillfället jobbar dubbla skift och inte hinner städa. Fast det där var egentligen bara en ursäkt för att få komma dit och se honom.

Till min förskräckelse låg sonen i sängen rödhet som en överhettad kamin. Trots det försökte han resa sig och gå till jobbet. Men benen bar honom inte. Med honom liggande i sängen plockade jag, dammsög och skurade medan jag glatt gnolade på en massa gamla slagdängor, som ”gåing to the chapel and we´re gånna get määäridd”. Emellanåt, för att inte bli totalt utmattad, låg jag på soffan och tittade på sonen vars feber höjde temperaturen i rummet till hemska +27 grader.

Till min lycka ringde mobiltelefonen hela fyra gånger!!! Jag har fått stränga order av hela familjen att alltid ha mobiltelefonen påkopplad och med mig, var jag än går så de kan nå mig. Och det har jag! Alltid! I sex månader har den legat i min byxficka påslagen utan att ringa en enda gång! Nu började det plötsligt vibrera i byxfickan och ovan som jag var blev jag så rädd så jag for upp som stungen av ett bi.

Det var min bror som undrade om jag visste hur fotvårtor ser ut.

Sen ringde J för att kolla så jag inte hade kört vilse igen. Sen äldste sonen, som stod i en affär och ville veta vad han måste köpa för att kunna göra raggmunkar. Och sen mellansonen, som ville kolla att jag hade utfört det uppdrag han hade givit mig (och det hade jag, fast uppdraget visade sig vara för svårt för mig, så jag hade misslyckats). Till slut tittade yngste sonen irriterat upp bland kuddarna och gnällde:

– Men herregud va din telefon ringer!

Jajamensan! Ibland får den fnatt! Men nu ringer den säkert inte på ett halvår igen!

Jag sov i soffan den natten. Det var mitt eget val. Yngste sonen försökte tvinga på mig sängen, men jag vägrade. För man kastar inte en sjuk människa ur hans säng. Och jag sov jättegott i soffan. Ända till klockan tre på natten då det small till i brevinkastet. Fast han inte har någon tidning och fast han har avsagt sig reklam. Under dagen hade han berättat för mig att området var fullt av pundare och att det ofta var polisbilar där. Då reagerade jag inte. Men när det mitt i natten small i brevinkastet föll poletten ner och jag, som nyligen har läst ”Svensk Maffia”, drabbades av en plötslig och obehaglig insikt;

Yngste sonen bor i fattiga och farliga kvarter!

Han bor på en loftgång. Hans ytterdörr går bara rakt ut i friska luften. Det finns ingen port, som hejdar oinbjudna gäster och inga trygga kodlås. Vem som helst kan när som helst stoppa ner obehagliga saker i hans brevinkast. Vad var det nu som hade landat på mattan? En bomb? Giftig gas? En kobra? En brinnande fackla?

Jag våndades där på soffan. Till slut smög jag mig upp och ut i hallen. Och fick se något som jag inte hade sett förut. Man kunde se rakt ut genom springorna runt brevinkastet!

På mattan nedanför brevinkastet låg dock ingen bomb eller något annat farligt. Bara Lerums Tidning, som är gratis!

Jag är ingen stalker!

Himla tur att datorer och internet finns! Himla, himla tur!

Hur skulle jag annars kunna hålla reda på mina barn?

Jag har släppt dem (tror jag)! De är vuxna! De måste få sköta sig själva! Och jag kan inte hålla på och ringa till dem för jämnan – de skulle inte uppskatta det!

Men jag måste ju ändå varje dag få veta att de lever. Och jag har mina knep! Jag slår på datorn och går ut på internet. Är äldste sonen inloggad på skype, då vet jag att allt är som vanligt där. Skriver yngste sonen inlägg på sin blogg, då vet jag att han går i sin vanliga lunk.

Problemet är mellansonen, som sällan använder sig av internet. Men den här helgen har jag haft stenkoll på honom genom yngste sonen. Han har nämligen varit och hälsat på yngste sonen nere i Lerum. Genom yngste sonens blogg såg jag att mellansonen hade anlänt och jag såg också att de hade haft roligt. Dessutom kunde jag utläsa, genom klockslag och när senaste inlägget gjorts, när mellansonen hade påbörjat sin bilresa hem igen.

Påstå inte att jag spionerar! Jag är ingen stalker! Jag vill bara kunna sova lugnt om nätterna!

Det är väl ingen konst att baka bullar

Nej, det är det inte! Ändå kan vi baka efter samma recept och våra bullar blir olika som natt och dag!

Förr använde jag alltid min mammas recept. Hennes bullar blev små och torra. Medan mina bullar blev stora, pösiga och inte det minsta torra! Detta förundrade både henne och mig. Men förmodligen använde hon mer mjöl än mig och kanske knådade vi olika och gräddade olika länge.

Numera gör jag alltid Ullas bullar.

I Ullas kök tillbringade jag många timmar under mina ungdomsår. Hennes dotter var en av mina bästa kompisar. Där i köket åt vi nybakade bullar, drack mjölk och pratade om livet.

Ulla var en snäll och generös människa. Även hennes bullar var generösa. De innehöll lite mer av allting och de var enormt goda. Hennes recept ser ut så här:

100 gr smält smör, ½ liter mjölk, 1,5 paket jäst, 2 dl socker, 1 ägg, 2 tsk malen kardemumma, cirka 1,5 liter vetemjöl.

Smält smöret och värm mjölken tillsammans med det smälta smöret till fingervärme. Lös jästen i lite av degspadet. Blanda sedan alla ingredienser. Låt jäsa i 30 minuter. Kavla ut degen och bred smör över den samt sockra och ha på kanel. Vik degen dubbel, skär den i remsor, vrid remsorna och forma bullar. Lägg på plåt och låt jäsa i 30 minuter. Pensla med uppvispat ägg och strö över pärlsocker. Grädda i  225 grader i 8-10 minuter. Det blir cirka 45 bullar av den här satsen.

Det där var alltså hennes grundrecept. För min del har receptet ändrats lite genom åren. Jag använder till exempel alltid torrjäst. Jag tycker att det är bättre att baka med och dessutom står det sig hur länge som helst hemma i kökslådan. Dessutom har jag lärt mig av bagaren Jan Hedh att om jag låter degen knådas i 10-15 minuter i maskinen, så räcker det om smöret är mjukt och mjölken rumsvarm. Knådandet gör att degen får upp den värme som krävs för att den ska jäsa. Att även strö lite vaniljsocker på degen är inte heller fy skam.

Min faster Margots bullar är också väldigt goda. Men hennes recept inte är riktigt så generöst som Ullas. Här kommer det:

½ liter mjölk, 1 kilo vetemjöl, 50 gr jäst, 4 msk socker, 50 gr smör.

Sedan är det bara att knåda och baka som vanligt.

Ingefärstinktur mot illamående

Ingefärstinktur – Hur skulle jag klara mig utan det? Varje kväll tar jag 15-20 droppar i lite vatten innan jag går och lägger mig.

I många år har jag haft besvär med magen. Ofta vaknar jag på natten och mår illa och har halsbränna. Men med ingefärstinkturen sover jag för det mesta gott, utan dessa problem.

Ingefära är bra just mot illamående och besvärliga magar. Dessutom ökar örten cirkulationen i kroppen och lindrar ledvärk.

Förutom att göra tinktur av den kan man koka ett underbart gott te.

Ingefärste

Skala och hacka en liten bit färsk ingefära. Koka upp ingefäran med en kopp vatten, ta genast av grytan när det kokar. Låt stå och dra i ungefär 5-6 minuter. Sila bort ingefäran. Pressa i lite citron och smaksätt med honung.

Ingefärstinktur

120 gram skalad och hackad färsk ingefära, 3 dl minst 30 %-ig alkohol (t.ex. vodka).

Skala och hacka ingefäran. Lägg den i en burk med lock och häll alkoholen över. Sätt på locket och ställ burken varmt, t.ex. i fönstret ovanför elementet. Låt den stå så i 2 veckor och skaka om burken 2 gånger om dagen.

Sila ifrån ingefäran i ett kaffefilter. Krama ur så mycket vätska som det går. Häll upp vätskan (tinkturen) i t.ex. småflaskor med droppkork.

Det är äkta kärlek det!

I över 30 år har J stått ut med mig. Man skulle kunna tro att han då skulle tycka att det vore ljuvligt att komma hem och få vistas på övervåningen när jag är på bottenvåningen.

Så har vi nämligen haft det, det sista året. Sedan jag fick problem med ryggen har jag svårt för att sitta längre stunder. Därför ligger jag på rygg i soffan i matrummet och klickar på min dator om kvällarna. Medan J, som kan sitta, sitter på övervåningen framför teven eller vid sitt skrivbord där uppe.

En kväll ställde han sig på matrumsgolvet och bara tittade på mig.

– Du! sa han. Skulle det inte vara skönt att ha en sån där reclinerfåtölj, som du kan ligga i där uppe?

– Jo, sa jag lite förstrött och klickade vidare på min dator.

Två dagar senare stod han där igen.

– Du! sa han. Det finns en sån där fåtölj till salu på blocket.

– Jaha! sa jag förstrött. Men jag har inte råd med någon sådan.

Och jag låg ju bra där jag låg!

– Jag kan skaffa fram pengar, sa han.

Och ytterligare ett par dagar senare kom han hem med fåtöljen och kånkade tillsammans med sin lillebror upp den för trappan. Jag satte mig på prov i den och kopplade in vilfunktionerna. Upp for fotstödet och bak for ryggstödet. Där låg jag som på moln. Jag ville aldrig resa mig igen.

Nu har jag utsikt över både kontoret och tevesoffan. Alltså alla de platser där J brukar befinna sig på kvällstid. Jag ligger där i fåtöljen med datorn på magen och babblar oavbrutet med honom.

Det var när jag babblade som mest, som det slog mig; Herregud hur står han ut med mig?  Ångrar han att han köpte den här fåtöljen nu och fick upp mig hit?

Jag sa något till honom och han log mot mig från sitt skrivbord. Och då såg jag – han kan fortfarande stänga av mig! Jag kan babbla på hur mycket jag vill. Han stänger sina öron och går in i sin egen värld. Nöjd med att jag bara finns där i närheten.

Det är äkta kärlek det – att fortfarande efter 30 år vilja ha sin tant i närheten, så till den milda grad att  man på egen hand räknar ut hur det ska gå till och sedan baxar hem en stor fåtölj. Och dessutom låter henne babbla vilt timme efter timme, utan att protestera.

Ikväll ska jag träffa J i stan – om jag tar mig upp ur fåtöljen!

Nu blommar det i snön!

Ja, det blommar verkligen i snön! Alltså inte i asfalten! Utan i snön! Jag höll på att smälla av när jag fick se det.

Förra året fick jag en julros av svärmor på julafton. Hon sa till mig att jag kunde plantera ut den till våren, så skulle den blomma till vintern.

Blomma i rabatten? Ute? I snön? Mitt i vintern?Jo, jo! Visst! Säkert! Tänkte jag med ett ironiskt skratt inom mig.

Men jag gjorde som svärmor sa. När våren kom planterade jag ut den i rabatten. Och sen har jag inte tänkt vidare på den lilla kraken. Förrän igår, när jag tog mig en tur runt i min nerfrusna trädgård och fick se dess knoppar sticka upp i snön.

Det känns som ett litet under mitt i vår kalla och mörka nord. Och det inger hopp om ljusare tider igen.

Svensk Maffia

Nu har jag läst ut boken ”Svensk Maffia” av Lasse Wierup och Matti Larsson. Den var hemsk! 

Nu menar jag inte att det var en dålig bok. Det var en alldeles förträfflig bok. Den var mycket informativ och den fick mig att se världen ur ett helt annat perspektiv. Mycket av det jag läst i ofullständiga notiser och korta artiklar i tidningarna fick sin förklaring. Sin hemska förklaring, måste jag väl tillägga. Dessutom gav den en djupare bakomliggande historik till alla dessa kriminella dåd.

Det som var hemskt för min del var att jag tror jag förlorade det sista av min blåögda naivitet. Under hela hösten har jag, förutom om den vanliga kriminaliteten, läst om fina direktörer och deras mångmiljonlöner och enorma bonusar i krisdrabbade företag. Jag har läst om deras oförmåga att inse det omoraliska i det de håller på med.

Sen kom då denna boken i min hand!

Och plötsligt blev det svårt att tro att det överhuvudtaget fortfarande finns någon moral, ärlighet och godhet kvar i vår värld. För tillfället går jag omkring och tittar misstänksamt på varenda människa jag möter; Har du rent mjöl i påsen? Har du skadat någon annan idag? Kliver du över lik för att få det du vill?

Som ringar på vatten – sånt är ju faktiskt livet! Allt vi gör och säger (även något så litet som ett leende eller en ond blick) påverkar långt mer än vad vi kan ana. Det där leendet eller den onda blicken går rakt in i den person som det riktas mot och påverkar hans möte med nästa person, som i sin tur… och så vidare. Var blicken ond, så kan det sluta med att någon till slut får stryk. Om inte annat så slutar det i alla fall med en obehaglig och irriterad stämning. 

Genom vårt agerande så väljer vi ju faktist hur vi vill att världen ska vara. Och om den där ondskan får övertaget och ohämmat sprider sig vidare… oj, oj, oj… vad ska det då bli? Jag vill inte tänka på det.

Det är tur att jag är så enormt glömsk! Jag har snart glömt att jag har förlorat min naivitet, så jag går förmodligen snart runt med min otroliga blåögdhet igen. Och hur det går med ondskan får vi väl se!

Mani på porslin och glas!

Jag dricker inte kaffe! Jag tycker kaffe är äckligt! Dessutom får jag ont i magen av det!

Ändå samlar jag kaffekoppar!

Det ska vara gamla, svenska kaffekoppar. En av varje. Ingen ska vara den andra lik. Jag har kaffekoppar bland annat från Nyköping, Gustafsberg, Rörstrand och Karlskrona. En del av dessa porslinsfabriker är nedlagda sedan länge. De flesta av mina kaffekoppar är från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Människor drack ur dem då och de dricker ur dem fortfarande! Ja, inte jag då! Men de jag bjuder på kaffe.

Min passion för porslin kommer förmodligen från min farmor. Hon och jag brukade sitta och titta på hennes finporslin och vaser. Hon berättade var de kom ifrån. Och hon bestämde även när jag var liten att hennes finservis skulle jag få när jag blev stor. Och det fick jag också! Hon brukade ge mig och mina kusiner porslinsfigurer i present. Det var fina figurer från kända och bra fabriker. 

En av mina kusiner hade väldigt svårt för dessa figurer. Hon hade inte mage att slänga det hon hade fått av farmor, så hon satte i system att ”tappa” den ena figuren på den andra så det bara blev porslinsflisor kvar. Två flugor i en smäll alltså!

Jag undrar om hon ångrar sig idag? För idag samlar hon och jag porslin tillsammans. Vi springer i porslinsaffärerna tillsammans och köper en kaffekopp och en tallrik då och då. Och jag tror farmor ler från sin himmel.

Båda två har vi mani på glas också. Under några år semestrade vi några dagar varje sommar i glasriket i Småland. Det var rena lyckoruset att få besöka alla dessa glashyttor med sina vackra glas, skålar, vaser, karaffer.

När det gäller glas är jag nu för tiden mest inriktad på gammalt pressglas. Det tycker jag är så otroligt vackert. Som assietter till kaffekopparna har jag fått tag i små vackra pressglasfat från 1940-50 talet. Att ställa fram de gamla kopparna och dessa fat är verkligen effektfullt. Till det ska det naturligtvis vara sju sorters kakor också – som på farmors tid!

Krydda Nyttigt!

 

Visst ser min lunch trist ut? Bulgur och en grillkorv från Hemgården.

Men oj vad nyttig den är! Tack vare kryddningen.

Gurkmeja och Koriander!

Vi kan börja med gurkmejan, den krydda som ger curryn sin gula färg.

Inom modern forskning har intresset för gurkmejan blivit allt större. Den har nämligen visat sig innehålla ämnen som är både antiinflammatoriska och antioxiderande. Bland annat pekar forskning på att gurkmejan kan förebygga Alzheimers sjukdom och att den har en skyddande effekt mot cancer. Den minskar dessutom mängden magsyra och skyddar mot inflammationer i magen. Den har effekt mot reumatism, minskar nivån av dåligt kolesterol, motverkar bakterier och svamp och skyddar levern mot skadliga ämnen. Och nu är frågan den om inte gurkmeja även har effekt på diabetes. Vid försök med djur som har diabetes har den visat sig minska blodsockernivåerna.

Och så till koriandern. I Kina trodde man en gång i tiden att den skänkte odödlighet. Och i Europa brukades den som afrodisiaka. Det den verkligen gör är att lösa kramper i mag-tarmkanalen och gallväggarna. Den stimulerar aptiten och matsmältningen, är milt lugnande och motverkar magknip som uppstår när man äter svårsmält mat.

Kryddningen av maten kan alltså ha positiva hälsoeffekter! 

Förutom det så blev faktiskt min bulgur mycket godare med lite koriander och gurkmeja i.

Vilse i Uppsala – igen!

Åter igen har J. och jag varit till Uppsala. Vi skulle egentligen till Arlanda, men på vägen dit behövde vi in till äldste sonen och lämna av lite saker till hans lägenhet. Den här gången åkte vi Audi, men det gick lika bra att lägga ner passagerarsätet i den och sova. Ute på vägarna var det blött, saltat och otäckt. Bilrutorna blev så skitiga så det nästan inte gick att se ut genom dem.

Jag sov bra i Audin medan J. kämpade med körandet. Emellanåt slog jag upp mina blå och undrade om jag skulle byta av honom. Inte för att jag ville, utan för att vara artig. Men han tackade nej och lät mig sova vidare, tills det var fem mil kvar till Uppsala. Då körde han in på en mack, tvättade rutorna och klargjorde för mig att nu var det min tur.

Jag hade redan kört den dagen. Två mil, för att lämna av en bil, innan vi åkte mot Uppsala. Så jag visste att jag inte hade en bra dag. Min hjärna hade fungerat osedvanligt dåligt. Den trodde att den skulle stanna för grönt ljus och köra för rött! Och emellan ljussignalerna försatte den mig nästan i koma! Om detta sade jag inget till J. utan satte mig snällt bakom ratten.

Rondellen i Enköping klarade jag mig igenom åt rätt håll. Styv i korken, men fortfarande med en komadrabbad hjärna styrde jag vidare. Mitt komaliknande tillstånd var så djupt, så jag inte ens reagerade när J. började skrika åt mig att svänga av. Inte förrän avfarten redan var förbi reagerade jag. Men inte på vad J. skrek! Utan att han skrek!

– Skrik inte åt mig! röt jag och körde lugnt vidare.

Efter ett par minuter började jag babbla om att det var så lätt att se fel på skyltarna. Och det var menat som en ursäkt åt honom för att han hade trott att vi skulle svänga av. Jag visste ju att vi var på väg åt rätt håll! Eller… ? Var det inte väldigt många Stockholmsskyltar här? Varför fanns det inga skyltar som det stod Uppsala på? J. satt tvärtyst bredvid mig. Han ansåg att jag hade  bett honom att hålla tyst (fast jag bara hade sagt åt honom att inte skrika), så han skulle minsann inte säga något.

Till slut gick det upp för mig att jag faktiskt var på väg mot Stockholm och inte mot Uppsala! Och då hände något förunderligt. För första gången på säkert ett år blev jag arg! På vad eller varför jag blev arg vet jag inte, jag kände bara ilskan krypa i mig. Och inte blev det bättre när det inte gick att svänga av motorvägen.

När vi äntligen lyckades komma på rätt väg mot Uppsala… ja vad gjorde jag då? Jag dundrade rakt igenom en vägkorsning med ljussignaler, utan att stanna för gul-rött ljus. Jag såg det, men hjärnan glömde att signalera till kroppen att stanna. Då var det nära att J. skrek igen!

Nu skulle man kunna tro att en sån här upplevelse var oturlig! Men si det var den inte! Den slutade i rena lyckoruset! För J. deklarerade ilsket när vi väl fått stopp på bilen inne i Uppsala efter ytterligare ett par missöden:

– Du ska aldrig mer få köra när jag är med!

Yiipiii! säger jag. Det är precis som när han diskade och disken inte blev ren. Jag klagade och han släppte genast diskborsten och sa:

– Nu tänker jag aldrig mer diska!

Tänk så skönt för honom att slippa diska! Och tänk så skönt för mig att slippa köra bil! Nu kan jag ägna mig helhjärtat åt att sova eller titta på hus, natur, människor och skyltfönster, på våra bilresor runt om i Sverige och världen.

Fast visst känns det lite lett när jag hör honom säga:

– Hon skulle bara köra fem mil! Fem mil! Och det gick åt helvete direkt!