En egen Aina

Det är inte alla som har en Aina! Men vi har en… eller rättare sagt hade… för i slutet på augusti i år gick hon bort. Hon blev 91 år gammal.

Hon var klar i huvudet som en tonåring. Hon hängde med i allt som hände runt om i samhället. Hon var tuff! Föredrog whisky framför likör.  Sa alltid ärligt rakt ut vad hon tänkte och tyckte. Och hon hade förmågan att njuta! Det var ett rent nöje att bjuda henne på mat! Hon åt sakta, smakade ordentligt på det hon åt och gav upp små njutningsfyllda läten.

Åh så mycket vi har skrattat åt vår Aina! Eller med, kanske man ska säga. Tänk när vi var på K:s studentfest och hon började trycka irriterat på sin hörapparat.

– Det skvalpar! sa hon.

K tittade förvånat på henne.

– Skvalpar det?

– Ja, sa Aina. Jag tappade den i toaletten innan vi åkte!

– Och du tog upp den? utbrast K med förfäran i rösten. Sen började han skratta hejdlöst.

Hon hade haft sönder sina glasögon och plockade fram ett par gamla ur en låda. De använde hon hela sista året, tror jag. De var hemskt fula. Runda och enormt stora. Varje gång K såg henne i dem började han att hoa som en uggla. Aina bara skrattade och slog lite lätt efter honom.

– Den ungen! sa hon uppgivet.

91 år är en ansenlig ålder. En dag i våras, då hon hade lite besvärligt med hjärtsvikt och vatten i kroppen sa hon:

– Jag är nästan 100 år, men nu känner jag mig som 105!

Fem veckor låg hon på sjukhuset i somras. Hennes ben var tjocka av vätska och det gick inte att få bort. Den dagen jag hämtade henne för att köra henne hem igen, kunde plötsligt inte benen bära henne längre. Vi fick ta rullstol ut. När hon blev hjälpt in i bilen sa hon till mig:

– Det här är den värsta dagen i mitt liv!

– Varför då? sa jag lite förvånat, för hon skulle ju äntligen få komma hem igen.

– Ja men jag kan ju inte GÅÅÅÅÅÅ!

Vi fick be fastighetsägaren och en snickare om hjälp med att bära henne från bilen och in i lägenheten. När hon väl satt i sin fåtölj i TV-rummet utbrast hon:

– Jag förstår inte det här!

– Vilket då? undrade jag.

Hon gjorde en gest med händerna ner över kroppen.

– Det här sa hon!

Och menade vätskan i kroppen och benen som inte bar henne.

– Jag mår ju så BRAAAAAAA!

Fyra dagar senare fanns hon inte mer. Hon somnade en kväll, snusade och snarkade i två och ett halvt dygn. Sen blev det bara tyst. Jag satt och läste i en fåtölj hos henne. Först trodde jag att hon hade vaknat. Jag pratade med henne och klappade på henne. Men hon fanns inte där längre. Hon var borta för alltid!

Nu sitter jag här och syr om hennes egenhändigt broderade, spetsprydda överlakan till påslakan. Det blir fint! Men jag känner mig tårögd när jag gör det. Hon har lämnat ett tomrum efter sig. Vår värld har förändrats när hon inte finns i den!