Fruktsallad i sockerlag

Måste bara dela med mig av vårt nya dessertrecept. Vi tog vad vi hade hemma och lyckades få ihop något såååååå underbart gott. 

Detta är för två personer:

En näve frysta blåbär och en näve frysta jordgubbar. Skölj dem en stund i varmt vatten så de blir rena och jordgubbarna går att dela i småbitar. Lägg jordgubbarna och blåbären därefter i en skål.

Skär skalet av en clementin och en apelsin. Skär i småbitar mellan klyftorna så att hinnorna försvinner. Blanda ner i skålen med de övriga ingredienserna. Häll på lite citron- eller apelsinlikör. Koka upp sockerlag – jag tog 1/4 dl socker och 1/2 dl vatten. Häll lagen varm över fruktsalladen. Blanda. Låt stå och svalna. Servera med lättvispad grädde.

Steka pannkakor – ingen konst!

Jag har hört att det finns de som tycker att det är svårt att steka pannkakor. Jag har tidigare inte kunnat fatta det, för det är ju det enklaste man kan göra. Men så gick min pannkaksspade sönder och jag gav mig ut i affärerna för att inhandla en ny. Det fanns ingen!

Men herreguuud, säger jag bara. Det går ju inte att steka pannkakor utan en ordentlig pannkaksspade! Och en ordentlig pannkakslagg! Har man bara dessa två ting, så är det LÄTT SOM EN PLÄTT!

En pannkaksspade ska vara lång, smal och platt. Och en pannkakslagg ska ha väldigt låga kanter.

Så här ska det se ut:

Både pannkakslaggen och pannkaksspaden fick jag av min farmor för 40 år sedan. Det var handtaget som lossnade för mig. Superlim, säger jag bara! Det räddade min pannkaksspade. Nu hoppas jag den håller tills jag dör!

Här kommer ett enkelt recept på pannkakor:

2 dl vetemjöl, 5 dl mjölk, 2 ägg, ½ tsk salt, smör till stekning.

Häll mjölet i en bunke, tillsätt hälften av mjölken och rör om så mjölklumparna försvinner och det blir en slät smet. Vispa i äggen. Tillsätt resten av mjölken och saltet. Stek i ganska het panna.

När smeten har stelnat på ovansidan är det dags att vända pannkakan.

Blablabla…

Han sitter i sin mammas knä och tittar på mig när jag pratar i telefonen med hans farmor. Hans ögon är fixerade vid min mun. Sen plötsligt börjar hans mun att röra sig… inga ljud kommer ur honom… men ändå ser jag klart och tydligt att han säger blablabla! När jag tystnar och lyssnar på hans farmor (min mor) stannar hans läppar också. När jag börjar prata igen rör de sig igen… blablabla!

Så där håller vi på… och jag kan inte hjälpa att jag börjar fundera… vad tänker han egentligen om mig… blablablafaster?!?!? Skräckhäxan blablablafaster!!!!

Han är så otroligt lik min bror när han var bebis, denna fem månader gamla baby. Tjocka lår, stadig kropp, nyfiken och glad och vill aldrig sova! Det enda som skiljer är att min bror var ljus (och det är han än), lille A är mörk med bruna rådjursögon.

Det är söndag och vi har en gammaldags släktmiddag, så som man hade förr. Jag har gjort lasagne och en grönsallad på sallad, tomater, ärtskidor, tranbär och apelsin. Till efterrätt chokladkräm efter min mormors recept. Lille A sitter i J:s knä och får smaka på chokladkrämen och då blir det fart minsann. Han blir som tokig. Vägrar släppa skeden, suger och suger på den och skriker när det inte går tillräckligt fort att få ny kräm på skeden. Han har chokladkräm i hela ansiktet och på båda händerna. Detta skulle min mormor se! Jag tror hon skulle bli glad! Alla hennes barnbarn älskade hennes chokladkräm och nu är även ett av barnbarnsbarnen lika tokig i den!

Här kommer receptet ifall någon vill testa:

Mormor Annas chokladkräm

1 liter mjölk, 3 rågade matskedar vetemjöl, 3 matskedar strösocker, 1 tsk vaniljsocker, 3 matskedar kakao, 3 äggulor.

Koka upp det mesta av mjölken. Blanda de övriga ingredienserna till en redning och häll i den uppkokta mjölken. Låt sjuda en stund under ständig omrörning, så det inte fastnar i botten. Låt kallna och ät med mjölk som vanlig kräm eller med vispad grädde.

God salladsdressing

Oj oj oj, vilken god dressing jag råkade göra till salladen igår! Jag skulle göra dressing efter ett gammalt recept jag har, men så saknade jag en massa ingredienser så det fick bli ”man tager vad man haver” istället. Och dressingen blev så god så jag slickade till och med ur skålen efteråt! Själva salladen bestod av salladsblad, tomater och skivade champinjoner – för det var det jag hade hemma.

Och så till dressingen då! Cirka 1 msk citronmajonnäs och ½ tsk rårörsocker rördes ihop. Sedan tillsatte jag grädde så alltihop fick en rinnande konsistens och detta hällde jag över salladen.

Testa säger jag bara!

Nyttig mat gör kroppen sund och glad…?

Vi har fått vissa indikationer på att vi bör leva lite sundare. Åtminstone bör J göra det! Och då åker jag liksom med av bara farten!

Jag rör mig mer (i mina försök att tvinga honom att röra sig mer) och jag lagar nyttigare mat (som han gnäller över och petar i).

Lite hjälp på vägen i valet av maträtter har jag fått av äldste sonen. Han och hans sambo försöker också leva nyttigt. Tipsen från äldste sonen var att som kolhydrater välja svart quinoa eller råris (den sort som ska koka 45 minuter) istället för potatis, att äta kyckling eller fisk och välja bort rött kött (som bryter ner antioxidanter). En dag mailade han mig en länk till en sida där det fanns ett bra recept på lax i ugn med quinoasallad och limeyoghurt. Han och sambon hade ätit det och gav det tummen upp. Alltså ställde jag mig vid spisen och tillverkade quinoasallad, vinägrett med balsamvinäger och provencalska örter, limeyoghurt och lax. När maten var klar ropade jag på den käre J. Han satte sig vid bordet, tittade ut över maten och sa:

– Var är potatisen?

– Det är quinoasallad i stället! klargjorde jag.

Han plockade till sig av maten och stoppade försiktigt in lite quinoasallad i munnen. Sen tittade han allvarligt på mig och sa:

– Mat ska vara varm!

Att jag försökte förklara att sallad ju är sallad, hjälpte föga. Mat ska vara varm när det är lunch.

– Dä ä inge fel på`t, sa han efter att ha tuggat en stund. Man kan äte´t som sallad, men inte som potatis.

Jag fick faktiskt lova, att nästa gång jag gjorde den maten, så skulle det finnas potatis på tallriken också.

Jag hade gjort dessert också. Ett nytt och nyttigt recept som sonen hade tipsat om. Man tager kesella, smaksätter den med lite vaniljsocker och blandar i  blåbär. J sneglade lite på desserten, sen utbrast han:

– Åh va mätt jag blev! Jag tror inte jag orkar någon dessert!

Mäkta förvånad utbrast jag:

– Mäh, du kan väl inte ha blivit mätt på det lilla du åt!

– Hur gammal är du? undrade han då.

– Vadå? utbrast jag.

– Ja, du förstår ju inte ironi!

Han tog i alla fall sin dessertskål med kesella och blåbär, smakade försiktigt… sen daskade han ner skålen bredvid min tallrik.

– Dä va inge gôtt! Dä kan du få!

– Jaa, sa jag efteråt när jag höll på att plocka bort efter lunchen, du kanske inte tyckte det var så gott. Men kroppen blev glad i alla fall!

Och med det menade jag att kroppen mådde bra över att få lite nyttiga saker i sig. Men J tittade mycket förvånat på mig och utbrast snabbt:

– Min krôpp blev inge gla!

Fast jag tror ju inte det var hans kropp som inte blev glad… det var nog mer själen!

Receptet med kesellan och blåbären har jag fixat till lite efter det. Jag blandar ut kesellan med lite mjölk så blir den inte så sträv och vips så är det mycket godare. Ska nog ta och prova det på J igen… så småningom… när han har glömt… om han nu gör det!

Full fart i äppelfabriken

Vi nästan drunknar i äpplen, J och jag! Kanske inte så konstigt – vi har fem äppelträd i trädgården!

Äpplen är mat! Alltså drunknar vi i mat! Äcklig tanke!

I går SKYFFLADE vi bort mängder av dåliga äpplen till komposten. Idag står vi med kassar fulla av äpplen, runt fötterna, i vår lilla äppelfabrik i vårt kök. J kör den fiffiga äppelskalaren, som både skalar, kärnar ur och skivar på en gång. Jag står bredvid och skär bort bruna fläckar och fulheter. De finaste äpplena hänger jag på bambukäppar för torkning, sen äter vi dem som chips i vinter. De mindre fina äpplena delar jag en gång till och fryser in i påsar – ungefär 6 äpplen i varje påse till äppelkakor och äppelkräm och äppelmos och allt vad man nu vill göra av dem i vinter.

En sats äppeldricka är redan klar! Och nästan urdrucken! Orkar jag göra en sats till? J bälger äppeldricka som en törstig kamel! Han dricker den ren, som den är. Jag har halva glaset äppeldricka och halva kallt vatten. Jag tycker det är godast så till maten.

(Vill du ha receptet på äppeldricka, så skriv bara ordet äppeldricka i sökrutan här uppe till höger, så kommer du till den sidan i min blogg.)

Igår åt vi stekta äpplen till efterrätt och drack äpplen till middagen. Det går alldeles utmärkt att ha äpplen i salladen också. Och så småningom skall det väl bli äppelmuffins till kaffet. En klick äppelmos i såsen är inte helt fel det heller faktiskt! Användbara små rackare de där äpplena som faller i skurar från våra träd! Igår vid äppelskottandet fick jag nästan ha hjälm på mig för att inte få äpplen i skallen, när J for runt och rykte ner den sista skörden i äppelplockaren.

Enkla Wienerbröd

Höst! Höst! Höst! Det är både sorgligt och härligt! Jag vill ha långa, ljusa, varma, soliga dagar! Men ändå är det så skönt när hösten kommer och man får gå in och stänga dörren och tända ljus! Det blir ett arbetsmoment mindre när trädgårdsarbetet får vila! Och tid över till det som behöver göras inne… stryka skjortor till J till exempel och baka (som är så roligt).

Häromdagen hittade jag ett jättelätt recept på wienerbröd. Jag testade det förstås och wienerbröden blev helt okey!

Wienerbröd

Man köper ett paket frysta smördegsplattor och lägger så många plattor som man vill ha wienerbröd på en bakpappersklädd plåt. Sen sätter man ugnen på 225 grader. Medan den blir varm rör man ihop vaniljkräm av marsanpulver och klickar sedan ut den på smördegsplattorna. Grädda i 6-10 minuter. Spritsa på florsockerblandning, dvs rejält med florsocker utrört med ytterst lite vatten – si så där 1 dl florsocker och 1 msk vatten.

Sen gör man sig en kopp varmt roibooste och intar tillsammans med dessa förträffliga bakverk i ett skönt soffhörn.

När man är trött behöver man sötsaker…

Efter två födelsedagskalas och en förkylning gör jag inget annat än äter sötsaker. Helt enkelt för att jag är dödstrött och kroppen skriker efter energi.

Alternativet är att sova. Men då skulle jag få sova dygnet runt. För så trött är jag! Det är så när man lider av kroniskt utmattningssyndrom. Man blir in till döden utmattad av ingenting! Och det varar lääääänge!

Jag som inte har haft något sötsakssug alls på lång tid, vill alltså inget annat nu än äta sötsaker. Frukt och grönsaker ska visst hjälpa. Sägs det! Men ack, det hjälper inte ett dugg här! Kroppen fortsätter att skrika efter godsaker hur mycket frukt och grönt jag än stoppar i mig. Och den där vikten som hade dalat så vackert… ja den börjar gå uppåt igen! Om det kan jag bara säga ett ord, men det är för fult för att skriva här.

Eftersom det bär mig emot att köpa godis i affären, gör jag istället mitt eget. Jag inbillar mig att det är åtminstone lite nyttigare. Häromdagen gjorde jag molusker och hör bara här; havregryn, kakao, kaffe! Tre ingredienser som är mirakulöst nyttiga för kroppen! Och ska man tro LCHF- förespråkarna så är ju smör också jättenyttigt, det stimulerar hjärnan på ett alldeles utmärkt sätt och gör en mätt och glad. Så molusker är inte bara godis! Det är nyttigt också! Eller hur? Det är det där med sockret….! Jag kan inte hitta någonstans att det är något nyttigt med det! Men det är tyvärr det och kakaon jag vill åt! Så man får ta det goda med det onda!

Här kommer receptet på molusker (för jag vill hemskt gärna ha någon med mig ner i sockerträsket):

Molusk

200 gr smör, 3,5 dl socker, knappt ½ dl starkt kaffe, 7 dl havregryn, 3 tsk vaniljsocker, knappt ½ dl kakao och cirka 200 gram mörk choklad.

Smula sönder havregrynen och blanda alla torra ingredienser. Rör i det rumsvarma smöret och tillsätt kaffet. Blanda till en jämn smet. Rulla ut degen till två längder och platta till rullarnas undersidor lite så att bitarna kan stå stadigt sedan. Lägg rullarna i kylen och låt dem stelna. Skär dem sedan tvärs över i 15-20 bitaqr. Doppa bitarnas undersidor och en bit upp på sidorna i smält choklad. Lägg dem på galler tills chokladen stelnat. Förvara dem i kylskåp (eller ät upp dom!!!).

Krämbullar

Min yngsta syster gör världens godaste krämbullar. Jag har bett om receptet många gånger, men hon tittar bara frågande på mig.

– Recept? säger hon. Det är ju bara att göra en vanlig bulldeg och fylla med vaniljkräm.

Men när vi hade varit på Café Utposten häromdagen gav hon mig en utförlig beskrivning över hur jag skulle göra, eftersom jag var otroligt sugen på de där krämbullarna och lite grinig för att det bara hade funnits våfflor på caféet,  när jag hade förväntat mig härliga bakverk.

Jag for raka vägen hem och började baka. Här kommer nu receptet på

Man gör alltså en vanlig bulldeg först, t. ex. den här:

100 gr smält smör, ½ liter mjölk, 1 ½ paket jäst, 2 dl socker, 1 ägg, mjöl efter behag (cirka 1 ½ liter).

Eftersom jag använder torrjäst, så blandar jag först mjöl med jästen och sockret (samt om man behagar en liten nypa salt). Sen tillsätter jag ägget, mjukt smör och rumsljummen mjölk. Detta knådas och mjöl tillsättes så det blir en lagom fast deg. Jag låter allt gå i maskinen i 10-15 minuter, så det blir en bra värme i degen och jäsningen kommer igång som den ska.

Degen får sen jäsa i cirka 30 minuter. Därefter rullar man små, runda bullar, som får plats i handflatan. När allt är rullat till bullar, rullar man varje bulle till en lång sträng och formar den till en kringla, trycker ner den i pärlsocker och lägger på jäsning på en plåt.

Låt bullarna jäsa i cirka 30 minuter. Därefter fyller man en sprits med vaniljkräm, trycker ner spritstyllen där hålen i bullarna var, så den går i botten och trycker ut kräm så tyllen följer med upp.

Grädda i 225-250 grader 8-10 minuter.

Vaniljkrämen gör man endera på marsanpulver eller också gör man sin egen, t. ex. så här:

5 dl mjölk, 100 gr socker, 50 gr majsena, 2 ägg, 1 vaniljstång.

Koka upp mjölken och vaniljstången. Blanda ägg, socker och majsena i en skål. När mjölken har kokat upp häll över den i skålen, lite i taget. Rör ihop ordentligt. Häll tillbaka allt i grytan och låt det koka upp under omrörning. Häll över krämen i en skål, täck med plastfolie och låt svalna i kylskåp.

Kantareller och trattisar

Helt otroligt! Jag har varit i skogen och INTE gått vilse!

Jag har dragit mig för att ge mig ut i vegetationen och leta svamp – just för att jag alltid går vilse! Man blir så trött av att gå vilse! Och så många timmar som det då blir i skogen, brukar jag ju aldrig räkna med att jag ska vara borta. Oftast har jag annat inplanerat också. Och allt det där andra inplanerade, det falerar ju liksom när jag aldrig kommer hem.

Nåväl, nu behövde jag en promenad, eftersom jag har varit väldigt stillasittande under en längre tid. Hur det nu var, så tänkte jag att jag kan väl ta den där promenaden i skogen, om jag nu ändå ska promenera. Jag gav mig iväg utan att tala om för någon att jag skulle till skogen och vilken skog. I mitt inre kunde jag höra bannor från min närmaste omgivning:

– Nu vet ju ingen var du är! sa min ”omgivning”.

– Men jag vet ju var jag är! svarade jag.

Fast det gör jag ju inte alltid!  Oftast vet jag faktiskt inte alls var jag är… eller hur jag ska hitta därifrån! Många gånger har jag irrat i timmar innan jag har kommit tillrätta, av mig själv. Men denna gången… ja jisses… var jag inte det minsta vilsen… inte ens en enda liten sekund! Dä ni! Dessutom gav jag mig in i nya områden och hittade ett nytt trattkantarellställe! Gissa om jag är stolt!

På mitt gamla ställe verkade det som jag gick på efterplock. Visst, jag hittade kantareller, men jag såg ju att någon hade varit där före mig och jag fick bara det han eller hon hade missat.

Om man ska leta kantareller ska man INTE gå där det finns såna här:

Däremot är det en fördel om det är blandskog (dvs. både barrträd och lövträd) och lite grässtrån.

Trattkantareller är ju lite besvärligare att hitta än vanliga kantareller. De är så svåra att se. Men så kan man plötsligt stå där mitt i skogen och råka titta ner vid fötterna och då kryllar det av trattisar runt omkring en. Och har man hittat de där första tuvorna… ja då följs de av en till och en till och en till…

Det var ett sånt ställe jag hittade när jag gick in i den för mig nya skogen. Där var det rätt mycket mossa och det gillar ju trattisar. Dessutom var det mest barrträd.

Jag fick en del trattkantareller med mig hem, men än är de flesta små och bara på tillväxt. Om några veckor – om ingen annan hittar det här stället – så är det bara att skörda i mängder!

Svampen på bilden högst upp är en taggsvamp. En alldeles utmärkt matsvamp, som kanske inte är så rolig att äta bara den, men bra att blanda upp kantarellerna med.