Nu slåss hon också…

Idag är min hjärna stendöd… det känns som om jag har bomull i den… eller möjligtvis seg kola. Till och med att titta ut från skallen är svårt. Allting ser dimmigt och suddigt ut!

Det är helgens trevligheter samt måndagens brandkårsutryckning som har satt sina spår. Det finns saker jag skulle ha velat göra idag, men det får jag lägga på hatthyllan! Det är stolen som gäller! Och solen!

Brandkårsutryckningen var det min mamma som orsakade. Och det var jag som var brandkåren!

Pappa ringde tidigt på morgonen. Hemtjänsten skulle komma till dem för första gången, men mamma ville inte ha dem där. Hon ville inte bli duschad av främlingar och hon var rosenrasande och oresonligt arg. När jag kom var hemsamariten där. Mamma satt i sin fåtölj och hela hennes lilla gestalt utstrålade återhållen ilska. Men det var bara när hon vände sig mot pappa som hon lät ilskan komma ut verbalt. Efteråt fick jag höra att hon till och med hade klippt till honom.

När hon hade lugnat ner sig, tog jag med pappa ut i motionsspåret. Han behövde komma ifrån lite och få lite frisk luft. Men jisses så arg hon var när vi kom hem igen. Och den här gången var det mig hon var arg på.

– Ni lämnade mig ensam, sa hon ilsket till mig.

– Ja, jag trodde att en 81-årig dam klarade av att vara ensam en timme, sa jag och försökte vara lustig.

Inga förklaringar från min sida hjälpte. Hon fortsatte att vara arg på mig. Och jag vet ju, att egentligen var hon arg på mig för att jag ägnade tid åt pappa och inte åt henne.

Senare på kvällen åkte min bror ut till dem för att se så det inte var kaos där fortfarande. Men då var hon god som gull och hade inget minne av hur arg hon hade varit.

Alzheimer är allt en konstig sjukdom!

Klirr i Glasen

Det blev många tömda glas i lördags! Champagneglas, whiskyglas, vinglas, likörglas, konjakskupor, ölglas, cocktailglas…

Vi har varit i Stockholm, J och jag, och grattat äldste sonens sambo S på hennes 25-årsdag och firat inflyttningen i nya lägenheten ute i Saltsjö-Boo.

För första gången skulle vi träffa S:s föräldrar och släktingar. Jag ville göra gott intryck och försökte i alla fall plocka med mig kläder som var någorlunda snygga. Men J drog på sig sina vanliga jeans och en rutig skjorta, tittade glatt på mig och sa:

– Jag får inte vara för fint klädd, för då känner inte S (sonen) igen mig!

Kanske hade han en poäng där, åtminstone påstod sonen det när jag berättade för honom.

– Neej, sa han. Jag hade nog inte känt igen honom!

S och S (sonen och hans sambo) lagade och ställde iordning en läcker buffé bestående av kycklingspett, pastasallad med pesto, vanlig sallad, småpizzor, snittar och tårtor. Men mitt i allt matlagandet, någon timme innan de femton gästerna skulle komma, gick strömmen! Vem som helst skulle ju ha slitit sitt hår i förtvivlan och förbannat elbolaget, gud och staten! Men icke dessa två! De ändrade lite i dagordningen och sen när strömmen kom (ungefär samtidigt som gästerna) fortsatte de lugnt att laga mat igen.

Man ska inte hetsa upp sig över saker som är små, för då är man väl inte större än så!

Det är lite grann deras melodi. Att lägga energi på saker man inte kan göra något åt är bara onödigt! Man får ta det som det kommer!

J fick vispa grädden till tårtorna för hand, för elvispen var ju en av de sakerna som inte fungerade utan ström. Och tänk så fluffig grädden blev! Och så goda tårtorna blev tack vare den handvispade grädden… eller… ja… lite hade väl även S med tårtornas godhet att göra förstås…

Hon blandade mosade bananer i vaniljkrämen till den ena tårtbottnen. Till den andra tårtbottnen hade hon tinat ett paket blåbär och hallon och mosade sedan dessa bär tillsammans med lite jordgubbssylt. Sedan garnerade hon tårtan med den ”fluffiga” grädden, kiwiskivor och halverade vindruvor. Denna tårta blev så god så vi åt den till frukost dagen efter också!

J hade förresten valt alldeles rätt klädsel! S:s släktingar var inga märkvärdiga typer. De var helt vanliga, normala och supertrevliga människor. Det var ingen konst att festa tillsammans med dem halva natten!

Dopkalas

 Jag sitter i kyrkbänken och jag njuter! På ena sidan om mig sitter J och vår yngste son. På andra sidan sitter yngste sonens kompis och kompisens flickvän. Vi försöker hänga med i texten till psalmen ”Vet du om att du är värdefull”. Det är just det de är, de som sitter där runt mig… värdefulla för mig! Det är därför jag njuter! Jag har stannat upp i nuet, är starkt närvarande och känner verkligen efter. Det är ett skönt tillstånd, så borde jag verkligen göra oftare.

Framme vid dopfunten står tre kusiner med sina respektive, alla tre paren har varsin dotter iklädd dopklänning med rosa detaljer. Alla dessa döttrar (Moa, Nelly och Maja) som döps samtidigt är då förstås tremänningar.

Det känns som ett historiskt ögonblick! 

Släkten A, där dopbebisarna ingår, är enorm på att hålla ihop. Där finns kusiner och tremänningar i en enda röra. Annars brukar ju dessa försvinna ut åt olika håll och bilda sina egna små grupper… börja om liksom. Men här hålls de samman i många fler generationer än vad som är vanligt. Själv känner jag knappt mina kusiner. De flesta av dem har jag inte sett på åratal. Och vad jag har för tremänningar har jag inte en aning om, tror inte jag har sett en enda en av dem, men jag vet att de är ofantligt många.

Att släkten A är så sammansvetsad tror jag beror på att denna släkt är begåvad med en handfull starka kvinnor. Det är de som håller ihop alla! De skrattar själva åt sammanhållningen och berättar om julen, då de var över trettio personer som firade tillsammans. Och jag som tyckte att vi var många i julas, som var 15!

Efter dopakten samlas alla hundra gästerna i församlingshemmet för kaffe, saft, bullar, kakor och tårtor, som släktingarna har hjälpts åt att baka. Röster sorlar, barn springer omkring och skratt klingar. Vi sitter där, J och jag, på ena änden av ett långbord, bland alla ungdomar. Jag tycker inte det var länge sedan dessa ungdomar var små… nu har de själva barn. Först tänker jag; Oj, att de som är så unga redan har barn! Sedan inser jag att de faktiskt inte är så unga längre. Jag hade ju också barn i deras ålder.

Innan vi åker därifrån funderar jag starkt på att be släkten A adoptera mig. Jag vill också ingå i en sån där stark släktsammanhållning. Men jag släpper snabbt tanken och börjar fundera på om det finns några starka kvinnor i min egen släkt, förutom jag själv då, som skulle kunna tänkas klara av att binda ihop oss.

Hon vill hem

Det är natt. Det är mörkt i sovrummet. J drar djupa andetag. Och jag gråter. Ljudlöst. Jag känner hur jag blir alldeles blöt i ansiktet.

Jag tänker på min mamma och pappa. Och det är det som gör så ont. Det är för att jag älskar dem, som det gör ont.

Ibland kan jag önska att jag inte älskade, för då skulle det inte göra ont och jag skulle inte gråta.

Mamma är på hemmet igen, för att pappa ska få vila. Bara en enda liten vecka skulle han få vila. Det har han inte gjort sedan i mitten av december. Så går han ut i skogen, som han älskar, och trillar ihop bland granar och tallar. Han ringer från sjukhuset. Och det är då jag börjar gråta. Sen bara fortsätter gråten.

Efter några dagar är han hemma igen, men tagen och kraftlös. Mamma kan han inte ta hand om, så hon måste stanna längre på hemmet. Vi åker till henne, min bror och jag, lite rädda och ängsliga, för hon brukar bli hysterisk när hon ser sina närmaste. Hon vill hem. Så vi brukar låta bli att  hälsa på henne. Hon mår bättre då. Men nu har jag längtat så efter henne. Och jag tycker synd om henne, om hon inte ska få se någon av oss på två veckor.

Hon är i badrummet när vi kommer. Vi kan höra henne prata där inne med en av de anställda. Så öppnar hon dörren, kommer ut och får se oss. Det ögonblicket kommer jag nog aldrig att glömma! Hennes ansiktsutryck… hennes ögon som börjar tåras… och hennes röst som fylld av lycka ropar våra namn.

Än känner hon igen oss. En dag kanske hon inte gör det längre.

Hon säger att hon vill hem. Hem till pappa. När vi säger att det inte går, vill hon hem till oss.

Det sorgliga är att hon alltid vill hem, att hon alltid längtar någon annanstans. När hon är hemma hos pappa tror hon att hon är i sommarstugan och vill hem till en lägenhet som hon bodde i för nästan fyrtio år sedan. Eller så vill hon hem till sin egen mamma och pappa. När hon får höra att de är döda sedan länge tillbaka, blir hon förskräckt och undrar varför ingen har talat om det för henne. Jag skulle tro att det var hon som ordnade deras begravningar, då på 1970-talet.

Nu säger hon att hon kan ta hand om pappa där hemma och det tror hon verkligen att hon kan. Men hon kan inte ens ta hand om sig själv. Och en halv minut senare har hon redan glömt att han är sjuk.

Vem sjutton var Anna Elg?

Anna Teresia, Anna Lena, Helena Christina, Beata Helena, Johanna Christina – de vet jag vilka de var allihop. Men Anna Elg är ett stort mysterium!

Under flera år har jag letat efter henne och jag tror att det är hon och detta resultatlösa letande som har gjort mig vithårig och inte mina söner (trots att de emellanåt har varit ett hår av hin allihop)!

Anna Teresia var min mormor, född och uppvuxen i Mangskog i Värmland. Herrgårdsfröken med vita långa klänningar och hatt, men också med en enorm förmåga att arbeta i ladugård och kök. ”Anna är ett rejält fruntimmer”, sa min morfar om henne.

Anna Lena var min mormors mor, född och uppvuxen i Stöde i Västernorrland. Därifrån nedtagen till Värmland… typ. Skojfrisk, lättsam och duktig på att arbeta. Födande en stor skara friska och dugliga barn. Aningen virrig på ålderdomen. Död och begraven i Amnehärad.

Helena Christina var min mormors mormor, född i Stockholm, insatt på barnhem vid 5 års ålder av fadern, som var änkling och ville gifta om sig. Upptagen till Stöde i Västernorrland som fosterbarn. Där gifte hon sig och där dog hon.

Beata Helena var min mormors mormors mor, född och uppvuxen i Enköping där fadern var stadsbetjänt. Avflyttad i vuxen ålder till Stockholm. Där gift med en enkel garvaregesäll från Skåne. Med sig in i äktenskapet hade hon en oäkta son. När garvaregesällens och Beata Helenas enda gemensamma barn, Helena Christina, var två år dog Beata Helena. Den oäkta sonen hamnade direkt på barnhem.

Johanna Christina var min mormors mormors mormor, född och uppvuxen i Enköping. Fadern var organist och rådman och hette Matthias Ternstedt. Och modern var….

…Anna Elg, den besvärliga människan! Min mormors mormors mormors mor. Efter släktforskning på kvinnosidan i rakt nedstigande led kommer jag dit. Men där är det tvärstopp! Och jag vill ju veta mer!

Att släktforska är som att spela golf. Man blir totalt biten.

Det är som att vara kriminalare. Man löser gåtor, letar i alla vrår, vänder på varenda papper och varje sak.

Det är som att vara en igel. Man suger sig fast och vägrar släppa taget.

Anna Elg är en gåta jag verkligen längtar efter att lösa. Jag har vänt på papper och jag har rotat och letat. Hon gifte sig i Torstuna i Västmanland den 25 juni 1732 med organisten där, Matthias Ternstedt. I vigselnotisen står det att ”jungfru Anna” kommer från Husby. Husby ligger i Torstuna socken och där bodde hon hos länsmannen Anders Björkman och hans hustru Beata Harckman, åtminstone under åren 1726?, 1729, 1730 och 1731. Någon gång under dessa år bodde hon även en tid hos Beatas syster Ebba Harckman och hennes man sergeanten Carl Brodin i Västerfärnebo.

När Anna och Matthias gifte sig flyttade de till Enköping, där Matthias verkade som organist och rådman. I Enköping växte familjen och vid barndopen var bland annat Anders Björkman, Beata Harckman och Ebba Harckman faddrar.

Jag tycker det verkar troligt att Anna på något vis är släkt med Harckmans, men har inte lyckats luska ut hur. Systrarna Harckman är döttrar till Anders Harckman i Västerås. Han var född i Haraker i Västmanland 1663 och son till kyrkoherden där Andreas Olai Norbelius och hans hustru Beata Hwitkopp.

Ja, där står jag och stampar! Undrar om det någonsin ska lösa sig? Som det gjorde med Barbro Bronnia! Henne hade jag sökt länge och till slut lagt på hyllan. Så släktforskade jag åt en kompis och helt plötsligt var hon där Barbro… som dopvittne i en notis alldeles intill den jag var ute efter för kompisens räkning. Och därmed nystades ännu flera släktled upp i mitt släktträd.

Djupa funderingar…

– Åh, titta! säger jag och pekar på fönstret där en fluga spatserar omkring. Årets första fluga!

– Nej, säger J kort och pekar på fönsterbrädan. Den ligger där! Den slog jag ihjäl förut!

Det är påskdagen och vi ska åka och våldgästa min bror. När vi sitter i bilen säger J:

– Det fanns ett ord som hette ”håll” förr. Kommer du ihåg det?

– Ja! säger jag.

– Det har inte jag haft sedan jag gjorde lumpen!

Då börjar jag skratta. 

– Så klart du inte har, säger jag mitt i skrattet. Du har ju inte sprungit sedan S blev påkörd för 15 år sedan och då hann du väl aldrig få håll.

– Det är inte bra att slita hårt på kroppen, förklarar han då. Du ser ju hur det har gått för dom som gjort det!

– Vadå? säger jag. Hur har det gått för dom?

– Ja men de har ju ont överallt och kan knappt röra sig idag.

– Men vilka menar du då? undrar jag.

– Ja, hockeyspelarna! De kör ju hårt med kroppen och de är ju helt förstörda när de blir 35.

Och det är ju sant. Något sånt kommer inte att drabba J och mig, för vi är rädda om våra kroppar. Vi får inte ens håll! Jag tror inte jag heller har haft det sedan J gjorde lumpen… eller… jo… jag ägnade mig faktiskt åt att jogga 1989… några morgnar under si så där tre veckor tror jag. Jag kommer inte ihåg varför jag slutade, men kanske fick jag håll!

Jag tror faktiskt att det där ordet ”håll” finns kvar än i dag och används. Det är bara det att J och jag aldrig hör det, eller använder det… just för att vi är så rädda om våra kroppar så vi inte anstränger oss eller ens går i närheten av andra som anstränger sig och därmed får håll och då kanske nämner det så där i förbigående.

Nu kanske det finns någon som tänker att det faktiskt är viktigt att anstränga sig (och därmed utsätta sig  för faran att få håll). Helt enkelt därför att de anser att motion är bra för kroppen. Jag säger inte emot. Men jag konstaterar att det finns många runt omkring oss som har motionerat, ätit rätt, varit smala och fina och ändå dött av hjärtinfarkt. Så pass många, så J och jag har börjat ifrågasätta den så kallade hälsosamma livsstilen… den kanske bara är stressig istället? Och stress är inte bra för kroppen! Eller också är det här bara ett sätt att mentalt försvara vår slappa livsstil!

– Det finns faktiskt något som heter balans också, även när det gäller motion! sa min ena brorsdotter syrligt när jag berättade för henne om vår håll-diskussion.

Vad hon menade? Ja, säg det! Men förmodligen kan man motionera lite… försiktigt… så man inte får håll… men ändå kan kalla det motion…?!?!

Förmodligen är det så att det där ”håll” är ett tecken på att det är dags att vila, så man inte blir övertränad och kanske kommer att se ut som den här kvinnan:

Nä, man får vara rädd om sig! Så inte ens fula kropp blir ännu fulare, bara för att man nödvändigtvis ska envisas med att anstränga och plåga den… trots att man får håll!

Fast nu ska jag ju i ärlighetens namn tillstå att jag emellanåt faktiskt funderar på att… ja kanske skulle jag ta och …. men inte idag… men snart… lite grann i alla fall… åtminstone så påskäggen (de av choklad) försvinner ur kroppen…