Grisigt värre…

Jag är spruträdd! En riktig fegis! Trots det har jag tagit sprutan mot svininfluensan! Det gick så fort så jag hann inte riktigt med!

Faktum var att jag trodde att jag skulle komma undan, att jag skulle få dra på det ett tag till och inte behöva fundera på vidriga grissprutor än på länge.

J vaccinerade sig för en vecka sedan. Han har astma och tillhör därmed en riskgrupp. Att han skulle vaccinera sig var liksom självklart.

Men jag tillhör ingen riskgrupp och med tanke på min aktningsvärda ålder, så skulle så gott som hela Sverige hinna vaccinera sig innan det blev min tur. Men så plötsligt var alla barn och riskgrupper färdigvaccinerade här i vår kommun och sprutorna började den här veckan stickas i friska personer under 40 år. Jaha, tänkte jag, nu börjar det närma sig, om ett par veckor är det säkert min tur. Än kunde jag dock ta det relativt lugnt och behövde inte tänka på den otäcka sprutan, som vad jag har hört kan få folk att gå baklänges, tappa smak- och luktsinnet, bli dödssjuka och få ont i varenda led och muskel i hela kroppen.

Fråga mig inte vad som hände, men dagen därpå hade de ändrat direktiven och plötsligt skulle alla under 60 år vaccineras!

Då började jag darra på insidan! Av rädsla för sprutan! Och av vånda för att jag måste ta ett beslut!

– Inte behöver väl jag vaccinera mig, sa jag till J. De flesta har ju redan vaccinerat sig och vem ska då smitta ner mig och vem skulle jag kunna smitta!

Jag hoppades att J skulle hålla med mig. Men han sa bara kort:

– Jo gå iväg du! Tänk på J!

J, yngste sonen har astma. Han har inte vaccinerat sig och han kommer hem till jul. Det argumentet var bra. Det var bara att ta på sig skorna och gå.

Men jag hade ju sett bilder i tidningen på köer som var kvarterslånga och tänkte i mitt stilla sinne att det nog skulle vara såna köer vid vår vårdcentral också. Eftersom jag hade en annan tid att passa, skulle jag naturligtvis bara vända och gå hem när jag såg kön och därmed kunna skjuta upp sprutandet till nästa vecka. Men inte ens där var gudarna med mig!

Det fanns ingen kö! Det satt fem sex personer på stolarna i väntrummet. Och de försvann på ett litet kick. Innan jag visste ordet av satt jag i sprutrummet och sköterskan nöp tag i skinnet på mig och stack in sprutan!

Jag förstår inte varför jag ska vara så rädd för sprutor. När jag vet att det inte gör det minsta ont. Jag kände ingenting! Och jag går inte baklänges och har inte förlorat lukt- och smaksinnet. Men jag har haft ont i armen i natt!

Men nu är jag som vanligt igen! Och det känns så himla skönt att ha det gjort. Nu behöver jag inte vara rädd för den jädrans sprutan längre.  

Och inte behöver jag vara rädd för grissjukan heller! Hah… ingen 40-gradig grisfeber här inte, ingen grisrethosta, ingen grislunginflammation och inga grisigt sönderhostade revben för min del inte! Bara ingen hostar grisbakterier på mig den närmaste veckan alltså…

Lite lycka…

Vad sägs om lite lycka så här i regnrusket?

Mosskrans på dörren…

I brist på enris tar man mossa… eller vad man nu tar!

Jag brukar göra dörrkransen till advent av enris. Men i år har jag inte hunnit ut och skaffa något sådant än. Däremot hade jag en påse med mossa. Och ett dekorationsäpple. Och ett rött band.

Det fick bli en väldigt provisorisk dörrkrans. Jag hoppas jag hinner göra en ny, RIKTIG dörrkrans innan jul. I så fall får mosskransen flytta till dörren till glasverandan.

Livet är vackert – om du vill…

 

Det är du själv som bestämmer hur livet ska vara!

Men här kan du få några råd av mig: 

Så som du vill att andra människor ska vara mot dig, så ska du vara mot dem!

Vill du bli älskad, älska!

Vill du bli accepterad för den du är – acceptera andra som de är!

Vill du inte att människor ska döma dig för saker de inte vet någonting om – döm inte andra!

Inbilla dig inte att du vet hur människor mår på insidan, genom vad du ser på utsidan! Du vet ju själv att andra ingenting vet om din insida, hur du egentligen mår och känner. Så döm inte!

Vill du ha uppmuntran och stöd – uppmuntra och stöd andra!

Du kan inte förvänta dig någonting av någon annan, som du inte själv är beredd att ge!

Det är du som bestämmer över dina tankar och det är dina tankar som gör dig till den du är och till hur du upplever ditt liv!

Tänk med hopp och glädje! Tänk vackra tankar! Tänk goda tankar! Tänk gott om andra! (Men låt dem leva sina egna liv. Gå inte och vänta på att de ska ge tillbaka det du har gett till dem. Det du ger till en människa kanske du får tillbaka av någon helt annan. Så ta emot där du får istället och ge av hjärtat utan att förvänta dig något tillbaka. Då slipper du bli bitter. Av bitterhet blir nämligen ingen människa vacker.)

Välj att se det som är bra i ditt liv och var glad och tacksam för det!

Sorg och elände kommer du aldrig ifrån, men du väljer hur mycket energi du ska lägga på det!

 

 

Även surdegen är utslagen…

Och så dog min surdeg också… eller vad den gjorde! Den började lukta ammoniak! Så nu är den också utslagen! Fast i rabatten utanför dörren!

Fortfarande utslagen

Ligger jag inte i sängen, så ligger jag i soffan. Jag är matt i hela kroppen, hjärtat slår hårt och huden brinner. Jag orkar ingenting!

Och jag som vill så mycket! Det är ju snart advent!

Och alla dessa människor som jag hade tänkt att ta hand om lite grann! Men nu klarar jag inte ens att ta hand om mig själv!

Allting ligger på is (i soffan, tillsammans med mig)… i väntan på att orken ska komma tillbaka.

Jag har börjat förstå nu att det största felet jag gör är att jag oftast tänker; det skulle vara bra för henne/honom och det skulle han/hon tycka om. Och så ordnar jag det för dessa människor.

Men jag glömmer tänka; vad mår jag bra av? Vad vill jag?

Vad jag mår bra av just nu är dock helt uppenbart, även för mig; Vila, sova, vila, sova…

Sen… när jag orkar stå på benen igen… ja då vill jag göra julklappar tillsammans med M (hon som är så rädd för Skrället).

Att det regnar ute gör inte ett dugg just nu – då känns det lättare att ligga här i soffan/sängen!

Dancing with myself…

Jag bara älskar den här låten! Den gör mig glad!

Utslagen… igen

Ibland är jag bara så otroligt dum! Jag borde ju ha förstått igår när jag var matt i benen att det var dags att varva ner ganska så rejält. Då hade jag kanske sluppit det som jag råkade ut för idag.

Men nej då.. jag bara skrattade åt mattheten och ställde mig och bakade tekakor på 1,5 liter mjölk!!!!

Idag har jag legat i sängen hela dagen. Yr så in i bänken! Och illamående så fort jag rör mig.

Jag hatar verkligen det här! Men det är bara att gilla läget!

Jag och min surdeg…

Yiipiiii! Nu klarar jag av att sköta min surdeg (och då menar jag inte J, utan en riktig deg som det går att baka bröd av)!

Nere i mitt kylskåp står det en vetesurdeg! Och har så gjort i över en månad! Och den lever!

Jag har försökt med surdegar förut, men jag har aldrig kommit underfund med hur jag ska förvara dem och få dem att överleva. Men så hittade jag ett recept på surdeg i Nya Wermlands-Tidningen. Och samtidigt hittade jag även lite information på nätet. Och när dessa tu sammanfogades så vips så klarnade det i min undrande skalle!

Alltså enligt tidningen; Mixa 2 dl vatten och 2,5 dl vetemjöl så att degen blir slät. Sedan skulle detta ”plastas in” och stå i rumstemperatur i två dygn. Jag hade surdegen i en glasburk med lock istället. Efter de där två dygnen tillsattes 1 dl vatten och 1,5 dl vetemjöl, mixades och på med locket. Efter ytterligare ett dygn tillsattes 1 dl vatten och 1,5 dl vetemjöl igen och detta skulle åter stå ute i rumstemperatur ett dygn. Det ska bildas små bubblor i surdegen och lukta syrligt. Då lever den!

Efter det kan man börja baka. Eller helt enkelt sätta in surdegen i kylskåpet för förvaring. Där kan den leva i evigheter om den sköts rätt. Och det var ju enklare än vad jag hade fattat. Bara att ta ut den en gång i veckan och tillsätta 1 dl vatten och 1,5 dl vetemjöl, mixa det och låta stå ute en stund tills man ser att det bildas bubblor och så in i kylskåpet igen. Blir burken för full med surdeg är det bara att ta ur lite och slänga eller ge bort.

När man bakar tar man bara så mycket av surdegen som man behöver (3 dl kanske) och sätter tillbaka resten i kylen.

Nu klarar jag alltså detta! Men nu ska jag hitta ett bra recept på bröd som jag verkligen gillar också! Receptet i tidningen på ”Eriks ljusa surdegsbröd” som åtföljde surdegsreceptet föll inte mig i smaken. Det var alldeles för salt. Så jag gjorde en ny omgång med mindre salt, men gillade inte det heller. Då tillsatte jag torkade frukter skurna i små bitar, men inte heller det var någon höjdare. Så nu står jag här med Jan Heds bok om matbröd i näven. Kanske hittar jag något där som mina krångliga smaklökar kan acceptera.

Fortsättning i detta förunderliga bakdrama följer… (så småningom).

Tankens Makt

I´m good enough!

Jag såg Kay Pollak på TV häromdagen! Och de där orden han sa sög sig fast. I´m good enough (jag duger)!

Ja visst fasiken gör jag det! Jag duger! Precis som jag är!

Det handlade om Kay Pollaks nya bok och om hur man blir en glad och lycklig människa. För att bli det måste man tänka på rätt sätt, sa han. Och det är ju ingen nyhet. Det vet vi väl alla. Men det är inte helt lätt!

Enligt Kay Pollak ska man säga de där orden, I´m good enouth,  ideligen och då blir man mer nöjd med sig själv. Lite som hjärntvätt, tänker jag. Men en bra idé!

Men så tänkte jag lite längre. Varför hjärntvätta sig med att man bara duger, när man kan gå så mycket längre. När man ändå håller på och hjärntvättar sig kan man väl använda mantrat; I´m perfect (jag är perfekt)! Då skulle man ju må ännu bättre! Och bli ännu gladare!

Han berättade vad Nelson Mandela sa en gång. Mandela har ju som bekant suttit fängslad i en herrans massa år. Men Mandela menade att man, trots eländet, alltid kan tänka en tanke som gör situationen åtminstone lite lättare. Typ; man har det som man tar det (eller tänker)!

Pollaks tips för att lära sig börja tänka på rätt sätt var att göra en lista med tio saker som man retar sig på. Sedan skulle man välja ut två saker som man skulle bestämma sig för att sluta reta sig på. Och därmed var man igång på den rätta vägen till ett mer glädjefyllt liv.

Aha! tänkte jag. Nu ska här börjas. Tio saker som jag retar mig på…  hmmm… tio saker… ??? Jag kom inte på en enda sak som jag retar mig på (här hemma alltså, med politiken är det ju en annan sak). Därmed insåg jag att jag nog redan har kommit en bra bit på väg mot ett lyckligare och mer glädjefyllt liv! Yessss!!!

Nästa steg är att varje dag när man vaknar välja ut något i sitt liv som man är glad åt och sen hålla kvar det hela dagen. Lätt som en Plätt! Idag har jag valt J!