En intelligent man

”Hur ska det gå med gräsmattan när den är så täckt av löv”, funderar J där han står på altanen. Under tiden krattar jag löv och bär bort till komposten.

– J är intelligent! säger min far. Han tänker han, medan du arbetar!

Jag undrar vad han menade med det?!?!

Som det kan gå…

Jag hade tänkt att skälla ut honom – in med honom i hallen,  jag upp två trappsteg i trappan så jag blir längre än honom och sen skälla och skälla och skälla. I tre veckor hade han och hans sambo varit i Thailand och rest runt med ryggsäckar… utan att höra av sig mer än en enda gång… när de precis hade kommit dit. Sånt får en mamma ont i magen av! Den enda trösten jag hade var att OM det hade hänt något elände, så hade jag säkert fått höra det. Åtminstone är det vad J alltid försöker tutta i mig. Men så kom de då äntligen hem och när jag fick se mellansonen gå mot min bil, for all ilska av mig. Istället blev jag bara varm i hjärtat. Och glad.

– Jag tänkte skälla på dig, sa jag när han klev in i bilen.

Han såg förvånad ut, sen sa han stillsamt:

– Ja det brukar ju inte gå så bra! Du brukar ju ramla i golvet då!

Så sant, så sant! Det hände sig nämligen en gång i hans tonår att jag blev riktigt arg, klev in i hans rum, satte mig på hans skrivbordsstol och började skälla ut honom. Men jag hann inte många meningar… jag satt på kanten av stolen och plötsligt for hjulen undan och jag drattade på ändan rakt ner i golvet. Sonen satt på sängen och tittade med förfäran på mig… han visste inte om han skulle våga skratta… han bet ihop som bara den, blev nästan blåröd i ansiktet av detta ihopbitande… Han såg faktiskt rätt rolig ut! Det fick mig att börja skratta! Och då brast det även för honom. Vi skrattade oss tårögda båda två. Och sen blev det inget mer med det skällandet. Det var ju ingen större idé efter sådana gapskratt!

Det blev, som sagt, inget med skällandet den här gången heller. Och när jag tänker efter så är det nog ganska meningslöst att skälla på en 27-åring. Han är ju redan färdigfostrad och att batteriet i telefonen tar slut är ju inte mycket att göra åt! Dessutom fick jag som plåster på såren världens finaste armband av honom… och det fast jag inte har varit speciellt snäll!