Jag föll pladask!

Oh my God… eller som den yngre generationen skriver i facebook – OMG! Vaknade i morse med två vänsterknän, öm i hela kroppen och ett stort svårartat sår på höger knä. Min älskade make J påstår dock att såret mer ser ut som ett myggbett. Han måste ha stora problem med synen! Med linjal mäter såret hela 0,5 cm i omkrets! Inte att leka med!

Den här veckan är det ett år sedan jag ramlade och bröt handleden. Igår ramlade jag igen! Splash bara! Rakt i backen! Mitt i stadsträdgården! Bland massor av folk!

När jag for genom luften, ner mot backen, hann jag tänka: Åh nej! Inte nu igen!

Jag ramlade på alla fyra! Men handlederna höll! Båda två!

Någon satte krokben för mig!

Heter han/hon Whisky? undrade en bekant. Absolut inte, säger jag. Jag dricker bara whisky när jag har extremt ont i halsen. Och det har jag sällan. Andra alkoholhaltiga drycker slinker bara ner genom min hals si så där två gånger per år – midsommar och nyår! Jag skulle nog gärna ta mig en sherry om lördagkvällarna också. Men tyvärr är jag för senil! Jag glömmer helt enkelt bort den där lilla rödingen när helgdagskvällen är här.

Någon enstaka helgdag har det i ärlighetens namn blivit ett litet glas rött vin till maten. Men bara när mellansonen är här och äter med oss och påminner om att denna ädla dryck borde intagas till J:s utmärkt tillagade måltid.

Nej, det där krokbenet kom från något helt annat. En 32 kilo tung valp vid namn Dallas. När han kommer utomhus blir han totalt stirrig av lycka. Åh så mycket det finns att nosa på och bita i! Var ska jag börja? Och så far han fram och tillbaka, runt runt, hit och dit. Och jag hänger inte alltid riktig med… liksom!

Jag hade hämtat honom hos yngste sonen och hans sambo och lämnat in honom för klippning. Den första klippningen i hela hans liv! Två timmar senare kom jag för att hämta honom. Det satt en svart hund kopplad innanför receptionsdisken när jag anlände. Jag stirrade undrande på honom. Kunde det vara vår Dallas? Nej, det måste vara någon annans hund! Men så for han upp och hoppade överlyckligt mot mig och då tänkte jag att det nog möjligen var han. Men han var så förvandlad… från ullig, krullig fårhund till en strikt klippt och alldeles perfekt riesenschnauzer. Det var först på hemvägen, genom stadsträdgården, när jag trillade över honom, som jag blev helt säker och förvissad om att jag hade fått rätt hund med mig hem!

Nu sitter jag här med två vänsterknän! Fast det är nog bara jag som ser hur jättesvullet det är! Fick J se det skulle han nog bara undra om jag har fått en finne!

Annonser

2 Responses to Jag föll pladask!

  1. Eila Nilivaara skriver:

    Härligt att du har börjat blogga igen! Jag har saknat detta hela sommaren. Du får mig att skratta ordentligt djupt inombords så det är tur att man har något som skyddar du vet nog vad jag menar. Kramizar.

  2. sannafridh skriver:

    Ja, man behöver skratt för att överleva! Kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: