Lagad bil och ett sparsamt liv

19 februari 2010

Titta på bilden här bredvid!

Ser ni något?

Nä, just det! Bara rött! Ingen buckla! Ingen avskrapad färg!

Jag har äntligen haft bilen inne på lagning och lackering efter den där olycksaliga dagen när jag välte en ställning över min bil och blev så oerhört, vansinnigt, fasansfullt arrrrg! Då när J åkte hemifrån för att slippa mig!

Ettusen femhundra kronor kostade kalaset. Men nu är bilen som ny igen och jag är glad och nöjd.

Eftersom jag månaden dessförinnan hade bilen på service för nästan tretusen kronor, är det nu dags att hålla ordentligt i plånboken. Visserligen har jag gjort det hela föregående år, men nu ska det bli etter värre.

Jag har läst om många som har tröttnat på köphetsen och har slutat att shoppa.

Det har jag också gjort! Jag har helt enkelt inte haft råd att hänga med i det där shoppandet. Hos oss handlar vi bara det allra nödvändigaste, det vill säga livsuppehållande artiklar… och… ja… dit räknas en laptop! Faktum är att jag under det här sista året, till följd av vår sparsamhet, allt mer har tappat intresset för att shoppa. Jag har upptäckt att jag faktiskt bara behöver det där livsnödvändigaste… som en laptop! … och lite mat! Bara tanken på att behöva springa i affärer känns numera jobbig.

 Och förresten är det roligt att vara medvetet sparsam!

Numera slänger jag inte mat i första taget. Överbliven riven morot stoppar jag in i en plastpåse i frysen. När jag hackar en lök och bara behöver halva, stoppar jag även de resterna i en påse i frysen. Rödvinet som blir över efter en festmåltid fryser jag i tärningar och har sedan i goda såser.

Och J:s trasiga byxor syr jag om till kjolar åt mig! Det är bara att sprätta upp innersömmarna på benen och sy ihop mitt fram och mitt bak istället. Såna kjolar duger gott att gå omkring i hemma.


Julgubben har fått ansikte

16 december 2009

Nu har Karln fått ansikte! Jag köpte en mask och drog över huvudet på honom. Så har han J:s gamla tröja på sig. Nu fattas bara ett par byxor i passande storlek.

Jag försökte dra på honom ett par gamla töjbara träningsbyxor efter yngste sonen. Men de var alldeles för små för Karln. Han har nämligen enormt vältränade (läs; tjocka) lår!

Att dra på honom sonens byxor var ett jobbigt äventyr. Jag slet så svetten lackade på mig… först för att få upp byxorna och sen, när jag insåg att det inte gick, för att få dem av honom. Vi hölls nere på J:s kontor i källaren, Karln och jag, när vi kämpade med byxorna. Till slut blev jag så arg så jag skrek och kastade ner Karln från stolen och in under J:s skrivbord. När J kom ner i källaren var det bara Karlns fötter som stack fram bakom skrivbordet. J hoppade förskräckt till.

– Åh, det såg ut som det låg en döing där! Vad har ni haft för er på golvet Karln och du?

Nu har J åkt bort ett par dagar. När jag klagade på att jag inte ville vara ensam i huset sa han:

– Du kan väl ta upp Karln och lägga honom i min säng. Ni är ju redan vana vid varandra, så som ni har hållit på nere i källaren!

Men jag tror inte jag vill ha Karln i sängen! Jag skulle förmodligen få skrämselhicka varenda gång jag vaknade till och såg honom.


Julmarknad och äppelsprit

07 december 2009

Vi har haft en mycket kreativ helg, min man och jag!

Jag har varit bete i Mariebergsskogen. Och J har bakat pepparkakshus och försökt supa ner lilla nioåriga yrhättan.

– Nu! Nu nappar det… ! Neeej… hon halkade av… hon fastnade inte på kroken! Shit!

Med svägerska och svärdotter var jag i Mariebergsskogen på julmarknad i helgen. De två tillverkar smycken och hade hyrt ett bord för att sälja av och förhoppningsvis få en liten förtjänst att köpa nya smyckestillbehör för. Fulla av förväntan hade de dukat upp halsband och armband på bordet. Sedan satt de och bara väntade.

– Det är som att fiska, sa svärdottern. Vi har agnat betet! Nu får vi se om det nappar!

Men de var svårfångade, fiskarna i Mariebergsskogen. De flesta besökarna på julmarknaden strosade bara förbi och tittade på sakerna som var till försäljning. Det var när jag satt där och iakttog dessa förbistrosande människor, som jag fick en idé. Jag skulle agera bete åt svägerskan och svärdottern!

Jag satte på mig min röda kappa och drog halsduken kring halsen. Sen klev jag ut framför ståndet och ställde mig och tittade noga på smyckena och petade lite grann på dem. När det väl stod någon framför ståndet var det som om andra människor drogs dit. Och vips… så blev ett smycke sålt!

– Bra gjort! sa svärdottern till mig och gjorde tummen upp.

Så jag satte i system att snabbt vandra runt i lokalen, komma tillbaka till svägerska och svärdotter och ställa mig där och noga titta på deras smycken.

Under tiden bakade J och yrhättan pepparkakshus därhemma. Ett vinkelhus i två våningar med balkong! Och med misstänkt få godisar på taket (hamnade de månne i någon mage?). Dessutom försökte J hälla i yrhättan äppelsprit. Han visste förstås inte om att det var det han gjorde. Äppeldrickan hade gått och förvandlat sig till sprit utan hans vetskap. Han hällde upp ett glas till yrhättan till pannkakorna. Och aldrig någonsin har någon sprungit så fort till slasken.

– Hon spottade och sköljde munnen i en kvart! sa en förvånad J.

Pepparkakshuset är nu på plats hemma i yrhättans kök. Och jag är tillbaka i min vilstol efter helgens intensiva fiskande.


Skrämselhicka till Jul…

03 december 2009

Nu är karln nästan klar! Och jag ser såååå fram emot jul när jag ska skrämma slag på mina gäster med honom!

Jag har gjort det en gång förut, för länge sedan. Och jisses vad jag skrattade!

Då fyllde jag J:s grå mysbyxor och röda stickade tröja med kuddar och trasor och lyckades få fram en tomteliknande varelse i människostorlek. Med tomtemask och luva på, satte jag honom i korgstolen i vardagsrummet. Och lyckades får varenda julgäst att hoppa högt och skrika till av förskräckelse, när de klev in i rummet med glöggmuggarna i högsta hugg.

Nu ska jag göra en repris, fast nu har jag gjort ett ordentligt förarbete. Inga trasor här inte. Utan en rejält uppstoppad karl med ordentligt huvud.

I källaren hittade jag en gammal arbetsoverall. Av hudfärgat tyg sydde jag händer, fyllde med kuddstopp och sydde fast i overallens ärmar. Ett par gamla strumpor fylldes också med kuddstopp och syddes fast längst ner i benen. Sen gav jag mig iväg till min syster I och fick kroppen fylld med hö. Det var hos henne han fick sitt namn; Karln.

Det var sent på dagen och i I:s lada var det mörkt. Hon rafsade hö där i mörkret och gav mig order:

– Håll upp karln!

Sen åkte Karln och jag hem. Han liggande huvudlös i baksätet, som ett mordoffer.

Hemma fyllde jag tubgas från apoteket med kuddstopp. När huvudet var ungefär lika stort som mitt, knöt jag till med ett snöre nere vid halsen. Och sedan drog jag till med ett snöre runt mitten av huvudet, för att få det mer likt ett riktigt huvud. Efter det ritade jag av huvudet på ett smörpapper, klippte ut hudfärgat tyg efter det mönstret och sydde en påse med lång hals (med sömmen mitt bak från knoppen och ner), som jag trädde över huvudet. Påsen knöt jag fast med snöre nere vid halsen. Och sen var det bara att sy fast huvudet på kroppen.

Nu sitter karln i korgstolen och väntar på att få ett ansikte. Jag känner mig lite rådvill över hur jag ska göra detta ansikte. Jag hoppas jag löser det innan jul! Tills dess har J dragit en mössa på honom och satt ett par knappar i mösskanten så han ser ut att ha ögon.

Än har han inte skrämt någon… men tids nog…

Moahahahaha…!


Mosskrans på dörren…

24 november 2009

I brist på enris tar man mossa… eller vad man nu tar!

Jag brukar göra dörrkransen till advent av enris. Men i år har jag inte hunnit ut och skaffa något sådant än. Däremot hade jag en påse med mossa. Och ett dekorationsäpple. Och ett rött band.

Det fick bli en väldigt provisorisk dörrkrans. Jag hoppas jag hinner göra en ny, RIKTIG dörrkrans innan jul. I så fall får mosskransen flytta till dörren till glasverandan.


Bohaget ger habegär!

11 mars 2009

img_24451Idag har jag varit på Bohaget i Kil – en härlig inredningsaffär som öppnade före jul någon gång. Jag älskar att gå runt där inne och titta. Och jag får ett sånt himla habegär! img_2440

Lena, som äger butiken, känner jag sedan tidigare. För många år sedan bodde vi i samma by. Då arbetade hon inom vården. Hon och hennes man renoverade sitt hus i byn och Lena var så himla duktig på att inreda. Jag var faktiskt där och gjorde ett reportage om huset, dess historia och deras arbete med det. Jag minns att jag var imponerad.

Att öppna inredningsaffär är en dröm som hon har haft, men aldrig trott att hon skulle klara av att genomföra. Att hitta uppköpare, klara av allt pappersarbete, få allt att fungera… Det ligger ju en hel del arbeta bakom!

– Men man klarar mer än man tror, säger hon nu.

Jag som älskar allt vad dukning heter höll ju på att bli tokig där inne! Undrar om J kan tänka sig att handla en liten (eller stor går också bra!) present där åt mig när det är dags för min födelsedag?

img_2433

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

img_2435

img_2434


Egen pepparkaksdeg

08 december 2008

img_1885

Så här såg det ut i vår trädgård för ett par dagar sedan. Men nu regnar det och regnar och regnar… Det är så grått och trist ute så lusten att gå utanför dörren är obefintlig. Idag har jag istället ägnat mig åt att baka pepparkakor img_18951– hjärtan, gubbar, gummor, stjärnor, bockar och granar. De flesta med de gamla vanliga pepparkaksformarna, för yngste sonens skull. För några år sedan hittade jag urgamla pepparkaksformar på en antik- och samlarmässa – en gubbe och en gumma från ett sedan länge nedlagt bageri. Den julen använde jag de pepparkaksformarna. Något som fick yngste sonen att klaga högljutt.

– Varför ska du alltid göra om allting? Varför kan det inte få vara som det alltid har varit? Det ska inte vara dom här pepparkaksformarna. Det ska vara de gamla vanliga.

Så jag använder alltid de ”gamla vanliga” pepparkaksformarna. Men jag gör några pepparkakor varje år med den antika gubben och gumman. Jag tycker de är så härliga!

img_1892

Jag har aldrig förstått det där med att köpa pepparkaksdeg. Det är ju så lätt att göra själv och så blir det mycket godare.

Jag har gjort pepparkaksdeg efter samma recept sedan början av 1980-talet. Var jag fick receptet ifrån är jag inte riktigt säker på, men jag tror det var från Ica-kuriren.

Jag gör degen på kvällen så den får stå kallt till nästa dag. Hinner jag inte baka ut den då, så kan den faktiskt stå kallt i en vecka och vänta på baket. Nu hade degen stått sedan i fredags.

För den som vill, kommer här receptet:

Goda Pepparkakor

300 g smör, 1,5 dl sirap, 4 dl socker, 2 tsk malen kanel, 2 tsk malen ingefära, 2 tsk malda kryddnejlikor, 3 ägg, 2 tsk bikarbonat, cirka 1,3 liter vetemjöl.

Koka upp matfettet, sirapen, sockret och kryddorna. Låt blandningen svalna. Tillsätt äggen.

Blanda bikarbonatet med hälften av mjölet. Rör ner det väl i smeten. Tillsätt resten av mjölet i omgångar. Spara lite till utbakningen. Arbeta degen slät. Låt den ligga kallt ett par timmar eller över natten, innan den bakas ut. Lägg något över den så den inte torkar ut.

Kavla ut degen på lätt mjölat bakbord coh ta ut pepparkakor. Grädda små kakor i 175 grader 8-10 minuter och stora kakor i 150 grader 10-15 minuter.