I Nässelskogen med en häxa

Det sägs om mig att jag är en häxa – och det är jag! Men i min kompiskrets finns det en som är värre häxa än mig. Lilian! Igår följde jag med henne ut i terrängen. Och oj vad jag fick lära mig mycket!

Det var brännässlor hon skulle ha. De första små. De som är så oerhört innehållsrika på järn, kalium, kalk, fosfor, C-vitaminer och massor av andra nyttigheter. Detta visste jag sedan förut, så jag passade på att plocka mig en kasse jag också. Lilian skulle äta sina nässlor. Det ska väl jag också, men främst gör jag salva på dem. En salva som bland annat lindrar eksem.

Det sägs att brännässlan, som är vår mineralrikaste grönsak, hjälper mot 41 olika krämpor!

Klorofyll, som finns i alla gröna växter, finns till hela 60 procent i brännässlan. 

Klorofyllet, som har en likadan kemisk struktur som vårt eget hemoglobin, stärker och bygger upp vårt blod. Klorofyll är dessutom ett viktigt tillskott för vårt tarmsystem och vår blodcirkulation. Det bidrar nämligen till att rena och syresätta blodet. I klorofyllet finns också mycket magnesium, som är kärlvidgande och därmed lindrande vid bland annat huvudvärk och mensvärk.

Och denna urnyttiga växt är alltså GRATIS! Det är bara att gå ut i skog och mark och plocka! Men aj så ont det gör!

– Men vad bra det är att bränna sig, sa Lilian. Det är nyttigt för kroppen, så du borde säga; aj, åh va bra! aj, åh va bra!

Så det gjorde jag. Och mitt i den vevan dök det upp ett norskt par på skogsstigen. De tittade förvånat på oss och undrade om det hade kommit blåbär redan. Det slutade med att de gick ifrån oss med Lilians recept på nässelsoppa.

Björkarna har ju fått musöron också!

– Ät! sa Lilian.

Och vi åt! Det ena lilla ynkliga björkbladet efter det andra.

– Det här är bra för urinvägarna, då kissar man bra, sa Lilian.

Jag tycker att jag redan kissar bra, så för mig fick det räcka med en handfull blad. Men Lilian fortsatte ett bra tag till. (Obs! Obs! Obs! Pröva inte detta med björkbladen om du är allergisk mot björkpollen!!! Lilla A fick åka till sjukhuset när han gjorde det.)

– Vi borde rulla oss i nässlorna, sa hon sen.

Men där tvärvägrade jag.

– Aldrig! sa jag.

Någon måtta på nyttigheter fick det väl ändå vara!

– Vet du? sa hon sedan. Jag läste att forskningen har visat att kvinnor har sämre orienteringsförmåga än män!

Då fick jag en riktigt ordentlig aha-upplevelse. Inte konstigt att jag ständigt går vilse i skogen! Jag är ju kvinna! Det är alltså helt naturligt! Och därmed inget att skämmas för!

Väl hemma igen satte jag igång ett nässelsoppekok på ungefär hälften av nässlorna. Resten har jag lagt ut på tidningspapper så det får torka. Torkade eller kokade nässlor kan inte brännas längre, vilket förstås är himla bra, eftersom det inte skulle vara speciellt trevligt att bli bränd inne i halsen eller på eksemen.

En tesked torkade och pulvriserade brännässlor per dag, som strös över maten, hjälper till att täcka dagsbehovet av C-vitamin, mineraler och klorofyll. Man kan ha det i brödbaket också om man vill.

Eller så kokar man en rejäl sats nässelsoppa och fryser in i portionspåsar.

Nässelsoppa

1½ – 2 liter färska nässlor, vatten, 2 tsk salt per liter vatten.

Skölj nässlorna och ta bort de tjockaste stjälkarna. Lägg nässlorna i en gryta och häll på vatten så det precis täcker dem. Tillsätt 2 tsk salt per liter vatten. Låt koka under lock i cirka 15 minuter. Häll av spadet och spara det. Hacka nässlorna.

1 liter buljong på tärning eller pulver, 2 msk smör, 3 msk vetemjöl, nässelavkok,  ½ dl grädde, salt, peppar, gräslök, ägghalvor.

Smält smöret i en gryta, rör ner mjölet och späd med buljong, nässelavkok och grädde. Låt koka upp. Häll i nässlorna och sjud i cirka 3-5 minuter. Smaksätt med salt, peppar och klippt gräslök. Servera med hårdkokta ägghalvor.

Spöket fastnade på bild

Det spökar verkligen i vårt hus. Nu har J lyckats ta en bild på spöket. Ser ni det, där inne i allt det svarta?

Inte konstigt att J är mörkrädd, som ser sånt här på kvällarna och nätterna!

Faktum är att en gammal dam, som hette Hanna, dog på köksgolvet i vårt hus. Det var på våren. Hon hade varit ute och plockat in kvistar från körsbärs-, äpplen- och päronträd. Hon dog med kvistarna i famnen.

Det är förmodligen hon som spökar. Ibland, mitt i natten, drar hon upp rullgardinen i vårt sovrum, så det smäller om det. Vi hoppar högt av förskräckelse både J och jag. Sen säger alltid någon av oss:

– Det var bara Hanna!

Det händer att jag blir väckt på  nätterna också, av att jag känner att någon drar ett finger försiktigt över min kind. Jag trodde länge att det var för att jag snarkade och ett sätt för J att få tyst på mig. Men så en natt när jag vaknade av den lätta smekningen vände jag mig snabbt om och tittade på honom – och då låg han med ryggen vänd mot mig!!!!??? Alltså kunde det inte ha varit han. Alltså måste det ha varit Hanna – igen! Men det är okey! Jag bryr mig inte!

Hanna var en snäll människa och hon är helt klart ett snällt spöke!  Så det är absolut inget att vara rädd för! Det vet vi här i vår familj. Men när vi berättar om Hanna för andra människor som besöker oss, så får de plötsligt svårt att sova. H, en kompis till äldste sonen, blev så rädd så han sov med en lampa tänd rakt i ansiktet hela natten. Bredvid sig hade han lagt en lapp: ”Släck inte lampan!” Om vi hade besvär med sängens placering mitt på golvet och lampan som lyste, bad han oss på lappen att vända oss till hans advokat!!!!

En gång blev äldste sonen och mellansonen faktisk också riktigt rädda i vårt hus. Men det var inte för Hanna. De hade varit i källaren en sen kväll och där hade det kommit eldklot farande. De hade försökt att fotografera dessa fenomen, men de fastnade inte på bild. Då satte skräcken in! När mellansonen gick och lade sig tog det inte länge förrän äldste sonen kom springande upp från källaren (där han faktiskt bodde då) och kröp ner under täcket hos honom. Mig veterligen så är det enda gången någonsin som de två har delat säng!

Välfärdens kärna = stenhård egoism!

Jag har länge gått och funderat på vad regeringen menar med ”välfärdens kärna”.

För mig är det solklart att det handlar om att vi alla ska ha det bra. Men vissa uttalanden har fått mig att tro att här ligger det en räv begravd. Det kanske inte är så att alla ska ha det bra, utan bara vissa.

Idag googlade jag därför på orden. Och jag måste säga att det fick mig att skratta. Jag är nog inte så dum som jag trodde. Jag såg att jag precis som många andra har fattat att regeringen leker med ord och hjärntvättar oss med olika mantran. Med dessa ordval och mantran vilseleder de oss på ett mycket uträknat sätt.

Reinfeldt har ju själv sagt att ”jag säger inte allt”. Med ordvalen går det att få oss att tro vissa saker, utan att säga allt. Vi blir helt enkelt grundlurade.

Till välfärdens kärna hör bland annat inte socialbidrag, arbetslösa, sjuka och pensionärer. Till välfärdens kärna hör att göra de rika rikare och de fattiga fattigare. Dit hör att ta makten över massorna genom att urholka arbetsrättslagar och att indirekt tvinga kommunerna att sälja ut alla våra gemensamt ägda kommunala bolag, till privata aktörer med egna vinstintressen. Och allt detta har vi väl ändå sett nog av?! Eller ska vi behöva börja bocka och buga med mössan i handen igen för patron och för allmosor?

Är det inte istället dags att vi börjar inse att vi är beroende av varandra allihop? Att vi hänger ihop. Är det inte dags att plocka fram begrepp som empati och medmänsklighet igen? Och slopa begrepp som ”skyll dig själv” och ”var och en har ansvar för sig själv”. De flesta av oss råkar faktiskt illa ut någon gång under livet och behöver empati, medmänsklighet och hjälp.

I ett samhälle där folk far illa och folk är iskalla mot varandra ökar kriminaliteten. Vill vi det?

Under googlandet om ”välfärdens kärna” hittade jag bland annat den här kärnjämförelsen:

”I ett äpple finns som bekant både ett skyddande skal, rejält med nyttig frukt och så den lilla hårda fruktkärnan. Medborgaren torde därför fundera över hur mycket av skalet, köttet som (M) tänker kassera för att nå den hårda kärnan”.

Att jämföra mantrat ”välfärdens kärna” med ett äpple och dess stenhårda inre del, tycker jag är genialiskt.

Allt från den texten kan du läsa här: http://nerprun.blogspot.com/2009/04/valfardens-lilla-och-harda-karna.html

En plats för själen!

 

Kraft för att orka med livet hämtar man i naturen! Det har min mamma lärt mig! När hon var ledsen eller stressad åkte hon ut till Sörmon och gick i skogen. Där, just där, fanns hennes återhämtningsplats här på jorden.

Jag tror att alla har en sådan plats, som de längtar till när livet känns tungt.

Jag har min återhämtningsplats på en klippa i Vänern.

Lite längre ut än på bilden, där klipporna är skönt rundade… där jag kan se  nästan ända till Vänersborg en klar och solig dag. Den platsen har givit mig själsfrid ända sedan jag var liten. Nu har jag lite längre dit än jag hade då. Men kan jag inte ta mig dit, så behöver jag bara sluta ögonen så är jag där ändå. Jag hör bruset och vågorna som slår mot klipporna. Jag känner doften av friskt vatten. Och själen fylls med frid och ro. Där mår jag såååå gott!

En trädgårdskvarn av dålig kvalitet

 Visst är väl penséerna vackra!

Jag har dom på trappan tillsammans med påskliljor och murgröna.

Vi har grejat lite i trädgården den här helgen, J och jag. J tycker att jag är en jättebra trädgårdskvarn. Jag hade tänkt att vi skulle skaffa en trädgårdskvarn vad det lider, men han tycker inte att det behövs när vi har mig.

Vi har inget drag på bilen och kan därför inte köra bort trädgårdsriset med kärra. Istället fick vi ta det i bagagen på J:s bil. Men då behövde ris och grenar klippas ner till småbitar. Det fixade jag med sekatören! Och jag gjorde det så smått och så noga så J satte sig på trappan och suckade:

– Det där kommer att ta hela dagen! Du är en jättebra trädgårdskvarn. Så bra går inte att köpa i affären.

– Äh! sa jag generat. Så bra är jag inte. Visst blir det finhackat men jag är nog mer av typen Biltemakvalitet – jag håller inte så länge!

Det är ju liksom det som är mitt problem. Jag blir trött, trasig och oanvändbar fort.

Det som var för stort för mig att klippa med sekatören använde J motorsågen till.

Det blev några vändor till majbrasan nere vid sjön innan riset i vår trädgård var borta. När vi ändå körde förbi Galleri Runnevålen passade vi på att kliva in där och ta oss en titt på Johannes Wessmarks tavlor. Och jag säger bara; vilka tavlor!

Vill du se lite av vad vi såg kan du gå in på www.johanneswessmark.se.

Väl hemma igen plockade J bort en bit av staketet och planterade om en krusbärsbuske. Medan jag föll i trans över scillan som har bildat en blå matta under vår gamla, rostiga piskställning.

 Sedan somnade vi i solen båda två. Nöjda och belåtna. Och fast beslutna om att inte göra ett skvatt under söndagen. Och det gjorde vi inte heller.

Och nu är det måndag och jag sitter fortfarande i morgonrocken, med yrsel, spänningar i hela kroppen och ångesten på lut. Jag hoppas det blir bättre efter lunch. Jag har kopplat in min vanliga taktik – andas djupt och långsamt, gå och röra mig sakta. Jag drar ner ostkupan över mig och vilar från världen!

Ska jag tigga eller bli kriminell?

Förbannade jävla skit!

Jag behöver 60 000 kronor! Nu! Med en gång!

Till att börja med skulle jag kunna tänka mig att klara mig med 10 000! Men jag behöver det NU!

Det är inte jag som ska ha pengarna. Det är en som står mig väldigt nära. En som har det svårt. Ordentligt svårt!

Undrar om Elmehagen kan hjälpa? Han har ju en himla stor pension att ta av efter sin tid på AMF! Fast å andra sidan – den som har mycket pengar släpper säkert inte ifrån sig ett öre! För hur ska han då kunna klara sig när han blir gammal? En del människor behöver ju mycket mer för att klara sig än vad andra gör (förstår inte riktigt varför).

Fast det kanske Reinfeldt förstår! Den idioten stod i TV och sa att existensminimum är uträknat för att man ska klara sig på det! Ha, ha, ha! Det var egentligen väldigt roligt mitt i all tragik! Jag vet flera stycken som lever på existensminimum. De har inte råd att gå till tandläkaren och doktorn. De har inte råd att ta ut livsnödvändig medicin. En av dem har ordentlig näringsbrist, för han har inte råd att köpa den mat han behöver. En annan av dem, som inte hade råd att ta ut sin medicin, fick en stroke! Flera av dem saknar tänder i munnen och kan inte tugga sin mat (eller om det nu var barkbrödet) ordentligt.

Ändå – fast det ser ut så här för så många i Sverige – så ska vi i år skicka över 33 miljarder kronor i bistånd till andra länder. När ska vi börja hjälpa våra egna då?

Den här som står mig nära – behöver mediciner, sjukvård, mat och pengar till hyran. Jag hjälper så gott jag kan, men jag räcker inte till. Jag behöver hjälp!

Därför har kriminella tankar kretsat i mitt huvud idag. Ska jag månne göra en stöt på banken? Hmmm… nä det vore nog inte så klokt. Så knäpp som jag är skulle jag säkert stå där på bankgolvet och gråta om någon råkade bli rädd. Dessutom har jag ingen pistol, är skotträdd och tål inte se blod.

Men jag kanske kunde sälja lite knark? Hmmm… var får man tag i det? Måste man sälja till ungdomar utanför skolorna? Det vill jag inte! De kan ju råka illa ut! Dessutom är ju narkotikapåverkade människor farliga både för sig själva och andra. De kanske skadar någon på grund av mig! Nä… det där med knarket var nog ingen bra idé.

Jag skrev en bok förresten… men ingen ville ge ut den, ingen ville läsa den, ingen ville köpa den! Så där fick jag inte in ett öre.

Jag har stickat sockor men de har bara gett några hundralappar i intäkter.

Kom att tänka på reklamen för hjärt- och lungforskningen:

– Jag har bestämt mig! Jag skänker några hundralappar! Det kan du också göra! (Ja, gör det! Fast till mig!)

Hmm… jag kanske kan ställa mig med en bössa utanför ICA? (Nä fy så lett!)

Eller öppna en fond för behövande människor i Sverige, där jag tar emot pengar från alla som vill skänka och sedan delar ut till alla dem som har akuta behov, till dem som håller på att gå under i välfärdssverige!

Eller tänk om jag kunde få varenda en i Sverige att skicka en krona var till mig… herre guud… så mycket pengar behöver jag faktiskt inte. Som sagt… det är 60 000 jag behöver… eller 10 000. Bara så att den här människan kan få sin läkarvård, sin medicin och sitt dropp, sin sjukledighet, sin mat och ha kvar taket över huvudet.

Just nu ångrar jag att jag tog ut min egen medicin. De 860 kronorna skulle jag ha behövt skicka till min behövande närstående istället. (860 kronor för tre mediciner på en fattigpension… ja fy fan!!!)

Nä tigga klarar jag inte av att göra. Lotto har visat sig vara lönlöst. Och kriminell kommer jag aldrig att klara av att vara. Jag tror jag går ut och sätter mig i solen istället!

Väckt av en snarkare!

 Jo då, jag hann få upp altandörren också igår innan jag var totalt slut igen. Jag hann till och med få ut solstolen och slå mig ner i den. Och jag somnade och sov så gott där i solen!

Ända tills någon började snarka!

Jag satte mig upp för att genast skälla ut vederbörande. Men den hemska marodören var för snabb för mig. Han/hon hann undan innan jag hann se vem det var.

Lite krafter hade jag dock hunnit få under min sovande timme i solen. Så pass så jag klarade av att klippa ner ännu en vinbärsbuske och plocka bort påskfjädrarna ur körsbärsträdet.

Egentligen borde jag ha låtit bli, för idag är karusellen tillbaka i skallen igen. Inte roligt! Men så är det när man inte klarar av att stoppa sig själv.

(PS. J påstår att han har hört den där snarkaren. Enligt honom är snarkaren så högljudd, så det hördes säkert över hela samhället.)

Gratis Karusell

I morse satte jag fötterna i golvet väldigt, väldigt försiktigt – rädd för att vara i samma urusla tillstånd som igår!

Påsken har varit härlig! Förutom att det hände en mycket allvarlig olycka här!

K bröt en nagel!

Det blev brandkårsutryckning med nagelsax, plåster och våtvarma omslag. Hon överlevde dock, men kan tyvärr inte diska och dammsuga på minst en månad!

På långfredagen blev jag så gratulerad så man skulle kunna tro att jag fyllde femtio igen! Huset var fullt av underbara, glada, skrattande människor. Kvällen tillbringade vi i soffan med äldste sonen, hans flickvän, vitt vin och fotografier från Thailand.

På påskaftonen dök ytterligare gäster upp, bland annat vänner från Björneborg.

– Det är konstigt med dom, sa J. Det kvittar om vi inte har setts på åratal, det är ändå som om det vore igår.

Påskdagen tillbringade vi hemma, ensamma. Och annandag påsk var vi bortbjudna på en alldeles delikat trerättersmiddag.

Igår tog jag mig från sängen till vilstolen med möda. Det rann ur ögonen, jag mådde illa så fort jag rörde mig, benen var som spagetti och hela världen snurrade – och  jag gillar inte att åka karusell! På eftermiddagen vacklade jag upp till affären. Men att bära hem två liter juice och tre liter mjölk höll på att knäcka mig totalt. Jag hade velat greja i trädgården, men tvingades tillbaka till vilstolen igen.

J säger ju att allting är relativt, så även om det var en hemsk dag så beror det på vad man ställer det i relation till. Därför började jag tänka på mellansonen och hur hemskt han mådde när han kom hem från Thailand och hade salmonella. Det var inte roligt! Och på yngste sonen den där sommaren när han drabbades av en svår magsjukdom. Inte roligt det heller! Genast blev ju mitt lidande överkomligt!

Och så tillbaka till i morse då! En fot i golvet, en till och så hela kroppen upp i stående. Och gussschelov! Hela världen står stilla! Nu ska vi se om jag klarar av att både duscha, klä mig och bädda sängen innan jag åter igen är så utmattad så jag är spyfärdig. Har jag tur kanske jag hinner öppna altandörren också!

Rosorna anfaller

J har blivit anfallen av rosorna idag. Då var han inte glad! Han satt i soffan och stirrade surt på mig. För det är ju mina rosor, så det är jag som är ansvarig för allt dumt de gör.

Dessutom var det mitt fel att han överhuvudtaget hade hamnat i en situation där rosorna kunde anfalla honom. Det är jag som vill ha tak över altanen! Inte han! Han behöver inga tak. Han kan gå in när det regnar. Han kan plocka med sig dynorna också. Även min om han måste.

Till hans olycka har även grannen gaddat ihop sig med mig mot honom. Han har försett J med hörnstolpar och altantak. Extra påtryckningar alltså!

Idag tog J Gud i hågen och spaden i näven och gick ut och började gräva för de där ”jädrans” stolparna. Det var då han blev anfallen av rosorna. Aj, aj, aj, vad de rev honom! Han ser ut som om han har gått igenom ett taggtrådsstängsel. På grund av det fick han även mig på fötter. Jag rusade snabbt ut i trädgården med sekatören, livrädd för att de hotfulla rosorna skulle få honom att ge sjutton i grävandet. Han hade ju gått in och satt sig i soffan! Här gällde det att agera snabbt!

Och faktiskt hann inte J:s grävlust svalna. Nu äntligen är hålen grävda och rören för cementen ditsatta.

Dessutom är två vinbärsbuskar nedklippta. Och det hade jag faktiskt inte tänkt att göra idag. Det var J som manipulerade mig till det. På så sätt fick han lite hämnd för det där med rosorna och allt grävande och snickrande som jag tvingar honom till.

Napkinface…

… ett nytt ord i min värld! Här gestaltat av yrhättan.

Äldste sonen har varit hemma och visat bilder på kompisar utsmyckade i Napkinfaces (servettansikten) i Thailand. Allt för att få servitriserna att skratta.

Det var en lika lyckad lek på påskmiddagen här hemma!

Glasögonen är ett par jättegamla buteljbottnar som gör ögonen enorma. De är också roliga att leka med. Och det har vi gjort under påskhelgen. Glasögonen tillsammans med min nystickade mössa, som enligt ett av syskonbarnen är det fulaste hon har sett, gav riktiga asflabb.

Det är tur att leklynnet aldrig försvinner!