Oj vad jag har skrattat i jul tack vare min hemgjorda karl i naturlig storlek!
Mellansonen har vi skrämt flera gånger med Karln. Sonen bor ju här i närheten och tittar in titt som tätt. En av gångerna sprang sonen ner på J:s kontor och då hade vi satt Karln vid skrivbordet med en hammare i näven. Och sonen hoppade förstås högt av förskräckelse!
När de andra två sönerna var på ingång, den ene från Stockholm och den andre från Alingsås, satte vi Karln på toaletten. Det första de vill göra när de har åkt långt är väl att gå på toaletten, tänkte vi. Och mycket riktigt. Yngste sonen kom hem först och han ryckte till så jag hoppade högt av förtjusning, när han öppnade badrumsdörren. Äldste sonen blev aningen mer förskräckt och jag blev då förstås aningen ännu mer förtjust.
Vi höll nästan på att få barn på hallgolvet också tack vare Karln. E, som är höggravid, gick förbi dörren till vardagsrummet (där vi då hade placerat Karln) och blev så rädd så hon höll på att ”få en hjärtinfarkt”. Hennes redan födde son, knappt två år gammal, skrämde vi också slag på (men det blev jag inte glad för).
På julafton satte jag en tomtemask på Karln. Han satt då fortfarande kvar i vardagsrummet. Men så plötsligt, under julaftonsfirandet, satt han i soffan i hallen! Pappa gick förbi honom utan att reagera. Men så kom lilla nioåriga yrhättan och mina brorsdöttrar och ställde sig och tittade undrande på honom.
Och då! Ve och Fasa! Reste sig Karln upp och började med uppsträckta armar att gå emot dem.
Yrhättan skrek så blodet isade sig i ådrorna på oss. Hon rusade tjutande av skräck ut i köket.
Men ännu snabbare ut i köket var 23-åriga brorsdottern E! Vi hann inte ens blinka innan hon var förbi allihop och stod upptryckt i bortre delen av köket, i trygghet bakom sin storasyster.
Jag skrattade så jag fick ont i
magmusklerna! För det var naturligtvis J, som hade bytt kläder med Karln.
Så småningom fick Karln tillbaka sina kläder och blev sittande, som den hösäck han är, i soffan i hallen.
Vi var så många denna julafton, så om en och annan av människorna i vårt hus försvann, så märkte vi andra inte det. Och en av oss måste ha försvunnit, förmodligen för att köpa en tidning eller något sådant. För plötsligt kom Tomten! Den ”riktiga” Tomten alltså och inte Karln, för han satt kvar i soffan i hallen!
Yrhättan valsade uppspelt kring Tomten och hjälpte till att dela ut paketen. Allt medan Tomten klagande upprepade:
– Oj, oj, oj… oj, oj, oj!
Först skrattade vi åt hans klagolåt och hans haka som hela tiden ville trilla av. Men till slut började vi ana att det nog inte var något skämt. Han såg allt mer eländig ut! Och jag började fasa för att han skulle falla ihop död där på golvet vid julgranen.
Då grep yngsta brorsdottern in! I rasande fart delade hon ut julklappar åt höger och vänster. Och Tomten kunde smita!
Han hade fått värmeslag där bakom masken och ylletröjan!
Och det konstigaste av allt var att J, när jag fick syn på honom i vardagsrummet lite senare, också verkade som om han hade fått värmeslag! Hans hår låg i blöta testar runt huvudet, han flämtade tungt och han såg helt slutkörd ut!
Undrar vad det berodde på?!?