Yrhättan gråter

31 mars 2010

Vår lilla yrhätta har sorg! Hon gråter så hjärtskärande och otröstligt så min bror känner sig totalt maktlös och handfallen. Han sitter på andra sidan jordklotet och har försökt trösta henne per telefon. När han bara får henne att yla ännu mer ringer han till mig och ber mig prata med henne.

– Men vad ska jag göra? säger jag. När man är ledsen måste man ju få gråta färdigt!

– Prata med henne i alla fall, ber han.

Så jag ringer till henne och får en snörvlande, gråtande lillflicka på tråden.

Hennes farfar har dött. Han fick en hjärtinfarkt och föll ihop och dog på fläcken. Han var bara 65 år gammal. Han hade varit frisk och pigg ända till den stund han dog. Han hade överlevt jordbävningen i Chile och den efterföljande tsunamin som tog nästan hela hans stad. ”Han var världens bästa farfar!”

– Och jag var inte där när han dog! snyftar yrhättan.

– Det hade du inte varit även om du hade varit i Chile, säger jag.

– Men jag kunde ha åkt till sjukhuset, säger hon.

– Men han var ju inte på sjukhuset, säger jag. Han dog ju direkt.

– Men jag kunde gå på begravningen!

– Du är så liten så du ska nog helst slippa sånt, säger jag.

Hon har ju nyss gått igenom den där perioden i ett barns liv när döden är förfärligt otäck och allerstädes närvarande. Den där perioden av extrem rädsla. Inte ska hon behöva gå på begravning och se alla vuxnas förtvivlan och allt det där skrämmande som hon nyss har släppt taget om.

– Han kunde levt lite till, säger hon. Han var ju inte så gammal och jag är ju så liten än!

Då berättar jag att min yngste son var lika gammal som henne när han miste sin farfar.

– Hur gammal var hans farfar då? säger hon.

– 70! säger jag.

Då börjar hon gråta igen, för hennes farfar var ju mycket yngre.

Sedan pratar vi om gråt, att man måste få gråta färdigt! Och jag berättar om hur jag grät när vår ödla dog, så jag tappade andan och svalde tungan och fick äldste sonen att brista ut i gapskratt.

– Usch! säger hon då. Ödlor är äckliga!

Men jag har också mist en farfar, så vi pratar om det också och om hur ledsen jag var och hur mycket jag grät… ända tills jag var färdig. Och därmed börjar vi prata om alla gamla vi har runt omkring oss, om hur de har levt långa liv och haft roligt. Och om att de nu är gamla och en del av dem även sjuka.

– Din farfar var lycklig han, som hann att få dig innan han dog, säger jag.

De hann att göra en hel del tillsammans, hennes farfar och hon… gå på nöjesfält… köpa massor av godis och glass… skratta och ha roligt. Hon berättar om allt det där.

Men tankarna på de gamla runt omkring oss har inte släppt henne. Hon börjar prata på en nära anhörig till mig som har haft en stroke och som tänker sakta och glömmer saker som att stänga av kranen och stänga dörren… och om min mamma som har alzheimers sjukdom och glömmer det mesta. Och helt plötsligt har dessa sjukdomar fått ett nytt samlingbegrepp.

– Dom har ont i hjärnan! säger hon.

Då börjar jag skratta! Jag säger till henne att det där var ett nytt och mycket bra sätt att beskriva deras sjukdomar. Det ska jag skriva ner, säger jag. Och då är hon nöjd, fnissar till och med lite grann.

Men sen gråter hon i två timmar till innan hon somnar framåt ett-tiden på natten. 

Nästa dag pratar jag med henne igen och då gör hon klart för mig att hon är lika ledsen än. Men hon har varit på dansen…

– och när jag har roligt glömmer jag en stund, säger hon.

Annonser

Amerikanska Pannkakor med Blåbär

27 mars 2010

 

Åh så slöa vi är idag, J och jag!

När det äntligen var dags för frukost var klockan redan lunch! Så det fick bli brunch istället! Amerikanska pannkakor med grädde och blåbär från de värmländska skogarna! Hur gott som helst! Visst, det ser väl lite onyttigt ut, men de rent ut sagt urnyttiga blåbären uppväger ju allt det onyttiga. Eller hur?

Amerikanska pannkakor

2½ dl mjöl, 2 tsk bakpulver, ½ tsk salt, 1 msk socker, 2 msk smält smör, 1 ägg, 2½ dl mjölk.

Blanda ihop de torra ingredienserna först. Tillsätt sedan smör, ägg och mjölk. Stek i smör, lagom stora klickar. Stekpannan får inte vara för het. När det börjar bubbla är det dags att vända pannkakorna.


Jag städade skafferiet – okey?

24 mars 2010

 

– Ska du ta det lika lugnt idag? säger J när jag kommer upp på morgonen.   

Hans röst dryper av sarkasm. Bara för att jag råkade städa skafferiet igår!

Ja, jag vet att jag har varit totalt utslagen och att jag borde ha vilat. Men att bara ligga där, dag efter dag, och känna hur kroppen och skallen mår och tänka obehagliga saker… nä fy! Att i sakta mak plocka ur och städa skafferiet och vila mellan varje hylla, varje moment… ja då får åtminstone hjärnan annat att göra än att fylla den redan ansträngda kroppen med ångest.

Så jag städade skafferiet! Okey?

Men jag ska inte städa skafferiet idag! Jag lovar! (Det har jag ju redan gjort *fniss*)

J kan vara väldigt rolig ibland, till och med när han är sjuk. Han har varit förkyld med hög feber. Trots det har han jobbat, med kroppen full av Alvedon. När han skulle iväg på ett 8-timmarspass i en ishall häromdagen och jag kände på hans rödheta panna utbrast jag:

– Men herregud du är ju jättevarm! Och du ska jobba i åtta timmar! Ska jag behöva bli orolig?

– Varför ska du behöva bli orolig? frågade J förbluffat.

– Ja men du är ju min man och jag älskar dig, förklarade jag.

Då tittade han fundersamt på mig och sen utbrast han:

– Det behöver du däremot vara orolig för!

J är min allra bästa vän här på jorden. Jag har en nära vänninna också! Min bror! Han tycker inte om att bli kallad så. Men att han är min bästa väninna är tyvärr ett faktum… hur mycket man han än är! Vi pratar i telefonen var och varannan dag om allt mellan himmel och jord. Det har faktiskt hänt att vi har pratat i en hel timma – det är sånt man gör med nära väninnor!

Det är de där två – J och min bror – som ständigt finns där för mig, som känner mig utan och innan, som skrattar med mig, är ledsna med mig, stöttar mig när jag behöver och stoppar mig när jag är på väg över gränser. På samma sätt finns jag där för dem, mitt i deras vardag var dag… i vått och torrt!

Det är det som är att vara en riktigt nära vän!

Har du någon sån?


Nu är det kört igen…

20 mars 2010

Jag orkar ingenting, är totalt slut! Benen bär mig knappt! Jag mår illa när jag rör mig! Det bränner i huden och värker överallt! Hjärnan är seg som kola! Det susar i öronen och jag hör dåligt. Jag orkar inte ens prata!

Nej, jag har inte feber! Nej, jag är inte förkyld! Det handlar inte om baciller och virus, utan om det jädra utmattningssyndromet igen.

Jag har inte gjort någonting, vad jag vet. Men det var tydligen för mycket ändå!

Jag ligger i min relaxfåtölj och tänker på allting som aldrig blir gjort här! Dammhögarna växer. Tvätthögarna växer. Diskbänken blir aldrig tömd. Det ligger grejer överallt.

Men sängen är i alla fall bäddad!

Nu tänker jag stänga ögonen igen och lyssna på tjutet i öronen!

Ha en bra dag! Och akta er för att bränna ut er!


Det droppar och har sig

16 mars 2010

Titta noga på bilden! Ser ni hur det droppar? Inte? Men det gör det!

Solen värmer och det droppar och rinner överallt nu. Fortsätter det så här så är snön snart borta. Enligt mina matematiska beräkningar borde all snö vara smält i mitten av juli. Nu är inte jag något mattegeni, alla de generna hamnade hos äldste sonen. Så det är inte säkert att mina uträkningar stämmer till punkt och pricka. Därför reserverar jag mig för någon vecka hit eller dit!

Idag har jag varit ute och gått med stavarna! Det var många ute och gick! Men stavar var det bara jag och en dam i nittioårsåldern som hade. Och utan att skryta, måste jag säga att mina steg och tag med pinnarna var myyyycket spänstigare än hennes!

På vår altan är nu en smal gång skottad till den bortre delen av altanen som är takförsedd. Där kan man sitta under taket, i solens sken, med ansiktet vänt uppåt utan att behöva vara rädd för nedfallande snö och istappar. Men det gäller att ta sig dit fort på det hala underlaget, för man vet aldrig när vinterns kalla och isiga faror tänker komma nedstörtande där uppifrån.

– Om det kommer ner när du sitter där borta och solar dig, så kommer du inte att ta dig därifrån, säger J.

Jag kommer alltså att bli inspärrad i bortre ändan av vår altan då! Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Men det låter inte speciellt roligt! Så jag hoppas den där snön kommer när jag inte sitter där.

Nej, nu ska jag gå och uträtta mitt dagliga hushållsarbete (dvs. bära ut soppåsen, ifall någon undrar).


Hjälp… jag drunknar!

12 mars 2010

Jag har inget emot snö… (jädra snö)! Den är vacker… (bara man slipper gå ut i den)!

Ja, jag vet vad jag har sagt! Jag vet att jag skulle börja leva på vintern och utnyttja snön istället. Men det har jag ju gjort färdigt nu! Det ska vara vår nu! Tycker jag!

Jag gjorde i alla fall ett tappert försök häromdagen, att ta  mig ut i snön. Jag ville nämligen sola på altanen. Så jag tänkte skotta den lite. Men altandörren gick inte att få upp för all snö. Så då tog jag snöskoveln lite käckt på axeln och plumsade över den uppskottade snöhögen på parkeringen, rakt ut i snöhelsiket.

I min enfald trodde jag att det nog var lite, lite skare under det översta snötäcket, så jag med lätthet skulle ta mig genom trädgården till altanen. Och det var det… lite skare alltså… vääääääldigt lite skare…. så lite så jag märkte den inte ens. Det sa bara plums det, så satt jag fast till midjan i snön. Och spaden, den for all världens väg i ren förskräckelse. När jag fick tag i den igen, försökte jag stödja mig på den medan jag plumsade vidare. Men då försvann den… ner under snön någonstans! Jag fick dragga efter den!

Fram till altanen tog jag mig krypande, plumsande, ålande, dykande, krälande, vadande! Med spaden i ett rejält grepp över huvudet. Ungefär som en soldat i Balis träskdjungler! Jag var helt slut när jag väl var framme vid altanen! Och då skulle jag skotta också! Och snön var ju lika djup där som i trädgården! Jag fick skala av snön ett lager i taget för att komma ner till trägolvet.

Alltså… detta var så jobbigt och svettigt… så det blev bara i princip en liten tunnel fram till altandörren! En smal tunnel! Jag tror inte det går att ställa ens en liten trästol där. Men nu kan jag i alla fall öppna altandörren! Åtminstone tills snön på taket kommer ner. Då blir det väl till att ge sig ut i snöhelvetet med skoveln igen och skotta fram dörrhelsiket en gång till!

Nä, jag är inte trött på snö! Jag klagar inte alls! Jag bara säger som det är! Det är mycket snö i år!


Jag går med stavar – är jag tant då?

08 mars 2010

Det är ju helt enkelt inte klokt! Nu har jag varit ute och gått med stavar också!

Den här vintern har jag verkligen gått över mina egna gränser. Jag har åkt skidor (som jag inte har gjort på över 15 år). Jag har gått och handlat med dra-maten (som jag aldrig tidigare har gjort). Och nu har jag varit ute på stavgång!

Just det där med stavgång är något som jag skrattat mig fördärvad åt när folk har gjort.

– Det tänker jag aldrig göra! har jag sagt till J. Se vad fånigt det ser ut! Ha ha ha! Var har de skidorna! Ha ha ha!

Och nu har jag gjort det själv! Utan skidor! Mitt inne i centrala tätorten! Till fri beskådan för alla och envar!

Jag gjorde det egentligen inte för att jag ville gå med stavar, utan för att det inte gick att gå utan stavar! Snön är så ihoppackad och halkig här hos oss och på mina vinterkängor är sulorna så slitna så det finns nästan inget mönster kvar. Fötterna far åt alla håll och kanter när jag går ut och går. Därför stannar jag inne!

Men så fick jag för mig att varken snö eller dåliga sulor skulle få hindra mig. Jag tog en rejäl promenad i rask takt med stavarna i högsta hugg. Ja, jag rent av sköt ifrån med stavarna så musklerna fick jobba rejält i armar och skulderblad och benen nästan fick springa ikapp överkroppen!

Och gissa vad! Det var faktiskt inte alls dumt! Hela kroppen fick sig en genomkörare! Och jag halkade inte en enda gång!

Jag kanske gör om det!