Korghandel

Någon gång emellanåt poppar det upp en genial idé i min hjärna. Jag hade stickat lovikkavantar och sytt grytlappar med dubbelt värmeskydd i parti och minut. Vad skulle jag göra med allt detta? Jag satt ju där och knåpade för nöjes skull. Men själv har jag ju ingen användning av femtioelva grytlappar och mängder av lovikkavantar i barnstorlekar.

Så var jag på Arvikamârten och fick syn på en jättefin korg med lock. Jag lade genast vantarna på den och så var min Korghandel född!

Ni fattar va? Torghandel – korghandel!

Nu har jag fyllt korgen med vantar, grytlappar och min svägerskas egenhändigt tillverkade och jättefina smycken och skickat hela härligheten med en kompis till hennes jobb. Hon säljer bra har jag hört. Och jag tycker att det är så himla kul! Jag skulle gärna vilja göra mer grejer till korgen, men det är lite svårt så länge högerarmen är inpackad i gips.

Var är whiskyn?

Jag har sett på vilda västern hur man drar rätt en arm, så när tre stora, starka doktorer klev in i gipsrummet och grep tag i min arm utbrast jag kvickt:

– Jag vill ha en träbit mellan tänderna och en flaska whisky!

– Du har fått bedövning, svarade de och började dra i min arm.

Okey, okey… det gick bra… så träbiten kan vi skita i. Men jag vill fortfarande ha whiskyflaskan!

Plötsligt händer det

Så kan det gå när inte haspen är på, skulle min farmor ha sagt. Resultatet; en bruten handled!

Jag spelade fotboll med ett proffs och åkte på en glidtackling så jag for fram i luften och landade på höger hand. Visst låter det bra? Och det är nästan sant!

Men proffset är en liten ettåring och glidtacklingen stod jag nog själv för!

Jag lyfte honom under armarna och sprang fram så han skulle få sparka på bollen. Tyvärr förlorade jag balansen och hade fullt sjå att inte trilla på den lille grabben. Jag hade en himla fart, men lyckades till slut lyfta mitt ena ben över hans huvud så han hamnade bakom mig. Sen stöp jag! Vi blev liggande ett par meter ifrån varandra ute på asfalten, grabben och jag. Han grät och jag mådde fruktansvärt illa och kunde inte resa mig så jag kunde ta mig bort till honom.

Min handled såg väldigt konstig ut! Som ett S ungefär!  

Vi var helt ensamma hemma. Vi kunde ha blivit liggande där i kylan i flera timmar. Men något magiskt hände!

En granne i huset mittemot låg hemma i influensa. Han hade sovit hela dagen. Men så plötsligt vaknade han och kände sig hungrig, gick ut i köket och råkade i ögonvrån se hur jag for fram i en rasande fart och sedan bara försvann. Han satte på sig ytterkläderna och gick ut! Vi hann bara ligga där på backen i fyra minuter innan han stod där och undrade om vi behövde hjälp! Dessutom visade det sig att han var proffs på brutna handleder!

Han jobbade på ortopeden!

Han tog hand om mig och en dam som var på väg till skolan för att möta sin dotter, tog hand om lillplutten.

Sex timmar tillbringade jag och J på akuten. Benet var av, hade förskjutits en bit och fick dras rätt. Nu sitter jag här i gips och ser framför mig en hel advent i fullständig vila. En sån lugn advent har jag önskat mig i över 30 år – fast med hela handleder förstås!

Dement moster på rymmen

Helt otroligt att just jag skulle passera just där just då! Vilken tur!

Jag brukar sällan vara inne i stan. Det är så jobbigt med parkeringar. Men igår passade jag på att köra in i stan och köpa garn innan jag skulle vidare ut till mamma på demensboendet. När jag hade betalat garnet och var på väg ut genom dörren, fick jag plötsligt för mig att jag bara skulle titta lite på stickmönster, så jag backade in igen. Hade jag inte gjort det hade jag missat henne!

När jag körde ut på Östra Torggatan fick jag se en liten böjd gumma komma hasande fram på trottoaren. Oj så lik min mormor (som varit död i över 30 år), tänkte jag först. Men så rykte jag förskräckt till! Det var ju min 86-åriga, dementa moster, som hasade fram i kylan på trottoaren i innertofflor! Inte skulle väl hon gå där? Ensam! Jag har inte sett henne på flera år, men jag har pratat med min kusin i telefonen, så jag visste hur det var ställt med henne.

Det tog en stund innan jag lyckades vända bilen och köra tillbaka. Då hade hon kommit ända till övergångsstället vid Herrgårdsgatan. Där stod hon stilla och böjd och bara tittade sig omkring. Jag svängde in på gatan, tvärnitade och hoppade ur bilen.

– Märta! ropade jag. Ska jag köra dig hem?

– Ja, sa hon svagt. Jag är sjuk!

Jag fick in henne i bilen och började köra ut mot Hagaborg. Men så slog det mig; bodde hon fortfarande där? Min kusin hade ju pratat på demensboende i våras. När jag frågade min moster sa hon;

– Nej, jag har flyttat! Jag bor på Sundsta!

Men adressen dit kom hon inte ihåg. Hennes ögon var totalt tomma. Hon såg ut som ett litet förvirrat barn.

Var hon hade fått det ifrån, att hon hade flyttat, begriper jag inte, för hon bodde allt kvar i sin gamla lägenhet.

 Hon sa till mig att hon hade gått till Drottninggatan 27, hem till ”mamma och pappa”.

– Men de finns inte mer! Och huset var borta! Det var ett nytt där av glas, det hade sex våningar och hiss! Och Epa är borta!

Både Epa och huset hon hade bott i för länge sedan försvann på 1960-talet, så det är ett tag sedan.

Det var inte första gången min moster rymde. I fredags gjorde hon samma vända – i högklackade svarta pumps! Fast hon knappt kan gå!Då var det en snäll grabb i ett av kontoren i det ”nya huset” på Drottninggatan som hittade henne virrande i trappan. Han bjöd in henne på kaffe och ringde polisen.

Min moster är ensamstående och min kusin har försökt få in henne på demensboende sedan förra hösten. Men kön är lång och Karlstads kommun tar tydligen hellre böter från staten än ordnar fler boenden. Nu ska de sätta upp ett larm i hennes dörr, så de märker när hon går ut. Jättebra! Fast det tar dem ju 20 minuter att komma dit efter att det har larmat – då har min moster hunnit långt! Hon kanske sitter på tåget till Sundsvall innan de dyker upp, för dit vill hon också emellanåt när hon tror hon bor kvar där. Eller kanske har hon gått ner till älven och drattat i. Det kan helt enkelt sluta hur illa som helst!

Men igår räddade jag henne! Och det är jag jätteglad för! Vilken tur!