Hur man får hatet att växa i samhället…

… ja, det är inte alls svårt. Låt klassklyftorna växa och neka alla som behöver hjälp. Då får du fram förtvivlan och desperation och därigenom hat, kriminalitet, och fuskare.

 Du betalar skatt år efter år. Du tror att du betalar för att du och alla människor ska få hjälp om det blir svårt i livet. Så plötsligt blir det svårt i livet, du blir sjuk och får ekonomiska bekymmer och du behöver hjälp. Socialen ställer inte upp – inte förrän du i princip är uteliggare. Försäkringskassan vägrar dig sjukpenning. Du hamnar hos kronofogden och får en strypsnara som är ännu värre om halsen. Du har inte råd med busskort, läkare, tandläkare, mediciner, telefon osv. Du har verkligen hamnat i ”utanförskap” och ingen hjälp finns att få. Du som har slitit så i livet, betalat så mycket skatt, arbetat och knogat! Plötsligt är du inte värd någonting. Du tvingas tigga och be. Du tvingas ner på knä. Du tappar självkänslan av alla nej och allt tiggande. För att klara dig tvingas du försöka få in pengar på annat sätt – svarta pengar, stulna pengar, fiffel och båg… 

Om du någonsin kommer på fötter igen – hur stor är viljan då att betala skatt? Hur stor är lojaliteten mot samhället?  Noll skulle jag vilja säga! Samhället har ju svikit! Varför skulle du vara med och betala till ett system som gjort allt för att knäcka dig? Du har lärt dig den hårda vägen att de skatter du betalar inte är till för dig. Om du råkar illa ut, måste du klara dig själv.

Att ha ett socialt fungerande skyddsnät kostar. Men vad kostar det i slutändan att inte ha det? Vad får vi för samhälle om vi inte har det?

Välling är gott!

Jag kommer nog aldrig att bli vuxen! I alla fall inte om det hänger på vällingen!

Så fort jag får ont i magen så är det välling som gäller. Hemkokt välling. På mammas vis. Precis som när jag var liten.

Varannan söndag fick vi havregrynsgröt och varannan söndag fick vi välling till frukost under min barndom. Grötsöndagarna tyckte jag var hemska, men min bror jublade. Däremot jublade han aldrig när det var vällingsöndag. Men det gjorde jag.

Jag strödde rikligt med vitt socker på vällingen och åt med glädje. Numera strör jag rikligt med brunt socker på vällingen och äter med glädje. Det är så lent och gott i min krånglande mage.

Välling är dessutom enkelt att göra! Man häller bara mjölk i en kastrull och kokar upp. Vispar ihop några matskedar vetemjöl i lite kall mjölk och häller det i den uppkokta mjölken och låter allt sakta koka upp igen under omrörning. Det får sjuda en stund under omrörning. Så tillsätter man lite salt, drar kastrullen från plattan och rör ner en äggula. Och så sockrar man förstås när vällingen är på plats i tallriken.

Första sommardagen och alldeles för många plantor

Idag är det den första sommardagen (för det såg jag i tidningen att den 25 maj räknas som). Och jag står och tittar på mina plantor och undrar om jag var totalt vrickad när jag sådde fröna. Hur många tobaksplantor, lejongap, astrar och basilikor behöver egentligen en människa som inte har handelsträdgård?

Hur tänkte jag egentligen?

I runda tal har jag väl 75 basilikaplantor, 280 lejongap i olika färger, 58 vita tobaksplantor, 187 astrar och 3 plantor flitiga lisa (där hade jag gärna haft några till!). Nu, när jag skulle börja plantera ut blommor i krukor, så såg jag ju att det var surfina jag skulle haft, en si så där 12 plantor, några hänglobelia och bara en handfull av de plantor jag faktiskt hade.

Alltihop var förstås fröpåsarnas fel. Och så det faktum att jag är snål. Har jag nu köpt fröpåsar så ska jag ju ta tillvara på allt som finns i dem. Och så blev det som det blev! Finns inte en chans att jag har krukor till allt detta! Och om jag hade det så skulle ju inte altanen räcka till för alla dessa krukor! Jag och J ska ju också vara där – nu när vi äntligen har fått tak! Så det blir väl att sätta plantorna i grönsakslandet och skippa grönsakerna (ingenting som J kommer att gråta över, det garanterar jag!).

J och jag satt förresten på altanen idag, i varsin stol och tittade åt varsitt håll, knäpptysta, länge. Till slut sa jag:

– Nej nu går jag in!

J reste sig genast och följde efter.

– Jag kan ju inte sitta där ute och inte ha någon att ignorera! sa han.

När jag sen påpekade att det var länge sedan vi hade kvalitativ tid tillsammans, tittade han förvånat på mig.

– Det hade vi ju nyss! Vi satt ju ute på altanen tillsammans!

– Du menar när du ignorerade mig? undrade jag.

– Ja precis, sa han. Vi satt ju där tillsammans i alla fall.

En lurig köttfärssås

Idag har jag lurats med köttfärssåsen. Det var länge sedan jag gjorde det sist. Inte sedan jag försade mig när barnen var små.

Pojkarna ville nämligen inte äta grönsaker. Det var äckligt och farligt! Framtänderna kunde ju växa ut och bli som på en kanin.

Men jag, deras mor, ansåg att grönsaker var viktiga för att kunna växa och vara frisk. Så ville de inte äta dem, så fick jag lura i dem grönsakerna. Och det gjorde jag i köttfärssåsen. Jag hackade grönsaker i matberedaren – smått, smått – och blandade ner i köttfärsen. Champinjoner, morötter och vad jag hade hemma. Tillsammans med tomatpuré, ketchup, kryddor, mjölk och mjöl, ev lite buljongpulver också och en klick grädde eller creme fraiche.

Jag vill inte skryta, men jag gjorde den godaste köttfärssåsen som tänkas kan. Alla åt som hästar av den. Tills äldste sonens kompis, Rickard, en dag frågade hur jag gjorde för att få köttfärssåsen så god. Jag blev förstås så smickrad, så innan jag hann tänka talade jag om exakt hur jag gjorde – med grönsaker och allt. Och där satt mina söner med gafflarna i händerna och hakorna i knäna och bara stirrade på mig. Det blev ett himla hallaballoo! Och jag tvingades sluta ha grönsaker i köttfärssåsen.

Men som sagt; idag var det dags igen! Och J märkte inget. För han har ändå inget smaksinne kvar. Det försvann efter en operation. Däremot har han känseln kvar i tungan och den gillar inte konsistensen på spagetti, så det blev gnäll om det istället.

Änglar runt omkring oss

 

Ibland talar man om människor som är riktiga änglar.
Gömt i dessa ord finns en djupare mening,
finns det kanske änglar mitt i bland oss?
Jag tror att det finns människor på jorden
som föds med förmågan och uppgiften att skydda och göra gott. 
Människor som det riktigt lyser värme om.
Som inte riktigt hör hemma på jorden.
De är kanske skapade just av guds godhets väsen.
Änglar som finns runt oss och vakar över oss.
Vad tror ni?

Jag hittade det här på nätet. Jag tyckte det var så fint, så jag måste bara visa det. Och jag tror att det stämmer också! Det finns gott om änglar utan vingar runt omkring oss.

Yngste sonen träffade nyligen en ängel. Han och hans sambo hade inte tänkt på att skaffa ett eget elabbonemang när de flyttade in i sin nya lägenhet. Helt plötsligt fick de ett brev om att strömmen skulle stängas av på måndagen. Under helgen ordnade de ett eget abbonemang. Men på måndagen stängdes strömmen trots det av! Sonen ringde elbolaget från jobbet. Han var smått desperat. De hade mat i frysen och kylen, som riskerade att bli förstörd. Och de hade ju ingen spis att laga maten på heller.

– Det tar ett dygn att koppla på elen, svarade elbolaget.

Han bad och bönade, men svaret var obevekligt detsamma. ”Det tar ett dygn”.

En kund, som han aldrig har sett förut och inte efteråt heller, var på väg ut genom dörren på hans jobb och råkade höra samtalet. Han vände, gick fram till sonen och sa:

– Jag har kompisar som jobbar där. Ge mig ditt namn och din adress så ska jag be dom fixa det! Ett par timmar senare hade de elen tillbaka i lägenheten!

Jag har också träffat en ängel! Om jag tänker efter har jag säkert träffat fler, men den här har satt sig stenhårt i mitt minne.

Det hände i New York för tio år sedan! Jag har en ful ovana att alltid traska i fötterna på J utan att hålla reda på någonting själv. Och det brukar ju gå bra! Men den här gången, när jag traskade omkring på New Yorks gator i hälarna på J, fick han plötsligt för sig att korsa en gata utan att se efter om jag hann med. Det gjorde jag inte!

När han hade korsat gatan satte någon plötsligt på grönljusen och tusentals bilar strömmade fram i flera filer på den enkelriktade gatan. Jag såg hur J:s rygg försvann bland människoströmmen på andra sidan. Och jag insåg förskräckt att jag inte visste vad vårt hotell hette, vilken gata det låg på eller ens var jag befann mig  just för tillfället. Men mer än så hann jag inte tänka.

Från ingenstans dök en man upp och klev rakt ut i gatan. Han sträckte ut armarna och stoppade trafiken! Åh, tänkte jag, ska han över, då passar jag också på. Så jag sprang över gatan medan han stod där med armarna uppe. Jag log lite mot honom när jag sprang förbi honom. Mitt i leendet såg jag hur han gick tillbaka till samma sida vi kom ifrån, han och jag!!!??? Då förstod jag plötsligt att han hade stannat bilarna enbart för min skull!

När jag landade på trottoaren på andra sidan gatan vände jag mig om för att titta efter honom. Men han fanns ingenstans! Hur han kunde gå upp så i rök begriper jag inte! Längs hela trottoaren på andra sidan fanns bara ett enda stort, slätt plank mot en byggarbetsplats.

Jag fick aldrig en chans att tacka honom! Efter det finns han ständigt i mina tankar – en brunhårig man i blå arbetskläder som såg min situation och hjälpte mig! Under 20 sekunder av sitt liv gjorde han något för mig, som han själv säkert redan har glömt bort. Han har inte en aning om att, fortfarande tio år senare, går det en dam omkring på andra sidan Atlanten och tänker ständigt på honom, tack vare de där 20 sekunderna!

(Mo)rotmos

Jag vet inte vad det är med mig och kakor! Jag kan baka allt från perfekta mjuka kakor till underbart goda tårtor. Men småkakor… näej! De blir alltid totalt misslyckade.

Nu hade jag hittat ett nytt recept som skulle vara så enkelt så minsta barn klarade av det. Jaha! Det gjorde säkert minsta barn! Men inte jag! Mina Nutellasnurror såg ut som bajsklickar! Nutellan rann ut överallt och blev bränd och äcklig.

Men mitt rotmos häromdagen blev däremot heeeelt lyckat! 

Det fick en härlig färg och var jättegott! Jag tänkte nämligen (det händer att jag gör det) att de fjuttiga potatisar jag brukar blanda i rotmoset, de kan jag ju byta mot något nyttigare och inte så stärkelserikt. Det blev därför morötter och kålrötter istället.

Så här gjorde jag: 1 kålrot och 2 stora morötter i små bitar, koka i vatten med salt och lite grönsaksbuljongspulver i cirka 40 minuter, häll av vattnet men spara lite att ev. ha i moset om det behövs. Ha i en klick smör och en skvätt grädde, mosa. Krydda med salt och vitpeppar.

Till detta köttkorv och senap.

Hand i hand med mamma!

 

Förr, när jag var liten, gick jag hand i hand med mamma på stan. Nu, när jag är över 50 och min mamma snart fyller 80, går jag åter igen hand i hand med mamma på stan. Då var det för att jag behövde mammas stödjande hand. Nu är det för att mamma behöver min.

Jag tänker där vi går, att det måste se konstigt ut, vi två hand i hand!

Det känns som om våra roller har blivit omvända. Och när mamma tittar på mig och kallar mig; mamma! Ja, då inser jag att det verkligen är så.

Hon orkar inte så mycket längre. Hennes ben är ostadiga och skakiga. Och hennes minne trilskar.

– Vart är vi? frågar hon.

– På Duka, säger jag.

– Vart är det? undrar hon.

– I 15-huset, svarar jag.

– Vart är det? frågar hon då. Är det EPA?

– Men mamma, säger jag. Något EPA har det inte funnits här på 40 år!

Då ser hon väldigt förvånad ut.

– Har det inte? säger hon.

Sen frågar hon plötsligt efter min farmor och farfar.

– Var är dom nu för tiden? undrar hon.

Dom har inte funnits här i världen sedan 1970- och 80-talet. När jag säger att dom är döda rycker hon förvånat till och ropar förskräckt:

– Är dom!

Det är med svårighet vi tar oss de femhundra metrarna tillbaka till bilen. Hon får vila på halva vägen.

Jag går där med sorg i hjärtat. Jag saknar henne fast hon finns där. Det gör ont att se henne så här.

En stark akrobat

J kan hänga i krökt arm i takställningen på altanen! Att han var så stark hade jag inte en aning om!

– Det trodde du inte om mig va? sa han efteråt.

Och det gjorde jag verkligen inte. Jag är faktiskt ganska övertygad om att inte han heller trodde det. Och att han dessutom, när han hängde där, klarade av att ställa upp stegen med fötterna… det hade inte heller någon av oss en aaaaning om att han kunde!

En riktigt stark akrobat, den där J! Och tur var väl det, annars hade han dumpit i backen och fått lika ont i sin lekamen som jag fick när plankan trillade ner i skallen på mig.

En bukett pioner

J hade jobbat helgen. På söndagskvällen kom han hem med en bukett pioner.

– Se vad jag har köpt till dig! sa han och räckte mig buketten.

Precis som om jag skulle gå på den lätta! Under våra drygt 30 år tillsammans har han köpt blommor åt mig två gånger. Han har förklarat för mig att han, efter så många år utan blomsterinköp, inte kan börja köpa sånt nu, för då skulle jag ju bara undra vad han hade ställt till med som kom med blommor. Ett helt riktigt antagande från hans sida! Alltså räknade jag ut med ändan att han hade fått blommorna i samband med sitt helgjobb. Och naturligtvis hade jag rätt! Men fina var de!

En femtums planka rakt i skallen

I två dagar har jag legat i sängen. Hade jag varit vis så hade jag stannat där i dag också! Men det var jag inte. Och därför är jag nu ännu mattare i benen och snurrigare i huvudet.

Jag kom i vägen för en fem tums planka. Den landade i skallen på mig!

J har börjat bygga altantaket. Jag var med som hantlangare en stund… en väldigt liten stund. Under den tiden var jag väldigt orolig för att J skulle få hammaren i huvudet eller något sådant. När han stod nedanför staketet och drog och skakade i det, kom jag springande och flyttade hammaren. När han stod på stegen tittade jag oroligt på och var rädd för att han skulle falla. Och något föll! Men inte J. Plötsligt började hela konstruktionen att skaka och ner föll plankan. Aj! Jädrar, vad det gjorde ont! 

Jag har hört att man ska se stjärnor när man råkar ut för sånt. Men inte såg jag några stjärnor. Däremot ett stort grått rökmoln! Och det var ingen som rökte på vår altan! Det varade dock bara i ett par sekunder. Sen var sikten fri igen. Antagligen för att trä mot trä inte gör någon större skada. Och finns det också sågspån i träskallen (som det förmodligen gör hos mig) så blir skadan minimal.

Med en ispåse på huvudet intog jag istället gungstolen i matrummet. Därifrån har jag haft uppsikt över J de senaste timmarna. Jag har nämligen fått en väldigt stor respekt för femtums plankor! De gör sig bäst på rejält avstånd!

Jag har kollat med min svåger också, som är snickare, om han har råkat ut för något liknande. Men det har han inte. Däremot har han slagit sig själv med en kofot i pannan så blodvite uppstod. Så ligan över släktens klantigaste olycksfall leder jag definitivt inte!

Han sa förresten till mig att jag inte skulle se upp om jag skulle fortsätta hjälpa J.

– Det är väl det jag ska göra, sa jag förvånat.

– Nej! sa han. Ser du upp kan du få den i ögat och det är värre!

Och där instämmer jag. En fem tums planka i ögat kan inte vara något vidare – hur närsynt man än är!