Fy katten för att bli gammal och sjuk…

Ättestupan är bättre… tror jag! Eller möjligtvis kan jag, när jag blir gammal och orkeslös, tänka mig att bli utsatt på isen framåt vårkanten när det är dags för islossning. Fast isen får jag väl kanske glömma, för jag har gjort upp med min yngsta syster att när vi känner att det börjar gå utför så ska vi hand i hand hoppa ner från Tössebergsklätten.

– För då får vi fin utsikt också, säger hon.

Vi har sett lite för mycket av ålderdomens plågor just nu. 84-åriga C har råkat riktigt illa ut. De lyfte honom i byxlinningen på hemmet och då gick lårbenet av. Väl inne på sjukhuset visade det sig att han hade kroppen full av cancer och därmed vågade de inte operera honom på vanligt sätt. Han fick ligga i svåra plågor i över en vecka innan operationen gick att genomföra. Han är fortfarande ordentligt dålig och jag tror han kommer att bli morfinist på kuppen. Allt morfin han får har liksom krupit in i hjärnan på honom och spökar runt där riktigt ordentligt. Igår när jag var uppe till honom tvingade han mig att hälla ut en ny och fortfarande plomberad coca cola i slasken för han hade fått för sig att han hade kissat i flaskan och var rädd att någon skulle dricka ur den. Det kvittade vad jag sa om plombering och att den ju inte var öppnad. Han hade visst kissat i den, vidhöll han. Så det var bara att bryta plomberingen och hälla ut den skummande drycken i slasken. (Jädra skit… den lilla flaskan hade kostat mig 18 kronor nere i sjukhuskiosken…!)

Sen talade han i förtroende om för mig att de opererade honom varje kväll.

– Men igår kväll lurade jag dem. Jag drog ut på tiden så de inte hann.

Jag blev så förvånad så jag var tvungen att gå ut till sjuksköterskorna och fråga vad det var för operationer de gjorde på honom. Men de blev lika förvånade som jag. Inte hade någon dragit ut honom ur rummet inte. Och opererad var han ju redan!

Hem kommer han förmodligen inte mer. Det är sorgligt. Men det värsta är att se honom lida. Lite grann dyker tanken upp om en liten spruta, en sån som katter och hundar kan få, så han slipper detta. Men dessa barmhärighetens sprutor är ju bara till för djur, inte för lidande människor.

Gröt på Fars Dag

Fars Dag! Vi vaknar före halv nio av lilla yrhättans ljuva barnaröst i telefonen.

– Hur kokar man gröt?

Jag vägleder i telefonen. J har lärt henne koka ägg, så ett ägg är också på gång till fars dags-brickan.

– Fast jag vet inte hur man ställer den där klockan, så jag vet inte hur länge det har kokat. Det är en vattenbubbla på ägget nu… är det klart då?

Sen undrar hon om min bror vill ha räkost eller kaviar på smörgåsen och vad hon ska ha på gröten. Det blir kaviar på smörgåsen och äppelmos på gröten efter att vi har rådslagit en stund.

Så börjar hon tycka synd om J.

– Är hans barn hemma nu?

– Nej, det är dom inte, säger jag. Men de hör säkert av sig på ett eller annat sätt.

Men det räcker inte för att trösta henne. Hon tycker förfärligt synd om J. Vilket jag inte riktigt förstår! Han har ju mig! Och det första han fick av mig i morse var en order:

– Idag ska du krama mig en gång i timmen!

Och faktiskt… hittills har han lytt mig… varje timme letar han rätt på mig här i huset och ger mig en bamsekram. Det är såååå gôtttt! Jag skulle hemskt gärna vilja att det blev en vana! Men… det visar sig sen att han har gjort det bara för att få se mig få nog och be honom att sluta. När jag inte gör det utbrister han slutligen;

– Nej, nu räcker det!

Och sen kvittar det vad jag gör… jag får ingen mer kram!

Nyttig mat gör kroppen sund och glad…?

Vi har fått vissa indikationer på att vi bör leva lite sundare. Åtminstone bör J göra det! Och då åker jag liksom med av bara farten!

Jag rör mig mer (i mina försök att tvinga honom att röra sig mer) och jag lagar nyttigare mat (som han gnäller över och petar i).

Lite hjälp på vägen i valet av maträtter har jag fått av äldste sonen. Han och hans sambo försöker också leva nyttigt. Tipsen från äldste sonen var att som kolhydrater välja svart quinoa eller råris (den sort som ska koka 45 minuter) istället för potatis, att äta kyckling eller fisk och välja bort rött kött (som bryter ner antioxidanter). En dag mailade han mig en länk till en sida där det fanns ett bra recept på lax i ugn med quinoasallad och limeyoghurt. Han och sambon hade ätit det och gav det tummen upp. Alltså ställde jag mig vid spisen och tillverkade quinoasallad, vinägrett med balsamvinäger och provencalska örter, limeyoghurt och lax. När maten var klar ropade jag på den käre J. Han satte sig vid bordet, tittade ut över maten och sa:

– Var är potatisen?

– Det är quinoasallad i stället! klargjorde jag.

Han plockade till sig av maten och stoppade försiktigt in lite quinoasallad i munnen. Sen tittade han allvarligt på mig och sa:

– Mat ska vara varm!

Att jag försökte förklara att sallad ju är sallad, hjälpte föga. Mat ska vara varm när det är lunch.

– Dä ä inge fel på`t, sa han efter att ha tuggat en stund. Man kan äte´t som sallad, men inte som potatis.

Jag fick faktiskt lova, att nästa gång jag gjorde den maten, så skulle det finnas potatis på tallriken också.

Jag hade gjort dessert också. Ett nytt och nyttigt recept som sonen hade tipsat om. Man tager kesella, smaksätter den med lite vaniljsocker och blandar i  blåbär. J sneglade lite på desserten, sen utbrast han:

– Åh va mätt jag blev! Jag tror inte jag orkar någon dessert!

Mäkta förvånad utbrast jag:

– Mäh, du kan väl inte ha blivit mätt på det lilla du åt!

– Hur gammal är du? undrade han då.

– Vadå? utbrast jag.

– Ja, du förstår ju inte ironi!

Han tog i alla fall sin dessertskål med kesella och blåbär, smakade försiktigt… sen daskade han ner skålen bredvid min tallrik.

– Dä va inge gôtt! Dä kan du få!

– Jaa, sa jag efteråt när jag höll på att plocka bort efter lunchen, du kanske inte tyckte det var så gott. Men kroppen blev glad i alla fall!

Och med det menade jag att kroppen mådde bra över att få lite nyttiga saker i sig. Men J tittade mycket förvånat på mig och utbrast snabbt:

– Min krôpp blev inge gla!

Fast jag tror ju inte det var hans kropp som inte blev glad… det var nog mer själen!

Receptet med kesellan och blåbären har jag fixat till lite efter det. Jag blandar ut kesellan med lite mjölk så blir den inte så sträv och vips så är det mycket godare. Ska nog ta och prova det på J igen… så småningom… när han har glömt… om han nu gör det!