Vem sjutton var Anna Elg?

Anna Teresia, Anna Lena, Helena Christina, Beata Helena, Johanna Christina – de vet jag vilka de var allihop. Men Anna Elg är ett stort mysterium!

Under flera år har jag letat efter henne och jag tror att det är hon och detta resultatlösa letande som har gjort mig vithårig och inte mina söner (trots att de emellanåt har varit ett hår av hin allihop)!

Anna Teresia var min mormor, född och uppvuxen i Mangskog i Värmland. Herrgårdsfröken med vita långa klänningar och hatt, men också med en enorm förmåga att arbeta i ladugård och kök. ”Anna är ett rejält fruntimmer”, sa min morfar om henne.

Anna Lena var min mormors mor, född och uppvuxen i Stöde i Västernorrland. Därifrån nedtagen till Värmland… typ. Skojfrisk, lättsam och duktig på att arbeta. Födande en stor skara friska och dugliga barn. Aningen virrig på ålderdomen. Död och begraven i Amnehärad.

Helena Christina var min mormors mormor, född i Stockholm, insatt på barnhem vid 5 års ålder av fadern, som var änkling och ville gifta om sig. Upptagen till Stöde i Västernorrland som fosterbarn. Där gifte hon sig och där dog hon.

Beata Helena var min mormors mormors mor, född och uppvuxen i Enköping där fadern var stadsbetjänt. Avflyttad i vuxen ålder till Stockholm. Där gift med en enkel garvaregesäll från Skåne. Med sig in i äktenskapet hade hon en oäkta son. När garvaregesällens och Beata Helenas enda gemensamma barn, Helena Christina, var två år dog Beata Helena. Den oäkta sonen hamnade direkt på barnhem.

Johanna Christina var min mormors mormors mormor, född och uppvuxen i Enköping. Fadern var organist och rådman och hette Matthias Ternstedt. Och modern var….

…Anna Elg, den besvärliga människan! Min mormors mormors mormors mor. Efter släktforskning på kvinnosidan i rakt nedstigande led kommer jag dit. Men där är det tvärstopp! Och jag vill ju veta mer!

Att släktforska är som att spela golf. Man blir totalt biten.

Det är som att vara kriminalare. Man löser gåtor, letar i alla vrår, vänder på varenda papper och varje sak.

Det är som att vara en igel. Man suger sig fast och vägrar släppa taget.

Anna Elg är en gåta jag verkligen längtar efter att lösa. Jag har vänt på papper och jag har rotat och letat. Hon gifte sig i Torstuna i Västmanland den 25 juni 1732 med organisten där, Matthias Ternstedt. I vigselnotisen står det att ”jungfru Anna” kommer från Husby. Husby ligger i Torstuna socken och där bodde hon hos länsmannen Anders Björkman och hans hustru Beata Harckman, åtminstone under åren 1726?, 1729, 1730 och 1731. Någon gång under dessa år bodde hon även en tid hos Beatas syster Ebba Harckman och hennes man sergeanten Carl Brodin i Västerfärnebo.

När Anna och Matthias gifte sig flyttade de till Enköping, där Matthias verkade som organist och rådman. I Enköping växte familjen och vid barndopen var bland annat Anders Björkman, Beata Harckman och Ebba Harckman faddrar.

Jag tycker det verkar troligt att Anna på något vis är släkt med Harckmans, men har inte lyckats luska ut hur. Systrarna Harckman är döttrar till Anders Harckman i Västerås. Han var född i Haraker i Västmanland 1663 och son till kyrkoherden där Andreas Olai Norbelius och hans hustru Beata Hwitkopp.

Ja, där står jag och stampar! Undrar om det någonsin ska lösa sig? Som det gjorde med Barbro Bronnia! Henne hade jag sökt länge och till slut lagt på hyllan. Så släktforskade jag åt en kompis och helt plötsligt var hon där Barbro… som dopvittne i en notis alldeles intill den jag var ute efter för kompisens räkning. Och därmed nystades ännu flera släktled upp i mitt släktträd.

En stridbar soldatsläkt

Alla har väl sina familjeklenoder där hemma. Det här är en av våra. Gamla uttjänta bajonetter som har suttit på gevär. J:s farfar, som var yrkesmilitär på I2 i Karlstad, tillverkade väggljusstakar av dem.

Det är konstigt att en så snäll och lugn människa som J kan komma från en så stridbar släkt som han gör. Det är soldater och korpraler i parti och minut. De har varit med i de flesta krig vi gått igenom – från slaget vid Poltava till kriget då vi förlorade Finland 1809. Många av dem har fått sätta livet till för våra svenska kungars skull.

Egentligen tror jag inte att J:s förfäder var speciellt stridsbenägna av sig, även om det är roligt att skoja om det. De var nog snarare fattiga och rediga människor, som behövde ett yrke för sin överlevnads skull. Det var ju så det var förr i tiden (och även nu för tiden om man ska tro undersökningar som gjorts i USA). De fattiga såg sig ingen annan råd än att ta värvning för att få mat i magen på sig själva och sin familj. Men det räckte inte med att vara fattig och att vilja för att få bli soldat. Du måste vara en man med gott renomé också. En rejäl människa som det gick att lita på. Då kunde du få rotens förtroende att bli deras soldat – och om du hade otur; dö i främmande land.

 Det gjorde soldaten Anders Kjempe. Han blev skjuten i Anklam i Pommern i april 1807 under Gustav IV Adolfs krig mot Napoleon. Hemma i Sverige blev en 2-åring och en 5-åring faderlösa. Och hemlösa! För de fick flytta ut ur soldatstugan till förmån för rotens näste soldat. Anders Kjempe blev 27 år.

Anders Kjempes pappa, Erik Möller, var också soldat. Han dog under kriget i Finland 1795. Det var ett totalt onödigt krig mot Ryssland, som startades av svenske kungen för att öka hans anseende i Sverige. Det var inte många som dog av kulorna där, för kriget var dåligt planerat och det fanns inte tillräckligt med mat, kläder och utrustning till soldaterna. De hungrade, frös, fick sämre motståndskraft, smittade varandra och dog. Erik Möller blev 41 år.

Och så har vi Peter Silfvernagel – ryttaren som kämpade i Livregementet till häst under slaget i Poltava och klarade sig alldeles utmärkt. Han dog hemma i sängen 72 år gammal.

Dog hemma i sängen gjorde också soldat Grötfält, som då hade blivit korpral Rud. Under hans tid som soldat hade krigen i Sverige tagit slut. Han kunde lugnt ägna sig åt excersiser och arbete på soldattorpet. Kanske just av den anledningen blev han hela 86 år gammal.  

Det där var bara några av J:s soldater och det är genom att släktforska som jag har fått reda på allt det här. Att släktforska är lite grann som att vara detektiv. Man får lösa en massa spännande gåtor. Man får rota och leta och försöka komma på andra vägar för att hitta det man letar efter. När man väl har börjat går det inte att sluta. Lite grann som att spela golf, har jag förstått – de blir ju också totalt bitna och ska ut på golfbanan så fort de får en ledig stund.