Födelsedagstårta till far

Hurra! Hurra! Hurra!

Idag fyller vår far 84 år!

Var bara tvungen att visa tårtan vi gjorde till honom, J och jag! Visst blev den fin?

Klappkräm

Ibland är jag bara så ekonomisk så jag blir förvånad själv. Häromdagen gjorde jag lingondricka. När jag sen skulle hälla bort bärmoset som blev kvar, började det värka i snåltarmen. Inte slänger man väl mat! Så jag började fundera; vad kan jag göra av detta? Och kom på att jag kanske kunde göra klappkräm/klappgröt av det. Och det visade sig faktiskt gå alldeles utmärkt.

Jag fick till en klappkräm som var jättegod. Men jag fick använda lite mer socker än i receptet.

Klappkrämen åt vi till efterrätt, J och jag, med mjölk och minimarshmallows.

Resten av bärmoset frös jag in, 4 dl per platspåse, för att ha till mer klappkräm framöver. Och Jösses vad jag plötsligt kände mig som en rejäl och duktig husmor.

Klappkräm på färska bär (4 p)

4 dl lingon (eller andra bär), ½ dl – 1 dl socker, 4 dl vatten, 1 dl mannagryn, cirka 2 tsk vaniljsocker.

Koka upp bär, vatten och socker och låt koka på svag värme cirka 5 minuter. Vispa i mannagrynen och koka under omrörning 4-5 minuter. Ställ kastrullen i kallt vatten eller häll över krämen i en bunke. Vispa kraftigt tills den är kall. Smaksätt med ytterligare socker om det behövs och cirka 2 tsk vaniljsocker.

Krämen ska vara pösig och ljus i färgen.

Om du gör den med färdig sylt ta då 2 ½ dl sylt och 5 dl vatten och uteslut sockret.

Skidåkning och Prinsessornas Varma Choklad

Jag och K har varit ute i skidspåren idag igen. Det gick mycket bättre! K trillade bara fyra gånger! Och då, när hon låg där i spåret, påstod hon att hon bara vilade sig lite! Så jag vet inte säkert… trillade hon… eller lade hon sig ner?

Fast det var faktiskt väldigt konstiga ställen att lägga sig ner på för att vila! Mitt i uppförsbackar… och där spåren delade på sig åt olika håll…

Hon hittade en genväg också… runt den där två decimeter höga knölen (som hon påstår är 2,5 decimeter hög), så hon slapp den idag.

Skidspåren var fulla av gamla människor idag (och då menar jag riktigt gamla människor). Och de varvade oss tre till fyra gånger var! Lite lett kändes det faktiskt att heja på samma (gamla) människa, i samma skidspår, fyra gånger. Men vi tog oss runt till slut… hela två och en halv kilometer!

Väl hemma igen var jag både, trött, frusen och hungrig. Så jag plockade fram Prinsessornas Kokbok och lagade Chokladdryck åt mig och J.

I mina ögon var det ett mycket underligt recept, med bland annat potatismjöl, blockchoklad och vatten i. Men det var kanske så de lagade varm choklad på 1940-talet. Gott var det i alla fall!

– Det här var riktig bjudchoklad det, sa J när han fick sin choklad toppad med en klick vispad grädde. 

Chokladdryck (6 p)

6 dl mjölk, 6 dl vatten, 4 strukna matskedar kakaopulver, 60 gram blockchoklad, 3/4 struken matsked potatismjöl, 4 matskedar socker.

Till servering: 2 dl tjock grädde.

Mjölk, vatten och sönderskuren blockchoklad kokas upp i en kastrull. Kakaopulver, potatismjöl och lite kallt vatten vispas ihop. Då mjölkblandningen kokar, tillsättes redningen så småningom under stark vispning. Då chokladen kokat upp ordentligt, tillsättes socker efter smak (Ej för mycket).

Chokladen bör vara obetydligt simmig. Den serveras varm. Den tjocka grädden vispas till hårt skum och tillsättes med litet vaniljsocker. En iskall klick gräddskum serveras i varje kopp.

 

Jamie Oliver och Chokladpudding i kaffekopp

Jag och J fick en Jamie Oliver-stekpanna i julklapp! Den är helt suverän! Plötsligt är det roligt att laga mat igen! Jag steker rester så det står härliga till. Vi har nämligen en hel del rester kvar i frysen efter jul. Så det blir den ena pyttipannan efter den andra med olika ingredienser i.

Och efter pyttipannan en härlig, liten och hemmagjord chokladpudding.

Chokladpudding (3-4 p)

½ dl majsstärkelse (Maizena), ½ dl kakao, 3 msk strösocker, ½ msk vaniljsocker, ½ krm salt, 1 vispad äggula, 4 dl mjölk.

Blanda alla ingredienser i en gryta och sjud under ständig vispning tills det tjocknar. Häll upp i vattensköljd form och ställ svalt att stelna.

Formarna kan vara kaffekoppar, äggkoppar eller dylikt. Vill man göra puddingen i en sockerkaksform måste man dubbla satsen. När puddingen har stelnat vänder man formen/formarna upp och ner på ett fat.

Servera med grädde och någon frukt eller bär.

Prinsessvåfflor till frukost

Det här kändes inte nyttigt!

Men gott var det!

Våfflor till frukost! Och inte vilka våfflor som helst, utan prinsessvåfflor.

I ett antikvariat hittade jag Prinsessornas Kokbok från 1945 och i den finns det en massa intressanta och lite annorlunda recept från förr. Eller vad sägs om Harpaté, Potkäs, Hummer à la Vanderbilt, Stuvad Lake, Lungmos, Pepparrotskött, Oxtunga med svampstuvning, Stekta Ripor, Punschpudding och Ärtpuré. Allt gjort av naturliga råvaror och från grunden. Inga halvfabrikat och konstigheter här inte!

Förmodligen var det sånt som mormor lagade i sitt självhushållskök ute på sin bondgård. Där slaktade hon sin egen gris, stoppade sin egen korv, saltade sin skinka och gjorde själv sitt smör och sin ost.

Det är inga märkvärdigheter! Vi skulle kunna göra allt det där vi också! Förutom att slakta grisen förstås!

Det är många recept i Prinsessornas Kokbok som jag tänker prova framöver.

Först ut blev våfflorna.

I smeten var det både grädde, smör, äggulor och hårt vispade äggvitor. 

Smeten blev tjock och pösig och väldigt annorlunda mot vad jag är van vid. Men våfflorna blev goda. Och de var riktigt frasiga. Men ack så feta.

Här kommer receptet:

Annas Våfflor (5-6 laggar)

2 dl tjock grädde, 3/4 dl smält klart smör, 1 ½ dl vatten, 2 dl mjöl, 2 äggulor, 2 äggvitor, 1 tsk socker, 1 knivsudd salt.

Grädden vispas till hårt skum, vattnet och det skirade, avsvalnade, klara smöret samt mjölet ivispas. Gulorna tillsättes en i sänder. Sist nedskäres de till hårt skum slagna äggvitorna. Helt lite socker och salt tillsättes. Gräddas i uppvärmt våffeljärn.

Å skidan den slinter… åt alla håll och kanter

Oj oj oj… kan man skratta sig till en sixpack? I så fall kommer mina magmuskler att va skitsnygga… så fort träningsvärken gått över!

Jag har åkt skidor med en chilenare idag. Hon har inte åkt skidor förr. Hon visste inte ens att det finns många olika sätt att åka skidor på. Hon trodde att man bara åker rakt nedför en backe. Längdskidor hade hon aldrig hört talas om förut.

Det började redan när vi skulle ta på oss skidorna på parkeringen. Jag höll på att skratta mig hysterisk åt hennes försök att få in de vantklädda händerna i öglorna till stavarna. Sen tog vi oss utan problem – faktiskt! – över parkeringen och till den lilla snöknölen upp till spåret. Där blev det tvärstopp! För chilenaren alltså… inte för mig. Jag tog mig utan komplikationer uppför den cirka två decimeter höga knölen och in i spåret. Där stod jag sen och tittade storskrattande på hur K försökte ta sig uppför knölen. Hon kom en liten bit, sen for hon baklänges med skidorna i kors, högljutt gallskrikande. Vid nästa försök kom hon lite längre, men då blev den vådligt vingliga färden baklänges också betydligt längre! Jag försökte instruera henne om att ta hjälp av stavarna, att klampa lite med skidorna eller att gå på sidan upp.

Men inget hjälpte!

K gled åt alla håll ljudligt skrikande, men inte åt det håll hon skulle! Och båda två skrattade vi så tårarna rann och magmusklerna värkte!

Vad K inte hade märkt var att hon hade åskådare bakom sig. Undrande stod de i en klunga och tittade på henne. Till slut orkade inte en av männen hålla sig längre.

– Behöver du hjälp? ropade han och började gå mot oss.

Men då fick K bråttom.

– Nääj! tjöt hon och böjde sig blixtsnappt ner och knäppte av sig skidorna.

Sen gick hon uppför den vådligt höga tvådecimetersknölen!

Så länge marken var alldeles platt tog vi oss fram i spåret utan problem… nästan… några gånger for hennes skida iväg lite för fort och hon tappade balansen och var på väg att dratta baklänges på ändan. Eller… ja… hon drattade faktiskt på ändan. Och det var inte alldeles lätt att ta sig upp igen. Sen skulle hon göra ett lappkast också och då for skidorna iväg åt olika håll, så hon höll nästan på att klyva sig själv.

Men värst av allt var när skidspåret plötsligt gick utför! K for iväg stel som en pinne och gallskrikande.

– Böj på knäna! skrek jag. Böj på knäna!

Men inte kunde hon böja på knäna. Hon var ju livrädd och stelheten i kroppen gick inte att bemästra.

När hon äntligen fick stopp på skidorna sa jag:

– Vi vänder!

Och då kom nästa lappkast, med skidor, armar och ben huller om buller åt alla håll! Och hysteriska gapskratt! Och så var det då detta med att ta sig uppåt igen… med skidor som gick bakåt… och stavar som hon inte visste var hon skulle sätta…

När det var dags att ta sig över knölen till parkeringen och bilen igen stod jag beredd med kameran. Men till min stora besvikelse klarade hon då knölen alldeles utmärkt.  

Motion fick vi, både hon och jag, men mest i skrattmusklerna tror jag.

På torsdag ska vi åka skidor igen… Gud bevare skogen och djuren!

Bambi på hal is… det är jag!

Jag tycker inte om vinter! Jag tycker inte om snö! Under vintern sitter jag helst inomhus. Det är som om jag bara väntar… på vår och sommar… på att leva igen.

Men så en dag när jag satt här och tittade ut på snön gick det upp för mig att jag ju förlorar halva livet när jag flera månader varje år bara sitter och väntar.

– Jag tror jag måste lära mig att leva även på vintern, sa jag till J. Ska vi plocka fram skidorna och ta en tur?

– Aldrig i livet! svarade han. Åka skidor får du göra själv om du hittar några!

Ingen av oss har överhuvudtaget sett skidorna sedan vi för tretton år sedan flyttade till det hus vi bor i nu. Alltså har vi inte åkt skidor på MINST tretton år! Men en svag minnesbild fanns i mitt huvud där skidorna befann sig i uthuset. Och pjäxorna borde ju vara på vinden.

Efter ett halvtimmeslångt rotande på vinden fick jag fram mina gamla, fula, silverfärgade pjäxor. Undrar om man kan använda sådana utan att folk skrattar ihjäl sig? Jag hittade även en gammal täckjacka. Men inga skidbyxor. Det fick duga med långkalsonger och jeans.

I yngste sonens snowboats, som jag också hittade på vinden och som var fyra nummer för stora för mig, pulsade jag ut i knähöga snödrivor till uthuset och bände upp dörrarna där. Och visst hittade jag skidorna… längst in… bakom meterhög bråte! Det fanns inte ens plats för mina fötter på golvet, så jag fick klättra och klänga för att ta mig in till skidor och stavar. Frågan är om jag inte fick med mig en massa råttbon ut också i bara farten, åtminstone såg det som hängde på skidorna ut som sådana.

Sedan kom då nästa fas! Att undersöka om skidorna går in i min lilla bil. Det gör dom… om jag fäller ner baksätet och stoppar in dem genom bagaget.

Men går dom att åka på då? 

Jo, det gick det med. Jag fick på mig både pjäxor och skidor och hasade runt bland äppelträden i trädgården, oroligt kikande mot grannarnas fönster. Måtte de inte se mig!

Efter fyra varv runt i trädgården hade jag fått upp ett hyfsat spår. Efter ytterligare fyra varv var jag sjösvett! Men jisses vilket bra glid jag hade! Lite för bra faktiskt! Jag kände mig som Bambi på hal is! Tur att vi inte har några backar i vår trädgård!

Nu gäller det att hitta ett spår någonstans på totalt platt mark… där ingen annan åker.. jag vill ju inte att någon ska se mig när jag far omkring och drattar på ändan! Det ska vara mycket snö där också, så jag landar mjukt!

Nu står skidorna inne i hallen och väntar. Det kanske tar sin tid innan de kommer ut igen. Jag är nämligen lite rädd och fundersam!

Kan gamla femtioåriga tanter med ryggrader som vill hoppa ur led riskfritt dratta på ändan i spåren? Jag vill ju inte bli liggande i gipsvagga bara för att jag fått för mig att jag ska leva även på vintern!

Weltschmerz och Uppdrag Granskning

Någon gång per år, när jag är väldigt trött och sliten, brukar jag drabbas av Weltschmerz. Då lider jag med alla människor som är utsatta, gråter, har ont och far illa. Det gör jag visserligen alltid. Men när Weltschmerzen sätter in då gör det verkligen ont i hela mig. Så ont så jag nästan inte orkar bära det!

Igår såg jag Uppdrag Granskning på teven om de nya sjukskrivningsreglerna och om kvinnan som begick självmord på grund av sin utsatthet. Och då började jag undra om det bara är jag i hela vårt långa land som drabbas av den här återkommande åkomman! Den ena högt uppsatta människan efter den andra inom regering, försäkringskassa, näringslivsorganisationer och så vidare, stod där i bild och försvarade reglerna och det de ställer till med bland sjuka och arbetslösa människor. Vart har medmänskligheten och empatin tagit vägen? Den måste ju ha försvunnit totalt eftersom dessa människor inte ens skäms!

Vårt samhälle har blivit så skrämmande kallt!

Var det så här vi ville ha det? Är vi hjärntvättade och lurade?

Skrattar de åt oss nu, politikerna?

Läste dessutom i tidningen att Sophie Stenbeck, dotter till stenrike och avlidne Jan Stenbeck, älskar att ägna sig åt välgörenhet. Bara ordet välgörenhet får mig att må illa! Dessa rika människor som ägnar sig åt välgörenhet… gör de det för sin egen skull eller för andras? Hur tror de det känns att vara i behov av välgörenhet, att vara tvungen att lita till andra människors välvilja?

Välgörenhet skulle inte behövas om de resurser som finns här på jorden fördelades så att alla hade tillgång till det de behöver.

Nu

Det är bara Nu som finns!

Det som hände förut är redan borta!

Det som kommer att hända sen vet vi ingenting om!

Det är bara Nu som finns!

Tänk inte på sen! Tänk på Nu!

Känn att du finns… Nu! Njut av din stund… Nu!

Så många människor har redan funnits och försvunnit.

Men du finns Nu!

Dramaten… Dra maten… Nää… vågar jag?

Min bil har åkt till fjällen på skidsemester! Utan mig!

Det var ju inte så att bilen var tom på människor när den åkte. Den hade med sig äldste sonen och hans sambo.

På grund av detta med bilens frånvaro har många besvärliga frågor uppstått i mitt huvud. Och alla dessa frågor handlar om Dramaten!

Inte teatern Dramaten – utan den hjulförsedda väskan Dra-maten!

Jag behöver handla… tunga varor som mjölk. Men jag orkar inte bära hem varorna. Jag är lite för klen för det och har dessutom ont av golfarmbåge.

För länge sedan fick jag en Dramaten av svärmor. Den var för stor för henne. Hon hade en till mindre som hon hellre använde. Jag har aldrig någonsin använt denna hjulförsedda väska. Jag har fått för mig att jag är för ung för det!

Men nu, på grund av mjölken, har alla dessa frågor dykt upp i mitt huvud:

* Vågar jag gå till affären med Dramaten?

* Går den att dra på snöiga trottoarer?

* Går det att undvika att någon jag känner ser mig?

* Finns det några dolda bakgator som jag kan ta mig till affären på, så ingen ser mig?

* Om någon jag känner ser mig – kommer jag då att bli mobbad och utskrattad?

* Är det värre att dra en Dramaten än att dra hem kassarna i affärens kundvagn (som jag ju faktiskt har gjort en gång och naturligtvis blev tutad på och utskrattad för)?

* Hur feg/modig är jag egentigen?

Den där sista frågan fick mig att trotsigt plocka fram Dramaten ur sitt mörka skrymsle längst in i garderoben, medan jag rabblade mitt mantra:

– Jag är inte feg! Inte det minsta feg! Jag vågar gå till affären med Dramaten! Jag är inte feg! Inte det minsta feg! Jag vågar gå till affären med Dramaten! Jag är inte…

Det var ju inte uppskjutet på Liseberg jag skulle utsätta mig för! Bara en liten väska med fåniga hjul!

När jag väl bestämt mig för att gå till affären med Dramaten funderar jag starkt på om jag kan maskera mig på något sätt. Men jag kommer snabbt fram till att jag kommer att kännas igen på min röda kappa i alla fall. Jag beslutar mig istället för att gå utan glasögon – inte för att inte bli igenkänd, utan för att själv slippa se dem jag eventuellt känner. Som strutsen! Jag stoppar huvudet i sanden så ser jag ingenting och då ser ingen mig!

På bakgator tar jag mig fram medan jag funderar på vad jag ska säga om jag möter någon jag känner. Jag kan ju låtsas att det är en resväska med hjul, tänker jag. Då kan jag ju säga:

– Ja… hrmmm… jag ska resa bort!

Jag har dock ett ganska så besvärligt handikapp. Det är en speciell gen som jag verkar sakna – ljuggenen. Jag kan inte ljuga! Jag försöker som bara den ibland, men det går inte. Och lika bra är väl det, för när man väl har trasslat in sig i lögner måste man ju ha gott minne också. Och det har inte jag!

Nåväl… trots det tänkte jag på den där lögnen. Jag ska resa bort! Det är ju egentligen inte en lögn… bara en liten omskrivning. Jag går till affären… alltså går jag hemifrån… alltså reser jag ju så att säga lite granna bort!

Men så kom nästa tanke! Tänk om denna någon som jag har sagt så till, undrar när jag ska komma hem igen!

– Ja… hrmmm… inom en halvtimme… för jag har en matbrödsdeg på jäsning!

Ja, men det hör ni ju hur dumt det låter! I det läget kommer ju vederbörande att titta extra noga på min ”resväska” och se att det inte är en resväska utan en sån däringa Dramaten, som bara väldigt gamla tanter har!

När jag hade kommit så långt i tankegången var bakgatorna slut. Jag var tvungen att kliva ut på samhällets shopinggata! Och vad möter jag väl där, i hörnet, alldeles med en gång. Jo, grannen förstås! Jag tvärnitade och drog in den försmädliga Dramaten bakom mig. Trots att vi pratade i hörnet där en lång stund, verkade hon faktiskt inte märka att jag hade Dramaten bakom ryggen! Phuuu alltså!

De sista åttio metrarna ute på shopinggatan gick jag med Dramaten tätt intill benen mot husväggen till. Jag slank kvickt in i affären och placerade den hjulförsedda väskan bakom en av kassorna. Sen kunde jag handla i lugn och ro!

Nio liter mjölk, två kilo mjöl, en Bröderna Hissas Gourmetfalukorv och lite annat smått och gott drog jag sen hem lätt som en plätt!

Den där Dramaten är ett alldeles utmärkt hjälpmedel! Faktiskt!

Men jag tänker i alla fall inte använda denna ångestladdade tingest igen. Inte förrän om allra tidigast tjugo år!

Nu är det bara att vänta och se, om jag har klarat mig eller om jag kommer att utsättas för skratt och spe!