Lille prinsen

30 september 2010

Här är han – lille prinsen! Vi träffade honom igår, J och jag. Han fick Färjestadsnappar och en Färjestadsvarg av oss, bara så han vet var han hör hemma! När jag väl hade fått honom i armarna, hade jag svårt att släppa honom ifrån mig. Yrhättan bönade och bad om att få hålla honom, men jag sa hårdhjärtat nej!

– Men bara en liten stund, bad hon. Jag har ju aldrig hållit honom!

Det föresvävade mig en stund att hon ju faktiskt är hans storasyster och kanske har vissa rättigheter. Men beslutsamt bet jag ihop läpparna och sa:

– Nej! Du förstår lilla vän att när man väl får en sån här i armarna så släpper man inte taget. Det kommer inte du heller att göra, så då får jag honom ju inte tillbaka.

Men till slut fick jag ju ge mig förstås! Och det visade sig att jag hade fel om att inte släppa taget, för hon hade inte lika starka armar som mig och orkade som tur var inte hålla honom så länge. Jag fick honom alltså tillbaka! Mer synd var det om den lilla bebisens stackars moder. Hon hade bara haft honom ett halvt dygn och så kom den hemska fastern och tog honom ifrån henne. I två timmar vägrade jag att släppa taget om honom.

När jag gick undrade min broder stillsamt:

– Och när kommer du tillbaka då? I kväll eller klockan sex i morgon bitti?

Jag vet inte säkert, men jag tror att hans röst var lite spydig! Om min misstanke stämmer vill jag göra klart att en faster faktiskt har en del förpliktelser. En av dem är att betrakta och lära känna det lilla krypet. Jag tror jag kom underfund om en hel del igår. Och här kommer listan:

1. Han har sin yngsta storasysters näsa.

2. Han verkar ha sin mors inre harmoni.

3. Han har sin fars trötta ögon (fniss!).

4. Han har sin fasters låga vikt… ja alltså den jag hade när jag föddes! (2 780 gram och 50 cm lång var han). Men jag är ett slående bevis för att sånt går över! Man kommer ikapp och går om! Det har jag gjort med råge!

Annonser

Nu är han här!

28 september 2010

Nu är lille prinsen här. Han kom för en timme sedan. Jag har blivit faster igen och är så glad, så tårarna rinner! Härligt!


En skrämmande dag

21 september 2010

Vissa dagar skrämmer slag på en! Idag har det varit en sån dag! En buss har skrämt slag på yngste sonen. Jag har skrämt slag på ett litet barn. Och mobilen har skrämt slag på J!

Yngste sonen vaknade klockan halv sju i morse av en smäll som fick hela huset att skaka. En buss hade kört rakt in i huset och dragit fem bilar med sig. I full karriär hade den kört tvärs över hela motorvägen, igenom ett staket, över ännu en väg, krockat med en lyktstolpe, krossat fem bilar och föst den ena före sig rakt in i husets soprum.

Chauffören hade förmodligen dött bakom ratten och bussen hade då fått fria tyglar och löpte därmed amok. Som tur var fanns det inga passagerare i bussen.

Mitt i allt detta hade sonen en änglavakt utan dess like. Hans skruttiga ögonsten till bil klarade sig undan bussen med en enda ynklig liten decimeter. Hela parkeringen var full av glas och skrot och husdelar, men bilen hade inte fått så mycket som en skråma. Egentligen skulle sonen ha varit på parkeringen då i just den stunden, förmodligen backandes ut från parkeringen, om det inte hade varit för det där mötet han skulle på istället och som medförde att han kunde sova lite längre. Då hade det kunnat gå riktigt illa!

Jag för min del har skrämt slag på en liten flicka i si så där fyra års åldern. Jag har aldrig någonsin lyckats skrämma ett barn förut, så det här var en ny upplevelse för mig. Det var nästan… så jag… tog illa upp… faktiskt!

När jag vaknade i morse mådde jag ordentligt dåligt. Yrsel, värk i leder och muskler och en otäck trötthet. Benen bar mig knappt och pulsarna slog stenhårt inne i kroppen och i huden… ja överallt. Dessutom hade hjärnan rymt sin kos totalt. Att försöka använda någonting som inte fanns där var alltså lönlöst… meningslöst… ja helt enkelt hopplöst! Mitt utmattningssyndrom hade slagit till igen!

Solen sken i alla fall utanför fönstren och jag behövde handla lite. Så framåt middagstid tog jag på mig skorna och jackan och vandrade upp till affären.

Det var när jag ostadigt vandrade mot kassakön som den lilla flickan fick syn på mig. Hennes ögon blev runda av skräck när hon tittade på mig och sen hörde jag henne säga:

– Mamma! Jag tycker tanten är otäck!

Hon smet ut genom kassan som en liten rädd vessla. Och där stod jag… och hennes mamma… och försökte låtsas som ingenting.

Det kändes läskigt! Och jag undrade förundrat vad det var det hos  mig som hade skrämt henne så? Jag trodde nämligen inte att jag hade några sådana talanger.

När jag kom hem gick jag raka vägen till spegeln utan att ta av mig skor och jacka. Och då förstod jag!

Jag var brun runt ögonen och kritvit i ansiktet. Mina ögonvitor var blodröda av trötthet och otäckt blanka. Och så till detta, ett hår nästan lika vitt som ansiktet! 

Det stackars lilla barnet hade sett ett spöke! Hon kommer förmodligen att få svårt med sömnen ett tag framöver!

På kvällen tog vi en liten stillsam promenad, J och jag. Plötsligt gick varningslarmet för fartkameror igång i J:s byxficka! Vi hoppade högt båda två och tvärstannade.

– Gick du för fort? utbrast jag förvånat.

Men någon fartkamera såg vi inte någonstans! För säkerhets skull gick vi dock därefter myyyyycket sakta resten av vägen hem. Nu får vi väl se om vi får en böteslapp för fortpromenerande i brevlådan.


Grattis älskade surkart!

19 september 2010

Nu har alla syskonen fyllt 50 år! Den yngsta fyllde i går! Och hon var en ytterst motvillig jubilar!

I en månads tid har hon gjort klart för oss att hon inte vill bli firad. Ändå åkte vi dit med en present! Vi hade lagt ihop till en dyr ljusstake – ett populärt hantverk av en israeliska från Bulgarien!

Det var jag, syster M och bror S samt hans fru och tre söner. Två bröder uteblev. När vi klev ur bilarna syntes jubilaren, I, inte till. Ytterdörren var obönhörligen stängd. Annars brukar hon alltid öppna ytterdörren och komma ut på trappan. Men icke denna gång! Hon satt inne i soffan iklädd mysdräkt och såg ut som ett åskmoln i ansiktet! Det tog faktiskt tid innan hon tinade upp och började le så smått.

I:s dotter A, som snart är färdigutbildad bagare och konditor, visste att vi skulle dyka upp och hade bakat en tårta. Och I var ju så illa tvungen att sätta på kaffe.

Trots lillasysters motvilja mot firandet, blev det ett himla trevligt kalas! Men dagen efter fick jag mig ett uttag av vår bror R.

– Men tänk dig själv om du har sagt att du inte vill bli firad och alla dyker upp ändå! Vad skulle du tycka om det?

Ja, det skulle jag ju förstås inte gilla! Men det är svårt att låta bli att fira sin egen syster när hon fyller så himla jämt som 50!

Jag vet inte hur vi ska kompensera henne för detta tilltag. Men kanske förlåter hon oss om vi lovar att låta bli att fira henne nästa år… eller om vi snällt sätter oss ner och tysta låter henne skrika åt oss i så många minuter hon vill… Knytnävarna tänker jag däremot  inte låta henne använda… inte på MIG i alla fall, för de har jag råkat ut för ett par gånger och då var jag handikappad i flera dagar efteråt. Det finns nog ingen kvinna 50 år fyllda, som är så stark som henne, så många kärror med hästdynga som hon har kört i sina dagar!

PS. Bilden har ingenting med det här inlägget att göra! Det är bara ett mysigt ställe med en mysig utsikt!


När man är trött behöver man sötsaker…

10 september 2010

Efter två födelsedagskalas och en förkylning gör jag inget annat än äter sötsaker. Helt enkelt för att jag är dödstrött och kroppen skriker efter energi.

Alternativet är att sova. Men då skulle jag få sova dygnet runt. För så trött är jag! Det är så när man lider av kroniskt utmattningssyndrom. Man blir in till döden utmattad av ingenting! Och det varar lääääänge!

Jag som inte har haft något sötsakssug alls på lång tid, vill alltså inget annat nu än äta sötsaker. Frukt och grönsaker ska visst hjälpa. Sägs det! Men ack, det hjälper inte ett dugg här! Kroppen fortsätter att skrika efter godsaker hur mycket frukt och grönt jag än stoppar i mig. Och den där vikten som hade dalat så vackert… ja den börjar gå uppåt igen! Om det kan jag bara säga ett ord, men det är för fult för att skriva här.

Eftersom det bär mig emot att köpa godis i affären, gör jag istället mitt eget. Jag inbillar mig att det är åtminstone lite nyttigare. Häromdagen gjorde jag molusker och hör bara här; havregryn, kakao, kaffe! Tre ingredienser som är mirakulöst nyttiga för kroppen! Och ska man tro LCHF- förespråkarna så är ju smör också jättenyttigt, det stimulerar hjärnan på ett alldeles utmärkt sätt och gör en mätt och glad. Så molusker är inte bara godis! Det är nyttigt också! Eller hur? Det är det där med sockret….! Jag kan inte hitta någonstans att det är något nyttigt med det! Men det är tyvärr det och kakaon jag vill åt! Så man får ta det goda med det onda!

Här kommer receptet på molusker (för jag vill hemskt gärna ha någon med mig ner i sockerträsket):

Molusk

200 gr smör, 3,5 dl socker, knappt ½ dl starkt kaffe, 7 dl havregryn, 3 tsk vaniljsocker, knappt ½ dl kakao och cirka 200 gram mörk choklad.

Smula sönder havregrynen och blanda alla torra ingredienser. Rör i det rumsvarma smöret och tillsätt kaffet. Blanda till en jämn smet. Rulla ut degen till två längder och platta till rullarnas undersidor lite så att bitarna kan stå stadigt sedan. Lägg rullarna i kylen och låt dem stelna. Skär dem sedan tvärs över i 15-20 bitaqr. Doppa bitarnas undersidor och en bit upp på sidorna i smält choklad. Lägg dem på galler tills chokladen stelnat. Förvara dem i kylskåp (eller ät upp dom!!!).


Krämbullar

03 september 2010

Min yngsta syster gör världens godaste krämbullar. Jag har bett om receptet många gånger, men hon tittar bara frågande på mig.

– Recept? säger hon. Det är ju bara att göra en vanlig bulldeg och fylla med vaniljkräm.

Men när vi hade varit på Café Utposten häromdagen gav hon mig en utförlig beskrivning över hur jag skulle göra, eftersom jag var otroligt sugen på de där krämbullarna och lite grinig för att det bara hade funnits våfflor på caféet,  när jag hade förväntat mig härliga bakverk.

Jag for raka vägen hem och började baka. Här kommer nu receptet på

Krämbullar

Man gör alltså en vanlig bulldeg först, t. ex. den här:

100 gr smält smör, ½ liter mjölk, 1 ½ paket jäst, 2 dl socker, 1 ägg, mjöl efter behag (cirka 1 ½ liter).

Eftersom jag använder torrjäst, så blandar jag först mjöl med jästen och sockret (samt om man behagar en liten nypa salt). Sen tillsätter jag ägget, mjukt smör och rumsljummen mjölk. Detta knådas och mjöl tillsättes så det blir en lagom fast deg. Jag låter allt gå i maskinen i 10-15 minuter, så det blir en bra värme i degen och jäsningen kommer igång som den ska.

Degen får sen jäsa i cirka 30 minuter. Därefter rullar man små, runda bullar, som får plats i handflatan. När allt är rullat till bullar, rullar man varje bulle till en lång sträng och formar den till en kringla, trycker ner den i pärlsocker och lägger på jäsning på en plåt.

Låt bullarna jäsa i cirka 30 minuter. Därefter fyller man en sprits med vaniljkräm, trycker ner spritstyllen där hålen i bullarna var, så den går i botten och trycker ut kräm så tyllen följer med upp.

Grädda i 225-250 grader 8-10 minuter.

Vaniljkrämen gör man endera på marsanpulver eller också gör man sin egen, t. ex. så här:

5 dl mjölk, 100 gr socker, 50 gr majsena, 2 ägg, 1 vaniljstång.

Koka upp mjölken och vaniljstången. Blanda ägg, socker och majsena i en skål. När mjölken har kokat upp häll över den i skålen, lite i taget. Rör ihop ordentligt. Häll tillbaka allt i grytan och låt det koka upp under omrörning. Häll över krämen i en skål, täck med plastfolie och låt svalna i kylskåp.