Även surdegen är utslagen…

Och så dog min surdeg också… eller vad den gjorde! Den började lukta ammoniak! Så nu är den också utslagen! Fast i rabatten utanför dörren!

Fågel på tallriken

Igår blev det lunch på stan! Vi hade trevligt sällskap vid bordet bredvid. Fast jag tror inte han hade beställt maten själv!

Enligt en bekant till mig så är kajor de mest sociala fåglar man kan tänka sig. Förmodligen har han rätt, han är ju ornitolog. Trots det har jag otroligt svårt för kajor. Jag får en känsla av att jag är med i Hitchkockfilmen Fåglarna när de kommer flygande och skrikande i stora, svarta moln över huvudet på mig. Kring midsommar, när de har fått ungar, är de som värst. Då överröstar de alla andra fåglar i vår trädgård med sina skränande ljud. Grannen brukar gå ut och klappa i händerna för att skrämma bort dem.

Under många år led vi verkligen av kajinvasionen i vårt villaområde. Flera av oss ringde till kommunen och bad dem skjuta av lite. Men vi fick svaret att det inte var någon idé:

– Skjuter vi en så flyger ju alla andra iväg.

Nu har de (turligt nog för oss) flyttat sitt högkvarter (kajorna alltså, inte kommunen) några hundra meter österut. Så hos oss är det lite lugnare. Men nere vid kommunhuset lär det vara högljutt och skränigt numera.

Napkinface…

… ett nytt ord i min värld! Här gestaltat av yrhättan.

Äldste sonen har varit hemma och visat bilder på kompisar utsmyckade i Napkinfaces (servettansikten) i Thailand. Allt för att få servitriserna att skratta.

Det var en lika lyckad lek på påskmiddagen här hemma!

Glasögonen är ett par jättegamla buteljbottnar som gör ögonen enorma. De är också roliga att leka med. Och det har vi gjort under påskhelgen. Glasögonen tillsammans med min nystickade mössa, som enligt ett av syskonbarnen är det fulaste hon har sett, gav riktiga asflabb.

Det är tur att leklynnet aldrig försvinner!

Påsk i Trafiken

 

Påskris kan man ha var som helst! Här har det hamnat som en glad färgklick mitt i trafiken!

Vi får stryk av Norge

Nu blir vi slagna av Norge i år igen i Melodifestivalen. 20-årige Alexander Rybak vann uttagningarna i Norge med en egen låt, som han fick stående ovationer för. Till och med jag började applådera, innan jag kom på att jag ju satt i soffan hemma och inte alls var på plats i Oslo. Vilken kille! Och vilka akrobater han har runt sig på scenen!

 Hör och se bara här: http://www.youtube.com/watch?v=jTdndLFY3W0

Utmaning

 

Jag har blivit utmanad av Johan!

4 AV MINA FAVORITPROGRAM:

1. Ugly Betty 2.  Navy CIS 3.  Antikrundan 4.  Dexter

 4 SAKER JAG GJORDE IGÅR:

1. Släktforskade 2.  Bakade muffins 3.  Hade kaffekalas 4. Skrattade åt min bror och grät över min mammas demens

 4 SAKER JAG SER FRAM EMOT:

1. Att simma i skenet av levande ljus i badhuset 2. Sommar 3. Att åka till Pillan i Norge och gå på Operan 4. Att göra iordning vårt hus.

 4 FAVORIT RESTAURANGER:

1. Outback (australisk kedja som bland annat serverar ett jättegott bröd) 2. Tiffanys i Karlstad 3. Pancake house          4. Café August

 4 SAKER PÅ MIN ÖNSKELISTA:

1. En miljonvinst på Lotto 2. Lycklig och frisk familj 3. Mera sol och sommar 4. Att få mina krafter tillbaka

 4 PERSONER JAG UTMANAR:

 Minna, Eila, Lisa, Anki

Äpplen med socker och kanel – inte fel!

Det var inte alls uridiotiskt att doppa äppelringar i socker och kanel och sedan torka dem! Visst blev det kladdigt av rinnande socker på golvet. Men vad goda de torkade äppelringarna blev! Jag har smakat idag och jag ska helt klart göra fler. Men då ska jag täcka golvet under dem redan från början.

Äppelkaksprovning

Förra helgen bestämde jag att J och jag skulle ha kvalitativ tid tillsammans när han var ledig på helgerna, istället för att sitta vid varsin dator i varsin ände av huset. Mina idéer på vad vi skulle göra tillsammans denna helg föll dock inte i god jord. Minnena från förra helgen, där han fick köra 20 mil i onödan och dagen därpå höll på att frysa ihjäl i stadsskogen, var fortfarande allt för livliga. Han ville alltså inte tillbaka till stadsskogen, där man den här helgen kunde få sina äpplen artbestämda. ”Det kommer bara att vara två pensionärer där och så får vi betala 40 kronor per äpple som vi har med oss”, muttrade han. Så för att det skulle bli lite roligare för honom och lite mer demokratiskt och jämlikt, föreslog jag att han kunde få bestämma över vår kvalitativa tid den här helgen. Och det gjorde han! Vi skulle inte åka hemifrån, klargjorde han. Istället skulle vi baka alla äppelkakorna ur förra numret av Allt om Mat och sedan skulle vi ha äppelkaksprovning. Så vi bakade Sidenhuskaka, Kanelmazarin och Fru Grills kardemummabröd med äpplen. Men när vi kom till Fru van den Bos äppelcheesecake och var tvungna att göra äppelmos först innan vi kunde ge oss på själva kakan, orkade vi inte mer. Äppelmoset blev gjort, men äppelkakan får vänta till någon annan dag.

Till själva äppelkaksprovningen kom mellansonen och hans sambo. Jag tror vi tyckte likadant allihop – kanelmazarinen var godast. Sidenhuskakan var som vilken äppelkaka som helst och Fru Grills kardemummabröd var mest som en vanlig kardemummakaka.

Söndagens kvalitativa tid blev betydligt mindre aktiv. J ropade på mig från glasverandan; kom hit och sätt dig! Jag gjorde så och tittade sedan frågande på honom. Då log han glatt mot mig och sa; Nu ska vi ha lite kvalitativt umgänge. Du har tio minuter på dig att prata om vad du vill!

Hjälp! Jag får inte ha soffan och datorn ifred!

Det är ett elände när J är hemma hela helgen. Han lägger beslag på både soffan och min dator. Jag vankar omkring som en osalig ande och kastar förtörnade blickar på honom. Och han ler försmädligt mot mig. Han tycker det är roligt att se hur jag blir när jag inte har tillgång till soffan och datorn. Jag tycker faktiskt om att ha honom hemma, men på sista tiden har vi blivit så tråkiga båda två. Han sitter vid sin dator eller vid sportteven och jag ligger på soffan med min dator på magen. Han tycker att jag är trist och jag tycker att han är trist. Så igår fick jag för mig att jag skulle lura ut honom på en picknick, när jag ändå inte kunde komma åt soffa och dator. Jag lockade honom med kaffe och bullar och en vidunderlig utsikt över tre socknar och tre kyrkor. Han nappade på betet, men tvingades köra tio mil för att komma till utsiktsplatsen högt uppe på Pipohöjden. När vi väl var framme sprang jag omkring i skogen som en tok för att hitta utsiktsplatsen, som jag varit på en enda gång för tio år sedan. Inte hittade jag någon utsiktsplats, bara träd och svampig mossa. Jag sprang säkert fram och tillbaka fem kilometer i den där skogen utan att hitta stupet utför berget. När det började skymma fick jag ge mig. Med en muttrande J vid ratten körde vi sydöster ut igen. Men den misslyckade resan blev inte så misslyckad i alla fall, för på hemvägen hittade vi en underbart vacker sjö med vågor som kluckade mot stranden och knallröda lingon runt en stubbe. Där fick J sitt kaffe och sin bulle och jag plockade med mig alla lingonen hem i den tömda bullpåsen.

På söndagmorgonen när jag vaknade ansåg jag att vi med föregående dags picknick hade börjat ett nytt liv och det skulle fortsättas i samma anda. Så jag lurade med mig stackars J på ett matjippo i stadens lilla skog. Annonseringen av detta jippo hade fått mig att tro att flera av länets speciella maträtter utbjöds till provsmakning (typ som i mataffären ibland) och det i mängder av små stugor. Men icke sa Nicke! Det var ett mycket urvattnat arrangemang och provsmakningen av kolbullar kostade 30 kronor och ville man prova på hackkorv kostade det 40 kronor. Vi hade tagit med oss en åttaårig liten tjej och snabbt räknade jag ut att det skulle bli ett dyrt kalas för vår del om vi skulle ge oss in på provsmakning. Min tjuga skulle definitivt inte räcka.  J. var smågrinig hela tiden. Han tyckte det var tråkigt och dessutom frös han. Han muttrade ideligen om ”tjugo mil igår och idag fryser jag ihjäl”. Skulle tro att det blir svårt att locka med honom på några mer helgutflykter. Åttaåringen och jag hittade i alla fall smörsopp i skogen, så vi gick rikare därifrån än när vi kom. Smörsoppen stekte vi till middagen sen!

Jag har gjort lite byteshandel idag också. En väninna till E kom hit och ville ha äpplen. Hon fick två kassar av mig. I gengäld fick jag en halv hink rensade lingon. Det är lycka det!

Tårar av lycka och saknad

Den vita luvan hängde utanpå den bruna skinnjackan. Ryggsäcken på ryggen, bagen i näven och kepsen på huvudet. Hans ryggtavla försvann in i stationshuset och jag började gråta. Nu vet jag inte när jag får se honom igen. Det är den yngste sonen det handlar om.

Igår flyttade han ur sin lägenhet här på orten och idag drog han ner till stora staden Göteborg. Han har ingen fast adress. Han sover på en soffa hos en kompis. Men han har fått det jobb han vill ha och han är lycklig. Jag är lycklig för hans skull. Och jag är lycklig för min skull också, för man blir lycklig av att se sina barn lyckliga. Men trots det känns det så sorgligt på insidan. Jag saknar honom redan!

Nu har jag en son i Göteborg, en i Uppsala och en i Oslo. Och ingen här hemma i skogarna. Fast mellansonen jobbar bara i Oslo. Han bor här på orten med sin sambo och är ju i alla fall hemma på  helgerna – än så länge. Häromdagen skojade han med mig och sa att han och sambon hade hittat ett jättefint hus nära gränsen till Norge och tänkte flytta de också. Hjärtat flög upp i halsgropen på mig och jag kved ömkligt; säg att du skojar! Och som tur var skojade han. Jag tror att jag behöver ha lite tid på mig innan nästa son försvinner härifrån.

 Ja livet är konstigt. Ena dagen har man hela huset fullt av ungar och sen helt plötsligt är det tomt och tyst. Åren gick fort och plötsligt var de vuxna och utflugna.

Nu ligger jag på soffan och tittar i taket igen. Natten har varit jobbig. Igår tvättade jag fyra små källarfönster i sonens lägenhet och torkade ur två skåp, medan han och hans kompisar flyttade möbler. Har man kroniskt utmattningssyndrom så får man betala för allt man gör. I natt har hjärtat och alla pulsarna i kroppen slagit stenhårt timme efter timme, det har bränt i huden över hela kroppen och alla leder och muskler har värkt. Musklerna har varit så onda och spända, så varje gång jag har vänt mig i sängen har det känts som om skelettet skulle brytas sönder.

Nu ska jag torka mina tårar och få i mig en kopp varm choklad. Det är dags att ta tag i lågkolhydratdieten igen!