Gott Nytt År!

J lagar mat och jag sitter här i min stol och latar mig… så jag ska orka med kvällens festligheter. Han har två stora oxfiléer på gång i ugnen och nu hör jag hur han hackar räkor till kexen som vi ska ha till välkomstdrinken (granatäpplen och champagne ska vi ha i glasen).

Vi blir 18 personer i kväll. Och vi ska verkligen roa oss, för det behöver vi allihop. Det har varit ett tidvis tungt år, året som har gått, för många av oss. Men nu börjar vi om på nytt igen!

Den av oss som har haft det lättaste året ska få skala potatisen – det har jag bestämt! Nu gäller det bara att lista ut vem det kan vara! Skulle inte förvåna mig om det trots allt är jag… bara för den där andraplatsen i en deckarnovelltävling… hmmm… jag kanske får omvärdera det här beslutet… !

Gott Nytt År önskar jag er alla!

Årets Jultomte 2010

 

 

…ja, alltså hemma hos oss!

Årets jultomte verkade faktiskt helt galen! Han kom inhoppande i köket som en studsboll och for runt mellan väggarna som ett jehu! Och sen gjorde han ”dretfinger” åt mig! DESSUTOM snodde han julklappar för oss allihop. Han lade dem i smyg längst bort på bordet och tänkte ta dem med sig hem till Rouvaniemi eller var han nu bor. Som tur var hann vi stoppa honom.

Och under hela tiden som den där jädrans Tomten härjade vilt med oss, satt min bror på skithuset! Han kunde ha behövts ute hos oss, för att stoppa den vilda Tomten. Men nej då, han kom inte ut från hemlighuset förrän Tomten hade gått! Och då verkade han myyycket förvånad över att han hade missat Tomten!

Hur Tomten än var i år, så var det trots allt tur att han kom. För lilla yrhättan satt så ledsen på kökssoffan, när jag hade talat om för henne att det nog inte skulle komma någon Tomte i år.

Nu är julen över för denna gång. Nu väntar nyårsfesten. Fast innan dess kommer det två mycket jobbiga dagar. Först ska min mamma köras till korttidsboendet (och det är slitsamt) och sen ska C begravas (och jag är rädd att jag ska gråta och det vill jag inte).

Inget trassel med julgransljusen här inte

Hah… i år överlistade jag de trasslande julgransljusen! Inget trassel med sladdar och ljus för min del inte!

Förra året fick jag nog efter att ha krupit omkring på golvet i evigheter och försökt trassla allt tillrätta när ljusen skulle i granen! Så jag lät ljusen sitta kvar i granen när den plockades bort. I år var det bara att dra granen ur påsen, ställa upp den och sätta i kontakten… och vips!.. så lyste den så fint! Jag kommer aldrig mer att plocka ur ljusen, det är då ett som är säkert!

Förr klädde jag alltid granen kvällen före julafton. Men numera är jag oftast ute i god tid. Jag måste ju hushålla med mina krafter för att orka med själva julen, så det gäller att planera och utföra julbestyren i små portioner.

Jag har inte alls fått så mycket gjort till den här julen som jag fick förra julen. I år finns det inte ens en krans på vår dörr. Men J och jag har i alla fall bakat hårt tunnbröd. Och jag har bakat pepparkakor på en halv sats. Jag trodde att det skulle räcka eftersom vi bara är två här i huset numera. Men den satsen är så gott som borta redan (de där pepparkakorna är nämligen jädrans goda om jag får säga det själv). Jag tror det ligger tre pepparkaksgummor kvar i burken. Alla tekakorna som vi ska ha till skinkan är bakade och chokladtryfflarna rullade. Och det var i princip allt! Men det lär nog bli jul i alla fall.

Jag tror vi blir fjorton stycken som firar jul här hos J och mig i år. Så för tillfället sitter jag och skriver listor över vad som ska göras till julbordet och när, så jag inte missar något. Jag ska lägga in sillar, för sånt tycker jag är roligt, göra laxrullar, koka och griljera skinka, göra ugnsomelett med salamistuvning, potatisgratäng, chokladkräm/pudding, koka risgrynsgröt och mycket mer. Mitt i allt detta är jag så himmelens trött och hjärndöd, men jag hoppas hjärnan trillar på plats igen före jul! Annars kommer det att bli rörigt här!

Nu är han borta

Det fattas en människa i världen. C är borta. Han somnade in för alltid måndagen den 6 december klockan tio på kvällen. Vi var där. Vi höll i honom och smekte honom över pannan.

– Jag önskar att jag en enda gång hade fått höra honom säga att han älskar mig, sa min bror efteråt.

Det hade läkt det där tomma hålet i honom som våra föräldrars skilsmässa och C:s frånvaro skapade i honom.

På natten när vi hade krupit ner i sängen, J och jag, frågade jag:

– Du J, har du talat om för dina söner att du älskar dem?

– Nej! Det fattar dom, svarade han. Vi män är inte så bra på sånt.

Föräldrar tror alltid att barnen fattar att de älskar dem. Men för barnen är det inte så självklart. De behöver få höra det!

Våra söners värme och omtanke har burit mig de sista dagarna. Jag älskar dem! (Och det gör J också!)

Näääj… inte nu igen!

Jag har faktiskt inte gått vilse sedan i somras, när jag irrade bort mig på Bomstadbaden. Men häromdagen var det dags igen! Och det på ett ställe, som jag aldrig har gått vilse på förut. Sjukhuset!

Så mycket som jag har varit på sjukhuset i mina dagar (jag har till och med jobbat där), så borde jag ju någon gång ha irrat bort mig där. Men faktiskt inte! Tills nu då! Men egentligen var det inte mitt fel! Det var C:s fel, för han fick mig att gråta och då är det lätt att bli lite okoncentrerad och tappa bort sig i terrängen!

Jag lever i en modern familj! Jag har två pappor! C, som är min biologiska pappa, och I, som jag har vuxit upp med. Det är C som nu ligger döende på sjukhuset. När jag var och hälsade på honom häromdagen pratade vi om känsliga saker – om det som har varit, om ånger och känslor. När jag gick ifrån honom hade jag mycket ”vatten” i ögonen. Men det gjorde ju inget, för jag behövde inte se så mycket, jag visste ju var jag gick… trodde jag. Gissa om jag blev förvånad när jag aldrig kom till utgången utan plötsligt vaknade till sans nere i kulvertarna. Hur jag hade hamnat där har jag inte en aaaaning om! När jag äntligen klarade av att krångla mig upp därifrån befann jag mig på baksidan av sjukhuset. Det blev en lång promenad tillbaka!

Mitt i allt det här sorgliga som händer omkring oss just nu, har vi faktiskt lyckats pricka in en dag med yrhättan och ett bygge av pepparkakshus. Det är en ”viktig” tradition som hon och J har. De bakar pepparkakshus tillsammans varje år. J ritar, kavlar, skär och gräddar, medan hon leker vid datorn! Sedan dyker hon upp lagom tills karamellerna ska på plats! I år hade hon bestämt att de skulle göra ett jääääätte stort pepparkakshus. Och J skar också ut ett jääätte stort hus, men det fick – konstigt nog – inte plats på plåten, så det fick han snabbt förminska till hanterbarhet. Snyggt blev det i alla fall! Jag tvivlar dock på att hela huset kommer att finnas kvar tills julafton – för vad jag har hört så har redan en del av dekorationen försvunnit ner i en viss liten flickas mage!