Vi får stryk av Norge

Nu blir vi slagna av Norge i år igen i Melodifestivalen. 20-årige Alexander Rybak vann uttagningarna i Norge med en egen låt, som han fick stående ovationer för. Till och med jag började applådera, innan jag kom på att jag ju satt i soffan hemma och inte alls var på plats i Oslo. Vilken kille! Och vilka akrobater han har runt sig på scenen!

 Hör och se bara här: http://www.youtube.com/watch?v=jTdndLFY3W0

Prinsessan och den fantastiska boken

Enligt kineserna är 2009 Oxens År! J är född i Drakens År och jag i Hästens År. I vår familj finns även en apa och två grisar!

Precis som J är vår lilla 8-åriga yrhätta född i Drakens År enligt den kinesiska zodiaken. Hon är alltså ”balls of fire”, full av vitalitet och liv, alltid på väg, krävande men även givande (vilket faktiskt stämmer alldeles förträffligt).

Allt detta vet vi tack vare äldste sonens julklapp till J och mig – boken ”Visa mig hur”. När yrhättan var här sist vägrade hon att släppa den ifrån sig. Hon läste och läste. Hon gick omkring och bar boken nära, nära kroppen. Och så läste hon igen. Så plötsligt kom hon fram till mig och drämde boken i köksbordet.

– Du, sa hon allvarligt. Det här är inte en bra bok!  

Oj då, tänkte jag. Är den dålig?

Men så log hon glatt och fortsatte:

– Det är en fantastisk bok!

Och naturligtvis följde boken med henne hem. Men bara till låns, för julklappar ger man inte bort. När hon fick det klart för sig tittade hon allvarligt på mig och sa:

– Du har gott om tid på dig att skaffa en sån åt mig till min födelsedag!

I maj måste jag alltså ha fixat det, så hon kan fortsätta i all evighet att läsa om hur man gör indianmockasiner, flätar hår, kysser rätt och byter tändstift.

Jag undrar om det står i boken hur man lyder sina föräldrar också? För i går klarade inte vår lilla prinsessa av det särskilt bra. Hon skulle vara hemma klockan 14.00. Klockan 18.00 hade hon fortfarande inte dykt upp. Min bror ringde runt till alla hennes vänner, men ingenstans gick hon att få tag i. Prinsessans mamma var ute i mörkret och letade men hittade inte ett enda spår efter henne. Oron började krypa inom oss. Till slut gick min bror och jag ut för att åter igen leta efter henne. Då kom hon glatt hoppande över gården med pulkan i ett snöre efter sig. Hon hade ju bara lekt! Inte kom hon ihåg att titta på klockan!

Hon fick en utskällning av min bror och en uppfostrande predikan och hennes ögon blev stora och ledsna. Jag förklarade för henne hur oroliga vi hade varit och hennes mamma försökte få henne att förstå genom en liknelse.

– Tänk om R och jag bara ska gå till affären och sen inte kommer hem på hela natten! Hur skulle det kännas tror du?

Min bror hotade med straff:

– Nu är det du som får städa under badkaret!

Lilla prinsessan strök förbi J på sin väg ut till köket och den uppvärmda maten.

– Tycker du om mig? frågade hon J.

– Ja, svarade han, för det gör han ju.

– Då kan du städa under badkaret!

Och så i nästa andetag:

– Får jag efterrätt?

Den flickan vet hur en slipsten ska dras. Att fostra henne är ingen lätt uppgift. Hur gör man för att få en bra balans, så hon förstår andra människors känslor och kan ta hänsyn, men ändå har kvar sitt självförtroende och sin självkänsla? Kanske står det i boken Visa mig hur! Vi får väl ta och söka på barnuppfostran. Eller så får vi lyssna på J:

– Prata, prata, prata och förklara!

Och så till det massor av kärlek!

En utbränds vardag

Tar mig inte ur sängen förrän klockan 11. Får på mig morgonrocken, äter frukost och sen hamnar jag i soffan. Kroppen känns matt, huvudet dimmigt, ögonen rinner, det susar i öronen och trappan upp till soffan fick hjärtat att dansa hambo. Jag förstår att det är i soffan jag kommer att få hålla mig hela dagen.

Festade jag igår? Nej då! Inte alls! Jag har bara haft en förfärligt hård vecka. I två dygn vilade jag för att orka följa med kompisarna till badhuset i onsdags. Dagen efter badhuset var jag så slut, så soffan var enda lösningen. Och på fredagen var jag till mor och far. Mor är dement och far har det slitigt. De behöver mig. Resan till dem tur och retur är på sju mil. Sedan ska vi umgås också, något som för de flesta inte kräver speciellt mycket, men mig tar det på. I går kväll när jag kom hem var jag så slut, så hela kroppen vibrerade på insidan. En ganska obehaglig känsla vill jag påstå. Hjärtat slog så hårt i bröstet så det var omöjligt att somna. Och nu är alltså en ny dag här, som jag åter igen ska tillbringa i soffan, för att hämta mig från gårdagen och för att orka ha ett liv någon annan dag.

Jag orkar bara en tjugondel av vad andra, friska orkar på en dag. Det gör mig frustrerad när jag ser hur livet flyter förbi utanför mitt fönster och jag inte kan vara med.

Ändå är jag lyckligt lottad! Jag har en soffa! Och en dator! Mat för dagen och tak över huvudet! Jag försöker tänka på det. För bitter vill jag inte vara!

Badmössan är huvudsaken…

Ja, det är den verkligen! Jag höll på att skratta ihjäl mig när C kom ut från badhytten iklädd rosa badmössa och knallblå simglasögon. Här skulle badas! På tantvis! Och jag och S skulle inte tro att vi kom undan. C hade inhandlat varsin badmössa åt oss också! Vita! Det var bara att dra på dem och kliva in i duschrummet.

Härligt varmt om huvudet  blev det i alla fall, denna kalla, snövita vinterkväll!

C och S hade planerat hela utflykten. För mig var det bara att packa badkassen och följa med. Vi åkte från Karlstad till Kristinehamns badhus när mörkret hade lagt sig. Det var onsdag. Det är då man ska åka dit på ”vuxensim”. Hela simhallen var fylld med levande ljus i kandelabrar och värmeljusstakar. Inga elektriska ljus syntes någonstans. Ur högtalarna strömmade lugn, vacker musik. Stämningen var magisk!

Vi bastade och pratade. Vi badade i varma bassängen och pratade. Ja, vi pratade så in i bänken, så vill höll på att missa själva simmandet. En kvart innan simhallen skulle stängas kastade vi oss i stora bassängen och hastade pliktskyldigt fram två längder. Vi var ju tvungna att hinna med picknickmaten också! S hade ordnat den. Vid det stora fönstret med utsikt över den stjärnbelysta snön och i de fladdrande lågorna från en trearmad kandelaber högg vi, tre badmössförsedda damer, in på allt det ljuvligt goda som plockades fram ur S:s rejält tilltagna, hjulförsedda väska.

Baguetterna skulle ätas från rätt håll! För de innehöll både middag och dessert! I ena änden rökt lax, romsås, bitar av ärtskidor, granatäpple och en hel del annat som inte gick att urskilja i dunklet. I andra änden franska ostar och päron. Till detta marinerade kronärtskockshjärtan och oliver. Samt en skål frukter och bär, bl. a. blåbär, granatäpple och en ny frukt som verkade vara ett mellanting mellan apelsin och grapefrukt och var underbart god. Och så som avslutning exklusiva chokladpraliner och rött te.

Men tyvärr hinner man inte både två längder i bassängen och att äta en så gedigen picknick på en kvart. Så för att inte bli inlåsta i badhuset fick vi stoppa ner våra halvätna baguetter, rusa in i duscharna, riva av oss badmössorna och klä på oss i ilande fart. Vi hann ut med en minut till godo!

Picknicken avslutades på nattkröken på C:s kontor i Karlstad.

Detta ska vi helt klart göra om! Men då ska vi ha blommor på badmössorna och badskor med blomma mellan tårna.

Plottrigt att sticka till baby

Nu du Isac, kan du få bli varm om öronen, halsen och händerna! För äntligen är babyhjälmen, vantarna och halsduken klara.

Jag trodde det skulle gå fort att sticka såna där pyttesmå saker, men icke! Garnet var tunt, stickorna var tunna och jag stickade och stickade och stickade utan att komma någonstans, tyckte jag.

Jag använde garnet Drops Alpaca – 100 %  mjuk och skön alpackaull av tunnaste sorten. Mönstret till setet hittade jag på www.garnstudio.com och för att Isac är så jättenyfödd så minskade jag ner mönstret till en storlek som inte fanns.

En riktig knäppdag!

Idag har jag haft en riktig knäppdag! Jag har farit omkring överallt och knäppt som en besatt med min kamera. Vad jag är glad åt denna lilla digitala manick!

Första fotot tog jag av J framför teven. Men det vågar jag inte visa på bloggen, för då blir han nog grinig.

Sen vände jag kameran mot andra hållet.

Så här vackert blommar det i vårt fönster! J fick azalean av sin mamma förra helgen. Då stod den i knopp. Nu blommar den så överflödande så man tappar nästan andan.

Vi har fått azaleor av svärmor förr och hon har lärt mig hur man ska sköta dem. Doppa krukan i vatten varannan dag och låt den stå tills det slutar bubbla. Så gör jag och azaleorna har jag haft i flera år. De blommar nästan jämt.

 

 

 

Krukan har jag fått av mellansonen. Den har han ärvt tillsammans med en massa andra grejer. Han tycker krukan är gräslig. Men jag tycker den är jättevacker! Så nu står den och en till likadan i mitt köksfönster.

Och eftersom det är Alla Hjärtans Dag idag så har jag bakat en Valentinkaka med vaniljkräm.

Receptet hittade jag på: www.matklubben.se. 

Den är verkligen jättegod! Jag tror denna bulldeg är perfekt att baka semlor av också.

Efter att ha fotat som en besatt inne, gav jag mig ut i det vackra vädret med min kamera.

Strålande sol, 4-5 grader kallt och vackert nästan förblindande glitter i snön. Det var mycket folk i rörelse ute, lockade av solen och ljuset. Det trevligaste att se var alla äldre med sina rulatorer. De hade samlats i grupper i solskenet, slagit sig ner på sitsarna på sina rulatorer och pratade glatt om ditt och datt.

Jag försökte fotografera glittret i snön. Men det var inte lätt…

 

 

 

 

 

 

Här syns det lite bättre!

Under det här snötäcket finns det ett bord, som tillhör ”The Lord”, det vill säga min lillebror. Han kallar sig så när han gör ”anonyma” kommentarer på min blogg. Det tog ett tag innan jag kom underfund med att det var han. Men nu är han fast den lilla räven. Men jag hade ett himla sjå med att jämföra ip-adresser innan  jag kunde slå fast att det verkligen var han. Och under tiden höll han på att skratta sig fördärvad.

En hemlig och mycket tillfällig skyddsängel!

Han kom gående på trottoaren mot gång- och cykelbanan. Han hade avvikande, mer än rejält reflexförsedda kläder och en ryckig gångstil. Han var ung, någonstans i de övre tonåren, och han verkade annorlunda. När han närmade sig gångvägen blev han plötsligt osäker. Han saktade ner farten och irrade skrämt med blicken. Mitt i hans väg stod ett stort gäng högstadiekillar. Det syntes att det var dem han var rädd för, att han hade fått lära sig att människor kan vara elaka.

Jag skulle svänga till vänster, åt det håll där han kom ifrån. Men när jag såg hans rädsla blev jag tveksam. Jag saktade in farten och såg hur killgänget kastade blickar på varandra och på den ensamme, rädde. De kramade snöbollar och skrattade. Den rädde rundade dem försiktigt, gick förbi dem och fortsatte in på gångvägen. Killarna började gå efter honom. Och plötsligt började även jag följa efter. Jag hostade och harklade mig, så de skulle märka att jag fanns där. De vände sig om och tittade på mig, flera gånger.

Jag gick där för att verka dämpande och lugnande i en situation som kanske, möjligtvis kunde gå överstyr. Jag kunde inte låta bli att dra på munnen åt mig själv. Jag en skyddsängel! Den rädde, längst där framme, hade inte en aning om att jag fanns där för hans skull. Jag följde dem ända ut till vägen. Där skulle jag svänga åt vänster, men jag blev stående i korset tills jag såg att den rädde hade kommit i säkerhet in på sin gård.

Jag har levt så länge med massor av pojkar, så jag har fått någon slags konstig fingertoppskänsla när det gäller tonårspojkar. Jag gillar dem verkligen, men de behöver hjälp att ta sig igenom tonåren hela och välbehållna. Det går inte längre att fostra dem. De behöver istället skyddas från sig själva. Testosteronet ställer till problem och dessutom är hjärnans pannlober inte fullt utvecklade hos dem förrän de är i 20-22 års åldern. Alltså kan det hända en hel del icke bra saker om det inte finns något eller någon som stoppar dem lite.

Dille på kycklingklubbor

Jag har fått nojjan på kycklingklubbor! Det är så gott med buljongkokt bulgur och Vietnamesiska Wokgrönsaker till.

Frysta kycklingklubbor är ju billiga också. Det är bara att köpa en påse, koka allihop i buljong i en gryta i cirka 35-40 minuter. Sen in i kylen eller frysen. Där kan de ligga tills jag vill ha en. Då kryddar jag med lite salt och Santa Marias Chicken & Steakkrydda och steker i smör så den får fin färg.

Bulguren kokar på 8 minuter. Och wokgrönsakerna steker jag bredvid kycklingklubban och kryddar med detsamma som kycklingen.

Picasso i klädkammaren

Idag har jag rensat klädkammaren. Det har jag inte gjort på evigheter – det vill säga 12 år! Jag hittade helt otroliga saker. Ibland var de så roliga så jag fick mig ett hysteriskt skrattanfall. Som den här slipsen till exempel:                                      

J. har inte en aning om var den kommer ifrån eller när han har fått den.

– Men det ser ut som en Picasso, säger han.

Vi kanske ska ta och rama in den och vända oss till Uppsala Auktionskammare!

Strykjärnet har gått hett!

– Det här trodde jag aldrig skulle hända! 

Det var J:s ord när han kom hem igår kväll, gick in i datorrummet och fick se soffan där. Den var tom! Man såg tyget! Det var blått! Man kunde sitta i den!

Vi har bott i vårt nuvarande hus i nästan tolv år. Och detta har aldrig tidigare hänt.

Av någon outgrundlig anledning började jag direkt vi flyttade in i huset att använda den soffan till att förvara stryktvätten i. Och stryker gör jag tyvärr väldigt sällan. Mer och mer stryktvätt har hamnat i soffan och jag har aldrig kommit ner till botten i den där högen. För några dagar sedan fick jag ett ryck. Ett strykryck! Jag har strukit och strukit, dag efter dag. Och jag har hittat saker jag inte hade en aning om att vi hade – skjortor, dukar, örngott. Det var som att få en ny garderob och ett nytt linneskåp.

MEN… Det finns förstås ett men!  Våra lådor och garderober visade sig vara dimensionerade för att det alltid ska finnas en hög med stryktvätt någonstans i vårt hus.

Om nu J blev förvånad över det här med soffan som plötsligt kom fram, så blev nog jag ännu mer förvånad. Han brukar nämligen aldrig lägga märke till något här hemma. Han ser inte om jag har ny frisyr. Han ser inte om jag har nya kläder. Han ser inte om jag har städat.

Men soffan såg han!?!