God salladsdressing

Oj oj oj, vilken god dressing jag råkade göra till salladen igår! Jag skulle göra dressing efter ett gammalt recept jag har, men så saknade jag en massa ingredienser så det fick bli ”man tager vad man haver” istället. Och dressingen blev så god så jag slickade till och med ur skålen efteråt! Själva salladen bestod av salladsblad, tomater och skivade champinjoner – för det var det jag hade hemma.

Och så till dressingen då! Cirka 1 msk citronmajonnäs och ½ tsk rårörsocker rördes ihop. Sedan tillsatte jag grädde så alltihop fick en rinnande konsistens och detta hällde jag över salladen.

Testa säger jag bara!

Han har tagit mitt hjärta!

Om det ständigt droppar vatten på en sten, så blir det till slut en urholkning i stenen. Kan det hända samma sak med ett litet barn? Om man ständigt pussar barnet på kinderna, får det skrattgropar då?

För i sånt fall kommer lille A att få det! Han har fyra ganska så mycket äldre systrar, en mor och en far och en faster (jag) som nästan älskar ihjäl honom och som ständigt pussar på honom. Själv älskar han mamma mest. Men han tillåter nådigt att alla vi andra pussar på honom. Han kanske VILL ha skrattgropar, precis som pappa har!

När det gäller A är jag blind! Det finns nämligen inget vackrare barn än han! När han var mindre rynkade han ihop pannan och började gråta när han såg mig. Han tyckte förmodligen jag såg konstig ut… väldigt lik hans pappa men utan mustasch. Precis samma fenomen upplevde vi, J och jag, med vår äldste son. Han skrek så fort han såg min bror… väldigt lik vår äldste sons mamma men med mustasch. Nu gråter inte lille A längre när han ser mig. Han sitter tryggt i sin mammas famn och tittar allvarligt på mig. Jag får jobba ordentligt för att få honom att le mot mig, men till slut lyckas jag. Och då blir jag såååå lycklig! För hans leende får verkligen solen att gå upp!

Han blir fyra månader nu till helgen, en liten stadig krabat med stora bruna ögon. Han protesterar inte när jag tar honom ifrån hans mamma och håller honom och pussar på honom. Men hans ögon, ja hela hans kropp, följer mamma var hon än rör sig i rummet. Och får han ögonkontakt med henne och hon säger något till honom med gullig röst… ja då strålar ungen av lycka, hela ansiktet klyvs i ett jätteleende. Han älskar verkligen sin mamma. Hon är det bästa som finns. Pappa är inte dum han heller, i alla fall inte om han sjunger, för det är jätteroligt (och det tycker jag med… hrmmm)!

Jag blir lite bekymrad över att jag älskar denne lille krabat så mycket. För går det att älska något barn mer än jag gör med honom? Kommer jag att älska mina egna barnbarn mer (om jag får några)? För det ska man väl göra? När jag säger det till Stina skrattar hon bara åt mig.

– Vänta ska du få se, säger hon med ett överseende leende.

Och jag väntar! För det verkar vara vääääldigt trögt på barnbarnssidan här hos oss! Men jag lovar dig, lille A, att hur mycket jag än kommer att älska eventuella barnbarn, så kommer ingen att få ta din plats i mitt hjärta – de får ta sina egna platser istället!

Fisksoppa i förkylningstider

 

Jaha…. nu är vi två stycken som hostar, nyser, snorar och gnäller här. Igår blev J sjuk också! Och jag blev vääääääldigt förvånad. För jag trodde ju att han var immun mot den här sjukan… jag trodde ju att det var från honom jag hade fått den.

– Nej, den har du allt fått från någon annan, sa han surt.

Han kände sig förmodligen lurad. Där hade han gått och pussat på mig, helt orädd… och vilseledd… i tron att han inte kunde få det jag hade, för att han redan hade haft det. Hade inte jag påstått att det var hans baciller så hade han ju skyddat sig lite och kanske klarat sig.

För mig medförde J:s svåååra förkylning förstås mycket stora problem. Vem skulle nu serva mig och laga maten? Efter en stunds betänkande insåg jag ju att han var sjukare än mig, så det var bara att samla ihop benhögen, gå upp till affären och inhandla ingredienser och sedan hem och laga en mycket närande och nyttig fisksoppa till oss båda.

Inspirationen till den här soppan har jag fått från Knusesunds Herrgård utanför Säffle. Jag var där och åt lunch en gång med en väninna och vi åt en helt underbar fisksoppa. Jag bad om receptet men fick det bara lite knapphändigt beskrivet, så jag åkte hem och mixtrade på egen hand. Och jag är faktiskt väldigt nöjd med resultatet. Och delar förstås gärna med mig:

Fisksoppa

Fräs lite tomatpuré i smör. Tillsätt purjolök, morötter, röd paprika och fänkål – allt skuret i små tärningar (till en liter soppa tar jag ungefär en liten purjolök, en mindre paprika, 2 morötter och en liten fänkål) – samt gurkmeja, curry och dillfrön och fräs allt detta tillsammans en stund. Gurkmejan gör soppan gul och är dessutom bra mot ledproblem – två flugor i en smäll!

Häll på vatten och fiskbuljongtärning (till en liter vatten brukar jag ha 2 tärningar). Låt alltihop koka i 10 minuter.

Tärna cirka 3/4 squash och ett fiskblock och tillsätt det tillsammans med en kanelstång. Låt koka i ytterligare 10 minuter.

Smaka av med vitpeppar, riven västerbottenost och finklippt dill samt en skvätt grädde.

Sjuk och insnöad

Jora, den är allt där under någonstans… min bil!

J skottar och skottar på parkeringen. Men så fort han vänder ryggen till så är det lika mycket snö där igen!

Det har kommit så erbarmeligt mycket snö, så ingen vet längre var de ska göra av den. Kommunens bostadsbolag skickade ut sin lilla traktor för att ploga trottoaren till sina bostäder på andra sidan gatan hos oss. Vi stod i fönstret J och jag och tittade på och skrattade förvånat. Tjejen i traktorn fyllde skopan med snö, körde över gatan till vårt hus och dumpade alltihop i vår syrénhäck… om och om igen! Pingstkyrkan på andra sidan om oss har en rejäl snöslunga, all deras snö slungar de in på vår tomt. När de är klara är deras parkering helt ren, medan vår tomt är dränkt av snö. Vi kommer fortfarande att ha vinter på vår gård när alla andra har fått högsommar. Folk kommer att sitta och svettas i solen på sina altaner med paraplydrinkar medan J och jag fortfarande skottar och plumsar omkring i snö.

Själv håller jag för tillfället på att stryka med i en myyyyycket svår förkylning! Jag har hostat så jag har fått magrutor och en djävulsk träningsvärk i hela kroppen.

Egentligen ska jag på begravning imorgon… igen! Men det går ju inte när kroppen är full av feber och totalt slak, näsan rinner som en fontän och kroppen rister av elaka hostningar. Jag är glad att jag har min relaxfåtölj, den är min livräddare just nu. Jag tar mig från sängen till den, sen halvligger jag där inrullad i en filt hela dagen, tills det är dags att ta sig tillbaka till sängen. Jag klickar lite på datorn, sover lite, ser lite teve på datorn, sover lite, hostar, snorar, tycker synd om mig själv, gnäller, klickar lite på datorn…. och har full koll på hur febern stiger och sjunker, för det har J lärt mig… när jag fryser är febern på väg upp, när jag svettas är den på väg ner. Just nu är den inte på väg någonstans… har tagit två alvedon efter att ha frusit rejält, sedan svettades jag och nu varken fryser eller svettas jag för tillfället, men knäna känns som gelé när jag försöker ta mig nerför trappan.

Nu ska jag sova lite. Har jag tur så är maten klar när jag vaknar igen!