Cheesecake mot trötthet

30 juni 2010

När man är väldigt väldigt trött, då skriker det i kroppen efter kolhydrater. Kroppen behöver såna för att överhuvudtaget kunna röra på sig då.

Jag är så trött nu, så jag behöver massor av kolhydrater. Dessutom har jag ont i ryggen och har fått virusblåsor och då blir man ledsen och behöver något som piggar upp.

En smarrig cheesecake New York style skulle sitta fint!

Den här gjorde jag till midsommarafton och den var jättegod!

Degskal: 3 3/4 dl vetemjöl, 1 tsk bakpulver, 3/4 dl strösocker, 1 tsk rivet citronskal, 80 gr smör, 1 ägg.

Fyllning: 750 gr philadelphiaost, 2 ½ dl strösocker, ½ dl vetemjöl, 2 tsk rivet apelsinskal, 2 tsk rivet citronskal, 4 ägg, 1 3/4 dl vispgrädde.

Häll mjöl, bakpulver, socker, skal och smör i matberedaren och kör den i 30 sekunder eller tills blandningen är finsmulad. Häll ner ägget och kör tills blandningen går ihop. Knåda degen på mjölad yta. Vira in den i plastfolie och låt den ligga 20 minuter i kylen.

Kavla ut degen mellan bakplåtspapper eller plastfolien, så att den blir stor nog till botten och kanter på en oljad rund form med 22 cm diameter och löstagbar botten. Lägg degen i formen och jämna till kanterna. Grädda i 200 grader cirka 10 minuter. Låt svalna.

Sänk ugnsvärmen till 175 grader. Vispa med elvisp osten i en skål tills den är slät. Häll ner socker, mjöl och skal och vispa. Tillsätt äggen ett i taget och vispa mellan varje. Vispa ner grädden i smeten. Häll blandningen i det gräddade skalet. Grädda cirka 1 timme eller tills den är fast. Låt den kallna och stå i kylen.

Sen garnerar man som man vill. Grädde och jordgubbar och lite choklad hade jag.

Annonser

Midsommarafton… då leker man!

27 juni 2010

Jag var till mina föräldrar igår och berättade om vårt midsommarfirande.

– Dansade ni? frågade mamma.

Dansade?!?!?!? Nää, vi lekte!

Tiderna har förändrats! När jag växte upp dansade vi på lövad dansbana nere vid sjön. De enda lekar vi hade var de runt midsommarstången – små grodorna och sånt.

Numera leker vi hela midsommarafton! Åsså äter vi förstås! Sill och potäter, grillat och jordgubbar och en och annan tårta.

I år hade vi femkamp! Två lag tävlade på dödligt allvar under hysteriska skratt. Det var varpa där vi kastade hästskor så det klang i pinnarna. Det var mumien, där det gällde att snabbast få till en mumie med hjälp av toalettpapper. Det var vattenrace – och där blev jag riktigt arg. T smällde till min mugg så vattnet for ut och jag blev efter i racet. Snabbt fyllde jag muggen igen, men istället för att springa iväg och fylla flaskan hällde jag vattnet över T. Gissa om han blev blöt! Så kan det gå när man försöker fuska!

Vi hade skidskytte också! Lite svårt att få glid under skidorna på gräset bara. Inte ens i nedförsbackarna ville det sig!

Och så var det då gurkan! Den staffettävlingen var inte lätt! Och vissa fuskade! Jag säger inte vem, men hans namn börjar på L! Med en gurka, som dinglade mellan benen, skulle vi pricka en boll så den for framåt, runt en stubbe och tillbaka. L träffade inte med gurkan, SÅ HAN SPARKADE PÅ BOLLEN! Vi gungade på gurkan, vickade på höfterna, svängde med armarna, tuggade på tungorna och kämpade som attan för att få bollen i mål. Himla kul! Och himla kul att titta på alla stilar som togs till för att träffa bollen med gurkan!

Det är inte klokt vad fort timmarna går när man leker. När vi äntligen var klara med femkampen hade det blivit mörkt ute. Vi var hungriga som vargar och tipspromenaden som vi skulle ha gått direkt efter femkampen, har vi lagt på is till kräftskivan. Ingen skulle ju ändå se frågorna i mörkret. Istället plockades grillarna fram och härliga dofter av saftiga biffar och smältande god lax spreds över nejden.

För dem av oss som är blötdjur, avslutades festligheterna med ett dopp i poolen. Y och E fortsatte tävlandet där med att se vem som kunde flyta längst. Y vann överlägset, för E hade vissa svårigheter med sitt ryggläge. Så fort hon slappnade av välte hennes kropp över till magläge. Hon påstod att det berodde på att magsäcken var full av grillkött, så det var tyngre på ena sidan. Men den köpte jag inte riktigt! För hon välte åt höger sida och magsäcken sitter väl ändå på vänster sida av kroppen?!?!

Yngste sonen, som är en nykter och skötsam man, kom och hämtade oss frampå småtimmarna. Idag har denne son rest tillbaka hem till Alingsås. Och med honom åkte min bil! Nu blir den borta i en hel vecka, innan sonen får semester och kommer tillbaka.

– Det var bra det! sa J. Nu kan du inte flänga omkring på vägarna, utan måste vila!

Mm… det måste jag! Här är så stilla och tyst nu. Jag är totalt ensam i huset och trädgården. För även J har försvunnit. Han ska jobba långa dagar hela veckan nu, med VM i inlinehockey! Så här sitter jag… ensam på en öde ö… utan snus… eller hur det nu var Pippi sa… Här ska vilas! Men jag kanske tar en liten tur på cykeln! För den har ingen tagit för mig än!


Attans också…

24 juni 2010

Attans! Det är ingen svordom, det är en ”mild ed”. Det står det åtminstone i korsorden. Så för att inte svära säger jag bara attans!

Attans att jag ska vara så himla slut igen så jag inte orkar någonting! Jag som vill så mycket! Istället för att springa i skogen, rensa rabatter, baka, städa, umgås med folk så sitter jag här i min stol med rinnande ögon, suddig hjärna och en förlamande trötthet. Attans!

Det var säkert den där äppelcidervinägern som ställde till det. Den håller förmodligen på att tränga in i min hjärna och förlama hela kroppssystemet.

Det var så här; att jag hörde på nyheterna att det finns farliga kemiska ämnen i hårschampo. Vilka hårschampon har inte sånt, tänkte jag och började leta efter dessa schampon på nätet, utan att hitta ett enda ett. När inga fanns angivna var jag ju bara tvungen att hitta andra sätt att tvätta håret på, för jag vill inte ha kemikalier i hjärnan. Och alternativa schampon fanns det gott om på nätet. En del människor tvättar håret i bara balsam, men jag tror det finns lika mycket kemikalier i det, så det är inget för mig. Istället hittade jag den optimala kuren – bicarbonat och äppelcidervinäger!

Jag gick genast till verket. En tesked bicarbonat i en kopp och en karaff med en del äppelcidervinäger och sex delar vatten medfördes in i duschen. Efter sköljning av håret hällde jag en tesked vatten i bicarbonatet och rörde om med fingret, vände koppen upp och ner över huvudet och masserade in röran i hår och hårbotten. Och jag vill meddela att det INTE fräste till i håret! Och håret trillade INTE av! När det väl var urduschat hällde jag vinägerblandningen över håret… och skrek som en galning… för blandningen var alldeles för kall och rann som isbitar nerför ryggen! Även detta masserade jag in i hår och hårbotten och sköljde sedan ur. Håret blev precis som när jag har tvättat det med schampo – det vill säga rent och fräscht! Och lukten av äppelcidervinäger försvann med sköljvattnet och hårfönen.

Lite misstänksam var jag dock. Jag funderade en hel del över vad som kanske kunde hända med mitt hår. Skulle jag vakna nästa morgon och när jag gick ur sängen skulle då håret ligga kvar på kudden? Men nej, det följde med mig upp ur sängen, precis som det alltid har gjort.

Alltså fortsatte jag att tvätta håret med bicarbonat och äppelcidervinäger! Ända tills jag var hos frisören häromdagen!

Här på orten har vi en ny frisörsalong som drivs av två invandrarkillar. Jag har aldrig varit där förut, men jag har hört att de klipper okey och att de dessutom är billiga… bara 175 kronor för damer. Jag råkade gå förbi där, alldeles för långhårig, och fick en impuls. Jag stack in näsan och frågade om de hade tid att klippa mig. Och det hade de! Det var tomt hos dem, så jag hann inte blinka förrän jag satt i en frisörstol. Utan att tvätta mitt hår började plötsligt frisören blåsa det spikrakt med hjälp av en jäääätttestor rund plåtborste. Sen tog han fram en sprayflaska med vatten, höjde den mot mig… och precis när han började spruta vatten i mitt hår klampade fyra kunder in i salongen och slog sig ner bakom min rygg. Ve och fasa! När dessa satt där och vattnet träffade mitt huvud började hela salongen stinka av äppelcidervinäger!

Jag har slutat tvätta håret med äppelcidervinäger nu! Jag fick extra hjälp av J och min syster M att bryta det vanemönstret. M undrade stillsamt om jag hade börjat ”packa in kemikalierna” och J frågade ”hur gammal är du egentligen?”. Och ja, jag är ju rätt gammal och har tvättat håret rätt länge… så vad kan hända om jag fortsätter några år till med vanligt schampo? Man måste ju tänka på sina medmänniskor. Det går inte an att gå omkring och förgifta deras luktorgan så fort det närmar sig vatten från ovan eller andra förrädiska håll!


Det ska vi fira…

20 juni 2010

Det är viktigt att fira… att må gott och ha roligt! Man ska ta alla chanser man kan för att få fira! Det tycker jag!

Igår var jag på bröllop hela dagen! Jag firade så in i Norden!

Jag plockade fram finglaset och tömde ur det sista i vinboxen från sonens 30-årskalas (By the river… by the way) och öppnade en kartong bröllopschoklad och slog mig ner i soffan… omålad… så jag kunde gråta fritt… och grät gjorde jag! Sen följde jag kronprinsessbröllopet från middagstid till sena natten. Det var fint att vi var inbjudna allihop… hela Sveriges befolkning… ända till bröllopsvalsen! Och att vi slapp reklam!

I morse hittade jag en bild på chokladdoppade jordgubbbar och björnbär i en tidning samt  ett recept på mousserande vin blandat med fläderbärssaft och röda vinbär. På nästa sida fanns ett recept på små västerbottenpajer.

– Åh! sa jag. Sånt måste vi göra!

J tittade skeptiskt på mig.

– Det är länge tills vi har något att fira! utbrast han.

Men vadå…? Man kan väl alltid hitta på något att fira! Det är hur enkelt som helst… att det regnar så man slipper rensa rabatter… att vi tycker om varandra (eller i alla fall tycker jag om)… att vi har fina ungar… att vi bor helt perfekt… ja, det finns hur mycket som helst… faktiskt!


Bättre en elefant i skogen än tio i handen…?

16 juni 2010

Lingonen blommar! Jag vet det, för jag har varit i skogen idag!

Jag har insett att jag behöver motion, för att få kondition! Kondition är viktigt att ha… tror jag…! Helt säker är jag inte, men det finns de som påstår det (fast se hur det gick för J när han försökte sig på detta… han haltar än!).

Så jag tog Gud i hågen och stavarna i näven och drog till skogs! Här skulle gås fort med kraftiga tag! Lägg märke till ordet GÅ… tyvärr blev det lite springa av också… det var inte meningen… men så mötte jag en älg… och JIIIZÖZ vad jag sprang! Det var dumt gjort, för älgen blev bara förvånad och stod kvar och tittade på mig och jag orkar ju inte springa så långt eftersom jag inte har den där konditionen som påstås vara så bra att ha… den kanske är det, bra att ha alltså, i såna här lägen..! Men så nös jag istället och då blev det fart på älgen. Han brakade iväg genom skogen så det stod härliga till! Hade jag vetat det, så hade jag ju nyst med en gång istället för att springa!

Meningen med motion är ju att hjärtat ska få gå lite fortare ett tag, så det får träning. Efter mötet med älgen och min språngmarsch gick mitt hjärta fortare… om det berodde på älgen eller språngmarschen vet jag inte, men jag insåg att jag var på rätt spår… så jag testade att springa lite till, för älgen hade jag ingen lust att leta reda på igen bara för att få hjärtat att slå!

Jag tog stavarna i ena näven och sprang. Väger man aaaaningen mer än man ska och är ovan att springa, så blir stegen rätt tunga.. duns, duns duns…! Man låter inte som en älg, som faktiskt tar sig fram rätt smidigt i skogen, utan mer som en elefant!  Dem jag mötte när jag flåsande rundade en kurva tittade oroligt på mig… de hade ju hört det tunga dunkandet, men då hade jag slutat att springa och gick, så de kunde ju rimligtvis inte ha en aning om att det var jag som fick marken att vibrera… och jag såg att de gärna hade velat fråga mig: Såg du någon förrymd elefant där du kom ifrån?  För jag är säker på att plötsligt var älgar inte något problem. Elefanter verkade farligare och tyngre! … eller så tänkte de faktiskt: Herregud hon springer som en elefant! Fast det där sista tror jag inte riktigt på!

När jag sprang och gick om vartannat där i skogen, förundrades jag över hur två och enhalvkilometersspåret kunde ta så länge att avverka. I min ungdom mätte jag en gång upp hur länge det tog att gå två kilometer. Det tog tjugo minuter. Alltså går man en kilometer på tio minuter! Och då borde man gå två och enhalv kilometer på tjugofem minuter. Men jag sprang ju och gick fort med stavar och då borde jag ju i rimlighetens namn ta mig fram två och en halv kilometer betydligt fortare än på tjugofem minuter! Men si det gjorde jag inte! Det tog trettiofem minuter! Varför? Har mina ben blivit kortare? Går jag fortare än jag springer? Eller har minnet spelat mig ett spratt, cyklade jag istället för gick när jag i min ungdom mätte upp hastigheten per kilometer? Nej, nej, nej! Det måste helt enkelt vara så att de som mätte spåret har mätt fel! Det är längre än vad de påstår!

Men allt detta slitet och utsättandet för farliga djur i skogen bara för att få hjärtat att slå lite fortare en stund, visade sig på hemvägen vara helt onödigt. Jag satte på radion och lyckades få in en politikerdebatt där kristdemokraten Hägglund hov upp sin stämma och ännu en gång klargjorde att pengar är viktigare än människor… och se, hjärtat började slå fort och hårt direkt… utan att jag behövde springa!

Och vad lär vi oss av detta? Följ politikerdebatterna så får du kondition?


Tidsinställd BH…

14 juni 2010

Är byglar i BH:ar tidsinställda?

Jag tycker det verkar så! Efter en viss tids användande (innan själva tyget är det minsta slitet) så briserar BH-bomben. Poff, säger det, och så går bygeln av och tränger smärtsamt in i BH-bärarens kött.

Det hände mig och min allra ursnyggaste svarta BH på äldste sonens 30-årsfest. Halva festen gick jag omkring med mina revben spetsade på ett spjut… åtminstone kändes det så.

Den där tidsinställda bygelbomben är väl till för att man ska köpa ny BH. Men tji fick BH-tillverkarna denna gång, för jag är en smart tjej jag. Och jag har både uppsprättare och symaskin. Så jag sprättade upp tyget, tog ur bygeln och sydde ihop skiten igen!

Sedan dess har jag gått omkring i en BH med bara en bygel. Till att börja med var jag lite orolig för om det syntes… ett bröst upp och ett ner…  J fick kolla… han sa att det såg okey ut… och jag tror inte han ljög.

Imorse sa det poff igen och nästa bygel gick av på mitten. Så nu ska jag sprätta och sy igen! För jag ska katten inte köpa någon ny BH… inte förrän tyget är utslitet… så det så!


Man kan inte annat än bli lycklig…

12 juni 2010

Jag har sååå många fina ungdomar runt mig så jag pyser av stolthet!

Lilla vackra T har jag ju redan skrivit om. Hon hade sin studentexamen i Karlstad i torsdags. Hela hon strålade som en sol hela dagen! Och solen strålade den också som tur var! Så pass mycket så T brände upp sig på axlarna faktiskt! Hon åkte lastbilsflak med alla sina klasskamrater och sjöng och skrek, så hon var alldeles hes när det var dags för studentbuffén hemma på gräsmattan! Jag antar att hon fortsatte att sjunga och skrika resten av natten sen också!

Igår var det så dags för nästa student att släppas fri! Denna gång världens stiligaste och raraste grabb! (Och jag är som vanligt inte ett dugg partisk!) För att ta emot honom på skolgården fick jag ge mig iväg till Kristinehamn. Och trots att Karlstad är residensstaden i Värmland, så fick Karlstad stryk med hästlängder av Kristinehamn när det gäller organiserandet av utsläppet på skolgården. Inga massutsläpp där inte! Ett gymnasieprogram i taget ropades ut genom ett fönster ovanför porten. Därefter en trumpetfanfar genom samma fönster. Sen öppnades porten och ut strömmade studenter. Sen var det dags för nästa påannonsering, fanfar och studentergrupp.  På vägen ner till lastbilar med flak och traktorer med kärror stod fyra killar och slog på trummor. Sen var det ett evigt sjungande, skrikande och hoppande på lövade och ballongförsedda flak och vagnar. Min gudson R:s vagn gungade så även traktorn kom i gungning.

I Karlstad fick studenterna åka på flaken i en halvtimme ungefär. I Kristinehamn hade de paus några timmar för studentmottagningar i hemmen, sen fortsatte de att åka på flaken till sena kvällen.

Vad jag har förstått så är R rejält hes idag, precis som T var igår. Dessutom har han träningsvärk i vaderna av allt hoppande! Både T och R har haft enormt roligt. Och det är ingen dålig start på vuxenlivet!

Själv kan jag inte göra annat än buga och bocka, som har fått vara med och dela den där glädjen. Man blir lycklig av att se lyckliga ungdomar!