Julgröt i mikron

Usch så fort det går! Jag tycker inte jag hann blinka förrän julen var över!

Vi har ätit så otroligt mycket god mat! Men godast av allt var nog ändå julgröten! Jag älskar julgröt!

Jag lagar alltid gröten i mikron, då slipper jag fastbränd gröt i grytan. Och jag slipper att röra och passa. Jag har köpt en alldeles perfekt ugnsglasskål med lock för detta ändamål. Jag tror det var på Konsum.

Risgrynsgröt i mikron (4 p):

2 dl risgryn, 4 dl vatten, ½ tsk salt och en klick smör. Sätt mikron på 5 minuter och effekt 850. Sänk sedan till 350 och koka ytterligare 5 minuter.

Blanda i 6 dl mjölk, 2 msk socker och en kanelstång. Koka upp på 850 i 5 minuter, sänk till 350 och låt koka cirka 30-35 minuter. Blanda gärna i en skvätt grädde och lite vaniljsocker.

Sen är det bara att äta, med mjölk, socker och kanel!

Tomten fick värmeslag!

Oj vad jag har skrattat i jul tack vare min hemgjorda karl i naturlig storlek!

Mellansonen har vi skrämt flera gånger med Karln. Sonen bor ju här i närheten och tittar in titt som tätt. En av gångerna sprang sonen ner på J:s kontor och då hade vi satt Karln vid skrivbordet med en hammare i näven. Och sonen hoppade förstås högt av förskräckelse!

När de andra två sönerna var på ingång, den ene från Stockholm och den andre från Alingsås, satte vi Karln på toaletten. Det första de vill göra när de har åkt långt är väl att gå på toaletten, tänkte vi. Och mycket riktigt. Yngste sonen kom hem först och han ryckte till så jag hoppade högt av förtjusning, när han öppnade badrumsdörren. Äldste sonen blev aningen mer förskräckt och jag blev då förstås aningen ännu mer förtjust.

Vi höll nästan på att få barn på hallgolvet också tack vare Karln. E, som är höggravid, gick förbi dörren till vardagsrummet (där vi då hade placerat Karln) och blev så rädd så hon höll på att ”få en hjärtinfarkt”. Hennes redan födde son, knappt två år gammal, skrämde vi också slag på (men det blev jag inte glad för).

På julafton satte jag en tomtemask på Karln. Han satt då fortfarande kvar i vardagsrummet. Men så plötsligt, under julaftonsfirandet, satt han i soffan i hallen! Pappa gick förbi honom utan att reagera. Men så kom lilla nioåriga yrhättan och mina brorsdöttrar och ställde sig och tittade undrande på honom.

Och då! Ve och Fasa! Reste sig Karln upp och började med uppsträckta armar att gå emot dem.

Yrhättan skrek så blodet isade sig i ådrorna på oss. Hon rusade tjutande av skräck ut i köket.

 Men ännu snabbare ut i köket var 23-åriga brorsdottern E! Vi hann inte ens blinka innan hon var förbi allihop och stod upptryckt i bortre delen av köket, i trygghet bakom sin storasyster.

Jag skrattade så jag fick ont i

magmusklerna! För det var naturligtvis J, som hade bytt kläder med Karln.

Så småningom fick Karln tillbaka sina kläder och blev sittande, som den hösäck han är, i soffan i hallen.

Vi var så många denna julafton, så om en och annan av människorna i vårt hus försvann, så märkte vi andra inte det. Och en av oss måste ha försvunnit, förmodligen för att köpa en tidning eller något sådant. För plötsligt kom Tomten! Den ”riktiga” Tomten alltså och inte Karln, för han satt kvar i soffan i hallen!

Yrhättan valsade uppspelt kring Tomten och hjälpte till att dela ut paketen. Allt medan Tomten klagande upprepade:

– Oj, oj, oj… oj, oj, oj!

Först skrattade vi åt hans klagolåt och hans haka som hela tiden ville trilla av. Men till slut började vi ana att det nog inte var något skämt. Han såg  allt mer eländig ut!  Och jag började fasa för att han skulle falla ihop död där på golvet vid julgranen.

Då grep yngsta brorsdottern in! I rasande fart delade hon ut julklappar åt höger och vänster. Och Tomten kunde smita!

Han hade fått värmeslag där bakom masken och ylletröjan!

Och det konstigaste av allt var att J, när jag fick syn på honom i vardagsrummet lite senare, också verkade som om han hade fått värmeslag! Hans hår låg i blöta testar runt huvudet, han flämtade tungt och han såg helt slutkörd ut! 

Undrar vad det berodde på?!?

#¤§!+&%¤%!#… jag blev arg!

Jag har länge gått omkring och undrat om jag kan bli arg. Nu vet jag. Det kan jag!

Under de sista tio åren har jag på sin höjd blivit lite smått irriterad någon gång. Det är allt. Men så hände detta med MIN BIL! Och jag blev som en rasande furie!

Jag skulle åka till korttidsboendet för att köra hem mamma till pappa. Och J skulle åka till stan. Vi gick ut samtidigt till våra bilar. Jag var rätt disträ och seg som vanligt. Jag såg inte stålställningen som J och hans flytthjälp dagen innan hade lutat mot husväggen alldeles bredvid min bil. När jag öppnade bildörren slog jag i den i ställningen.

– Men vad är detta? skrek jag och sparkade undan den delen som hade gjort ett litet jack på nedersta delen av min bildörr.

Då rasade ställningen rakt på min bil! Det blev en buckla! Stor som en femtioöring! Och lacken revs bort, så det blev alldeles vitt på den där femtioöringen!

Jag blev som besatt! Jag for runt och skrek och svor och slängde iväg ställningsdelar åt alla håll.

– Va i #¤%&! skrek jag. Är ni precis ”#¤%&//(”# i hövve! Hur kan ni ens komma på tanken och ställa en ställning där! !”#¤%#”!”#%&/!!!

J försökte lugna mig. Han lade handen på min axel och sa med vänlig röst:

– Det var faktiskt du som välte den på bilen! Ingen annan!

Men då blev jag bara ännu mer arg. Jag svor åt honom så jag tror fradgan stod ut ur min mun. Och detta tänkte verkligen inte min man stå ut med. Så han satte sig i sin bil och åkte! Medan jag hytte med näven och skrek efter honom och hans bil.

Ilskan gjorde mig urstark! Jag bar, släpade och drog den förbaskade ställningen till altanen, där den naturligtvis skulle ha stått från början och inte alldeles intill en röd bil med blänkande vacker lack! Sen åkte jag hemifrån med sulan i botten! Jag sket totalt i halkan och jag skällde högt i bilen hela vägen in till stan, som en rabiessmittad hund! Minst! Inte förrän jag kom in på korttidsboendet och fick syn på min ledsna och skakiga mamma, rann ilskan av mig!

När jag berättade om händelsen för min bror utbrast denne:

– Dä ä ju bare en bil!

Vadå ”bare en bil”? Det är ju MIN BIL! Min röda, glänsande pärla av 2007 års modell! Min nya fina bil, som jag är så in i skogen rädd om! Som gör mig glad varje gång jag sätter mig i den! Det är baske mig inte ”bare en bil”!

Det är som om det har gått troll i det här med mig och bilar! Min förra bil, en peugeot 206, också den röd och jättefin, var splitterny när jag fick den. Jag hade den i tre månader innan någon idiot en natt hoppade in taket på den och förvandlade taket till en badbalja. Varje gång det hade regnat ute badade fåglarna i mitt tak! Hela taket fick bytas ut.

Sen gick det ett år eller två och så voltade yngste sonen med bilen! Därmed var den bilens saga all! Det blev bara skrot kvar. Sonen hämtade vi på akuten i Örebro. Han hade ett blåmärke på överarmen! Jag var naturligtvis överlycklig över att han hade klarat sig! Men bilen… det gjorde ont att se den!

Och nu detta!

Jag berättade förstås för pappa när jag kom dit med mamma. Högljutt förfasade jag mig över vad det skulle kosta att reparera skadan. Jag såg för mitt inre öga hur tusenlapparna fick vingar och flög iväg!

– Självrisken är väl minst femtonhundra, sa jag. Kanske tvåtusen kronor eller mer.

Men jag tror pappa tyckte att jag gjorde en höna av en fjäder!

– Man lägger i lite plast och så köper man en sprayburk, sa han med ett snett leende. Det går inte på mer än fjortonhundra och vips har du sparat en hundring.

Till min förvåning belönades alla mina svordomar och mitt tidigare så dåliga uppförande när jag kom hem!?!

J hade gjort plankstek åt mig! Detta var nog inte så värst övertänkt av min käre make. Det kan ju få mig att tro att ilskeutbrott lönar sig. Blir jag riktigt arg i morgon igen, så kanske jag får oxfilé!

Värmande tunnbrödsbak

 Jag fryser! Det är kallt! Både ute och inne!

Vi fick en elektrisk stekhäll i julklapp av mellansonen och hans sambo ett år. Den plockade vi fram idag, J och jag. För att få upp värmen inne passade vi på att baka hårt tunnbröd på den. Egentligen ska bröden bakas i ugnen, men det går lika bra på en het häll. Eller rent av i en stekpanna på spisen.

Att göra den här degen är lätt som en plätt;

3 dl vetemjöl, 3 dl kornmjöl, ½ tsk salt, 2 msk brödkryddor, 1 msk honung, 25 g torrjäst, 2 dl lite mer än fingervarmt vatten, 50 gr rumsvarmt smör.

Degen behöver inte jäsa.

Jag kavlade tunna, tunna rundlar med kruskaveln och J stekte på båda sidorna på hällen tills bröden hade fått en aning färg.

En del av degen bakade vi ut som väldigt små rundlar. Dem ska vi lägga gubbaröra på till julafton.

Nu får bröden ligga framme till imorgon så de blir hårda och fina.

Så länge vi bakade var det varmt och skönt i köket. Men usch så fort kylan kröp på igen. 

Nu har vi tänt kakelugnen på övervåningen och sitter och kurar bland mängder av levande ljus.  

Det tar ett tag innan huset värms upp efter väderomslaget!

Julgubben har fått ansikte

Nu har Karln fått ansikte! Jag köpte en mask och drog över huvudet på honom. Så har han J:s gamla tröja på sig. Nu fattas bara ett par byxor i passande storlek.

Jag försökte dra på honom ett par gamla töjbara träningsbyxor efter yngste sonen. Men de var alldeles för små för Karln. Han har nämligen enormt vältränade (läs; tjocka) lår!

Att dra på honom sonens byxor var ett jobbigt äventyr. Jag slet så svetten lackade på mig… först för att få upp byxorna och sen, när jag insåg att det inte gick, för att få dem av honom. Vi hölls nere på J:s kontor i källaren, Karln och jag, när vi kämpade med byxorna. Till slut blev jag så arg så jag skrek och kastade ner Karln från stolen och in under J:s skrivbord. När J kom ner i källaren var det bara Karlns fötter som stack fram bakom skrivbordet. J hoppade förskräckt till.

– Åh, det såg ut som det låg en döing där! Vad har ni haft för er på golvet Karln och du?

Nu har J åkt bort ett par dagar. När jag klagade på att jag inte ville vara ensam i huset sa han:

– Du kan väl ta upp Karln och lägga honom i min säng. Ni är ju redan vana vid varandra, så som ni har hållit på nere i källaren!

Men jag tror inte jag vill ha Karln i sängen! Jag skulle förmodligen få skrämselhicka varenda gång jag vaknade till och såg honom.

Mormors syltkakor

Ibland kan gamla familjetraditioner bli för jobbiga, så man lägger dem på hyllan.

Så var det med syltkakorna!

Till varje jul när jag var liten, bakade mamma syltkakor. Samma kakor hade mormor bakat varje jul när mamma växte upp. När jag fick barn bakade även jag syltkakor till jul. Men när livet blev för stressigt runt mig, med barn, arbete, hus och hem, gav jag upp syltkaksbakandet.

Mamma har dock fortsatt baka dessa kakor varje år, ända tills för ett par år sedan. Numera varken orkar eller klarar hon av att baka.

Förra julen bad hon mig baka syltkakor åt henne. Men jag hade inte tid och ork. Bara tanken på allt pill med syltkakorna fick mig att dra öronen åt mig.

I år har hon bett mig igen. Hon längtar efter mormors syltkakor. Så nu har jag bakat dem åt henne.

De är lite svårkavlade. Men jättegoda!

Och de är så fulla av minnen!

Min bror och jag hade ett speciellt sätt att äta dem på. Vi knaprade i oss kakan försiktigt så bara mittenpricken med sylt blev kvar. Den åt vi sist, för den var godast. Precis på samma sätt åt mamma och hennes syskon kakorna. Och likadant åt mina barn kakorna när de var små.

Här kommer nu min mormors recept för den som inte räds lite extra pill och besvär:

Syltkakor

250 gram smör, 200 gram socker, 1 ägg, 100 gram sötmandel, 375 gram vetemjöl, hallonsylt.

Rör smöret med sockret. Arbeta in ägg, skållad mald mandel och mjöl. Sätt degen kallt en stund. Kavla ut ganska tunt och ta ut runda kakor med mått. Ta ut små rundlar med en fingerborg och tryck fast som en liten skål mitt i kakan. Ha i en liten klick sylt i den lilla skålen (en väldigt liten klick, annars rinner sylten ut över hela kakan när den gräddas).

Grädda i medelmåttig (175-200 grader) ugnsvärme, 8-10 minuter.

Det är bara att hålla sig undan…

Klockan är 11 på förmiddagen. J sätter på teven i vardagsrummet. Det är skidor. Jag sitter vid bordet i matrummet och pyntar julklappar. J trycker fram tevens programtablå. Sen hör jag ett förtjust:

– Uh, det håller på ända till fem!

– Jaha, säger jag surt. Så var det med den kvalitetstiden som vi skulle ha tillsammans!

Då säger han med sin gulligaste röst:

– Du kan komma och sitta här bredvid mig!

Jag faller ut i ett skratt som får tårarna att spruta ur ögonen på mig. Båda två vet vi att jag verkligen avskyr att se skidor på teve. Tanken att jag skulle sätta mig där bredvid honom är så himla absurd.

– Jamen, säger J när jag skrattar som värst, lika gärna som att jag ska vara hos dig i köket när du grejar!

Ja, det var en ny tanke för mig! Kvalitetstiden brukar liksom gå efter mina villkor i det här huset. Men se på skidor tänker jag inte göra, aldrig i världen!

Från min plats där i köket, berättar jag att jag har pratat med äldste sonen och att hans sambo S jobbar på sin nya arbetsplats idag.

– Hon kan inte allt än! Det är så mycket att lära sig, så hon tycker det är svårt!

– Men… säger J förvånat. Det är väl inget svårt att jobba på ett varuhus! Det är bara att hålla sig undan!

Då bryter jag ihop igen. Jag skrattar så jag hickar! Tydligen är jag lättroad idag!

Men så hamnar jag i telefonen med min kompis Stina och när hon får höra den skrattretande historien om kvalitetstiden och J:s förslag, reagerar hon inte som jag har förväntat mig. Jag blir uppläxad!

– Nu tänker jag säga det rent ut! säger hon. Kvalitetstiden ska inte bara vara som du vill! Ni måste göra sånt som J vill också. Nu går du och kokar kaffe och går in och sätter dig bredvid honom. Och där ska du sitta i minst fem minuter!

Stina säger man inte emot! Så jag gjorde som hon sa! J blev förvånad när jag kom med kaffe, lussekatter, syltkakor, pepparkakor och saffransskorpor. Jag tände stearinljusen på bordet och sen satt vi där tillsammans och tittade på skidskytte.

Och faktiskt så var det riktigt mysigt! Inte skidorna då! De brydde jag mig inte om. Men att sitta där nära J i lugnet och friden med de levande ljusen fladdrande stilla på bordet. Jag satt där faktiskt i hela 17 minuter!

Chokladtryfflar

En jul utan chokladtryfflar… nä det går inte! Knäcken kan jag glömma och ischokladen också, men inte tryfflarna. De måste jag bara ha, chokladgris som jag är.

Receptet till de här tryfflarna har jag nog haft sedan 1980-talet. Jag tror det kommer ur Ica-kuriren.

Man måste gilla mörk choklad och lite starkare varor för att tycka om dem. Men gör man det så är de helt fantastiska.

Chokladtryfflar

4, 5 dl florsocker, 3,5 dl kakao, 75 gr smör, 1 dl vispgrädde, 1/4 dl konjak, 200-250 gr mörk blockchoklad.

Blanda florsocker, kakao och mjukt smör. Tillsätt grädde och konjak. Vispa tills det blir en smidig smet. Ställ kallt i någon timma. Rulla sedan till bollar. Det blir cirka 50 bollar. Ställ dem kallt igen. Smält blockchokladen och rulla bollarna i chokladen med hjälp av två gafflar. Lägg dem på bakplåtspapper på en plåt. Ställ plåten kallt.

Sen är det bara att lägga tryfflarna i en burk och låta den stå svalt, t ex i undre delen av kylskåpet.

Klart han ska ha julklappar…

Vi är och hälsar på mamma och pappa, min bror och jag.

Pappa sitter i sin fåtölj och tuggar eftertänksamt på sin lussekatt. Så säger han:

– Jag har tänkt! Ni behöver inte köpa några julklappar till mig i år! Jag har allting!

– Det är redan för sent! säger vi.

– Och förresten har du inte alls allting, säger min bror. Har du en takbox till exempel?

Pappa skakar på huvudet och ler lite grann.

– Nej där ser du, säger min bror. Och du har inga slalomskidor att ha i takboxen. Och inte har du någon Mercedes att ha under takboxen. Så du har inte alls allting!

– Men jag behöver inte de där sakerna längre, säger pappa sakta.

Men vi lyssnar inte. Vi vill inte lyssna. Det finns vissa saker vi vill förtränga. Som att pappa är 84 år snart och förmodligen inte kommer att åka skidor något mer.

Vi är inte blinda för faktum!

Men säg det inte, antyd det inte ens! Låta oss slippa detta förbaskade faktum. Vi vill inte se att åren har gått. Vi vill att allting ska vara som det alltid har varit. Alltså behöver pappa en takbox! Och en Mercedes! Och slalomskidor! Eller rentav en snowboard! Punkt slut!

Julmarknad och äppelsprit

Vi har haft en mycket kreativ helg, min man och jag!

Jag har varit bete i Mariebergsskogen. Och J har bakat pepparkakshus och försökt supa ner lilla nioåriga yrhättan.

– Nu! Nu nappar det… ! Neeej… hon halkade av… hon fastnade inte på kroken! Shit!

Med svägerska och svärdotter var jag i Mariebergsskogen på julmarknad i helgen. De två tillverkar smycken och hade hyrt ett bord för att sälja av och förhoppningsvis få en liten förtjänst att köpa nya smyckestillbehör för. Fulla av förväntan hade de dukat upp halsband och armband på bordet. Sedan satt de och bara väntade.

– Det är som att fiska, sa svärdottern. Vi har agnat betet! Nu får vi se om det nappar!

Men de var svårfångade, fiskarna i Mariebergsskogen. De flesta besökarna på julmarknaden strosade bara förbi och tittade på sakerna som var till försäljning. Det var när jag satt där och iakttog dessa förbistrosande människor, som jag fick en idé. Jag skulle agera bete åt svägerskan och svärdottern!

Jag satte på mig min röda kappa och drog halsduken kring halsen. Sen klev jag ut framför ståndet och ställde mig och tittade noga på smyckena och petade lite grann på dem. När det väl stod någon framför ståndet var det som om andra människor drogs dit. Och vips… så blev ett smycke sålt!

– Bra gjort! sa svärdottern till mig och gjorde tummen upp.

Så jag satte i system att snabbt vandra runt i lokalen, komma tillbaka till svägerska och svärdotter och ställa mig där och noga titta på deras smycken.

Under tiden bakade J och yrhättan pepparkakshus därhemma. Ett vinkelhus i två våningar med balkong! Och med misstänkt få godisar på taket (hamnade de månne i någon mage?). Dessutom försökte J hälla i yrhättan äppelsprit. Han visste förstås inte om att det var det han gjorde. Äppeldrickan hade gått och förvandlat sig till sprit utan hans vetskap. Han hällde upp ett glas till yrhättan till pannkakorna. Och aldrig någonsin har någon sprungit så fort till slasken.

– Hon spottade och sköljde munnen i en kvart! sa en förvånad J.

Pepparkakshuset är nu på plats hemma i yrhättans kök. Och jag är tillbaka i min vilstol efter helgens intensiva fiskande.