Steka pannkakor – ingen konst!

27 oktober 2012

Jag har hört att det finns de som tycker att det är svårt att steka pannkakor. Jag har tidigare inte kunnat fatta det, för det är ju det enklaste man kan göra. Men så gick min pannkaksspade sönder och jag gav mig ut i affärerna för att inhandla en ny. Det fanns ingen!

Men herreguuud, säger jag bara. Det går ju inte att steka pannkakor utan en ordentlig pannkaksspade! Och en ordentlig pannkakslagg! Har man bara dessa två ting, så är det LÄTT SOM EN PLÄTT!

En pannkaksspade ska vara lång, smal och platt. Och en pannkakslagg ska ha väldigt låga kanter.

Så här ska det se ut:

Bild

Både pannkakslaggen och pannkaksspaden fick jag av min farmor för 40 år sedan. Det var handtaget som lossnade för mig. Superlim, säger jag bara! Det räddade min pannkaksspade. Nu hoppas jag den håller tills jag dör!

Här kommer ett enkelt recept på pannkakor:

2 dl vetemjöl, 5 dl mjölk, 2 ägg, ½ tsk salt, smör till stekning.

Häll mjölet i en bunke, tillsätt hälften av mjölken och rör om så mjölklumparna försvinner och det blir en slät smet. Vispa i äggen. Tillsätt resten av mjölken och saltet. Stek i ganska het panna.

När smeten har stelnat på ovansidan är det dags att vända pannkakan.

Annonser

En egen Aina

20 oktober 2012

Det är inte alla som har en Aina! Men vi har en… eller rättare sagt hade… för i slutet på augusti i år gick hon bort. Hon blev 91 år gammal.

Hon var klar i huvudet som en tonåring. Hon hängde med i allt som hände runt om i samhället. Hon var tuff! Föredrog whisky framför likör.  Sa alltid ärligt rakt ut vad hon tänkte och tyckte. Och hon hade förmågan att njuta! Det var ett rent nöje att bjuda henne på mat! Hon åt sakta, smakade ordentligt på det hon åt och gav upp små njutningsfyllda läten.

Åh så mycket vi har skrattat åt vår Aina! Eller med, kanske man ska säga. Tänk när vi var på K:s studentfest och hon började trycka irriterat på sin hörapparat.

– Det skvalpar! sa hon.

K tittade förvånat på henne.

– Skvalpar det?

– Ja, sa Aina. Jag tappade den i toaletten innan vi åkte!

– Och du tog upp den? utbrast K med förfäran i rösten. Sen började han skratta hejdlöst.

Hon hade haft sönder sina glasögon och plockade fram ett par gamla ur en låda. De använde hon hela sista året, tror jag. De var hemskt fula. Runda och enormt stora. Varje gång K såg henne i dem började han att hoa som en uggla. Aina bara skrattade och slog lite lätt efter honom.

– Den ungen! sa hon uppgivet.

91 år är en ansenlig ålder. En dag i våras, då hon hade lite besvärligt med hjärtsvikt och vatten i kroppen sa hon:

– Jag är nästan 100 år, men nu känner jag mig som 105!

Fem veckor låg hon på sjukhuset i somras. Hennes ben var tjocka av vätska och det gick inte att få bort. Den dagen jag hämtade henne för att köra henne hem igen, kunde plötsligt inte benen bära henne längre. Vi fick ta rullstol ut. När hon blev hjälpt in i bilen sa hon till mig:

– Det här är den värsta dagen i mitt liv!

– Varför då? sa jag lite förvånat, för hon skulle ju äntligen få komma hem igen.

– Ja men jag kan ju inte GÅÅÅÅÅÅ!

Vi fick be fastighetsägaren och en snickare om hjälp med att bära henne från bilen och in i lägenheten. När hon väl satt i sin fåtölj i TV-rummet utbrast hon:

– Jag förstår inte det här!

– Vilket då? undrade jag.

Hon gjorde en gest med händerna ner över kroppen.

– Det här sa hon!

Och menade vätskan i kroppen och benen som inte bar henne.

– Jag mår ju så BRAAAAAAA!

Fyra dagar senare fanns hon inte mer. Hon somnade en kväll, snusade och snarkade i två och ett halvt dygn. Sen blev det bara tyst. Jag satt och läste i en fåtölj hos henne. Först trodde jag att hon hade vaknat. Jag pratade med henne och klappade på henne. Men hon fanns inte där längre. Hon var borta för alltid!

Nu sitter jag här och syr om hennes egenhändigt broderade, spetsprydda överlakan till påslakan. Det blir fint! Men jag känner mig tårögd när jag gör det. Hon har lämnat ett tomrum efter sig. Vår värld har förändrats när hon inte finns i den!


I`m back

18 oktober 2012

FÖRKYLD FÖRKYLD FÖRKYLD!

Och det är inte kul! Vi har hostat oss halvt fördärvade J och jag. Feber. Ont i kroppen. Och tråååååååkigt! Det är väl därför jag sitter här och skriver igen. I våras tappade jag helt lusten på att blogga. Men när jag nu sitter här och har tråkigt så… jag gör ett försök till.

Bröllopet i somras var helt underbart – som en bal på slottet. Jag har nog aldrig i hela mitt liv haft så roligt. Jag dansade heeeela natten. Och det gjorde bruden och brudgummen också!

Bild

En rolig sak som vi gjorde för dem under bröllopsfesten var att skriva personliga brev, lägga i kuvert och låsa in i en låda. Den ska de få öppna och läsa allt i på sin ettåriga bröllopsdag. Jag har nyckeln, så något smygkikande i förväg blir det inte!

Det blev J som höll talet till brudparet. Och det gjorde han bra!

Vi har blivit en till i familjen också sedan sist. Yngste sonen och hans sambo har skaffat sig hund. En helt bedårande riesenschnauzer. Svart som synden, busig som få och nyfiken på livet. Och han växer som om han vore uppfödd på kogödsel! Men det är han ju inte!

Sonen har fått ganska bra pli på honom. Bland annat kan han gå fot – med sonen alltså. När jag håller i kopplet är det jag som går fot. Skulle jag försöka med något annat tittar han bara förvånat på mig.

Vi har aldrig haft hund förut i vår familj. Jag trodde inte jag gillade hundar, så jag är ganska förvånad. Jag älskar nämligen den lille… eller hrmmm… numera ganska store… krabaten.