Att duka fint, laga mat och ordna det trevligt för gäster är bland det roligaste jag vet. Och ett av de bästa tillfällena till det är ju julen.
Kvällen före julafton har vi alltid grötkväll hos oss. Då ska skinkan och jultekakorna avsmakas och till det ska det finnas risgrynsgröt, julmust och sockerdricka. Julmusten och sockerdrickan ska blandas – hälften var i glasen! För så har vi alltid gjort i min familj, de konstigheterna har jag vuxit upp med.
I år var vi åtta stycken vid grötkvällen. På julafton var vi tio stycken. Jag lagade mat i parti och minut med bistånd av J. och svärmor. Min egen mor var också med i köket, men hon har drabbats av demens och har det lite jobbigt med det praktiska. Emellanåt blir hon förtvivlad för det där med demensen. Men för det mesta tycker hon själv att hon är som hon alltid har varit.
Det gör ont i hjärtat att se hennes vilsenhet. På julafton satt hon med tom tallrik och påstod att hon inte hade fått någon sill.
– Jo, sa jag. Du har fått sill och du har ätit upp den.
Det visste jag med säkerhet, för det var jag som hade lagt upp maten på hennes tallrik. Men hon framhärdade.
– Nej, jag har inte fått någon sill!
Till slut sa svärmor med lite bitskhet i rösten:
– Ja då undrar jag vad hon har ätit, för det fanns ju inget annat än sill!
Jag hade lagt in egen sill – Thore Wretmans citronsill, stenbitsromsgravad sill och rödlökssill. Dessutom hade jag gjort en currysillsallad.
Jag plockade ihop en tallrik till åt min mor och fyllde på ytterligare ett glas snaps åt henne. Den förra snapsen hade hon glömt att hon hade druckit och trodde därför att hon ingen hade fått.
Den varma maten bestod av köttbullar, prinskorv, revbensspjäll, salamiomelett, Janssons frestelse och potatisgratäng. Och till dessert hade vi chokladkräm med grädde, Ris á la Malta med saftsås och kladdkaka.
Det var en fröjd att se familjen runt bordet njuta av maten. Äldste sonen har börjat äta sill och tyckte riktigt mycket om stenbitssillen. Det gjorde även mellansonen, men han har alltid tyckt om sill. Yngste sonen är det lite marigare med. Men han gillar i alla fall Alladinaskarna! Pappa tycker om allting. Hemma hos honom och mamma är det han som lagar maten nu för tiden och det blir mest ”mamma scans köttbullar”, så han är lite utsvulten på hemlagat. Trots det tror jag hans favorit på jul är mina hemgjorda chokladtryfflar.
Och så har vi då gammelfaster! Henne är det allra trevligast att studera vid matbordet. Hon njuter av varenda tugga! 
Man kan inte undgå att se det! Hon tar sig tid att verkligen smaka och hon nästan sluter ögonen av fröjd. Tacksammare middagsgäst kan man inte ha!
Det är det som gör slitet vid spisen meningsfullt!
Men det kostar också på, när förrådet av krafter är så litet som mitt. Annandagen var som ett töcken för mig. Jag orkade knappt klä mig. Idag har jag varit upp till affären, men hela världen lutar och känns ostadig.
Nu är det ryggläge som gäller, så jag klarar av nyår! För då ska jag duka igen! Men maten får gästerna laga själva! Då har de att göra halva natten och jag kan sitta i gungstolen och se på.
Publicerat av sannafridh 
… hos oss kom han redan i morse!
Jag undrar vad det är för en idiot som har konstruerat mina julgransljus! Det är sladdar överallt. Det kvittar hur jag gör när jag plockar ur dem ur granen, det blir i alla fall ett enda stort trassel till nästa gång de ska upp igen.
ena handen och skurade spiskupan med den andra. Men det var inte riktigt så han hade menat. Istället putsade han koppar med båda händerna samtidigt som han tittade på sport på teven – alltihop i soffan i vardagsrummet.
– Jag har fått ett stipendium, sa han.
Det började valhänt. Lackstämplarna såg mycket underliga ut. Och emellanåt verkade elden vilja sprida sig och sluka både omslagspapper och innehåll. Men nu är ju J. en filosoferande och klurig människa, så han kom snart underfund med hur han skulle bära sig åt för att få vackra och brandsäkra stämplar.
Då kan han passa på att skaka och klämma på det också. Det kunde han inte göra julen för två år sedan. För då hade jag köpt en cementblandare åt honom och den var jättetung. Det var faktiskt en rent idiotisk historia. Jag fick bara ett infall. En cementblandare ska han ha! Jag satte mig direkt i bilen – en liten peugeot 206 – och körde in till stan och sprang in i affären som annonserade om dessa ting. Döm om min förvåning när jag fick se storleken på kartongen och upptäckte att den var så tung så jag inte kunde lyfta den.
jag få ner kartongen i kundvagnen – eller snarare lyckades lägga den tvärs över kundvagnen. I snömodden kämpade jag mig ut till bilen med mitt ekipage.
– hjärtan, gubbar, gummor, stjärnor, bockar och granar. De flesta med de gamla vanliga pepparkaksformarna, för yngste sonens skull. För några år sedan hittade jag urgamla pepparkaksformar på en antik- och samlarmässa – en gubbe och en gumma från ett sedan länge nedlagt bageri. Den julen använde jag de pepparkaksformarna. Något som fick yngste sonen att klaga högljutt.
Sannafridh's Weblog 