Lyckan är relativ!

Allting är relativt, brukar J säga. Med det menar han att det beror på vad man jämför saker och ting med. Så är det med lycka också! Hur man upplever lycka, beror på vad man jämför med.

Det är ju bara egna upplevelser man kan jämföra med. Därför förändras ju också lyckan under livets gång. När jag var 18 år hade jag inte samma saker med mig i kappsäcken, som jag har idag, när jag är över 50. Då, när jag var 18, trodde jag att lyckan var framgång, rikedom, resor. Numera är lyckan mycket närmare. Den finns runt mig i små, små saker. Just idag är jag så lycklig över mina nyputsade köksfönster och att jag har fått upp rena vårgardiner. Sånt var förr bara ett nödvändigt ont. Men nu för tiden får jag slita ont för rena fönster och gardiner. Och då blir lyckan stor när det är gjort. Visserligen sitter jag nu med värk i handleder, armar och nacke och har inte ett uns av krafter kvar. Men det luktar sommar av gardinerna och jag ser ut utan problem. Det är lycka det! Jag känner mig nöjd och tillfreds!

Tar jag några steg över hallen ser jag nästa sak som gör mig lycklig! Jag håller på och målar gamla innanfönster, som jag har tänkt att J ska sätta upp på glasverandan, så de gamla halvruttna kan plockas ner. På grund av att jag har så dåligt med krafter och får värk, så går det så sakta framåt. Men för varje fönster som blir färdigt känner jag en enorm tillfredställelse. Med lite spröjs i övre delen också, så kommer de att bli så fina!

Igår var lycka ett chattsamtal med äldste sonen. Han har en stillsam, härlig humor. Jag skrattade så tårarna rann och käkarna värkte.

Vitt socker dödar!

Jag blev en dag efter med våffeldagen. Det var hallonsyltens fel! 

Jag började läsa på innehållsdeklarationen… förtjockningsmedel (visserligen pektin som finns naturligt i bär och frukter, men ändå) och två sorters konserveringsmedel. Jag vill inte ha konserveringsmedel i min mat. Och i sylt vill jag bara ha bär och socker.

Vad är egentligen lättare än att göra sylt själv? tänkte jag då. Bär finns ju i sin helt naturliga, ursprungliga form i frysdisken. Det är bara att köpa en påse och koka egen sylt. Så det gjorde jag! Men sylten behövde stå till sig ett dygn. Till middag på våffeldagen blev det därför istället ett whoppermeal på Burger King (mycket nyttigt! Och säkert inga kemikalier alls!).

När jag hade hällt ner de 500 grammen hallon i grytan tog det plötsligt emot att hälla i strösocker. Min kompis Lilians ord ringde i öronen: Vitt socker dödar!

Vitt, raffinerat socker är så koncentrerat så det är inte bra för kroppen. Har man till exempel besvär med tarmarna, som jag har, så ska man definitivt akta sig för socker. Tanken slog mig när jag stod och tvekade med sockerpåsen i näven; ser inte socker lite grann ut som råttgift? Jag bytte snabbt till råsocker (det är brunt och ser ut som bajs! Och bajs är ju bara naturligt!). 375 gram råsocker blandade jag ner i hallonen. Sen fick det stå och dra ett tag. På med lite vatten, ungefär 3/4 dl. Sakta fick det koka upp och sedan småkoka i 20 minuter. Därefter skummade jag av och hällde upp i en glasburk.

Idag när jag skulle göra våfflorna snurrade fortfarande det här med nyttigt och onyttigt i mitt huvud. Vetemjöl är inte heller bra! Det ser ju lite ut som råttgift det också… eller? Men havregryn är bra… och dinkelmjöl är bra… Hmm…

Jag gjorde om mitt gamla våffelrecept, så här: Vispa upp 2 ägg, blanda i 3 dl mjölk. Häll i 3 dl vetemjöl, 1 dl havregryn och 1 dl dinkelmjöl. Vispa till en slät smet. Blanda ner 50 gr smält, avsvalnat smör, 2 krm salt, 1 tsk kardemumma, 2 dl mjölk och 1 dl vichyvatten eller ramlösa.

Våfflorna blev jättegoda och mycket mer mättande! Och hallonsylten var garanterat giftfri… kanske… beroende på var hallonen var plockade… men man kan ju inte göra allt själv!

Och genast kom snön…

Jaha! Bara för att Susanne och jag åt lutfisk i lördags så började det snöa och våren var totalt bortblåst. Synden straffar sig direkt!

Vi skulle ha ätit den där lutfisken på första advent. Det är en tradition vi har. Första advent åker endera jag till Göteborg eller hon kommer upp till mig. Då lagar vi lutfisk, potatis, vit sås med kryddpeppar och gröna ärtor. Till det ett gott vitt Chablis vin. Och efteråt en varsin tallrik risgrynsgröt med socker och kanel.

På grund av att Susanne fick influensa blev det inget av detta i december. Så vi fick ta det nu istället. Promenaden efteråt blev, som sagt, vit och kall.

Förr tyckte jag lutfisk var vidrigt. Numera tycker jag den är om inte god, så i alla fall sväljbar. Om ytterligare några år kanske jag kommer att gilla det. Vi får väl se!

Betydligt godare var söndagsmiddagen. Rosastekta skivor av rostas, en krämig potatisgratäng, sås på lök, champinjoner, creme fraiche, soja, peppar och lite grillkrydda, sallad. Och till det ett helt underbart rödvin. Det dyraste jag någonsin har druckit (en julklapp från mellansonen och hans sambo) – Amarone Tommasi 2004. Det smakade som jordkällare luktar och den smaken fullkomligt exploderade i munnen. Usch kanske någon tänker nu och rynkar på näsan – jordkällare kan väl inte smaka gott. Men si det gjorde det! Det smakade alldeles gudomligt!

Mumsiga Fyllda Muffins

Hos min svägerska E pratas det ofta bakning och mat. E är otroligt duktig på att baka och båda barnen likaså. E:s man M (J:s bror) föredrar nog själva matlagningen, tror jag. Det är han duktig på (förutom att snickra). Jag får ofta med mig recept och matlagningsidéer därifrån. Mitt sista kap är ett recept på enchiladas och tips på hallonmuffins med philadelphiaost.

Hallonmuffinsen har jag testat, men jag lyckades inget vidare. Förmodligen var mina hallon för sura. Men när detta hade gått åt skogen, hade jag ju fått blodad tand på muffins, så jag skapade en egen variant. Dom blev så goda, så jag tror aldrig jag ska göra dom igen. Både J och jag tryckte i oss alldeles för många och det kan ju inte vara nyttigt!

Här kommer receptet ifall någon vill prova:

50 g smör, 2 ägg, 2 dl socker, 3 dl vetemjöl, 2 tsk bakpulver, 1 tsk vaniljsocker, 1 dl mjölk.

Smält smöret och låt det svalna. Vispa ägg och socker pösigt. Blanda mjöl, bakpulver och vaniljsocker och rör ner i smeten. Tillsätt smöret och mjölken.

Ställ ut muffinsformar av vanlig storlek (inte de stora amerikanska) i en muffinsplåt. Jag fick ut 14 stycken av den här satsen. Klicka ut lite smet i botten av formarna. Lägg sedan på en sked med fyllning.

Fyllning: 2 dl mjölk, 5 msk marzanpulver. Blanda ihop detta. Tillsätt cirka 2 stora matskedar philadelphiaost.

Över fyllningen läggs lite blåbär och täck sedan med muffinssmet.

Grädda mitt i ugnen i 225 grader cirka 10 minuter. Låt svalna utan bakduk över, för då blir muffinsen spröda och knapriga.

Baskade ungar!

I flera år har J sprungit omkring här hemma och klagat över att sönerna har stulit alla hans skruvmejslar och hylsnycklar.

Förr i tiden stal de hans strumpor. När han kom ur duschen på mornarna och skulle ta på sig rena strumpor, så var det tomt i strumplådan. För att få ha sina strumpor ifred fick han ta till en enorm slughet. Han lade alla rena strumpor i tvättkorgen och de smutsiga där de rena brukade ligga. Av någon konstig anledning kom aldrig våra intelligenta ungar underfund med var de rena fanns och J fick ha sina strumpor ifred. Sönerna fick helt enkelt börja använda sina egna strumpor och se till så de blev tvättade innan deras strumplådor var tomma.

Så kom sönerna upp i de åldrar när de började skruva och meka. Och vips försvann alla J:s verktyg! Numera har ju sönerna flyttat hemifrån. Men J springer fortfarande omkring här och klagar på att de tagit alla hans skruvmejslar och hylsnycklar. Men så en dag öppnade han sitt pärmskåp på kontoret… och gissa vad!

Han har hittat dem nu – skruvmejslarna och hylsnycklarna! Sönerna har gömt dem i hans pärmskåp på kontoret!?!?! Konstigt!!! Vilka sluga lymlar!!!!

Världens säkraste cykellås…

Det har nog vår mellanson på sin cykel. 

Frågan är väl om han själv ens kommer att få upp det låset!    Det är många år sedan björken började växa i sonens cykelhjul. Varje år när J har sagt att; nu får vi allt ta och såga bort det där trädet ur cykeln, så har alla tre sönerna protesterat.

– Nej, nej! Vänta ett år till! Vi vill se om cykeln följer med upp i luften!

Men nu kan vi nog konstatera att cykeln kommer att stå kvar på backen med ett allt tjockare träd i hjulet.

Fast kanske får den trots det stå kvar ännu ett år! Den är ju lite speciell. Som att ha ett konstverk utanför dörren. Något att visa upp för besökare.

En stridbar soldatsläkt

Alla har väl sina familjeklenoder där hemma. Det här är en av våra. Gamla uttjänta bajonetter som har suttit på gevär. J:s farfar, som var yrkesmilitär på I2 i Karlstad, tillverkade väggljusstakar av dem.

Det är konstigt att en så snäll och lugn människa som J kan komma från en så stridbar släkt som han gör. Det är soldater och korpraler i parti och minut. De har varit med i de flesta krig vi gått igenom – från slaget vid Poltava till kriget då vi förlorade Finland 1809. Många av dem har fått sätta livet till för våra svenska kungars skull.

Egentligen tror jag inte att J:s förfäder var speciellt stridsbenägna av sig, även om det är roligt att skoja om det. De var nog snarare fattiga och rediga människor, som behövde ett yrke för sin överlevnads skull. Det var ju så det var förr i tiden (och även nu för tiden om man ska tro undersökningar som gjorts i USA). De fattiga såg sig ingen annan råd än att ta värvning för att få mat i magen på sig själva och sin familj. Men det räckte inte med att vara fattig och att vilja för att få bli soldat. Du måste vara en man med gott renomé också. En rejäl människa som det gick att lita på. Då kunde du få rotens förtroende att bli deras soldat – och om du hade otur; dö i främmande land.

 Det gjorde soldaten Anders Kjempe. Han blev skjuten i Anklam i Pommern i april 1807 under Gustav IV Adolfs krig mot Napoleon. Hemma i Sverige blev en 2-åring och en 5-åring faderlösa. Och hemlösa! För de fick flytta ut ur soldatstugan till förmån för rotens näste soldat. Anders Kjempe blev 27 år.

Anders Kjempes pappa, Erik Möller, var också soldat. Han dog under kriget i Finland 1795. Det var ett totalt onödigt krig mot Ryssland, som startades av svenske kungen för att öka hans anseende i Sverige. Det var inte många som dog av kulorna där, för kriget var dåligt planerat och det fanns inte tillräckligt med mat, kläder och utrustning till soldaterna. De hungrade, frös, fick sämre motståndskraft, smittade varandra och dog. Erik Möller blev 41 år.

Och så har vi Peter Silfvernagel – ryttaren som kämpade i Livregementet till häst under slaget i Poltava och klarade sig alldeles utmärkt. Han dog hemma i sängen 72 år gammal.

Dog hemma i sängen gjorde också soldat Grötfält, som då hade blivit korpral Rud. Under hans tid som soldat hade krigen i Sverige tagit slut. Han kunde lugnt ägna sig åt excersiser och arbete på soldattorpet. Kanske just av den anledningen blev han hela 86 år gammal.  

Det där var bara några av J:s soldater och det är genom att släktforska som jag har fått reda på allt det här. Att släktforska är lite grann som att vara detektiv. Man får lösa en massa spännande gåtor. Man får rota och leta och försöka komma på andra vägar för att hitta det man letar efter. När man väl har börjat går det inte att sluta. Lite grann som att spela golf, har jag förstått – de blir ju också totalt bitna och ska ut på golfbanan så fort de får en ledig stund.

Svår vinter!

Benen skakar. Organen inne i kroppen darrar. Hjärtat slår stenhårt. Det bränner i huden över hela kroppen. Det tjuter i öronen. Jag är yr och svag och har en tjock spänningsklump i halsen. Det känns som om hela kroppen är i obalans – och det är den ju.

Den här vintern har varit svår. Orken har varit på noll. Jag vill så mycket, men får mest ligga på rygg och tänka på allt det där jag vill.

Idag borde jag ha varit till mor och far. Jag har lovat att ta ut mamma på något roligt, aktivera henne lite. Men hur ska jag kunna göra det, när jag inte har orken ens till att aktivera mig själv? Bara resan dit, tur och retur 7 mil, tar mina krafter. Just nu känns det som om alla krafter jag har går till just den där dagen en gång i veckan som jag åker dit. Jag skulle behöva ha lite krafter kvar till att göra något här hemma också.

Det är tur att jag har mitt genlineabbonemang och släktforskningen. Jag ligger i min vilstol med datorn på magen och klickar mig fram i husförhören från anno da zumal. Emellanåt sluter jag ögonen och sover en stund.

Bohaget ger habegär!

Idag har jag varit på Bohaget i Kil – en härlig inredningsaffär som öppnade före jul någon gång. Jag älskar att gå runt där inne och titta. Och jag får ett sånt himla habegär!

Lena, som äger butiken, känner jag sedan tidigare. För många år sedan bodde vi i samma by. Då arbetade hon inom vården. Hon och hennes man renoverade sitt hus i byn och Lena var så himla duktig på att inreda. Jag var faktiskt där och gjorde ett reportage om huset, dess historia och deras arbete med det. Jag minns att jag var imponerad.

Att öppna inredningsaffär är en dröm som hon har haft, men aldrig trott att hon skulle klara av att genomföra. Att hitta uppköpare, klara av allt pappersarbete, få allt att fungera… Det ligger ju en hel del arbeta bakom!

– Men man klarar mer än man tror, säger hon nu.

Jag som älskar allt vad dukning heter höll ju på att bli tokig där inne! Undrar om J kan tänka sig att handla en liten (eller stor går också bra!) present där åt mig när det är dags för min födelsedag?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Födelsedagar

Det här med att fira födelsedagar eller att låta bli har länge känts lite smått förvirrande för min del. En del ser det som ett tvång och vill inte vara med i karusellen. Andra tycker det är roligt och vill fira och bli firade. Och jag har tyckt än si och än så.

En av de bästa födelsedagar jag har haft har jag firat helt ensam. Hemma i soffan. Med ett glas champagne och en slutspelsmatch i hockey på teven. Inget kaffekokande och tårtbakande. Inget serverande och diskande. Bara lugn och ro.

En annan födelsedag som också var riktigt trevlig firade jag i Florida med familjen. Jag hade visserligen bränt upp mig så totalt så jag var knallröd, hade feber och ont så jag knappt kunde nudda lakanen i sängen. På morgonen blev jag väckt av J och pojkarna med frasiga våfflor och rosa champagne. Det var himmelskt!

Numera har födelsedagar fått en helt annan innebörd för mig. De handlar inte bara om själva fyllandet. De är helt enkelt ett tillfälle att träffa dem man tycker om! Alla har så mycket att göra. Man vill träffas men man hinner inte. Det skjuts hela tiden på framtiden. Men en födelsedag – det är den dagen då man är född, ingen annan dag. Den skjuts helt enkelt inte upp. Då tar man på sig skorna och går iväg och firar den som fyller år. Man träffas alltså! Då hålls kontakten och närheten till varandra levande.

Speciellt viktigt tycker jag det är att fira de nära släktingarnas födelsedagar. Jag vill inte att de ska försvinna ut i periferin, som mina kusiner har gjort. Jag växte upp med mina kusiner. Idag vet jag knappt hur de ser ut och var de bor.

Senast igår var vi iväg på födeseldagsfirande J och jag. Vår svägerska E fyllde 45 år. Jag hade stickat ett par sockor åt henne. Hon bjöd på kolakladdkaka, kaffe och Loka. J:s bror var också hemma och deras 17-åriga dotter T. Vi satt runt köksbordet och pratade och skrattade. Och T lärde mig vika servetter. Det var en härligt stund av närhet.

Varje gång vi träffas binds vi samman mer och mer! Födelsedagar är ett hjälpmedel till detta. Men de får inte bli ett tvång!