Besvärliga rosetter

29 november 2008

img_1810

På fredagskvällen var det dags för bindning av årets julkransar. En tradition som min svägerska E. och jag har startat. I år skulle vi vara hemma hos oss och med under kvällen skulle även mellansonen och hans sambo vara samt min nya svägerska K. och hennes lilla åttaåriga yrhätta.

Det är E. som kan binda kransar. Det är hon som kan göra vackra rosetter. Och det var också hon som uteblev.

På morgonen ringde hon och lät som sju svåra år. Hon hade drabbats av årets influensa med feber, huvudvärk och ont i hela kroppen.

Julkransarna ska dock upp till första advent, så vi genomförde kvällen utan E. Vi drack glögg, åt lussekatter och pepparkakor med ädelost. Och vi band våra kransar, svärdottern och jag, medan mellansonen lekte med yrhättan och resten av gänget tittade på Idol.

Det var när vi kom till rosetterna som problemen uppstod. Hur många gånger kan man egentligen vända och vrida på ett band utan att det blir en rosett? Svärdottern fick till slut till en rosett som var acceptabel. Men inte jag! Fick jag väl ihop något som såg ut som en rosett, så havererade allt på grund av att jag inte lyckades sätta fast den på ett snyggt sätt och få till ändarna på bandet.

Nu sitter i alla fall kransen på dörren. Nya svägerskan K. tog över rosettknytandet, under hot om att annars inte få åka på sin resa till Chile över julen. Hennes rosett blev halvdan även den.  img_1815

– Men du sa ju inte att den måste vara snygg också! var hennes kommentar.

Så fort E. kommer på benen igen ska hon få fixa till min rosett. Och då ska jag titta noga minsann, ifall hon tänker få influensa nästa år också!


Vd-löner gör mig illamående!

28 november 2008

Jag satt och tittade på teve, där de intervjuade en Wallenberg. Han försvarade sin lön på 8 miljoner kronor. Han tyckte han var värd den. Plötsligt började jag må illa. Åh gud, tänkte jag, ska jag få magsjuka nu också.

Jag vände bort blicken från teven och slutade lyssna. Och plötsligt mådde jag bra igen!

Då förstod jag! Jag är allergisk mot fartblinda, egotrippade vd:ar med astronomiska löner! Förutom att göra mig illamående väcker de mitt förakt.


Pulsvärmare med pärlor och spets

27 november 2008

img_1805Nu har jag alla julklappar klara! Härligt! De sista julklapparna lade jag ner i lådan alldeles nyss – två par stickade pulsvärmare med pärlor och spets. De ska min svärdotter få. Jag hörde henne prata om att det är fint när såna sticker fram ur tröjärmen och att hon gärna skulle vilja ha ett par svarta och ett par vita.

Mönstret till dem hittade jag på www.nystvindan.se/monster3.htm

Jag fick dock göra om mönstret lite. 66 maskor var alldeles för mycket, i alla fall med garnet Alpacka Drops, så jag lade istället upp 46 maskor. Efter 10 cm ökade jag med 45 maskor till 91 maskor. Då blev de alldeles lagom för en ordinär kvinnohandled. Att trä pärlorna på garnet var lite omständigt. Men resultatet blev bra.

I år har jag nio stycken att ge julklappar till. Vi har bestämt att vi bara ska ge till var och en för högst 150 kronor. Det känns väldigt skönt i plånboken faktiskt. Men däremot är det lite besvärligt rent praktiskt. Vad finns det att köpa för så lite pengar? Lotion? Deodorant? En kalsong? Allting känns så futtigt, när man är van att kosta på.


När vännerna försvinner

25 november 2008

Det är inte lätt att vara pigg när man är ledsen!

 

Se där! Ett litet citat från min pappa I.

Vi pratade i telefonen om att bli gammal och sjuk. Hur de som man kallade vänner, försvinner då. Och hur svår ensamheten kan bli. Hur man sitter där och saknar sina vänner och önskar att de ska höra av sig. Hur besviken man blir när man inser att de kanske trots allt inte var några riktiga vänner.

– De brydde sig bara så länge man var pigg och orkade bjuda!

Imorgon ska han opereras för gråstarr – igen.

Mamma har haft stroke och har börjat bli dement. Men trots att hon är virrig kommer hon ihåg sina vänner och hon längtar efter dem.

– Det är värre för henne, säger pappa I. För hon trodde att hon hade riktiga vänner. Det trodde aldrig jag.


Bröllop i Rådhuset – en snabb historia!

23 november 2008

img_1750

Ett bröllop i Rådhuset är en snabb historia! Man hinner knappt blinka innan det är över!

Min bror R. och hans sambo K. drog iväg till rådhuset i fredags för att gifta sig. J. och jag var inkallade som vittnen. Alltihop var hastigt påkommet och lite smått förvirrat.

Ute var det kallt, snöigt och halt. Bruden är van att gå på höga klackar och klarade galant av isen över torget. Men jag halkade fram på mina klackar som en döende anka, hängande vid min brorsdotters arm. Jag brukar nämligen ha fotriktiga skor, så som tanter ska ha. Jag förstår inte vad som for i mig när jag drog på mig klackskorna! På något vis inbillade jag mig väl att jag skulle se elegantare ut i klackskor. Men döende ankor som haltar och kanar fram ser inte eleganta ut. Så det var helt klart en felbedömning från min sida.

Inne i Rådhuset tillbringade vi den mesta tiden i kapprummet. Det var när bröllopsföljet som var inne före oss kom ut, som vi upptäckte att vår brud inte hade fått någon brudbukett. Vi försökte låna den förra brudens bukett, men hon vägrade att släppa den ifrån sig, trots att vi försäkrade att hon snart skulle få den tillbaka igen. För att det skulle gå fort inne hos vigselförrättaren visste vi allihop, utom möjligen bruden.

J. och jag gifte oss i rådhuset för trettio år sedan och det enda vi kommer ihåg är kapprummet. Att kamma sig och hänga upp kappan tog nämligen längre tid än själva vigselakten.

Detta hade R. försökt att förklara för K. Men hon förstod nog aldrig riktigt hur snabbt det skulle gå. 

Vigselförrättaren öppnade dörren. Vi trängde oss in i det lilla rummet. R. och K. ställde sig framför vigselförrättaren, som genast – utan något förspel – utbrast:

– Tager du … denna …

R. sa ja.

– Tager du… denna…

K. sa förvirrat ja.

På med ringarna. Ett vigselbevis stoppades i R:s hand. Och sen marsch pannkaka ut genom dörren.

Jag lovar – det tog inte ens två minuter! K. såg totalt chockskadad ut! Jag tror inte hon har förstått än att hon faktiskt är gift. Det enda hon kommer att komma ihåg av den vigseln om några år är – kapprummet!

Och jag, som redan minns kapprummet, kommer bara att komma ihåg de jädrans halkiga klackskorna.


Lärorik ljusstöpning

17 november 2008

 Kvalitetstid – då ska man göra saker tillsammans!       img_1718

Jag försöker se till så J. och jag har kvalitetstid tillsammans varje helg. Då gäller det att vara påhittig och nytänkande, för det ska ju vara lite speciellt.

Efter hårt tankearbete kom jag på att vi den här helgen, under J:s enda lediga dag, kunde stöpa ljus tillsammans. Ingen av oss har gjort det tidigare. Jag har för länge sedan sett när andra har gjort det. Men J. var totalt novisen bakom spisen inom det området. Dessutom var han rödögd och dödstrött. Men ingenting får rucka på vår gemensamma kvalitetstid om jag får bestämma och det fick jag, för J. orkade inte protestera!

Jag hade inhandlat en sats stöpmassa med vekar på Panduro och läst beskrivningen. Ingen konst, tänkte jag. Men det var innan jag förstod att J. kanske inte är riktigt så intelligent som jag alltid har trott.

I min värld kan J. allting. Jag är van vid det och räknar alltid med det. Han behöver bara höra en kort kommentar från mig, så reder han ut allting. Han kan bygga hus. Han kan dra rör. Han kan laga datorer. Han kan mura öppna spisar. Han kan tvätta. Han kan laga Sjötunga Walewska, byta däck på bilen, rensa avlopp, knyta upp svåra knutar, blanda drinkar, gräva rabatter, lägga stengångar, kakla badrum, läsa och förstå svåra beskrivningar, slakta höns och så vidare i all oändlighet. Men när jag sa att vi behöver något att hänga ljusen på när vi stöper, då blev han som ett frågetecken. Och då blev jag också som ett frågetecken. Va? Förstår han inte? För mig blev det en chockerande insikt – han kan inte allting! Om det inte finns med i hans föreställningsvärld, om han inte har sett någon göra det förut eller läst om det, så kan hans hjärna så där på direkten inte lista ut vad som bör göras. Alltså var jag för första gången i vårt liv tillsammans tvungen att förklara något för honom! img_1700Och plötsligt var det inte så lätt att stöpa ljus, som jag hade räknat med.

När vi efter många om och men väl hade fått till upphängningsanordningen med hjälp av stolar, gamla trälister från källaren och korta brädbitar att hänga ljusen på, så kom nästa problem. Hur långa skulle ljusen vara? Hur mycket veke var vi tvungna att klippa till? Då var vi också tvungna att räkna med de olika brädbitarnas tjocklekar, så veken skulle räcka både till ljusens längd och runt brädbiten.

Då ballade min hjärna ur!

Skulle jag behöva räkna, som aldrig har kunnat det, medan J, som då hade fattat galoppen och kan räkna, lade ut plast på golvet? Det verkade inte riktigt rätt! Jag snurrade totalt in mig i vekar, måttband, sax och beräkningar. Det slutade med att J. med sin klara logik, fick ta över räknandet och beräknandet.

img_1701Själva ljusstöpandet var väldigt enkelt. Bara att doppa och doppa, med jämna mellanrum. Och fram växte stearinljus. Men vem hade trott att hela köket skulle bli fullt av stearin!

Stearin är värre än björnklister! Jag har stearin överallt. Grytorna, som vi värmde vatten i för att hälla i stearinkärlet, så att stearinet kom tillräckligt högt upp för att det skulle bli långa ljus, blev belagda med stearin både på utsidan och insidan. Kökslådor och skåpdörrar är prickade med stearin. Vi har stearin på spisen, på spisskrapan (som vi har försökt skrapa bort stearin med), på saxen (som vi har klippt bort stearindroppet på ljusen med), på grytlock (som legat illa till), på golvet, på strumporna… och förmodligen på en massa ställen som jag inte har upptäckt än.

Om någon frågar mig om vad som var det värsta problemet med att stöpa ljus blir mitt svar just därför –  Stearinet!

Men J:s svar blev ett helt annat när jag frågade honom:

– Du och jag! 

Så mycket till kvalitetstid tror jag inte han tyckte att det var.

Men nu har vi i alla fall stearinljus till jul! 14 stycken!


Vi har hittat en bebis!

15 november 2008

Idag har J. och jag hittat en bebis bland våra gömmor. Numera är bebisen en stor drasut på 19 år. Men visst var han söt förr!