Tack för tandläkarbidraget, staten!

J. fick telefon från sin tandläkare för några veckor sedan och jag fick det häromdagen:

-Hej! Det är Lena hos tandläkare … Vi har en tid till dig nästa torsdag klockan 14.

– Ööh.. jaha… usch!

De där telefonsamtalen ger obehagskänslor i magen. Jag har aldrig gillat att gå till tandläkaren. Men varje år ringer de därifrån och det är bara att ta på sig skorna och gå ner och låta dem peta i munnen. Igår eftermiddag när jag kom hem stod J. mitt på köksgolvet och såg olycklig ut. Han hade varit på sitt besök hos tandläkaren. De konstaterade att han hade bitit av en bit av en plomb. Ny plomb sattes in. Och J. fick ta fram plånboken. Jag tror han fick ont i hjärtat.

– Det kostade två och ett halvt tusen! sa han där på köksgolvet, med förskräckelse i rösten.

– Två och ett halvt tusen! ekade jag med lika stor förskräckelse i rösten. Två och ett halvt tusen! För en plomb? Satte de in en guldplomb? 

Efter att ha kikat in i hans mun kunde jag konstatera att det inte glimmade av guld där inne. Där satt bara en liten vit plastplomb.

– Vilken tur att staten gick in med etthundrafemtio kronor, sa J. ironiskt.

Och jag höll med. Vilken tur! Man bugar och tackar Moder Svea för bidraget.

Mitt tandläkarbesök har inte infallit än. Nu går jag och känner med tungan över tänderna. Det finns väl inga tappade plomber där? Det kommer att bli dyrt nog med bara undersökningen, säkert bortåt tusingen! En till tappad plomb i den här familjen skulle betyda minus femtusen kronor på en och samma månad. Huu!

Jag funderar starkt på att säga; ”Ring inte mig, jag ringer dig!”, efter mitt tandläkarbesök. Och sen aldrig ringa dit! Men jag vet ju att det vore uridiotiskt. Hur otrevligt och dyrt det än är, så är det bättre att gå dit regelbundet än att vänta tills hela munnen är en katastrof. För då blir det dyrt! Då kan vi snacka om ekonomisk konkurs! Och vad ont det skulle göra! Nej, de får nog ringa igen nästa år, som vanligt. Alltså kära tandläkaren – Ring mig! Jag ringer inte dig!

Vart tog pengarna vägen?

Jag hade tiotusen kronor! Riktiga pengar! Jag hade dem i handen, de prasslade. Jag vet alltså att de fanns! Jag satte in dem i en fond i banken. Värdet på mina pengar steg till elvatusen. Sen kom börsproblemen och vips var mina pengar bara värda sextusen kronor. Jag kan förstå att värdet på företag sjunker. Men jag kan inte förstå vart mina fyratusen kronor tog vägen. De var ju riktiga pengar! De prasslade ju! De fanns! Men nu finns de inte längre! I alla fall inte på mitt konto! Men eftersom de var riktiga, måste de ju finnas någon annanstans. Vem har dem? Vart tog de vägen?

Blev jag uppraggad eller?

Den nya tekniken med digitalkameror och datorer är oslagbart trevlig. Att kunna gå ut och ta en bild och sen direkt, med hjälp av en liten sladd, få bilden in i datorn och kunna göra vad man vill med den… underbart!

Igår gjorde jag just det – gick ut med min kamera i det vackra sensommarvädret. Det var så varmt och härligt ute så jag fick gå upp på vinden och ta ner sandalerna igen. Tröjan var bara att glömma. Den fick ligga kvar på hatthyllan.

Alltså – med kameran i högsta hugg gick jag runt i vårt samhälle och knäppte på allt jag vågade. Det fanns många bilder jag skulle ha velat ta, men som jag av respekt för människors integritet avstod från (det där låter tjusigt, men egentligen var det av feghet jag avstod). När jag stod på en trottoarkant och knäppte bilder på rönnbär mot blå himmel, hör jag hur en äldre man ropar på mig från en balkong på andra sidan gatan. ”Tycker du om att fotografera?”. Jag svarade förstås jakande och han fortsatte: ”Jag har fotograferat i 60 år. Jag har massor av fotografier här uppe, på min stora platt-TV”. Jaha, svarade jag artigt, vad då för bilder? Någonstans i mitt huvud snurrade funderingar över vad det var för fotografier. Var det måhända porrbilder? I nästa andetag säger mannen då, utan att svara på min fråga; ”Kom upp får du se!”. Jag var väldigt nyfiken på de där bilderna, men samtidigt kunde jag inte släppa tanken på porrbilder, så jag tackade artigt nej med kommentaren; men jag kanske kommer en annan gång, nu vet jag ju var du bor.

Nu undrar jag förstås – blev jag uppraggad eller hade han bara ett genuint intresse för fotografering? Förhoppningen är ju att det handlade om raggning, för det är ju så himla länge sen jag sist fick några sådana smickrande inviter!

Det sliter på möblerna att vara sjuk

Sedan många år tillbaka skriver jag varje dag dagbok i en liten almanacka. Det får inte plats många rader och det behövs inte heller. Jag skriver bara ner vad jag har gjort och vad som händer runt mig. Förr skrev jag också ner hur jag mådde, men det där gör mig bara deprimerad, så nu har jag börjat skriva ”soffan” de dagar jag inte mår bra. Det betyder alltså att jag ligger på soffan, för att jag inte orkar något annat och för att jag förmodligen är yr, har ont och så vidare.

Det där med soffor har blivit ett slitsamt kapitel i mitt liv. Förr låg jag alltid på soffan en trappa upp i tv-rummet. Den soffan är alldeles blanksliten i tyget nu och J. klagar. ”Men herregud vad du har slitit ut soffan”. ”Titta här, det har ju blivit hål här”. Nu har jag flyttat ner till soffan i matrummet. Där är det mycket ljusare och trevligare. Igår satte sig J. i soffan och sen kom ett förskräckt utrop: ”Men vad har du gjort? Den är ju alldeles nedsutten!” Han ser väl förstås pengarna flyga sin kos, när vi måste köpa nya soffor, bara för att jag ligger sönder dem.

Igår blev J. i alla fall glatt överraskad när han kom hem. Han log med hela ansiktet när han fick se mig sitta vid bordet och rensa svamp. ”Men ligger du inte i soffan? Sitter du upp!”, utbrast han förvånat. Det är skönt att det behövs så lite för att göra honom glad!

Äppelkaksprovning

Förra helgen bestämde jag att J och jag skulle ha kvalitativ tid tillsammans när han var ledig på helgerna, istället för att sitta vid varsin dator i varsin ände av huset. Mina idéer på vad vi skulle göra tillsammans denna helg föll dock inte i god jord. Minnena från förra helgen, där han fick köra 20 mil i onödan och dagen därpå höll på att frysa ihjäl i stadsskogen, var fortfarande allt för livliga. Han ville alltså inte tillbaka till stadsskogen, där man den här helgen kunde få sina äpplen artbestämda. ”Det kommer bara att vara två pensionärer där och så får vi betala 40 kronor per äpple som vi har med oss”, muttrade han. Så för att det skulle bli lite roligare för honom och lite mer demokratiskt och jämlikt, föreslog jag att han kunde få bestämma över vår kvalitativa tid den här helgen. Och det gjorde han! Vi skulle inte åka hemifrån, klargjorde han. Istället skulle vi baka alla äppelkakorna ur förra numret av Allt om Mat och sedan skulle vi ha äppelkaksprovning. Så vi bakade Sidenhuskaka, Kanelmazarin och Fru Grills kardemummabröd med äpplen. Men när vi kom till Fru van den Bos äppelcheesecake och var tvungna att göra äppelmos först innan vi kunde ge oss på själva kakan, orkade vi inte mer. Äppelmoset blev gjort, men äppelkakan får vänta till någon annan dag.

Till själva äppelkaksprovningen kom mellansonen och hans sambo. Jag tror vi tyckte likadant allihop – kanelmazarinen var godast. Sidenhuskakan var som vilken äppelkaka som helst och Fru Grills kardemummabröd var mest som en vanlig kardemummakaka.

Söndagens kvalitativa tid blev betydligt mindre aktiv. J ropade på mig från glasverandan; kom hit och sätt dig! Jag gjorde så och tittade sedan frågande på honom. Då log han glatt mot mig och sa; Nu ska vi ha lite kvalitativt umgänge. Du har tio minuter på dig att prata om vad du vill!

En hel korg med lovikkavantar!

 

Det märks att hösten har kommit, för nu sitter jag i soffan igen och stickar lovikkavantar. Jag har fått totalt dille på det. Mest stickar jag till barnahänder, men jag har inte en enda unge i min släkt eller bekantskapskrets att ge dem till, så man kan ju undra om jag har blivit galen. Jag har en hel korg full med lovikkavantar och allihop har jag tvättat i maskinen och centrifugerat, så de har filtat sig och blivit täta och varma. Sen har jag borstat dem ordentligt, så de är härligt mjuka och vackra på utsidan.

De är så roliga att sticka, för det går fort. Trots att jag, för mina onda axlars skull, inte orkar sticka så många varv varje dag, så behövs inte många dagar förrän jag har en vante färdig. Dessutom är de så enkla att göra, så jag kan titta på TV:n samtidigt och då är jag lite social med J (som älskar att se på TV), så då är han nöjd också. Det är många flugor i en smäll. Nu saknas bara ungar att ge vantarna till.

Lingondricka

Lingondricka till maten är en riktig höjdare! Jag försöker att alltid ha det hemma, men de flaskor jag lyckas tillverka försvinner så snabbt. J älskar lingondricka. Han har till och med fått restaurangen där han lunchar varje dag att ta hem lingondricka. Man kan ju faktiskt gå och köpa förpackningar med lingondryck, men det är något visst att ha sin egen hemgjorda dricka. Det recept jag använder kommer från en gammal kokbok, ”God mat året om”.

Lingondricka

2 l lingon, 6 dl vatten, 1 tsk citronsyra, 6-7 dl socker per liter saft.

Rensa och skölj bären. Mosa dem i en hink. Tillsätt vatten och citronsyra. Sätt ett lock över och låt stå i 2 dygn, rör om då och då. Häll bärmassan i en silduk på en silställning. Låt saften självrinna i cirka 30 minuter. Mät upp saften. Tillsätt sockret och rör tills det smält. Skumma saften och häll upp den på rengjorda flaskor. Fyll ända upp. Förvara mörkt och svalt.

Hjälp! Jag får inte ha soffan och datorn ifred!

Det är ett elände när J är hemma hela helgen. Han lägger beslag på både soffan och min dator. Jag vankar omkring som en osalig ande och kastar förtörnade blickar på honom. Och han ler försmädligt mot mig. Han tycker det är roligt att se hur jag blir när jag inte har tillgång till soffan och datorn. Jag tycker faktiskt om att ha honom hemma, men på sista tiden har vi blivit så tråkiga båda två. Han sitter vid sin dator eller vid sportteven och jag ligger på soffan med min dator på magen. Han tycker att jag är trist och jag tycker att han är trist. Så igår fick jag för mig att jag skulle lura ut honom på en picknick, när jag ändå inte kunde komma åt soffa och dator. Jag lockade honom med kaffe och bullar och en vidunderlig utsikt över tre socknar och tre kyrkor. Han nappade på betet, men tvingades köra tio mil för att komma till utsiktsplatsen högt uppe på Pipohöjden. När vi väl var framme sprang jag omkring i skogen som en tok för att hitta utsiktsplatsen, som jag varit på en enda gång för tio år sedan. Inte hittade jag någon utsiktsplats, bara träd och svampig mossa. Jag sprang säkert fram och tillbaka fem kilometer i den där skogen utan att hitta stupet utför berget. När det började skymma fick jag ge mig. Med en muttrande J vid ratten körde vi sydöster ut igen. Men den misslyckade resan blev inte så misslyckad i alla fall, för på hemvägen hittade vi en underbart vacker sjö med vågor som kluckade mot stranden och knallröda lingon runt en stubbe. Där fick J sitt kaffe och sin bulle och jag plockade med mig alla lingonen hem i den tömda bullpåsen.

På söndagmorgonen när jag vaknade ansåg jag att vi med föregående dags picknick hade börjat ett nytt liv och det skulle fortsättas i samma anda. Så jag lurade med mig stackars J på ett matjippo i stadens lilla skog. Annonseringen av detta jippo hade fått mig att tro att flera av länets speciella maträtter utbjöds till provsmakning (typ som i mataffären ibland) och det i mängder av små stugor. Men icke sa Nicke! Det var ett mycket urvattnat arrangemang och provsmakningen av kolbullar kostade 30 kronor och ville man prova på hackkorv kostade det 40 kronor. Vi hade tagit med oss en åttaårig liten tjej och snabbt räknade jag ut att det skulle bli ett dyrt kalas för vår del om vi skulle ge oss in på provsmakning. Min tjuga skulle definitivt inte räcka.  J. var smågrinig hela tiden. Han tyckte det var tråkigt och dessutom frös han. Han muttrade ideligen om ”tjugo mil igår och idag fryser jag ihjäl”. Skulle tro att det blir svårt att locka med honom på några mer helgutflykter. Åttaåringen och jag hittade i alla fall smörsopp i skogen, så vi gick rikare därifrån än när vi kom. Smörsoppen stekte vi till middagen sen!

Jag har gjort lite byteshandel idag också. En väninna till E kom hit och ville ha äpplen. Hon fick två kassar av mig. I gengäld fick jag en halv hink rensade lingon. Det är lycka det!

Skogen är full av trattkantareller

Jag skulle egentligen ha vanliga gula kantareller till en paj, som J ville ha till mat på fredagskvällen. Han hade sett ett recept i Aftonbladet på kantarellpaj med camembertost och tyckte att det lät gott. Så jag gick ut i skogen för att ta hem kantarellerna till pajen. Visst hittade jag vanliga kantareller så det räckte till pajen. Men inte mer än så. Däremot hittade jag mängder av trattkantareller. Skogen är full av dem nu. Jag plockade och plockade, men de ville aldrig ta slut. Så fort jag trodde att jag hade plockat färdigt och började resa mig upp, föll blicken på ännu mer trattkantareller. Till slut hade jag så ont i ryggen och var så trött, så jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men att gråta blir ju ingen glad av så jag beslöt mig för att skratta. Jag låg där på alla fyra mitt ute i skogen och skrattade av pur utmattning. Jag borde ha gått hem, men jag klarade inte av att gå ut ur skogen utan att plocka med mig all den mat jag såg. Så jag kravlade omkring och plockade tills kassen var full av trattisar. Då var jag så trött och ledbruten så jag tog mig knappt till bilen. Överlycklig över all svampen körde jag hem och ägnade kvällen åt att rensa, medan J lagade pajen. Den var jättegod. J drack lättöl till och jag rödvin – Penfolds Rawson´s Retreat – den har Sydafrika-Minna tipsat mig om och den är god i gommen minsann.

Att gå i skogen och plocka svamp är faktiskt rätt så ljuvligt. Det är friskt, luktar gott och är mjukt för fötter och knän. Men det finns ett minus – älgflugorna! Jag hatar älgflugor! De är vidriga! De flyger och de krälar, gärna i hårbottnen och får de en chans så suger de sig fast. Jag har alltid med mig ett gäng hem på kroppen, mestadels i håret och i nacken och det har hänt att jag har funderat på att lägga av med svampplockandet för de där krypens skull. Men lusten att plocka svamp är trots allt större än äcklet över krypen. Och krypen är ju inte farliga.

Så här gör man med trattisar:

Det var, som sagt, min morbror som lärde mig att plocka svamp och han lärde mig också vad jag skulle titta på för att veta om det var en svampskog. När det gäller trattkantareller är det lätt. Då ska skogen vara lite sur. Trattisarna växer där det finns grön, blöt mossa. De är busenkla att rensa. Det är bara att ta bort skräpet på dem och skära av nedre delen på foten. Sen delar man dem i bitar, lägger dem på en tidning och låter dem torka ett par veckor. När de är torra lägger man dem i en glasburk med lock och ställer den torrt och mörkt. Så kan de stå i flera år! När man vill tillaga dem, tar man ut en näve, lägger dem i en bunke och häller på rejält med vatten. Efter en kvart ungefär är de som om de var nyplockade. Då är det bara att steka dem i smör och krydda med lite grovmalen svartpeppar. Sen kan man ha dem till steken eller på pizzan eller i pajen, eller vad man nu vill. Och hittar man så mycket trattisar som jag gjorde, så kan man faktiskt ge bort dem torkade i en fin burk eller tygpåse i julklapp!

Jag drunknar i Äpplen

Äpplen, äpplen, äpplen… Överallt är det äpplen. Hela trädgården är full. Jag plockar varenda dag. De dåliga slänger jag. De fina ligger i högar på borden i trädgården. Jag skalar, delar, kärnar ur, skär i klyftor och fryser in. Den ena påsen efter den andra, för att ha till vinterns äppelkakor. Det är de söta äpplena som går åt till det.

Vår favoritäppelkaka i år och även förra året innehåller inget fett alls, men är jättegod. Den blir lite lätt marängig, till följd av att man häller kokande vatten över hela härligheten innan man sätter in den i ugnen.

Här kommer receptet.

Äppelkaka: 1 ägg, 3 äpplen, 1 msk socker + 1,5 dl socker, 1,5 dl vetemjöl, ½ tsk bakpulver, 1 dl kokande vatten.

Ugn 200 grader. Skala och skär äpplena i bitar, lägg dem i en rund form. Strö över 1 msk socker. Vispa ägg och socker pösigt. Blanda vetemjölet med bakpulver och rör ner i smeten. Bred ut smeten över äppelbitarna (det är lite kletigt). Häll det kokande vattnet över kakan och ställ in i ugnen. Grädda cirka 30 minuter.

De lite syrligare äpplena har precis börjat mogna och de ska bli äppeldricka. Den är så underbart god att ha till maten lite lätt utspädd eller bara dricka outspädd när som helst. Och den är lätt att göra:

Äppeldricka: 6 liter rena äpplen med skal och kärnor delas i bitar. 6 liter vatten blandat med 1 msk citronsyra, 1 tsk natriumbensoat hälles över äppelbitarna. Låt stå i 3 dygn, rör om då och då. Silas upp. blanda i 5 dl socker, häll upp på flaskor, låt stå svalt.

Man kan göra sin egen Calvados också. Bara att ta ett äpple, skära det i bitar och hälla t.ex Kronvodka över. Sen får det stå och dra några dagar och vips så smakar spriten äpple. Det kan man sen ha och smaksätta äppelkakorna med, då blir äppelsmaken starkare och intensivare.