Tack för tandläkarbidraget, staten!

30 september 2008

J. fick telefon från sin tandläkare för några veckor sedan och jag fick det häromdagen:

-Hej! Det är Lena hos tandläkare … Vi har en tid till dig nästa torsdag klockan 14.

– Ööh.. jaha… usch!

De där telefonsamtalen ger obehagskänslor i magen. Jag har aldrig gillat att gå till tandläkaren. Men varje år ringer de därifrån och det är bara att ta på sig skorna och gå ner och låta dem peta i munnen. Igår eftermiddag när jag kom hem stod J. mitt på köksgolvet och såg olycklig ut. Han hade varit på sitt besök hos tandläkaren. De konstaterade att han hade bitit av en bit av en plomb. Ny plomb sattes in. Och J. fick ta fram plånboken. Jag tror han fick ont i hjärtat.

– Det kostade två och ett halvt tusen! sa han där på köksgolvet, med förskräckelse i rösten.

– Två och ett halvt tusen! ekade jag med lika stor förskräckelse i rösten. Två och ett halvt tusen! För en plomb? Satte de in en guldplomb? 

Efter att ha kikat in i hans mun kunde jag konstatera att det inte glimmade av guld där inne. Där satt bara en liten vit plastplomb.

– Vilken tur att staten gick in med etthundrafemtio kronor, sa J. ironiskt.

Och jag höll med. Vilken tur! Man bugar och tackar Moder Svea för bidraget.

Mitt tandläkarbesök har inte infallit än. Nu går jag och känner med tungan över tänderna. Det finns väl inga tappade plomber där? Det kommer att bli dyrt nog med bara undersökningen, säkert bortåt tusingen! En till tappad plomb i den här familjen skulle betyda minus femtusen kronor på en och samma månad. Huu!

Jag funderar starkt på att säga; ”Ring inte mig, jag ringer dig!”, efter mitt tandläkarbesök. Och sen aldrig ringa dit! Men jag vet ju att det vore uridiotiskt. Hur otrevligt och dyrt det än är, så är det bättre att gå dit regelbundet än att vänta tills hela munnen är en katastrof. För då blir det dyrt! Då kan vi snacka om ekonomisk konkurs! Och vad ont det skulle göra! Nej, de får nog ringa igen nästa år, som vanligt. Alltså kära tandläkaren – Ring mig! Jag ringer inte dig!


Vart tog pengarna vägen?

29 september 2008

Jag hade tiotusen kronor! Riktiga pengar! Jag hade dem i handen, de prasslade. Jag vet alltså att de fanns! Jag satte in dem i en fond i banken. Värdet på mina pengar steg till elvatusen. Sen kom börsproblemen och vips var mina pengar bara värda sextusen kronor. Jag kan förstå att värdet på företag sjunker. Men jag kan inte förstå vart mina fyratusen kronor tog vägen. De var ju riktiga pengar! De prasslade ju! De fanns! Men nu finns de inte längre! I alla fall inte på mitt konto! Men eftersom de var riktiga, måste de ju finnas någon annanstans. Vem har dem? Vart tog de vägen?


Blev jag uppraggad eller?

25 september 2008

Den nya tekniken med digitalkameror och datorer är oslagbart trevlig. Att kunna gå ut och ta en bild och sen direkt, med hjälp av en liten sladd, få bilden in i datorn och kunna göra vad man vill med den… underbart!

Igår gjorde jag just det – gick ut med min kamera i det vackra sensommarvädret. Det var så varmt och härligt ute så jag fick gå upp på vinden och ta ner sandalerna igen. Tröjan var bara att glömma. Den fick ligga kvar på hatthyllan.

Alltså – med kameran i högsta hugg gick jag runt i vårt samhälle och knäppte på allt jag vågade. Det fanns många bilder jag skulle ha velat ta, men som jag av respekt för människors integritet avstod från (det där låter tjusigt, men egentligen var det av feghet jag avstod). När jag stod på en trottoarkant och knäppte bilder på rönnbär mot blå himmel, hör jag hur en äldre man ropar på mig från en balkong på andra sidan gatan. ”Tycker du om att fotografera?”. Jag svarade förstås jakande och han fortsatte: ”Jag har fotograferat i 60 år. Jag har massor av fotografier här uppe, på min stora platt-TV”. Jaha, svarade jag artigt, vad då för bilder? Någonstans i mitt huvud snurrade funderingar över vad det var för fotografier. Var det måhända porrbilder? I nästa andetag säger mannen då, utan att svara på min fråga; ”Kom upp får du se!”. Jag var väldigt nyfiken på de där bilderna, men samtidigt kunde jag inte släppa tanken på porrbilder, så jag tackade artigt nej med kommentaren; men jag kanske kommer en annan gång, nu vet jag ju var du bor.

Nu undrar jag förstås – blev jag uppraggad eller hade han bara ett genuint intresse för fotografering? Förhoppningen är ju att det handlade om raggning, för det är ju så himla länge sen jag sist fick några sådana smickrande inviter!


Det sliter på möblerna att vara sjuk

23 september 2008

Sedan många år tillbaka skriver jag varje dag dagbok i en liten almanacka. Det får inte plats många rader och det behövs inte heller. Jag skriver bara ner vad jag har gjort och vad som händer runt mig. Förr skrev jag också ner hur jag mådde, men det där gör mig bara deprimerad, så nu har jag börjat skriva ”soffan” de dagar jag inte mår bra. Det betyder alltså att jag ligger på soffan, för att jag inte orkar något annat och för att jag förmodligen är yr, har ont och så vidare.

Det där med soffor har blivit ett slitsamt kapitel i mitt liv. Förr låg jag alltid på soffan en trappa upp i tv-rummet. Den soffan är alldeles blanksliten i tyget nu och J. klagar. ”Men herregud vad du har slitit ut soffan”. ”Titta här, det har ju blivit hål här”. Nu har jag flyttat ner till soffan i matrummet. Där är det mycket ljusare och trevligare. Igår satte sig J. i soffan och sen kom ett förskräckt utrop: ”Men vad har du gjort? Den är ju alldeles nedsutten!” Han ser väl förstås pengarna flyga sin kos, när vi måste köpa nya soffor, bara för att jag ligger sönder dem.

Igår blev J. i alla fall glatt överraskad när han kom hem. Han log med hela ansiktet när han fick se mig sitta vid bordet och rensa svamp. ”Men ligger du inte i soffan? Sitter du upp!”, utbrast han förvånat. Det är skönt att det behövs så lite för att göra honom glad!


Äppelkaksprovning

21 september 2008

Förra helgen bestämde jag att J och jag skulle ha kvalitativ tid tillsammans när han var ledig på helgerna, istället för att sitta vid varsin dator i varsin ände av huset. Mina idéer på vad vi skulle göra tillsammans denna helg föll dock inte i god jord. Minnena från förra helgen, där han fick köra 20 mil i onödan och dagen därpå höll på att frysa ihjäl i stadsskogen, var fortfarande allt för livliga. Han ville alltså inte tillbaka till stadsskogen, där man den här helgen kunde få sina äpplen artbestämda. ”Det kommer bara att vara två pensionärer där och så får vi betala 40 kronor per äpple som vi har med oss”, muttrade han. Så för att det skulle bli lite roligare för honom och lite mer demokratiskt och jämlikt, föreslog jag att han kunde få bestämma över vår kvalitativa tid den här helgen. Och det gjorde han! Vi skulle inte åka hemifrån, klargjorde han. Istället skulle vi baka alla äppelkakorna ur förra numret av Allt om Mat och sedan skulle vi ha äppelkaksprovning. Så vi bakade Sidenhuskaka, Kanelmazarin och Fru Grills kardemummabröd med äpplen. Men när vi kom till Fru van den Bos äppelcheesecake och var tvungna att göra äppelmos först innan vi kunde ge oss på själva kakan, orkade vi inte mer. Äppelmoset blev gjort, men äppelkakan får vänta till någon annan dag.

Till själva äppelkaksprovningen kom mellansonen och hans sambo. Jag tror vi tyckte likadant allihop – kanelmazarinen var godast. Sidenhuskakan var som vilken äppelkaka som helst och Fru Grills kardemummabröd var mest som en vanlig kardemummakaka.

Söndagens kvalitativa tid blev betydligt mindre aktiv. J ropade på mig från glasverandan; kom hit och sätt dig! Jag gjorde så och tittade sedan frågande på honom. Då log han glatt mot mig och sa; Nu ska vi ha lite kvalitativt umgänge. Du har tio minuter på dig att prata om vad du vill!


En hel korg med lovikkavantar!

18 september 2008

 

Det märks att hösten har kommit, för nu sitter jag i soffan igen och stickar lovikkavantar. Jag har fått totalt dille på det. Mest stickar jag till barnahänder, men jag har inte en enda unge i min släkt eller bekantskapskrets att ge dem till, så man kan ju undra om jag har blivit galen. Jag har en hel korg full med lovikkavantar och allihop har jag tvättat i maskinen och centrifugerat, så de har filtat sig och blivit täta och varma. Sen har jag borstat dem ordentligt, så de är härligt mjuka och vackra på utsidan.

De är så roliga att sticka, för det går fort. Trots att jag, för mina onda axlars skull, inte orkar sticka så många varv varje dag, så behövs inte många dagar förrän jag har en vante färdig. Dessutom är de så enkla att göra, så jag kan titta på TV:n samtidigt och då är jag lite social med J (som älskar att se på TV), så då är han nöjd också. Det är många flugor i en smäll. Nu saknas bara ungar att ge vantarna till.


Lingondricka

16 september 2008

Lingondricka till maten är en riktig höjdare! Jag försöker att alltid ha det hemma, men de flaskor jag lyckas tillverka försvinner så snabbt. J älskar lingondricka. Han har till och med fått restaurangen där han lunchar varje dag att ta hem lingondricka. Man kan ju faktiskt gå och köpa förpackningar med lingondryck, men det är något visst att ha sin egen hemgjorda dricka. Det recept jag använder kommer från en gammal kokbok, ”God mat året om”.

Lingondricka

2 l lingon, 6 dl vatten, 1 tsk citronsyra, 6-7 dl socker per liter saft.

Rensa och skölj bären. Mosa dem i en hink. Tillsätt vatten och citronsyra. Sätt ett lock över och låt stå i 2 dygn, rör om då och då. Häll bärmassan i en silduk på en silställning. Låt saften självrinna i cirka 30 minuter. Mät upp saften. Tillsätt sockret och rör tills det smält. Skumma saften och häll upp den på rengjorda flaskor. Fyll ända upp. Förvara mörkt och svalt.