FBI:s fånge

Jag har varit fånge hos FBI i helgen. Det var ingen behaglig upplevelse. 

Det var en av FBI:s hemliga kvinnliga agenter som lurade mig i en fälla. Först verkade hon så trevlig. Hon bjöd in mig på sitt rum och sa åt mig att sätta mig i bästa stolen. När jag väl satt där gick hon ner på huk och innan jag hann blinka var mina fötter fastbunda vid stolsbenen. Snabbt som ögat band hon sedan fast mina armar vid armstöden, försåg mig med rosa öronlappar och tejpade min mun! Munnen var så rejält tejpad så jag kunde inte ens tappa hakan av förvåning.

Helt svartklädd och med mörka glasögon på sig, började hon sedan förhöret.

-Varför har du inte gjort kakor åt mig?

Tejpad som jag var, kunde jag ju inte svara.

– Det är ett allvarligt brott! förkunnade hon och slog sig med knytnäven på bröstet.

Medan jag fick sitta där, bunden och tejpad, och begrunda mitt brott, försvann hon ut ur rummet. När hon kom tillbaka hade hon ett glas vatten med sig. Jag skulle torteras! Innan jag hann värja mig drog hon ut halsen i min jumper och hällde vattnet innanför den. Det rann i strida strömmar nerför min kropp och blötte ner bh, jumper, trosor och långbyxor.

– Gör aldrig om det! sa hon till mig och tryckte upp de alldeles för stora glasögonen på sin näsa.

Näej… vem katten vågar det!

Att små, söta prinsessor så snabbt kunde förvandlas till hårdföra FBI-agenter hade jag inte en aaaaaaaning om!

Lök och Mascara – en dålig kombination

Mmmmm… det är det verkligen… lök och mascara alltså… ingen vidare kombination…

Jag har varit jätteduktig och gjort ett storkok på Röd Köttsoppa idag. Tolv portioner! Infrysta i enportionsförpackningar! Bara att ta ut när andan faller på! Lättvindig middag!

Men…! Det kostade på… på mascaran!

Jag var faktiskt riktigt fint målad idag… svart inliner runt ögonen och präktigt med mascara… perfekt påsatt alltihop. Och så började jag skala och hacka lök! Redan efter första halva löken började det svida i ögonen. Oj, oj, tänkte jag, det här var stark lök! Till slut var jag tvungen att blinka väldeliga för att det sved så hemskt i mina ögonrödor. När jag var på tredje löken rann tårarna ända ner till hakan på mig och jag plågades verkligen. När jag sprang ut på punschverandan för att få lite luft råkade jag se mig i hallspegeln.

Hujaligen säger jag bara! Jag såg ut som någon i björnligan. Mascara i hela ansiktet… kolsvart runt hela ögonen… svara rännilar ända ner på hakspetsen…!

Under sista etappen av lökhackandet hade jag J:s stora solglasögon på mig, tryckta ända in i ögonhålorna. Men inte hjälpte det. Det enda de åstadkom var att hela köket var mörkt som på natten och jag knappt såg den satans löken!

Mitt uppe i de fruktansvärda lökångorna kunde jag inte låta bli att tänka på hur magen skulle må av den där starka löken, när ögonen tog sån skada av bara luftdraget. Då beslöt mig för att koka bort kraften i löken innan den hamnade i min soppa och kunde ta totalt kål på en redan taskig mage. Alltså hamnade den hackade löken i silen och silen i vattengrytan och vattengrytan på spisen…

Nu efterlyser jag tips på hur man hackar lök utan att få tårarna att spruta! Det vill säga mascaravänliga lökhackartips! Alla tips kommer att provas (om de inte innebär höga höjder och livsfarliga ställningar) och det bästa tipset kommer att belönas med – en påse silverlök!

Om någon vill ha mitt storkoksrecept på Röd Köttsoppa så kommer det här:

9 hg köttfärs, 4-6 hackade lökar, 3 l buljong, 1 tub tomatpuré, nästan en burk mald paprika, salt, 4-5 små knippen spagetti brutna i småbitar, 10-12 skivade tomater.

Bryn köttfärsen i stekpanna. Häll över den i en stor gryta. Bryn den hackade löken och häll även den i grytan. Häll på buljongen och tomatpurén. Krydda med paprika och lite salt. Ha i spagettibitarna. Låt koka i 10-15 minuter. Smaka av. Tillsätt de skivade tomaterna. Servera med baguetter, smör och ost.

Vill du bli älskad…

 

Si vis amari, ama

Om du vill bli älskad, älska

Krusbärsmintgelé

Vi satt på vår altan i lördags, J och jag, och tittade förbi varandra. Så plötsligt säger J:

– Det finns mycket krusbär kvar i buskarna!

Jag vände blicken mot buskarna och råkade få syn på all vår frodigt växande mynta.

– Tänk om… sa jag fundersamt. Det kanske går att göra gelé på krusbär och mynta. Ska vi försöka?

J plockade krusbär och mynta. Sen satte vi igång.

Nästan två kilo krusbär slängde vi ner i grytan. På med cirka 4,5 dl vatten och 2,5 dl färska, sköljda myntablad. Sedan fick det koka under lock i cirka 20 minuter så bären saftade sig. De fick lite hjälp av mig och en mosstöt. Allt silade vi sen i en silduk.

Det var där problemen började. Ja, allt gick ju bra med rinnandet i silduken. Men…

– Har du några geléglas? undrade J.

– Nja, sa jag. Vi får nog sticka upp till affären och köpa.

Men tro för all del inte att det var så lätt inte. Efter att ha sökt igenom varenda livsmedelsaffär i vårt område insåg vi att geléglas inte var något som ingick i sortimenten. Strålande sol ute och jag tvingade J att sätta sig i bilen och köra oss till Bergvik! Maxi… inga geléglas (förutom i plast då som jag inte ville ha)… Coop Forum… inga geléglas, bara stora syltburkar…

– Ja, jag går inte in på Ikea, sa J.

Men si det gjorde han!

Efter att ha gnällt utanför Ikea om att det tog fyrtio minuter att ta sig in genom affären till avdelningen för burkar och husgeråd, försäkrade jag honom att vi kunde gå in genom kassorna istället, för då skulle det bli närmare och gå fortare. Så det gjorde vi!

Fast när han fick se de evighetslånga ringlande köerna till kassorna, sa han:

– Ja du kan ju titta om det finns några burkar. Men köper några gör vi inte, för i de köerna tänker jag inte stå!

Vi trängde oss in mellan köande kunder, rundade krök efter krök utan att se tillstymmelsen till husgeråd. Där var blommor… lampor… tyger… kuddar… täcken… mattor… ramar… badrumsattiraljer… och gud vet allt… innan vi äntligen var framme där vi skulle.

– Det hade nog kvittat vilken väg vi hade tagit, muttrade J. Den här avdelningen ligger ju precis mitt inne i skiten!

Jag hittade glasburkar med lock… precis som jag ville… och tittade betänksamt på J. Inget köp, inget köande hade han ju sagt. Och han blev inte glad när jag trots det plockade till mig en famn full av burkar och började ränna mot kassorna. Ut kom vi i alla fall till slut! Efter en rejäl powerwalk! Men då var det inte mycket krafter kvar till gelékokandet måste jag säga.

Men det man har påbörjat får man ju ro i land! Så vi mätte upp saften och hällde den i grytan igen. Det blev cirka 12 dl saft. Ett uppkok och i med lika mycket socker. Efter att ha rört tills sockret löst sig, fick alltihop koka i si så där 20 minuter utan lock. När saften var lite trögrinnande på en sked hällde vi upp gelén i geléglasen och på med locket direkt.

Klart!

Trodde jag!

Dagen därpå insåg jag att vi hade haft för mogna bär så gelén var för lös. Jag fick ge mig iväg till affären och köpa fruktpektin på flaska (det hade de i alla fall i vår affär). I med all gelé i grytan igen. Uppkok. I med pektinet och röra om. Stormkoka i en minut. Och så i med gelén i geléglasen igen!

Nu är gelén perfekt. Skimrande grön (tack vare några droppar karamellfärg), syrligt söt och fast som jello! Kommer att passa utmärkt till lammstek, lammkotletter, riven ugnsbakad potatis med gorgonzolasås och entrecote eller något annat mörkt kött.

Jag känner mig så nöjd! Jag har skördat i min egen trädgård (ja… hmmm… det var kanske J som gjorde det…). Jag har fyllt mina förråd inför vintern (i alla fall med gelé). Jag känner mig som en riktigt, duktig, gammaldags husmor. Ekorren i mig är förtjust!

Dock… jag säger bara dock… är jag inte lika förtjust över hur vår första gelékokardag slutade… den där dagen då vi fick springa gatlopp på Ikea.

– Nu tar vi en promenad, sa jag till J, när gelén var upphälld och grytan diskad.

– Aldrig i livet! sa han. Jag har redan gått en långpromenad idag!

Kommentera!

Glöm inte kommentera… KOMMENTERA! Jag saknar det! Det är så roligt att få kommentarer. Annars känns det som att tala inför döva öron… ni vet som när man pratar med sina tonårsbarn ungefär…

Och läs nu rätt; Jag skrev KOMMENTERA! Inte kommatera!

Huden brinner och musklerna värker

Så skönt med en ljummen kväll igen! Klockan tio på kvällen satt jag på balkongen och tog den här bilden. Det var mörkt på jorden men ljust på himlen. Plötsligt fylldes jag av en härlig lyckokänsla. Jag fanns där i nuet och jag hade det bra!

Så har det minsann inte känts de senaste dagarna. I tisdags var jag till kiropraktorn. Han knäckte rätt en massa kotor i min rygg och masserade mina så kallade muskler.

När jag gick därifrån kände jag mig som en uggla! Jag kunde vrida huvudet åt alla håll!

Men sen kom värken i musklerna och den brännande känslan i huden över hela kroppen. Det är mina stolliga muskler som reagerar så icke naturligt!

Jag vet ju att det går över – till slut! Men när dagarna går och det värker och jag inte kan röra mig som folk både på grund av värken och av rädsla för att mina krampande muskler ska dra snett kotorna igen, då känns livet tungt. Jag blir grinig och irriterad och helt plötsligt, då när jag inte kan, vill jag göra en massa hushållsarbete!?!?!?!?! Det ska en kiropraktor till för att få mig att vilja det!

Att då få känna lycka över att kvällen är ljum… över att J svänger in på gården i sin bil och kommer hem till mig… att vi bor så bra… att himlen är så blå fast det är sent på kvällen… Det är bara så härligt! Då kan den jädra ryggen slänga sig i väggen! För ingenting kan mäta sig med den känslan!

En virrpanna i soptunnan

Jag har fått höra att jag beter mig konstigt ibland. Men det är inte alltid mitt fel. Och det finns naturliga förklaringar.

Ta det där med soptunnan till exempel. Jag letade inte efter mat!

Och det var definitivt inte mitt fel! Det var mellansonens fel!

Han och jag är ungefär lika virriga. Fast han är värre på att ha bort saker än vad jag är.

En dag var han här hemma och städade och tvättade sin bil. När han var klar och skulle åka härifrån, plockade han upp snusdosan och nycklarna inne i köket. Men han hittade inte sin mobiltelefon. Vi for runt och letade överallt han och jag. Men ingenstans fanns denna tingest.

Till slut sa han:

– Jag kanske slängde den i soptunnan med allt skräpet!

Vi kikade ner i soptunnan, men där var väldigt mycket skräp och ingen av oss var hågad att stoppa ner fingrarna, ifall där ändå inte fanns någon mobiltelefon. Kladda ner sig i onödan är liksom inte vår stil!

Men så fick jag en briljant idé!

– Gå in och ring till mobiltelefonen så stannar jag här och lyssnar om det ringer i soptunnan, sa jag.

Sonen gick in och ringde. Men nu är det ju så att jag hör lite dåligt och det var en hel del oväsen runtomkring mig bland villor och gator. Så för att höra bättre stoppade jag huvudet långt ner i soptunnan.

– Hör du något? ropade sonen.

– Näej, skrek jag och stoppade huvudet ännu längre ner i tunnan, så jag nästan lättade från marken.

Och då kom naturligtvis T! I sin bil! Utanför på gatan! Han tvärnitade och slängde sig på tutan! Och jag for förskräckt upp ur tunnan!

– Letar du efter mat? skrek han och flinade med hela ansiktet.

– Näej, jag lyssnar om det ringer i soptunnan, sa jag.

 Den kommentaren gjorde ju inte saken bättre precis. T skrattade mycket elakt och mycket länge.

Några ringsignaler uppfattade jag aldrig i soptunnan. Sonens mobiltelefon är fortfarande ofunnen, borta, puts med väcka! Jag kunde ha besparat mig nesan med att hänga i soptunnan. För den historien är sorgligt nog inte lika puts med väcka, som telefonen är. T skrattar tyvärr fortfarande!

A pain in the ass – en böld i arslet!

Nu är yngste sonens dator lagad. J åkte in med den till Värmlandsdata. De sa att de aldrig hade sett så mycket Coca Cola i en hårddisk förut. Ny hårddisk sattes in och min dator var räddad från att bli tömd på alla program och bortrövad. Åtminstone för denna gång!

Vi reser ju mycket J och jag. I bil! Med släpkärra bakefter! Under bara det sista året har vi flyttat runt medlemmar i vår familj till olika ställen i Sverige vid si så där åtta olika tillfällen. I lördags var det dags igen!

Äldste sonen skulle tillbaka dit, där han kom ifrån och sen vidare dit han skulle (eller hur det nu var). Med soffa och kartonger som stått lagrade hos oss.

Vi körde först till Uppsala och hämtade cyklar, hans fästmö och lite andra grejer. Sen vidare till Stockholm, där vi dumpade alltsammans i nya lägenheten. Ja vi dumpade ju inte direkt fästmön då, henne var vi lite försiktigare med. Vi gillar henne mer än cyklar och soffor och sånt (hmm… det där lät lite fel… faktum är att vi störtgillar fästmön och hoppas vi får behålla henne i familjen… sofforna skiter vi i om vi får behålla eller ej).

Resan från Värmland till de där städerna österut tillbringade jag i baksätet… i min brors bil, eftersom han har drag och det har inte vi. Jag har dålig hörsel och min brors bil är större än vår och det är alltså låååångt mellan baksätet och framsätet (där J och äldste sonen satt). Dessa två, som brukar säga en mening i kvarten till varandra, pratade nu hela tiden… om rymden (sonen är ju rymdfysiker)… om datorer (de är ju invecklade och brukar ju krångla)… om… ja faktum är att jag hörde inte så mycket mer. Det var mest ett mummel för mig. Och det blev tråkigt bak i bilen!

Jag roade mig med att fotografera allt och ingenting… backspeglar… växelspak… moln på himlen… Men så fick jag en rolig idé! Jag plockade upp telefonen och ringde till J. J spratt till när hans telefon började väsnas i byxfickan. Det var inte lätt för honom att få upp den heller där han satt fastspänd i bältet. Han krånglade och reste sig ur stolen och grävde och hade sig, medan det ringde högt och ljudligt och påträngande. Till slut fick han upp telefonen… och då var det bara jag… Jag skrattade så jag vred mig där bak i bilen. Vid det laget hade båda två där fram i bilen börjat tycka att jag var a pain in the ass – en böld i arslet!

– Ja ja.. häj på däj mä! sa sonen med en suck.

Hemresan fick jag tillbringa i framsätet. Men jag vet inte om det var så mycket bättre. Det började regna i Västerås, väglaget var blött och spårigt, det var mörkt som på kvällen och J var trött. Allt det där gjorde mig orolig. Värst var det när J slutade att blinka. Jag stirrade på  honom i tio minuter och han blinkade inte en enda gång!

– Jag koncentrerar mig, sa han när jag påpekade detta.

Men jag såg ju att han var i trans och farligt nära att falla i koma. Jag erbjöd mig att byta med honom. Men det ville han inte.

– Nej! sa han. Vi sparar på dina krafter. Du ska ju ut och köra imorgon.

Och där gick han inte att rubba.

För säkerhets skull satt jag och petade honom i ansiktet och drog honom i örat resten av vägen hem. Något som han inte uppskattade speciellt mycket. Men det fick honom i alla fall att blinka!

Hot

Så jag har längtat efter att ungarna ska komma hem. Och nu är de här! Den ena hämtade jag i Alingsås. Den andra kom med tåget. och den tredje (som bor på orten) tittar in med jämna mellanrum av sig själv.

Det finns bara ett ord för detta; Härligt!

Men det är också väldigt farligt när barna kommer hem. Man lever liksom under ett ständigt hot. Det gäller att hänga med i ordsvängarna och tankegångarna så man inte blir totalt bortdribblad och lurad på allt man äger och har!

Ta bara det här med datorn!

Yngste sonens dator är halvpaj. J och äldste sonen försöker fixa eländet. Jag sitter och tittar på och hör dem säga saker som jag inte förstår. Dataspråk är svårt för de icke insatta! Men jag hör att de ideligen säger; men det kanske vi kan ta ur mammas dator. Jag förstår inte vad det är de kan plocka ur den. Men jag är en generös människa, så jag sitter bara där och nickar och ler. Ända tills jag hör äldste sonen säga;

– Nej det är nog hårddisken som är kass.

– Hmm, säger J. Vi kanske kan ta mammas hårddisk!

Jag känner hur mina ögon blir stora som tefat. Kan man göra så, tänker jag. Kan jag använda min dator då? Den där sista frågan ställer jag sedan tveksamt till dem. De tittar på mig och ler, så skakar de sakta på sina huvuden. Som sagt, vanligen sätter jag alltid alla mina pojkar framför mig själv, men där går gränsen. Min dator rör de inte! Det skulle ju vara som att skära halsen av mig!

 Så har vi det där med bilen!

Jag är så glad att jag har en egen bil! Den är röd, fin, nästan ny och helt underbar att köra! Jag älskar den! Och jag håller hårt i ratten så ingen ska ta den.

När jag nyligen hade fått hem den, fick yngste sonen köra och jag satt bredvid.

– Vad skönt att jag har fått ny bil, sa han.

– Men, stammade jag. Det är ju min bil!

– Ja! sa han. Och allt ditt är mitt! Alltså är det min bil!

Nu, när jag hämtade honom, sa han till mig:

– Du behöver inte köra mig tillbaka hem sen. Jag kan ta bilen själv.

Snällt! Jävligt snällt! Men det finns ju förstås en hake! En uträknad hake från hans sida. Bilen kan ju inte rulla hem själv sen. Alltså har han plötsligt fått en bil och jag har blivit av med en.

Nä den lätta går jag inte på! Jag blir med i bilen till Alingsås! Och tills dess tänker jag ha öron och ögon öppna och förståndet vässat och vaket. Ska någon bli blåst här så ska det inte bli jag (hoppas jag)!

Födelsedag!

Hurra! Hurra! Hurra!

Jag har födelsedag idag! Och namnsdag också!

Ja, alltså inte jag på riktigt, utan min blogg. Den fyller 1 år idag – på Susannadagen!

Totalt har jag under detta året gjort 155 inlägg (156 med detta) och haft en bit över 7000 besökare.

Inte illa pissat av en gipskatt!

Nu får vi se, om jag ska fortsätta ett år till eller lägga av!