FBI:s fånge

30 augusti 2009

Jag har varit fånge hos FBI i helgen. Det var ingen behaglig upplevelse. 

Det var en av FBI:s hemliga kvinnliga agenter som lurade mig i en fälla. Först verkade hon så trevlig. Hon bjöd in mig på sitt rum och sa åt mig att sätta mig i bästa stolen. När jag väl satt där gick hon ner på huk och innan jag hann blinka var mina fötter fastbunda vid stolsbenen. Snabbt som ögat band hon sedan fast mina armar vid armstöden, försåg mig med rosa öronlappar och tejpade min mun! Munnen var så rejält tejpad så jag kunde inte ens tappa hakan av förvåning.

Helt svartklädd och med mörka glasögon på sig, började hon sedan förhöret.

-Varför har du inte gjort kakor åt mig?

Tejpad som jag var, kunde jag ju inte svara.

– Det är ett allvarligt brott! förkunnade hon och slog sig med knytnäven på bröstet.

Medan jag fick sitta där, bunden och tejpad, och begrunda mitt brott, försvann hon ut ur rummet. När hon kom tillbaka hade hon ett glas vatten med sig. Jag skulle torteras! Innan jag hann värja mig drog hon ut halsen i min jumper och hällde vattnet innanför den. Det rann i strida strömmar nerför min kropp och blötte ner bh, jumper, trosor och långbyxor.

– Gör aldrig om det! sa hon till mig och tryckte upp de alldeles för stora glasögonen på sin näsa.

Näej… vem katten vågar det!

Att små, söta prinsessor så snabbt kunde förvandlas till hårdföra FBI-agenter hade jag inte en aaaaaaaning om!


Lök och Mascara – en dålig kombination

27 augusti 2009

IMG_3721

Mmmmm… det är det verkligen… lök och mascara alltså… ingen vidare kombination…

Jag har varit jätteduktig och gjort ett storkok på Röd Köttsoppa idag. Tolv portioner! Infrysta i enportionsförpackningar! Bara att ta ut när andan faller på! Lättvindig middag!

Men…! Det kostade på… på mascaran!

Jag var faktiskt riktigt fint målad idag… svart inliner runt ögonen och präktigt med mascara… perfekt påsatt alltihop. Och så började jag skala och hacka lök! Redan efter första halva löken började det svida i ögonen. Oj, oj, tänkte jag, det här var stark lök! Till slut var jag tvungen att blinka väldeliga för att det sved så hemskt i mina ögonrödor. När jag var på tredje löken rann tårarna ända ner till hakan på mig och jag plågades verkligen. När jag sprang ut på punschverandan för att få lite luft råkade jag se mig i hallspegeln.

Hujaligen säger jag bara! Jag såg ut som någon i björnligan. Mascara i hela ansiktet… kolsvart runt hela ögonen… svara rännilar ända ner på hakspetsen…!

Under sista etappen av lökhackandet hade jag J:s stora solglasögon på mig, tryckta ända in i ögonhålorna. Men inte hjälpte det. Det enda de åstadkom var att hela köket var mörkt som på natten och jag knappt såg den satans löken!

Mitt uppe i de fruktansvärda lökångorna kunde jag inte låta bli att tänka på hur magen skulle må av den därIMG_3727 starka löken, när ögonen tog sån skada av bara luftdraget. Då beslöt mig för att koka bort kraften i löken innan den hamnade i min soppa och kunde ta totalt kål på en redan taskig mage. Alltså hamnade den hackade löken i silen och silen i vattengrytan och vattengrytan på spisen…

Nu efterlyser jag tips på hur man hackar lök utan att få tårarna att spruta! Det vill säga mascaravänliga lökhackartips! Alla tips kommer att provas (om de inte innebär höga höjder och livsfarliga ställningar) och det bästa tipset kommer att belönas med – en påse silverlök!

Om någon vill ha mitt storkoksrecept på Röd Köttsoppa så kommer det här:

9 hg köttfärs, 4-6 hackade lökar, 3 l buljong, 1 tub tomatpuré, nästan en burk mald paprika, salt, 4-5 små knippen spagetti brutna i småbitar, 10-12 skivade tomater.

Bryn köttfärsen i stekpanna. Häll över den i en stor gryta. Bryn den hackade löken och häll även den i grytan. Häll på buljongen och tomatpurén. Krydda med paprika och lite salt. Ha i spagettibitarna. Låt koka i 10-15 minuter. Smaka av. Tillsätt de skivade tomaterna. Servera med baguetter, smör och ost.


Vill du bli älskad…

25 augusti 2009

 

Si vis amari, ama

Om du vill bli älskad, älska


Krusbärsmintgelé

24 augusti 2009

IMG_3714Vi satt på vår altan i lördags, J och jag, och tittade förbi varandra. Så plötsligt säger J:

– Det finns mycket krusbär kvar i buskarna!

Jag vände blicken mot buskarna och råkade få syn på all vår frodigt växande mynta.

– Tänk om… sa jag fundersamt. Det kanske går att göra gelé på krusbär och mynta. Ska vi försöka?

J plockade krusbär och mynta. Sen satte vi igång.

Nästan två kilo krusbär slängde vi ner i grytan. På med cirka 4,5 dl vatten och 2,5 dl färska, sköljda myntablad. Sedan fick det koka under lock i cirka 20 minuter så bären saftade sig. De fick lite hjälp av mig och en mosstöt. Allt silade vi sen i en silduk.

Det var där problemen började. Ja, allt gick ju bra med rinnandet i silduken. Men…

– Har du några geléglas? undrade J.

– Nja, sa jag. Vi får nog sticka upp till affären och köpa.

Men tro för all del inte att det var så lätt inte. Efter att ha sökt igenom varenda livsmedelsaffär i vårt område insåg vi att geléglas inte var något som ingick i sortimenten. Strålande sol ute och jag tvingade J att sätta sig i bilen och köra oss till Bergvik! Maxi… inga geléglas (förutom i plast då som jag inte ville ha)… Coop Forum… inga geléglas, bara stora syltburkar…

– Ja, jag går inte in på Ikea, sa J.

Men si det gjorde han!

Efter att ha gnällt utanför Ikea om att det tog fyrtio minuter att ta sig in genom affären till avdelningen för burkar och husgeråd, försäkrade jag honom att vi kunde gå in genom kassorna istället, för då skulle det bli närmare och gå fortare. Så det gjorde vi!

Fast när han fick se de evighetslånga ringlande köerna till kassorna, sa han:

– Ja du kan ju titta om det finns några burkar. Men köper några gör vi inte, för i de köerna tänker jag inte stå!

Vi trängde oss in mellan köande kunder, rundade krök efter krök utan att se tillstymmelsen till husgeråd. Där var blommor… lampor… tyger… kuddar… täcken… mattor… ramar… badrumsattiraljer… och gud vet allt… innan vi äntligen var framme där vi skulle.

– Det hade nog kvittat vilken väg vi hade tagit, muttrade J. Den här avdelningen ligger ju precis mitt inne i skiten!

Jag hittade glasburkar med lock… precis som jag ville… och tittade betänksamt på J. Inget köp, inget köande hade han ju sagt. Och han blev inte glad när jag trots det plockade till mig en famn full av burkar och började ränna mot kassorna. Ut kom vi i alla fall till slut! Efter en rejäl powerwalk! Men då var det inte mycket krafter kvar till gelékokandet måste jag säga.

Men det man har påbörjat får man ju ro i land! Så vi mätte upp saften och hällde den i grytan igen. Det blev cirka 12 dl saft. Ett uppkok och i med lika mycket socker. Efter att ha rört tills sockret löst sig, fick alltihop koka i si så där 20 minuter utan lock. När saften var lite trögrinnande på en sked hällde vi upp gelén i geléglasen och på med locket direkt.

Klart!

Trodde jag!

Dagen därpå insåg jag att vi hade haft för mogna bär så gelén var för lös. Jag fick ge mig iväg till affären och köpa fruktpektin på flaska (det hade de i alla fall i vår affär). I med all gelé i grytan igen. Uppkok. I med pektinet och röra om. Stormkoka i en minut. Och så i med gelén i geléglasen igen!

Nu är gelén perfekt. Skimrande grön (tack vare några droppar karamellfärg), syrligt söt och fast som jello! Kommer att passa utmärkt till lammstek, lammkotletter, riven ugnsbakad potatis med gorgonzolasås och entrecote eller något annat mörkt kött.

Jag känner mig så nöjd! Jag har skördat i min egen trädgård (ja… hmmm… det var kanske J som gjorde det…). Jag har fyllt mina förråd inför vintern (i alla fall med gelé). Jag känner mig som en riktigt, duktig, gammaldags husmor. Ekorren i mig är förtjust!

Dock… jag säger bara dock… är jag inte lika förtjust över hur vår första gelékokardag slutade… den där dagen då vi fick springa gatlopp på Ikea.

– Nu tar vi en promenad, sa jag till J, när gelén var upphälld och grytan diskad.

– Aldrig i livet! sa han. Jag har redan gått en långpromenad idag!


Kommentera!

22 augusti 2009

Glöm inte kommentera… KOMMENTERA! Jag saknar det! Det är så roligt att få kommentarer. Annars känns det som att tala inför döva öron… ni vet som när man pratar med sina tonårsbarn ungefär…

Och läs nu rätt; Jag skrev KOMMENTERA! Inte kommatera!


Huden brinner och musklerna värker

20 augusti 2009

IMG_3704Så skönt med en ljummen kväll igen! Klockan tio på kvällen satt jag på balkongen och tog den här bilden. Det var mörkt på jorden men ljust på himlen. Plötsligt fylldes jag av en härlig lyckokänsla. Jag fanns där i nuet och jag hade det bra!

Så har det minsann inte känts de senaste dagarna. I tisdags var jag till kiropraktorn. Han knäckte rätt en massa kotor i min rygg och masserade mina så kallade muskler.

När jag gick därifrån kände jag mig som en uggla! Jag kunde vrida huvudet åt alla håll!

Men sen kom värken i musklerna och den brännande känslan i huden över hela kroppen. Det är mina stolliga muskler som reagerar så icke naturligt!

Jag vet ju att det går över – till slut! Men när dagarna går och det värker och jag inte kan röra mig som folk både på grund av värken och av rädsla för att mina krampande muskler ska dra snett kotorna igen, då känns livet tungt. Jag blir grinig och irriterad och helt plötsligt, då när jag inte kan, vill jag göra en massa hushållsarbete!?!?!?!?! Det ska en kiropraktor till för att få mig att vilja det!

Att då få känna lycka över att kvällen är ljum… över att J svänger in på gården i sin bil och kommer hem till mig… att vi bor så bra… att himlen är så blå fast det är sent på kvällen… Det är bara så härligt! Då kan den jädra ryggen slänga sig i väggen! För ingenting kan mäta sig med den känslan!


En virrpanna i soptunnan

19 augusti 2009

Jag har fått höra att jag beter mig konstigt ibland. Men det är inte alltid mitt fel. Och det finns naturligaIMG_3693 förklaringar.

Ta det där med soptunnan till exempel. Jag letade inte efter mat!

Och det var definitivt inte mitt fel! Det var mellansonens fel!

Han och jag är ungefär lika virriga. Fast han är värre på att ha bort saker än vad jag är.

En dag var han här hemma och städade och tvättade sin bil. När han var klar och skulle åka härifrån, plockade han upp snusdosan och nycklarna inne i köket. Men han hittade inte sin mobiltelefon. Vi for runt och letade överallt han och jag. Men ingenstans fanns denna tingest.

Till slut sa han:

– Jag kanske slängde den i soptunnan med allt skräpet!

Vi kikade ner i soptunnan, men där var väldigt mycket skräp och ingen av oss var hågad att stoppa ner fingrarna, ifall där ändå inte fanns någon mobiltelefon. Kladda ner sig i onödan är liksom inte vår stil!

Men så fick jag en briljant idé!

– Gå in och ring till mobiltelefonen så stannar jag här och lyssnar om det ringer i soptunnan, sa jag.

Sonen gick in och ringde. Men nu är det ju så att jag hör lite dåligt och det var en hel del oväsen runtomkring mig bland villor och gator. Så för att höra bättre stoppade jag huvudet långt ner i soptunnan.

– Hör du något? ropade sonen.

– Näej, skrek jag och stoppade huvudet ännu längre ner i tunnan, så jag nästan lättade från marken.

Och då kom naturligtvis T! I sin bil! Utanför på gatan! Han tvärnitade och slängde sig på tutan! Och jag for förskräckt upp ur tunnan!

– Letar du efter mat? skrek han och flinade med hela ansiktet.

– Näej, jag lyssnar om det ringer i soptunnan, sa jag.

 Den kommentaren gjorde ju inte saken bättre precis. T skrattade mycket elakt och mycket länge.

Några ringsignaler uppfattade jag aldrig i soptunnan. Sonens mobiltelefon är fortfarande ofunnen, borta, puts med väcka! Jag kunde ha besparat mig nesan med att hänga i soptunnan. För den historien är sorgligt nog inte lika puts med väcka, som telefonen är. T skrattar tyvärr fortfarande!