En tall i tiden…

Den här tallen är en riktig överlevare. År efter år kämpar den på. Hängande i luften hakar den sig fast vid den lilla biten fast mark den har, för att klara sig. En mindre envis tall skulle så klart ha släppt taget och givit upp, rasat ner och dött.

Den passar verkligen in i vår tid.

Det är precis så vi svenskar förväntas klamra oss kvar i livet, fast vi inte längre har någon fast mark under fötterna. Sjukförsäkring, a-kassa, socialhjälp, pensioner – allt det där som ska ta emot oss när livet plötsligt och oväntat blir svårt – är inte ens värda namnet längre. 

Folkhemmet finns inte mer! Det är slut! Det är över!

Solidariteten med varandra är borta! Inget ”en för alla, alla för en” finns kvar längre. Du förväntas klara dig själv eller gå under.

Det är pengarna som styr! Det är de som har pengarna som styr! Problemet med det är att ”den som är stenrik, oftast blir stenhård”. 

Det i sin tur leder till att alla som blir sjuka eller arbetslösa tvingas klamra sig fast vid livet hängande över avgrunden, fyllda av förtvivlan, oro och hopplöshet. Precis som den lilla tallen! Kämpande för livets nödtorft!

Jag är doktor och kan ställa diagnoser!

Mooooaaaahahahaha! Yngste sonen påstår att jag tror att jag är doktor och att jag ställer en massa diagnoser som inte stämmer. FEL! FEL! FEL! Jag ställer diagnoser som stämmer!

J har borelia! Den diagnosen ställde jag häromkvällen. Dagen därpå ställde doktorn samma diagnos!

Mitt i min triumf över mitt rätta diagnosställande är jag dock väldigt bedrövad. För J säger att han aldrig mer ska gå ut i skogen! Vem sjutton ska då leta rätt på mig när jag har gått vilse?

Till råga på eländet har han ju bara varit i skogen två gånger i höst. Och det är de enda två gångerna han har varit i skogen på… jaaa vad kan det vara… fem år?! Tänk då att ha sån otur så man får borelia en av de två gångerna!

De är lömska de däringa fästingarna! J hade stoppat ner byxorna i stövlarna och skjortan i byxorna och skjortan innanför jackan och…  Men inte hjälpte det. Någon kväll efter sista skogsturen visade han mig sitt knä. Det var alldeles illrött – hela knät – och varmt som en vedeldad kamin! Ingen av oss fattade någonting. Vi kikade efter insektsmärken, men hittade ingenting. Inte konstigt i och för sig. Vi ser pissdåligt på nära håll båda två! Det kunde ju ha suttit en ytte pytte liten fästing där utan att vi såg det… en bebisfästing!

I ett par veckor var knät knallrött och det röda området blev allt större. Så lugnade det ner sig lite. Och så häromkvällen visade J mig knät igen. Då var rodnaden mitt på knät helt borta. Istället var där en stor röd ring runt hela knäskålen.

Då fattade jag!

Genast började jag tjata på honom att han skulle gå till doktorn… att han kunde bli jättesjuk… att han då kanske inte skulle kunna jobba på månader…

– Men lägg av! sa han. Jag har ju inget ont! Jag tänker inte gå dit!

Så i morse gick jag upp tidigt, ringde vårdcentralen och förklarade och sen gick jag till J och räckte honom telefonen. Hade han en chans att komma undan? Nej, just det! Två timmar senare satt han i tant doktorns rum och fick sig förklarat att det var en ordentlig infektion han hade fått och om han hade dröjt två veckor till med att komma kunde han ha fått en svår neurologisk sjukdom.

Nu käkar han penicillin och säger inte ett ljud om att jag är hysterisk och fjantig! Mooaahahahaha!

Har jag blivit längre?

 

Sträck på ryggen hösäck, det kommer en häst!

Ja, så sa min mamma till mig, minsann, när jag växte upp! Hon tyckte att jag såg  ut som en ihopsjunken hösäck.

Några hösäckar hade ju inte jag sett, för jag var ett stadsbarn. Men hon visste hur de såg ut. Och hon påstod att sådana som såg ut som ihopsjunkna hösäckar kunde få ont i ryggen när de blev äldre. Av den anledningen gick hon i maskopi med en av mina klasskamrater, som satt i bänken bakom mig i skolan. Hon lyckades övertala honom (vilket förmodligen inte var svårt) att sprätta linjalen i ryggen på mig varje gång jag skönk ihop. Det var ett evigt sprättande i min rygg efter det vill jag lova. Och alltid med ett leende i hans ansikte (mycket underligt!).

– Jag har lovat din mamma! sa han.

Det var tur att öronen tog emot annars skulle leendet ha klyvt huvudet på honom.

Trots detta har hösäcken i mig aldrig givit upp. Förmodligen på ren trots!

Men mamma fick ju tyvärr rätt! Jag fick ont i ryggen!

Men nu jädrar! När jag var på Bergvik för ett tag sedan hittade jag en bok om Pilates och konsten att bli bra i ryggen. Och jag satte igång! Pilatesövningar i vardagsrummet varje vardag. Träning med hantlar för att stärka övre delen av ryggen. Och Qui Gong för att få musklerna med på noterna.

Och gissa vad!

Jag har blivit längre!

Åtminstone känns det så! Jag känner mig väldigt lång och rak. När jag talade om detta för min forna svägerska B, tittade hon förvånat på mig från ovan (hon är alltså betydligt längre än mig) och sa:

– Har du?

Sen böjde hon på knäna rejält så hon tydde mig till axelhöjd, tittade upp på mig och sa med ett stort leende:

– Ja det har du!

Förmodligen är det väl mina nyförvärvade muskler som ger mig denna känsla. De håller uppe ryggen och ger den ingen chans att falla ihop som en ”hösäck” på mig. Härligt!

Förutom att jag har blivit lång och ståtlig, så har jag inte så ont i ryggen längre heller! Två flugor i en smäll, liksom!

ÄNTLIGEN!

Äntligen! Efter 37 år har jag till slut fått blåsa i polisens alkomätare!

De sista åren har jag blivit tämligen desperat efter att få blåsa. Jag hade ju aldrig fått göra det och folk åker ju fast varje dag i dessa kontroller och får blåsa hejvilt.

Att aldrig någonsin, på 37 år, hamna i en sådan kontroll fick mig att tro att polisen inte gör sitt jobb.

Så började polisen plötsligt göra alkoholkontroller precis utanför mitt hus. Men fastän jag titt som tätt rusade ut och satte mig i bilen och korsade deras kontroller, så tro inte att de stoppade mig och kollade om jag var drucken inte! Då blev jag så desperat så jag började söka upp deras kontroller på alla tänkbara platser och sakta och provocerande glida förbi dem. Men nej då, inte stoppade de mig inte! De gav mig inte ens en undrande blick!

Det är något konstig med mig och poliser och tullare! Jag åker aldrig dit!!! De vill inte ha mig!!!

Ta bara den där gången när jag kom med ett plan från Sri Lanka. Alla plan från Sri Lanka skulle kollas minutiöst. Varenda jäkel som åkte med dem och deras bagage skulle gås igenom till punkt och pricka i jakten på droger. Varenda en i mitt plan fastnade därför i tullen. Men när jag kom klivande så vinkade de bara förbi mig. En av alla dessa hundratals i planet – en enda – undersökte de inte… OCH DET VAR JAG!!! VARFÖR????

Ensam och allena fick jag stå utanför och vänta på mina kompisar. Och jag som hade bananlikör i resväskan!

Det där är vad jag kallar avancerad mobbning! Snacka om utanförskap! Förmodligen är min utstrålning så menlös så varken poliser eller tullare ids lägga någon onödig tid på mig.

Men häromdagen… häromdagen åkte jag dit! Helt aningslös var jag då. Plötsligt stod där en polis i gatan och vinkade in mig till kanten.

– Körkorts- och alkoholkontroll! sa han till mig när jag öppnade rutan.

Och jag log av lycka! Äntligen, äntligen! Och jag blåste! Jag tog i för kung och fosterland!

– Oj! sa polisen förskräckt. Blås inte så hårt! Nu får du göra om det och du ska blåsa längre också!

Det var väl inte så konstigt att jag blåste fel! De får väl ta och stoppa mig lite oftare så jag lär mig!

Någon alkohol i utandningsluften hade jag inte! Skulle jag aldrig ha vågat! Hade ju svärmor i baksätet!

Nu känner jag mig inte som ett mobbningsoffer längre! Och min utanförkänsla är som helt bortblåst! Jag är en av de initierade! JAG HAR BLÅST! … eller är jag blåst???

 

Häxprat

Med bilen fullastad av tacopaj, sallad, tomater, gurka, matbröd, ost, smör, dricka, bullar, sockerkaka, chokladbollar, hallongrottor, makalösakakor, prinsesstårta och presenter drog jag, J och svärmor till yngste sonen och hans sambo i Alingsås igår.

Vi har inte sett dem på två månader, så det var härligt att få krama om dem och vistas i deras närhet i några timmar.

Men nu är vi hemma igen och idag har jag haft en stimulerande pratstund med Storhäxan L. Det satte verkligen igång lilla häxhjärnan – den där som sitter gömd mellan högra och vänstra hjärnhalvan och som på en del människor verkar tränga sig fram och växa sig allt större. På L är den jättestor! I höst ska hon operera ena foten och nu håller hon på och samlar material till en salva som läker ihop ben! Det ni!

Hon har lyckats få tag i en stor rot av Vallört, som även kallas benläka, just för att den är bra på att läka ihop ben. Nu funderar hon på i vilken form hon ska få den bäst verksam på benet i sin fot.

– Jag tror jag river den och blandar med olja eller något, säger hon.

Själv gjorde jag en alldeles exelent olja av bladen från denna ört för flera år sedan. Jag lät bladen ligga och dra i jungfruolja från oliver i hela 2 år! Detta skulle bli en mycket verksam olja just för att läka trasiga skelettdelar, men även för att läka och bota problematisk hy. Efter 2 år öppnade jag alltså denna burk med olja och Vallörtsblad. Och det är ett under att jag lever idag! För det luktade fan och hans mormor av sörjan i burken!

Om det verkligen hjälpte mot benbrott och hudproblem har jag inte en aaaaaaning om! Jag slängde alltihop på komposten! Inte kunde jag stryka det på kroppen, för då skulle jag nog ha blivit skiljd! För på den tiden hade J fortfarande luktsinnet kvar.

I höst ska vi ha en träff, där jag, Lillhäxan, lär Storhäxan L att röra ihop en salva som är bra mot munsår och som jag själv använder som cerat varje dag. Finns inget bättre cerat (faktiskt)! Det är bland annat lavendel i den salvan. Så jag lär aldrig få pesten så länge jag använder den!

Då, på den tiden som pesten härjade på vår jord, skonades handskmakarna från denna hemska och dödliga sjuka. Detta tack vare det mode som just då rådde, där handskarna skulle vara preparerade med lavendelolja. Dagarna i ända satt de och arbetade med denna olja, som visade sig ge ett mycket bra skydd mot pesten.

Så där ser man – man ska aldrig förringa mode!

Veckans strategi – vila

Egentligen är jag nog ingen strateg. Men sedan jag drabbades av utmattningssyndrom har jag tvingats att bli det. Annars skulle många viktiga saker få hända utan mig.

Till söndag ska vi åka till yngste sonen i Alingsås och det vill  jag inte missa. Så därför har jag, precis som Jönsonligan, en plan.

Så här ser alltså den här veckans strategi ut (och hittills har den hållit):

Måndag – Vila (vilket gick alldeles utmärkt eftersom jag inte orkade något annat).

Tisdag – Besöka mor och far (tog mig både dit och tillbaka). Det var en väldigt genomtänkt strategi att lägga det besöket tidigt i veckan, för det suger tyvärr ur mig väldigt mycket kraft.

Onsdag – Vila (bara skalat lite äpplen med Moster Huldas äppelskalare och hängt på tork, har svårt att se äpplena ligga och bli förstörda. Det är ju mat!).

Torsdag – Rulla chokladbollar till sonen, sittandes vid köksbordet. Sedan vila.

Fredag – Baka hallongrottor till sonen. Resten av dagen vila.

Lördag – Vila.

För en sån som mig innebär vila även att inte prata i telefonen (att prata innebär att jag måste koncentrera mig och det tar krafter), inte träffa någon, inte ha radion eller teven på, röra mig sakta, inte gå ens en stillsam promenad för till och med av det blir jag totalt utpumpad när jag är inne i sämre perioder. Ibland klarar jag inte ens av att läsa veckotidningar, för i dem hoppar man ju från ämne till ämne på varje sida och mår jag sämre går då hela stressmaskineriet igång på högvarv inne i mig. Då är det bättre att ta till en bok.

Ja, det är en underlig åkomma det här. Men det är skit samma! Man lär sig att leva med det! (Det vill säga om man får vara ifred med sitt liv och ingen drar och sliter i en. ”Utanförskapet” är liksom att föredra om man ska få någon slags kvalitet på livet och överleva.)

Och nu till chokladbollarna…

Dags att gurgla…

Host… host… atjooo… atjooo… Nää, nu är det dags för morsans kur!

Nu är jag inne på tredje veckan med den här nedrans förkylningen. Den suger verkligen ur mig alla krafter som jag inte har.

Men jag har tittat mig i spegeln. Jag har inte fått något gristryne i alla fall (mer än det jag redan har). Så svininfluensa är det väl knappast! Fast jag har inte tittat efter om jag har fått någon knorr. Ska kolla det i kväll! Har jag fått knorr tänker jag inte gå och vaccinera mig!

Nu ska jag i alla fall ta till det tunga artilleriet!

Först en smoothie – man tager en halv näve frysta blåbär och en näve frysta jordgubbar samt tre deciliter mjölk och mixar detta. Sen ett sugrör och så suger man tills allt är slut! Därmed fylls kroppen av vitaminer och mineraler som kan hjälpa kroppen att dänga ihjäl de nedrans virusarna.

Därefter mammas saltvatten (och mormors och mormorsmors… de har alla använt detta trick!). En matsked salt blandas i ett halvt glas varmt vatten. Sen gurglar man, spottar, gurglar och spottar tills saltvattnet är slut i glaset. Det lär ta död på bakterier!

Om inte detta skulle hjälpa… ja då återstår bara J:s dyra, fina whisky!

Inga trattisar

Jag ser att många söker i min blogg på trattkantareller. Vill bara meddela att här i södra Värmland finns det i alla fall inga trattisar för tillfället. September var för solig och torr. Jag var ute i fredags och letade på mina allra bästa ställen och där fanns bara ytte pytte lite trattisar och de var snustorra och kolsvarta. 

Vanliga kantareller hittade jag dock, men bara så pass många så det räcker till en kantarellmacka!

Rena rama fjällsemestern

Idag har jag hämtat hem mamma från äldreomsorgens korttidsboende.

Innan jag åkte funderade jag på om jag skulle ta på mig skyddsväst och hjälm, med tanke på hur arg hon var på mig i lördags. Men det hade hon glömt för länge sedan visade det sig. När jag klev in på hemmet kom hon emot mig glad som en lärka och med hela packningen på armen.

– Vad sen du är, sa hon. Jag har väntat länge.

Sen kramade hon om  hela personalen. Allihop hade hon döpt om. Bosse hette plötsligt Jack och Madi hette Ingrid.

– Dom jobbade jag ihop med på Åhléns, sa hon när vi gick ut. De är gifta med varandra. Kommer du ihåg dom?

Väl på plats i min bil sparkade hon av sig skorna. Jag stirrade förvånat på henne.

– Varför tar du av dig skorna?

– Det blir så varmt annars!

Vi hann inte mer än ut på vägen så knäppte hon upp bilbältet och började krångla med jackan.

– Jag måste få av mig den här!

– Men varför?

– Det blir så varmt och tjockt!

– Men vi är ju snart hemma! Det är väl ingen idé att ta av sig!

– Vadå snart? sa hon. Vi har ju precis lämnat Ramundberget! Det är ju långt hem!

Jag tappade hakan totalt!

– Ramundberget? sa jag. Men vi är ju på Hammarö!

– Är vi? sa mamma förvånat. Men då kunde jag ju ha gått hem då!

Väl hemma igen talade hon om för pappa att hon hade haft det trevligt på Ramundberget.

– Det var synd att inte du var med, sa hon. Fast jag vandrade inget i fjällen, jag har ju så ont i benen.

Att hon tror att hon har varit på hotellsemester i fjällen måste väl ändå tolkas som ett superbra betyg till äldreomsorgens korttidsboende på Hammarö! Och jag som hade trott att det skulle gå åt skogen totalt!

I bland är livet förunderligt!