Dement moster på rymmen

Helt otroligt att just jag skulle passera just där just då! Vilken tur!

Jag brukar sällan vara inne i stan. Det är så jobbigt med parkeringar. Men igår passade jag på att köra in i stan och köpa garn innan jag skulle vidare ut till mamma på demensboendet. När jag hade betalat garnet och var på väg ut genom dörren, fick jag plötsligt för mig att jag bara skulle titta lite på stickmönster, så jag backade in igen. Hade jag inte gjort det hade jag missat henne!

När jag körde ut på Östra Torggatan fick jag se en liten böjd gumma komma hasande fram på trottoaren. Oj så lik min mormor (som varit död i över 30 år), tänkte jag först. Men så rykte jag förskräckt till! Det var ju min 86-åriga, dementa moster, som hasade fram i kylan på trottoaren i innertofflor! Inte skulle väl hon gå där? Ensam! Jag har inte sett henne på flera år, men jag har pratat med min kusin i telefonen, så jag visste hur det var ställt med henne.

Det tog en stund innan jag lyckades vända bilen och köra tillbaka. Då hade hon kommit ända till övergångsstället vid Herrgårdsgatan. Där stod hon stilla och böjd och bara tittade sig omkring. Jag svängde in på gatan, tvärnitade och hoppade ur bilen.

– Märta! ropade jag. Ska jag köra dig hem?

– Ja, sa hon svagt. Jag är sjuk!

Jag fick in henne i bilen och började köra ut mot Hagaborg. Men så slog det mig; bodde hon fortfarande där? Min kusin hade ju pratat på demensboende i våras. När jag frågade min moster sa hon;

– Nej, jag har flyttat! Jag bor på Sundsta!

Men adressen dit kom hon inte ihåg. Hennes ögon var totalt tomma. Hon såg ut som ett litet förvirrat barn.

Var hon hade fått det ifrån, att hon hade flyttat, begriper jag inte, för hon bodde allt kvar i sin gamla lägenhet.

 Hon sa till mig att hon hade gått till Drottninggatan 27, hem till ”mamma och pappa”.

– Men de finns inte mer! Och huset var borta! Det var ett nytt där av glas, det hade sex våningar och hiss! Och Epa är borta!

Både Epa och huset hon hade bott i för länge sedan försvann på 1960-talet, så det är ett tag sedan.

Det var inte första gången min moster rymde. I fredags gjorde hon samma vända – i högklackade svarta pumps! Fast hon knappt kan gå!Då var det en snäll grabb i ett av kontoren i det ”nya huset” på Drottninggatan som hittade henne virrande i trappan. Han bjöd in henne på kaffe och ringde polisen.

Min moster är ensamstående och min kusin har försökt få in henne på demensboende sedan förra hösten. Men kön är lång och Karlstads kommun tar tydligen hellre böter från staten än ordnar fler boenden. Nu ska de sätta upp ett larm i hennes dörr, så de märker när hon går ut. Jättebra! Fast det tar dem ju 20 minuter att komma dit efter att det har larmat – då har min moster hunnit långt! Hon kanske sitter på tåget till Sundsvall innan de dyker upp, för dit vill hon också emellanåt när hon tror hon bor kvar där. Eller kanske har hon gått ner till älven och drattat i. Det kan helt enkelt sluta hur illa som helst!

Men igår räddade jag henne! Och det är jag jätteglad för! Vilken tur!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: