Viktproblem? Jag? Nää!

31 oktober 2008

Hur kan man ligga i sängen i fyra dygn, knappt få i sig någon mat alls och ändå inte gå ner ett gram i vikt?

Det där gav mig verkligen huvudbry i morse. Är det något fel på min kropp? Har signal- och varningssystemet ballat ur totalt? Vet inte hjärnan om att den ska signalera till kroppen och tala om att den inte får tillräckligt med näring, så nu måste den börja knapra på fettet?

Men så slog det mig! Det är verkligen inget fel på mitt system! Tvärtom! Jag ska aldrig mer säga att jag är tjock! För nu vet jag hur det egentligen är! Och det ska jag tala om för alla som vågar påpeka att jag är lite för rund.

Min kropp har ett otroligt bra försvar mot svält!


Kraschlandning utan bälte

28 oktober 2008

Jag har kraschlandat! Jag var så ouppmärksam så jag såg inte när skylten för nödlandning tändes. Därför hann jag inte få på mig bältet och fälla ut landningsställen. Det blev en rejäl buklandning. Jag överlevde. Men det gör ont!

Det där var en liknelse (sådana som det finns mängder av i Bibeln). Jag har inte kraschat med ett plan. Jag har kraschat kroppen. Det finns ju de som säger att man kan fastna i sin sjukdom, att det sitter i hjärnan, lite som hypokondri. Så jag tänkte att om jag slutar tänka på mina symtom, om jag slutar vara uppmärksam på min kropp, så kanske det inte är något fel på den. Det är kanske för att jag tänker för mycket som jag fortfarande lider av mitt utmattningssyndrom. Jag började alltså leva som en ”vanlig” människa.

Det gick inte bra!

Jag drabbades av en yrsel så svår så jag kunde inte lyfta huvudet från kudden. Jag kunde inte vända mig om i sängen. Jag har inte orkat äta (vilket kanske är en fördel). Jag har inte orkat dricka (vilket kanske inte är lika bra). Men värst av allt – jag har inte ens tagit mig till toaletten! Fruktansvärt jobbigt faktiskt!

Nu kan jag lyfta huvudet igen. Jag tar mig till toaletten. Men allting snurrar och jag känner mig väldigt ostadig. Jag kan inte titta neråt, då snurrar det som i virvelvinden på tivoli. Jag kan inte titta på TV, för av rörelserna där blir jag så yr så jag vill spy. Jag kan inte läsa, för bokstäverna klumpar ihop sig och yrseln blir värre. Och jag är så oerhört trött! Jag har sovit i ett och ett halvt dygn. Jag ska snart gå och lägga mig igen.

Min kompis K. tycker att jag har burit mig idiotiskt åt. Hon kunde ha talat om för mig att jag inte är hypokondriker, så hade jag sluppit det här, säger hon.

– En hypokondriker springer till doktorn ofta och det gör inte du, säger hon. Och du biter alltid ihop och gör mer än du orkar, så gör inte en hypokondriker.

Hon säger att jag måste börja vara uppmärksam på min kropps signaler igen. Och banne mig! Jag tror hon har rätt! Detta vill jag inte vara med om igen!

Nu undrar jag bara hur länge det tar innan det går över. Jag vill inte mer! Det är så ångestladdat! Jag har aldrig tyckt om att åka karusell!


Vårt hus stinker

23 oktober 2008

Mmmm… Det luktade ljuvligt när jag öppnade ugnsluckan och tog ut köttfärslimpan. Medan den stod och svalnade gjorde jag broccoli- och blomkålsmos – det är verkligen gott (och nyttigt!). Lätt att göra är det också. Man kokar bara broccoli- och blomkålsbuketter i lite vatten, sedan mosar man dem med en liten klick smör och lite creme fraiche och så kryddar men med salt och vitpeppar. Ljuvligt var det att äta!

Men sen var det inte roligt längre. Att jag aldrig lär mig att jag inte ska laga blomkål och broccoli inomhus. Det vore bättre att göra det på ett gasolkök ute eller åka tilll mamma och använda hennes spis. För fy vad det luktar äckligt av kål. Hela huset stinker, trots att jag har diskat ordentligt och burit ut alla sopor.

Denna stank har nu blandat sig med en obehaglig doft av gammal brandrök. Jag har sprungit runt i hela huset och försökt lukta mig fram till brandhärden. Källaren är luktfri, likaså övervåningen.  Lukten är helt klart lokaliserad till bottenvåningen i vårt hus. Jag sniffar mig vidare och kommer fram till att det luktar värst i lilla hallen, köket och yngste sonens rum. Jag kopplar ur alla elektriska apparater. Men det fortsätter att lukta – brandrök och blomkål i en salig röra. Blomkålen är jag inte orolig för, bara brandröken.

Men så kommer jag ihåg. Det brukar lukta så här när fukten och kylan börjar smyga runt husknuten och värmen inifrån ännu inte lyckats värma väggarna. Orsaken till det är att det brann rejält i vårt hus i slutet av 1950-talet. En del av det brandskadade virket byttes aldrig ut. Det byggdes bara in i huset och rätt vad det är börjar minnena av forna dagar lukta i vårt hus.

Det bodde en ensam man här då – Martin. När det brann så lågorna stod höga ut genom fönstren kom grannarna infarande genom dörren och skrek:

– Martin! Martin! Det brinner!

Martin satt vid köksbordet och trummade med fingrarna mot bordsskivan.

– Jag vet! svarade han.

Han hade gått över gatan till brandchefen, som bodde granne, och talat om att det brann. Sedan hade han gått hem och satt sig vid köksbordet och väntat på brandkåren. Ett mycket orationellt beteende, kan man tycka. Men han var väl chockad och då uppför man sig förmodligen lite underligt. Det har jag ett annat exempel på. Det brann i ett hyreshus i stan, där en bekant till mig bodde. Hon sprang tillbaka in i lägenheten för att rädda det som räddas kunde. Man tycker hon skulle ha sett till att få ut handväskan med plånbok och dylika nödvändiga överlevnadsattiraljer i. Men icke! Hon kom ut med kaffeburken!

Martin började renovera huset efter branden. Men så dog han och hans syster flyttade in. Hon stängde dörrarna till de drabbade rummen och till övervåningen, där allt var urblåst, och höll till i kök, sovrum och vardagsrum där det aldrig hade brunnit. När vi flyttade in fanns det på sina ställen inga golv och bara brädväggarna rakt ut. Då var Martins syster Hanna död. Hon dog på vårt köksgolv med famnen full av vårens första äppel-, päron- och körsbärskvistar. Hon hann aldrig sätta dem i vasen!

Nej, det spökar inte i vårt hus… eller… jo, ibland… lite grann. Men Hanna är ett snällt spöke, så det finns ingen anledning att bli rädd.

Fast till och med hon, håller sig nog borta nu, när det stinker som det gör!


De sista sommarblommorna

22 oktober 2008

Nu har jag plockat in de sista sommarblommorna från grönsakslandet. När jag gjorde det började jag tänka på hur de hade hamnat där grönsakerna skulle vara. Och åter igen förstod jag att J verkligen är ett bra ämne till en trädgårdsmästare med anställda.

Det var en dag i våras. Han satt där i en solstol på altanen och tittade ut över sina domäner. Så föll hans ögon på grönsakslandet. Han mindes förra sommarens potatisblast, morötterna av knappnålsstorlek och rödbetorna som inte blev. Han rynkade ogillande på pannan. Sen sa han:

– Du, skulle det inte vara fint med lite blommor i grönsakslandet istället?

Det är så han leder sina anställda (dvs. mig).

– Oh ja, sa jag.

Och sprang genast och köpte en massa frön och sådde dem på grönsakernas plats.

Under sommaren har det där landet varit en färgrik fröjd för ögat. Och nu kom alltså de sista blommorna in. Längst bak i hörnskåpet hittade jag en vas som buketten passade i. Det var när jag tog foton på blommorna, som jag upptäckte hur vacker vasen var. Jag kan inte minnas var jag fått den ifrån. Men jag har en känsla av att den alltid har funnits där. Stämpeln under ser kladdig och gammal ut och på den står det Ironstone Staffordshire England.


Hårt arbete i trädgården

21 oktober 2008

J ska bli trädgårdsmästare i sitt nästa yrkesliv. Det har han sagt i flera år. Och jag säger att han ju måste pröva på att arbeta i en trädgård först, innan han kan bestämma sig för det.

– Jag tror du kommer att bli en usel trädgårdsmästare, har jag alltid sagt. För du har väl aldrig gjort något annat i en trädgård än klippt gräsmattan.

Men nu vet jag inte om jag kanske ska ändra mig. Vår kvalitetstid tillsammans den gångna helgen hade vi nämligen i trädgården. J krattade löv som en besatt. Han sågade av grenar i äppelträdet. Och han inspekterade staketet. Medan jag mest sprang omkring med kameran och som en paparazzo försökte fånga allt på bild.

För ett tag sedan försökte jag göra ett album som skulle visa allt arbete som J utfört här hemma under sommaren. I det albumet blev det bara en bild, för han hade ingenting gjort mer än skruvat ner grannens altantak. Istället fick jag göra ett album över alla platser och ställningar han hade vilat i. Nu vill jag inte påstå att det är fel att vila, det kan vara nödvändigt ibland. Men nu ville jag i alla fall kompensera honom för det där retliga sommaralbumet, som hade fått honom att kalla mig för elak. Så jag tog massor av bilder medan han arbetade i trädgården.

– Puh! sa J efteråt. Så här mycket har jag inte arbetat totalt i trädgården på tio år, som jag har gjort idag.

Så sant, så sant! Men så kom då nästa mening:

– Jag ska nog bli trädgårdsmästare!

– Då måste du jobba mer än så här varenda dag, sa jag torrt.

Han tittade förvånat på mig och utbrast:

– Men en trädgårdsmästare har väl anställda!

Och då träffade klarsyntheten mig som en blixt från himlen. Han var ju redan trädgårdsmästare! Han hade ju en anställd! Mig! Jag har jobbat åt honom i trädgården i evigheter. Och han har alltid haft arbetet under uppsikt från vilstolen, på bästa chefsmaner.

Han kommer att bli en alldeles ypperligt bra trädgårdsmästare! För han jagar verkligen inte sina anställda. Han sover mesta tiden. Och de anställda får arbeta i lugn och ro!


Han ville ha mina vantar!

20 oktober 2008

16 år, lång som en stör, glitter i ögonen och ett soligt leende. Han stod utanför min dörr en vanlig vardag i förra veckan.

– Har du slagit dig? undrade jag.

Det har hänt att han har kommit då, för att få rentvättat och plåster. Men han hade inte slagit sig.

Han slog sig ner vid köksbordet och jag bjöd honom på äppeldricka och torkade äppelringar med socker och kanel. Vi pratade om skolan, som han inte vill gå i, om traktorer och grävmaskiner, som han älskar att jobba med, om tatueringar (han ska ha en traktor på ryggen, säger han), och om livet och framtiden i allmänhet.

Så till slut harklade han sig (för han hade ju ett ärende).

– Jo du, sa han. De där vantarna som du gav till V, kan man beställa såna av dig?

I det ögonblicket hade jag kunnat fara upp och pussa honom. Men jag behärskade mig, för jag ville ju inte ge honom en hjärtattack. Jag har ju suttit och stickat mängder av lovikkavantar, utan att ha en aning om vad jag skulle göra med dem. Tänk att någon ville ha mina vantar! Och en tonåring också! De som är så kräsna! Eftersom korgen var full fick han ett par direkt. Och han blev glad!

– De är så mjuka och sköna och så varma, sa han. Jag har önskat mig såna här länge!

På något vis var det där ”två flugor i en smäll”. Han fick vad han ville ha! Och jag blev lycklig!

Någon dag ska jag ta med mig korgen med vantar till min svägerska E. Hon tror att hon kan sälja dem allihop på sitt jobb. Hmm… ska bli spännande att se om det går!


Min tandläkare – en billig rackare!

17 oktober 2008

Det måste vara något fel på J:s tandläkare!

Undersökning och en jätteliten ny plomb (i plast och inte guld) – tvåtusenfemhundra kronor!

Idag har jag varit hos tandläkaren och då kostade det bara sjuhundra kronor – undersökning med röntgen och tandstensborttagning.

Kan verkligen en liten plastbit kosta så mycket mer? Men det kanske är J som betalar sin tandläkares nya stol. I alla år har han fått sitta i en sån där gammal, svart, klumpig sak, som inte går att fälla ner. Nu, för första gången, fick han sitta i en riktigt spacead stol. Med huvudet i princip i tandläkarens knä. Han gillade det inte!

– Det var tråkigt att ligga och titta i taket! Och jag fick ont i ryggen! klagade han när han kom hem.

Stackars J! Han vill ha tillbaka den gamla svarta stolen. Kanske kan de dra in den när han kommer nästa gång. Och kanske kan han då få lite billigare räkningar.  

Eller kanske jag kan få honom att byta till min tandläkare. Det är ju en billig rackare det!