Viktproblem? Jag? Nää!

Hur kan man ligga i sängen i fyra dygn, knappt få i sig någon mat alls och ändå inte gå ner ett gram i vikt?

Det där gav mig verkligen huvudbry i morse. Är det något fel på min kropp? Har signal- och varningssystemet ballat ur totalt? Vet inte hjärnan om att den ska signalera till kroppen och tala om att den inte får tillräckligt med näring, så nu måste den börja knapra på fettet?

Men så slog det mig! Det är verkligen inget fel på mitt system! Tvärtom! Jag ska aldrig mer säga att jag är tjock! För nu vet jag hur det egentligen är! Och det ska jag tala om för alla som vågar påpeka att jag är lite för rund.

Min kropp har ett otroligt bra försvar mot svält!

Kraschlandning utan bälte

Jag har kraschlandat! Jag var så ouppmärksam så jag såg inte när skylten för nödlandning tändes. Därför hann jag inte få på mig bältet och fälla ut landningsställen. Det blev en rejäl buklandning. Jag överlevde. Men det gör ont!

Det där var en liknelse (sådana som det finns mängder av i Bibeln). Jag har inte kraschat med ett plan. Jag har kraschat kroppen. Det finns ju de som säger att man kan fastna i sin sjukdom, att det sitter i hjärnan, lite som hypokondri. Så jag tänkte att om jag slutar tänka på mina symtom, om jag slutar vara uppmärksam på min kropp, så kanske det inte är något fel på den. Det är kanske för att jag tänker för mycket som jag fortfarande lider av mitt utmattningssyndrom. Jag började alltså leva som en ”vanlig” människa.

Det gick inte bra!

Jag drabbades av en yrsel så svår så jag kunde inte lyfta huvudet från kudden. Jag kunde inte vända mig om i sängen. Jag har inte orkat äta (vilket kanske är en fördel). Jag har inte orkat dricka (vilket kanske inte är lika bra). Men värst av allt – jag har inte ens tagit mig till toaletten! Fruktansvärt jobbigt faktiskt!

Nu kan jag lyfta huvudet igen. Jag tar mig till toaletten. Men allting snurrar och jag känner mig väldigt ostadig. Jag kan inte titta neråt, då snurrar det som i virvelvinden på tivoli. Jag kan inte titta på TV, för av rörelserna där blir jag så yr så jag vill spy. Jag kan inte läsa, för bokstäverna klumpar ihop sig och yrseln blir värre. Och jag är så oerhört trött! Jag har sovit i ett och ett halvt dygn. Jag ska snart gå och lägga mig igen.

Min kompis K. tycker att jag har burit mig idiotiskt åt. Hon kunde ha talat om för mig att jag inte är hypokondriker, så hade jag sluppit det här, säger hon.

– En hypokondriker springer till doktorn ofta och det gör inte du, säger hon. Och du biter alltid ihop och gör mer än du orkar, så gör inte en hypokondriker.

Hon säger att jag måste börja vara uppmärksam på min kropps signaler igen. Och banne mig! Jag tror hon har rätt! Detta vill jag inte vara med om igen!

Nu undrar jag bara hur länge det tar innan det går över. Jag vill inte mer! Det är så ångestladdat! Jag har aldrig tyckt om att åka karusell!

Vårt hus stinker

Mmmm… Det luktade ljuvligt när jag öppnade ugnsluckan och tog ut köttfärslimpan. Medan den stod och svalnade gjorde jag broccoli- och blomkålsmos – det är verkligen gott (och nyttigt!). Lätt att göra är det också. Man kokar bara broccoli- och blomkålsbuketter i lite vatten, sedan mosar man dem med en liten klick smör och lite creme fraiche och så kryddar men med salt och vitpeppar. Ljuvligt var det att äta!

Men sen var det inte roligt längre. Att jag aldrig lär mig att jag inte ska laga blomkål och broccoli inomhus. Det vore bättre att göra det på ett gasolkök ute eller åka tilll mamma och använda hennes spis. För fy vad det luktar äckligt av kål. Hela huset stinker, trots att jag har diskat ordentligt och burit ut alla sopor.

Denna stank har nu blandat sig med en obehaglig doft av gammal brandrök. Jag har sprungit runt i hela huset och försökt lukta mig fram till brandhärden. Källaren är luktfri, likaså övervåningen.  Lukten är helt klart lokaliserad till bottenvåningen i vårt hus. Jag sniffar mig vidare och kommer fram till att det luktar värst i lilla hallen, köket och yngste sonens rum. Jag kopplar ur alla elektriska apparater. Men det fortsätter att lukta – brandrök och blomkål i en salig röra. Blomkålen är jag inte orolig för, bara brandröken.

Men så kommer jag ihåg. Det brukar lukta så här när fukten och kylan börjar smyga runt husknuten och värmen inifrån ännu inte lyckats värma väggarna. Orsaken till det är att det brann rejält i vårt hus i slutet av 1950-talet. En del av det brandskadade virket byttes aldrig ut. Det byggdes bara in i huset och rätt vad det är börjar minnena av forna dagar lukta i vårt hus.

Det bodde en ensam man här då – Martin. När det brann så lågorna stod höga ut genom fönstren kom grannarna infarande genom dörren och skrek:

– Martin! Martin! Det brinner!

Martin satt vid köksbordet och trummade med fingrarna mot bordsskivan.

– Jag vet! svarade han.

Han hade gått över gatan till brandchefen, som bodde granne, och talat om att det brann. Sedan hade han gått hem och satt sig vid köksbordet och väntat på brandkåren. Ett mycket orationellt beteende, kan man tycka. Men han var väl chockad och då uppför man sig förmodligen lite underligt. Det har jag ett annat exempel på. Det brann i ett hyreshus i stan, där en bekant till mig bodde. Hon sprang tillbaka in i lägenheten för att rädda det som räddas kunde. Man tycker hon skulle ha sett till att få ut handväskan med plånbok och dylika nödvändiga överlevnadsattiraljer i. Men icke! Hon kom ut med kaffeburken!

Martin började renovera huset efter branden. Men så dog han och hans syster flyttade in. Hon stängde dörrarna till de drabbade rummen och till övervåningen, där allt var urblåst, och höll till i kök, sovrum och vardagsrum där det aldrig hade brunnit. När vi flyttade in fanns det på sina ställen inga golv och bara brädväggarna rakt ut. Då var Martins syster Hanna död. Hon dog på vårt köksgolv med famnen full av vårens första äppel-, päron- och körsbärskvistar. Hon hann aldrig sätta dem i vasen!

Nej, det spökar inte i vårt hus… eller… jo, ibland… lite grann. Men Hanna är ett snällt spöke, så det finns ingen anledning att bli rädd.

Fast till och med hon, håller sig nog borta nu, när det stinker som det gör!

De sista sommarblommorna

Nu har jag plockat in de sista sommarblommorna från grönsakslandet. När jag gjorde det började jag tänka på hur de hade hamnat där grönsakerna skulle vara. Och åter igen förstod jag att J verkligen är ett bra ämne till en trädgårdsmästare med anställda.

Det var en dag i våras. Han satt där i en solstol på altanen och tittade ut över sina domäner. Så föll hans ögon på grönsakslandet. Han mindes förra sommarens potatisblast, morötterna av knappnålsstorlek och rödbetorna som inte blev. Han rynkade ogillande på pannan. Sen sa han:

– Du, skulle det inte vara fint med lite blommor i grönsakslandet istället?

Det är så han leder sina anställda (dvs. mig).

– Oh ja, sa jag.

Och sprang genast och köpte en massa frön och sådde dem på grönsakernas plats.

Under sommaren har det där landet varit en färgrik fröjd för ögat. Och nu kom alltså de sista blommorna in. Längst bak i hörnskåpet hittade jag en vas som buketten passade i. Det var när jag tog foton på blommorna, som jag upptäckte hur vacker vasen var. Jag kan inte minnas var jag fått den ifrån. Men jag har en känsla av att den alltid har funnits där. Stämpeln under ser kladdig och gammal ut och på den står det Ironstone Staffordshire England.

Hårt arbete i trädgården

J ska bli trädgårdsmästare i sitt nästa yrkesliv. Det har han sagt i flera år. Och jag säger att han ju måste pröva på att arbeta i en trädgård först, innan han kan bestämma sig för det.

– Jag tror du kommer att bli en usel trädgårdsmästare, har jag alltid sagt. För du har väl aldrig gjort något annat i en trädgård än klippt gräsmattan.

Men nu vet jag inte om jag kanske ska ändra mig. Vår kvalitetstid tillsammans den gångna helgen hade vi nämligen i trädgården. J krattade löv som en besatt. Han sågade av grenar i äppelträdet. Och han inspekterade staketet. Medan jag mest sprang omkring med kameran och som en paparazzo försökte fånga allt på bild.

För ett tag sedan försökte jag göra ett album som skulle visa allt arbete som J utfört här hemma under sommaren. I det albumet blev det bara en bild, för han hade ingenting gjort mer än skruvat ner grannens altantak. Istället fick jag göra ett album över alla platser och ställningar han hade vilat i. Nu vill jag inte påstå att det är fel att vila, det kan vara nödvändigt ibland. Men nu ville jag i alla fall kompensera honom för det där retliga sommaralbumet, som hade fått honom att kalla mig för elak. Så jag tog massor av bilder medan han arbetade i trädgården.

– Puh! sa J efteråt. Så här mycket har jag inte arbetat totalt i trädgården på tio år, som jag har gjort idag.

Så sant, så sant! Men så kom då nästa mening:

– Jag ska nog bli trädgårdsmästare!

– Då måste du jobba mer än så här varenda dag, sa jag torrt.

Han tittade förvånat på mig och utbrast:

– Men en trädgårdsmästare har väl anställda!

Och då träffade klarsyntheten mig som en blixt från himlen. Han var ju redan trädgårdsmästare! Han hade ju en anställd! Mig! Jag har jobbat åt honom i trädgården i evigheter. Och han har alltid haft arbetet under uppsikt från vilstolen, på bästa chefsmaner.

Han kommer att bli en alldeles ypperligt bra trädgårdsmästare! För han jagar verkligen inte sina anställda. Han sover mesta tiden. Och de anställda får arbeta i lugn och ro!

Han ville ha mina vantar!

16 år, lång som en stör, glitter i ögonen och ett soligt leende. Han stod utanför min dörr en vanlig vardag i förra veckan.

– Har du slagit dig? undrade jag.

Det har hänt att han har kommit då, för att få rentvättat och plåster. Men han hade inte slagit sig.

Han slog sig ner vid köksbordet och jag bjöd honom på äppeldricka och torkade äppelringar med socker och kanel. Vi pratade om skolan, som han inte vill gå i, om traktorer och grävmaskiner, som han älskar att jobba med, om tatueringar (han ska ha en traktor på ryggen, säger han), och om livet och framtiden i allmänhet.

Så till slut harklade han sig (för han hade ju ett ärende).

– Jo du, sa han. De där vantarna som du gav till V, kan man beställa såna av dig?

I det ögonblicket hade jag kunnat fara upp och pussa honom. Men jag behärskade mig, för jag ville ju inte ge honom en hjärtattack. Jag har ju suttit och stickat mängder av lovikkavantar, utan att ha en aning om vad jag skulle göra med dem. Tänk att någon ville ha mina vantar! Och en tonåring också! De som är så kräsna! Eftersom korgen var full fick han ett par direkt. Och han blev glad!

– De är så mjuka och sköna och så varma, sa han. Jag har önskat mig såna här länge!

På något vis var det där ”två flugor i en smäll”. Han fick vad han ville ha! Och jag blev lycklig!

Någon dag ska jag ta med mig korgen med vantar till min svägerska E. Hon tror att hon kan sälja dem allihop på sitt jobb. Hmm… ska bli spännande att se om det går!

Min tandläkare – en billig rackare!

Det måste vara något fel på J:s tandläkare!

Undersökning och en jätteliten ny plomb (i plast och inte guld) – tvåtusenfemhundra kronor!

Idag har jag varit hos tandläkaren och då kostade det bara sjuhundra kronor – undersökning med röntgen och tandstensborttagning.

Kan verkligen en liten plastbit kosta så mycket mer? Men det kanske är J som betalar sin tandläkares nya stol. I alla år har han fått sitta i en sån där gammal, svart, klumpig sak, som inte går att fälla ner. Nu, för första gången, fick han sitta i en riktigt spacead stol. Med huvudet i princip i tandläkarens knä. Han gillade det inte!

– Det var tråkigt att ligga och titta i taket! Och jag fick ont i ryggen! klagade han när han kom hem.

Stackars J! Han vill ha tillbaka den gamla svarta stolen. Kanske kan de dra in den när han kommer nästa gång. Och kanske kan han då få lite billigare räkningar.  

Eller kanske jag kan få honom att byta till min tandläkare. Det är ju en billig rackare det!

Från vit häxa till svart

En sån förvandling kan gå fort. För mig tog det nog bara en minut. I mina egna ögon är jag fortfarande vit. Det är i J:s jag är svart.

Det händer att han sitter hemma och arbetar. Idag var det en sån dag. Han satt vid datorn i sitt arbetsrum. Jag stängde dörren om honom för att inte störa. Sen plockade jag fram dammsugaren och gav mig på dammtussarna i vårt sovrum. Vi hade skrattat åt dem igår, för de var gigantiska.

Jag dammsög verkligen noga och länge. Det blev väldans rent på golvet. Jag var nöjd… ända tills J kom utrusande ur arbetsrummet och undrade varför varken internet eller telefonen fungerade.

– De har väl börjat gräva någonstans och grävt av kabeln, svarade jag.

Jag hade nämligen hört arbetsmaskiner i full gång någonstans i kvarteret hela morgonen.

J plockade fram mobiltelefonen och började bläddra i telefonkatalogen efter numret till Telia. Han knappade in ett nummer och sen fick han knappa sig vidare, än hit och än dit. Telefonkö, placering nummer 34… 27… 21… Efter en halv evighet kom han fram, men till fel människa. Han blev vidarekopplad till en annan kö och åter igen väntan. Till slut fick han svaret att de minsann inte kunde se några fel på vår telefon, men en tekniker skulle komma ut till oss den 21:e!!!

– Det är långt dit! Det är den 16:e idag och jag måste arbeta! sa J.

Han skakade på huvudet och såg uppgiven ut när han knäppte bort samtalet. Det var då jag kom på att jag hade sett en konstig sladd på golvet bakom nattduksbordet när jag dammsugade. Den hade legat där utan att vara ikopplad någonstans. Vi gick upp och tittade. J satte i den på undersidan av telefonkontakten. Och vips hade vi både internet och telefon. Han tittade menande från dammsugaren till mig och i hans ögon såg jag att jag hade förvandlats från en vit häxa till en svart.

– Jag ringer inte till Telia och avbeställer teknikern, sa han. Det får du göra!

Ja, jag ska göra det… sen… om några timmar… och då säger jag bara att; oj va snabba ni var att laga telefonen. Tack så mycket. Det gick så fort och nu fungerar allt! Va? Har ni inte varit här? Jo men visst har ni det! Det fungerar ju nu!

Jag tänker inte tala om att jag har dammsugat ur sladden! Aldrig i livet!

Och jag är ganska så övertygad om att i morgon så har J glömt alltihop och jag är åter igen en vit häxa. Men idag… idag är jag en svart häxa och såna är farliga. Så se upp där ute! Förbannelser, ödleögon och spindelgift… grytan kokar och puttrar… råttsvansar, ormgalla och flugsvamp… snart är den klar!

Lyckligt gift i 30 år!

Jag sitter här och väntar på J. Han jobbar ikväll. Men snart kliver han in genom dörren och då ska vi skåla. För idag har vi varit gifta i 30 år!

Jag har haft tur. Jag har fått en bra man. Visst har vi haft våra kriser, men för varje kris vi har arbetat oss igenom, så har äktenskapet blivit bättre och starkare. Det är som om man blir belönad för att man klarar kriser.

Jag skulle inte kunna tänka mig att ha en annan man än honom. Och jag hoppas vi får 30 lyckliga år till.

Jag är en häxa!

Men tala inte om det för någon! Det är hemligt! För säkerhets skull! Ifall någon skulle få för sig att börja bränna häxor på bål igen!

Jag är ingen elak häxa. Jag är en vit häxa. Jag svär inga förbannelser. Och jag använder inte ödleögon, ormgalla, spindelgift eller några andra vidrigheter. Jag använder växter från naturen. Nässlor, älggräs, lavendel, ljung, björksav, björklöv, kirskål… och sen gör jag salvor och tinkturer. Jag smörjer och jag häller i mina nära och kära. Och jag säljer till dem som ber att få köpa. Nässelsalva, lavendelsalva, ingefärstinktur…

Det började med mitt eget behov. När jag inte kunde sova på nätterna för illamående, då började jag göra ingefärstinktur. Jag tar några droppar i vatten varje kväll. Det har räddat många nätters sömn. Ingefära är bra mot illamående och även åksjuka. Har man ingen tinktur kan man tugga på en färsk bit ingefära.

Sen fick jag eksem och gjorde nässelsalva. Jag plockade nässlor, torkade dem, kokade nässelolja och använde till salva. En tidskrävande procedur där oljan ska koka i cirka en timma och sedan stå och dra i flera veckor innan den kan användas. Man skulle kunna tro att nässlor skulle reta huden, men icke – nässlorna visade sig vara lugnande på huden, åtminstone i form av salva. Åh så många eksem jag fått ordning på tack vare denna salva.

Nässlorna kan man ju även göra en näringsrik soppa på. Och det kan man göra på kirskålen också.

Lavendelsalvan är betydligt enklare att göra än nässelsalva. Lavendelsalvan använder jag varje dag istället för cerat. Smetar jag på salvan på läpparna på morgonen så håller det dem mjuka och sköna hela dagen. Dessutom är den outstanding mot munsår och herpesblåsor. Tar man på salvan direkt blåsorna börjar blomma upp, så går de tillbaka och försvinner på någon dag.

Älggräs (de där stora vita vipporna som står i dikena på sommaren) är fulla av acetylsalicylsyra. Det kan man använda mot huvudvärk och annan värk. Endera kokar man te på det eller så gör man en tinktur, där man låter älggräs stå och dra i sprit i flera veckor och sen silar man ifrån och använder spriten droppvis i vatten.

Ljungblommorna kokar jag te på innan jag ska gå och lägga mig. Då sover jag gott! För de är rogivande. Och det är även lavendelblommorna.

Men vill jag vara glad, då gör jag te på citronmeliss. Har man inte citronmeliss i sin trädgård, så kan man köpa den i krukor på grönsaksavdelningen i mataffären. Sen tar man några blad och låter dem dra en stund i hett vatten. Har du bråttom så kan du äta bladen som de är.

Ja, det finns mycket att hämta i naturen.

Men gör du det, så… schhhh… tala inte om det för någon, för du vill väl inte bli bränd på bål.