Sean Connery – en kille utan koll!

Jaha, jaha… jag trodde inte Alingsås var så stort så man kunde köra vilse där. Men det var det! Och det gjorde jag! Men det var Sean Connerys fel! Han har ingen koll alls den killen!

Det började tidigt på morgonen. J klev ur sängen klockan 06.00 och jag kom efter klockan 7. Då hade han ätit frukost, läst tidningen och hämtat en kärra på Shell. Denna kärra lastade vi med allt som yngste sonen hade kvar här hemma och behövde i sin nya bostad i just Alingsås. Det var soffa (tung, tung!), bokhyllor (något lättare), cykel, databord, datastol, lampor, mattor, dammsugare, skurhink, tavlor, verktyg och kartonger, kartonger, kartonger. Vi bar och bar och bar (jag det lätta och J det tunga). Till slut satte J ner en kartong med en duns i kärran, hängde sig över den  och såg ut som han skulle dö. Trots att det var tidiga morgonen var det brännande hett i solen. Svetten rann om honom och han fick inte fram ett ljud på länge. Men när ljuden äntligen lyckades komma upp ur hans strupe, väste han:

– Nää, nu har jag fått nog av att flytta!

Det verkar som om hela vår familj består av flyttande nomader! Vi har svårt att hålla reda på hur många flyttningar (med efterföljande städningar förstås!) vi har deltagit i under de senaste åren. Häromdagen flyttade vi min bror och vi hann knappt hämta andan innan det var dags igen. Värken och mattheten satt liksom fortfarande kvar i kroppen!

Vi lyckades dock få in allt vi skulle i kärran och begav oss söderut. Med mig vid ratten! Och en tungt lastad kärra bakefter! Har aldrig hänt förut! Jag satt där vid ratten och funderade över varför J plötsligt lät mig köra efter att ha förvägrat mig detta ända sedan jag körde vilse för andra gången på vägen till Uppsala.

– Är du inte rädd? undrade jag.

– Neej, inte ett dugg, svarade han.

Men något i hans röst (jag tror det var en svag darrning) förrådde honom. Han var visst rädd! Men varför lät han mig då köra?

Det dunsade till där bak i kärran.

– Oj, oj, oj! sa J med ett snett leende. Jag hoppas inget gick sönder!

Då tändes lampan inne i min skalle. Det var ju så självklart, så jag borde ha begripit det direkt. Han ville inte ha skulden om något gick sönder. Hellre satt han i passagerarsätet hela vägen och bet på naglarna och var livrädd!

Jag framförde dock ekipaget med bravur. Ända tills Sean Connery kopplades in. Det är han som pratar i vår GPS. Han är för det mesta förtjusande när han rullar på de skotska ärren. Och han brukar vara relativt pålitlig också. Men den här gången ställde han till det riktigt ordentligt inne i en rondell i Alingsås.

– Take the thirrrrd exit in the rrrrroundabout! sa han.

Han menade alltså att jag skulle ta den tredje avfarten i rondellen. Och det gjorde jag! Det var bara det att gatan var enkelriktad och jättesmal och plötsligt började bilarna komma emot mig och jag  hade ingenstans att ta vägen. Gissa vad jag tyckte om Sean Connery då! Och gissa vad jag tyckte om J, som satt där och lät skotten hållas utan att protestera och rätta till hans misstag innan vi hamnade i smeten med kärra och allt. Det gick inte att vända med mitt långa ekipage heller. Det var bara att tuta och köra det och ignorera alla konstiga blickar och gester. Till slut lyckades vi komma ut på en gata där alla bilar körde åt samma håll som oss! Och slutligen lyckades vi även hitta sonens gata (med visst bistånd av den slemme Sean).

Nu står det 1-1 mellan J och mig! Han har kört mot trafiken på en enkelriktad gata i Gamla Stan i Stockholm. Fast det var för himla länge sedan. Jag har aldrig gjort det tidigare. Så jag klarade mig faktiskt längst från sådana dumheter och borde nog egentligen (i rättvisans namn) ha en halv poäng extra för det!

Sonen och hans flickvän är nu på plats med alla sina grejer! Och vi for vidare norrut igen när termometern utomhus hade stigit till +35 grader!

Om en dryg månad är det dags för nästa flytt! Hu jeda mäj!

Blå Lagårn i Perserud – en upplevelse!

– Ska vi åka till Blå Lagårn idag? undrade J.

– Menar du att vi ska ha kvalitetstid tillsammans? kontrade jag förvånat. En helt vanlig onsdag? Mitt i veckan?

Det menade han… eller snarare kvittade det honom vad jag kallade det… han ville bara åka till Blå Lagårn! Och det vill väl alla om de får en chans! Eller…?

Blå Lagårn är nämligen en upplevelse för kropp och själ!

Jag åker dit varje sommar för att se på vackra, roliga, underfundiga, sorgsna, skickligt och oskickligt gjorda tavlor och andra hantverk av konstnärer från när och fjärran. Jag vandrar från tavla till tavla i den stora ladugården. Jag stannar till, begrundar, tittar på tekniker och funderar på vilka konstnärer som är på gång mot en karriär och vilka som inte är det. Vill jag köpa en tavla, så gör jag det. Det finns så ofantligt många att välja på.

Vill jag inte köpa, så kan jag ta en lott. Kanske vinner jag då en istället.

Sen köper jag en glass eller en fika med hembakat bröd i den lilla cafeterian och går ut och sätter mig i den ljuvliga, vildvuxna trädgården bland blommor, blad, skulpturer och dammar. Sätter jag mig åt rätt håll har jag en vidunderlig utsikt över sjön Racken. Bättre än så kan det inte bli en vacker sommardag!

Precis allt detta gjorde vi idag, J och jag! Dessutom fick vi en liten pratstund med skaparen av Blå Lagårn – Ulf Dahlin. Han satt i sin trädgård alldeles intill och tittade på tillströmningen av besökare och hoppades att de skulle bli många, många, många i år. Inne i ladugården hänger även tavlor som han har målat och där finns också skulpturer som han har gjort. Men framför allt finns där en enorm porslinssamling, som bara den är värd att åka till Perserud för att titta på.

Detta utflyktsmål är alltså något som jag varmt rekommenderar! Ta bilen bara och dra mot Arvika! Strax före Arvika sväng in mot Gunnarskog. Sen dyker sjön Racken upp. Norr om den sväng in till höger mot Perserud. Så någon kilometer till och sedan är du framme vid Blå Lagårn! Dra då några djupa andetag och bestäm dig för att vara närvarande i nuet och njuta av varje grässtrå, varje skulptur, varje tavla och varje vacker detalj som dyker upp i ditt blickfång! Då kommer du att må så himla gôtt!

Underbart är kort!

 De kom med tågen. De förgyllde vår midsommar. Och de åkte med tågen.

Underbart är kort! Alldeles för kort!

Men en helt perfekt midsommar blev det!

 När äldste sonen stötte mynta till välkomstmojiton, blänkte det till om hans ringfinger. Jag kikade närmare och upptäckte att han hade en ring på fingern. Vad konstigt! tänkte jag. Han brukar väl aldrig ha ring! Sakta men säkert kom nästa tanke. Hade flickvännen också ring? Hon stod vid spisen med högerhanden lagd över vänsterhanden, så jag kunde inte se. Det verkade som om hon aldrig tänkte flytta på händerna, så till slut gick jag fram och flyttade på händerna åt henne. Och jo minsann… där glänste en likadan ring som sonens! De hade förlovat sig!

 Efter välkomstdrinken, som dessutom blev en förlovningsskål, blev det färskpotatis och nubbe. Och på kvällen drog J igång grillen.

Där emellan dök vänner till pojkarna och min bror med familj in i trädgården. Med dem kom regnet! Men vad gjorde det. J och jag har ju tak över vår altan numera!

Klockan tolv på natten drog vi äldre vidare till nästa fest, där vi grattade S som nyligen fyllt 50 år!

Klockan var halv tre på natten innan vi kom i säng. Ute hade det börjat ljusna!

På lördagen började söner och flickvänner resa hem. Den sista av dem vinkade vi av i morse. Nu är här tyst som i graven. Och jag är dödstrött! Det susar i huvudet, världen snurrar och illamåendet ligger på lur. Men jag har hittat botemedlet. Jag råkade snubbla över hängmattan när jag var uppe på vinden. Nu ska jag hänga upp den mellan äppelträdet och körsbärsträdet, lägga mig på rygg i den och titta på svalorna där uppe på himlen, tills jag somnar. Och det lär inte dröja länge!

Jädrans Kirskål!

Se så min rabatt ser ut! Kirskål överallt!

Men nu är kirskålsutrotaren Sanna Fridh i farten. Jag rycker och jag sliter. Bort ska den, kirskålen!

Jag vet att det ska finnas blommor här någonstans! Jag har för mig att jag har en kinesisk smörboll! Men var har den tagit vägen? Och var är liljorna?

Wops, där hittade jag ett ynkligt, halvkvävt fänrikshjärta! Och aj! Där stack jag näven rakt i en brännässla!

Oj då, där ryckte jag upp en tulpan med lök och allt!

Men se! Där hittade jag en smörblomma! Sådana ska man väl inte ha i rabatten?

Efter att ha tömt fyra stora korgar med bortrensad kirskål har jag bara kommit en fjärdedel av rabatten. Den fjärdedelen ser otroligt tom och kal ut nu. Jag måste ha dragit bort all annan växtlighet också. Eller har kirskålen helt enkelt kvävt allt som fanns?

– Vad ska du med den där rabatten till? säger J. Det är bättre vi kör över den med gräsklipparen!

Hmm… ja, kanske… men vi väntar ett år till! Praktlysingen (eller vad den heter) kommer ju i alla fall i en stor tät klunga. Och svärmors blommor, de höga, fina! Om jag sprider ut dem i rabatten kanske de kan kväva kirskålen istället. Det är värt ett försök.

Fast å andra sidan har jag försökt i tolv års tid nu att få något annat att växa i den rabatten än kirskål. Jag har haft föga framgång, om man säger så…

Snart, snart…

…snart kommer tågen igen!

Ja, det kommer ju tåg hela tiden. Och de åker också. Men snart kommer tågen som har mina älskade ungar med sig.

Sist jag hade med tåget att göra, tog det en unge ifrån mig. Då hade han varit hos oss i fem dagar. Det nöp i hjärtat när han åkte.

Nu kommer de hem över midsommar, med tågen, en från öster och en från väster. De har flickvännerna med sig. Här väntar J och jag och mellansonen och hans flickvän.

Tänk att få fira midsommar med alla dessa, som betyder allt för mig! Det är lycka det!

Medan regnet strilar ner…

Vilken jädra sommar! Det bara regnar och är kallt!

Jag var så dum så jag trodde på alla dessa som spår väder. De som sa att vi skulle få varmt och soligt hela sommaren. Trots att jag har hört det förut och borde veta bättre.

Nu sitter jag här och tittar ut genom köksfönstret medan regnet strilar ner. Inne hos grannen lyser taklampan för fulla muggar. Man måste ju ha ledljus nu under årets ljusaste tid.

Jag har satt en brödkaksdeg. Alla våra pojkar med flickvänner kommer hem till midsommar.

Ute blommar Finlands vita ros (förmodligen doftar den också!) och i holken på vår husvägg har blåmesen fått ungar. Hoppas att de inte fryser ihjäl!

Är Kalle Sändare verkligen död?

Jag trodde Kalle Sändare var död! Men nu börjar jag faktiskt tvivla!

Jag har yngste sonens examenskostym med skjorta och slips utlagd på Blocket till försäljning. Idag ringde en ung man, vars röst lät som om han var i just examensåldern.

 – Vad ska du ha för bara slipsen? sa han.

– Tjaaa… 50 kronor! svarade jag.

– Det var dyrt! Så mycket pengar har jag inte! sa han.

– Jaha! sa jag lite förvånat.

– Min son har dött, sa han då plötsligt. Får jag en slips också så har jag hela stassen.

Genast tyckte jag ju synd om honom.

– Ja men ta den för 20 kronor då! sa jag.

– Men då kan jag väl få den gratis, det är ju ändå så lite pengar, kontrade han.

– Okey! Ta den gratis då! Det är okey för mig! sa jag.

Han fick en vägbeskrivning och lovade att komma inom 20 minuter.

– Jag tar hunden med mig! Är ni rädda för hundar? undrade han.

– Nej, men du får inte ta in den, svarade jag. Vi har allergier här.

– Får jag inte? sa han med förnärmad stämma.

– Ja men det behöver du väl inte, sa jag. Du ska ju bara hämta slipsen.

– Men ska vi inte fika? utbrast han.

Då höll jag på att flippa ur.

– Men vem är det? frustade jag med skrattet bubblande i magen.

Jag var helt övertygad om att det var någon som jag kände och som drev med mig.

– Då kan du dra åt helvete! utbrast han när det inte verkade vankas fika.

– Kan jag? sa jag förvånat.

– Ja, det kan du, sa han och lade på luren.

Jag har skrattat åt det här hela kvällen nu. Och han var faktiskt inte den förste som ringde om den där slipsen. Det ringde en karl från Stockholm också förra veckan. Han svamlade om slipsen, men när den bara var från Dressman var han inte intresserad av den längre. Däremot undrade han om jag hade några andra kläder att sälja och om jag skulle göra något ”svettigt” under helgen.

Det måste vara något speciellt med slipsar. J har sålt andra grejer på blocket och inte fått ett enda konstigt samtal. Men när det gäller slipsar, då bara dröser det in konstiga samtal. Nu tar jag bort slipsen med kostym och hela konkarongen från Blocket. Det kan hänga här i garderoben tills det ruttnar, för nu räcker det med Kalle Sändare-samtal för min del! Eller… förresten… jag kan ju låta kostymen ligga kvar på Blocket och bara ta bort slipsen!

En Härlig Helg!

Ett gott skratt förlänger livet, sägs det. Om det stämmer, så har jag den här helgen förlängt mitt liv med minst ett år!

Jag, J och svärmor har varit på resande fot österut. Medan andra åkte till Råsunda för att se på en totalt misslyckad fotbollsmatch (fast det visste de ju inte då), så åkte vi till Uppsala och skogarna utanför.

Äldste sonen har tagit sin examen – en Master of Sciense – efter fem års universitetsstudier. Dessutom har han fyllt år. Vi firade med champagne, små goda chokladtryfflar, presenter och middag på en Thairestaurang.

För första gången i mitt liv smakade jag på bläckfisk! Och genast dök en förundrad fråga upp i mitt huvud; Varför i all världens dagar äter man bläckfisk? Det smakar ju absolut ingenting och har en konsistens som vingum!

Men jag är i alla fall glad över att jag äntligen har haft denna omtalade tingest i min mun (man måste ju prova), för nu behöver jag aldrig göra om det. 

Efter dessa trevliga timmar åkte vi allihop – jag, J, svärmor, äldste sonen och hans flickvän – ut i skogen, där J:s bror T och hans fru B bor i ett litet lummigt paradis. Det var där de riktigt stora skratten började skalla! Ett och annat skratt hade vi visserligen drabbats av innan. Bland annat i bilen när svärmor frankt förklarade att sonen till en av hennes vänninor hade åkt till Thailand och ”köpt sig en fru för 20 000 kronor”. Ordvalet var verkligen dråpligt! Det var som om han hade varit och köpt något på Biltema!

En av de historier som fick mig att skratta så hysteriskt där ute i skogen var den om T:s blindtarmsinflammation. Nu är ju egentligen inte sjukdomar och plågor något att skratta åt, men efteråt kan det faktiskt bli lite komiskt.

 T:s hustru B är riktigt ordentligt sjukvårdsutbildad. Ändå gav hon honom kallsinnigt rådet att ta en Alvedon och gå upp och fisa, när han en morgon vaknade med rejält ont i magen (förmodligen är hon rätt luttrad). Själv gick hon obekymrad och ovetande om hur illa det var, till jobbet. T fick stappla för egen maskin, böjd och med handen över magen, som om han hade blivit skjuten, ut till taxistationen för färd till sjukhuset. Och där frågade de förstås;

– Du har väl inte tagit några värktabletter?

Men det hade han ju, tack vare B. Han hade väl förmodligen även lagt av en brakare på order av henne. Detta kunde dock inte hjälpas. De fick operera akut i alla fall.

T:s anklagande blickar på B när han berättade var obetalbara. Och inte gjorde vinet att vi skrattade mindre! Mitt i allt detta satt svärmor och undrade om inte steken var klar på grillen snart. Men när pratet har kommit igång tar sånt tid. Mat åt vi inte förrän närmare midnatt och in i gäststugan stapplade vi inte förrän framåt småtimmarna. Då värkte det i varenda skrattmuskel i min kropp. Sånt är nyttigt – både för muskler, endorfiner, immunförsvar och livslängd!

Mina ben fick sig också en ordentlig genomkörare. T och B låste nämligen dörren till huset när de gick och lade sig. Svärmor skickade de med en pottapotti (eller vad det heter) ut i hennes gäststuga. Men J och jag förväntades gå ut i terrängen och göra våra behov om några sådana uppstod under vilotimmarna. Och det gjorde de förstås! Jag blev så nödig så jag trodde blåsan skulle spricka.

– Gå in till morsan och sätt dig på hennes pottapotti! sa J.

Jag såg framför mig hur jag rusade in i den trånga gäststugan där hon låg och sov, dunsade ner med bar rumpa på hennes pottapotti och började kissa så det skvalade och ekade mellan väggarna, medan hon reste sig upp i sängen med skräckslagen blick och håret på ände!

Jag ville ju inte ge henne hjärtinfarkt!

Det fick bli naturen istället. Men hur lummigt det än är hos B och T, så var det ändå svårt att hitta en tillräckligt avskild plats. Det verkade plötsligt vara staket, grannar, cyklister, joggare och vägar överallt.

B hade sagt åt oss att kissa på blommorna.

– Då växer de bra! Särskilt de där stora gula där behöver urin, sa hon på nattkröken och pekade ut genom fönstret.

Där var det visserligen avskilt, så jag hade gärna kissat på de gula blommorna. Men nu var de faktiskt omringade av brännässlor och hur kul är det att slå ner rumpan på ett sånt ställe? Och sen ska vi inte tala om alla farliga fästingar de har på östkusten. Vore inte speciellt kul att få såna i rumpan heller, när man inte är vaccinerad. B hade dessutom råkat på två ormar på gården den dagen. Huu för att få såna kring fötterna! Näe, det skulle vara fritt från växter där jag satte mig och full sikt åt alla håll!

 Till slut satte jag mig på huk vid garageväggen. Och då kom nästa problem! Jag har inte kissat ute i naturen på många år! Har man inte det, ska man kissa innan man blir för kissnödig! Det finns nämligen muskler i benen som endast används vid kissande på huk! Har man inte använt dessa muskler tillräckligt mycket fungerar de inte! Behöver jag säga mer?

Dagen därpå hjälpte J till när sonens flickvän flyttade in i sonens lägenhet, som hon redan bor i sedan länge. Nu kom de sista skorna, tröjorna och byrån dit. Allt medan jag och svärmor låg i sonens soffa, helt utslagna efter helgens utsvävningar.

Fy skäms!

Nu är morsan i mig arg igen!

Jag såg på TV om den mycket svårt parkinsonsjuke mannen, som på order av Migrationsverket skickades till Nigeria och fick utstå ett oerhört lidande, med försämring till följd, under en 25 timmar lång resa, där Nigeria vägrade ta emot honom.

– Det var ingen som brydde sig om jag levde eller dog! sa den svårt skakande mannen efteråt.

Det kan man ju tänka sig själv, hur det skulle kännas. Hur utlämnad och rädd man skulle känna sig.  Alla människor är ju rädda om sitt liv! Alla människor har känslor och de känslorna är precis likadana som de vi alla har, varifrån i världen vi än kommer.

Till Migrationsverkets tjänstemän och politiker vill jag, som en sträng morsa, säga: Fy Skäms! Var inte såna paragrafryttare! Tänk med förståndet! Det finns faktiskt utrymme för det i lagen. Inse att ni har med människor av kött och blod att göra och försök att hitta medkänslan i er! Behandla människor så som ni själva vill bli behandlade!

Och de orden gäller alla våra tjänstemän och politiker i stat, kommuner och landsting! Skärpning! Leta fram medkänslan i er igen och behandla alla som ni själva vill bli behandlade! Annars kan ni baske mig inte förvänta er att bli reko behandlade själva!

Med spade i grönsakslandet

Aj! Aj! Aj!

Ont! Ont! Ont!

Jag grävde lite i landet med STOOORA spaden. Det skulle jag inte ha gjort! Jag fick SÅÅÅÅÅ ont i armbågen! Kan inte ens lyfta tvättkorgen! Nu börjar jag tro att spadar är lika farliga som femtums plankor! Dessa två saker ska man akta sig för! De betyder oooont!

Jag har i alla fall fått lite ordning i landet och jag har lyckats trycka ner fröna till sockerärtorna och sommarmorötterna. Någon dag, när armbågen mår bättre, ska jag ta LILLA spaden och plantera alla mina astrar, lejongap, tobaksplantor och basilikaplantor norr om ärtfröna och morötterna i mitt spadvända grönsaksland. Sen ska jag sätta mig på altantrappan och se när allt detta växer och slår ut.

I de andra rabatterna har kirskålen tagit över. Men bara för tillfället! Bara jag kommer i ryckartagen så flyger den snart all världens väg! Och vips tittar fänrikshjärtan, nejlikor, kinesiska smörbollar, lavendel, pioner, digitalis och alla mina andra blommor fram igen. Ett tag! Det är som en evig rundgång! Kirskål… blommor… kirskål…. blommor…

Det är härligt här i vår lilla gröna oas. Nu blommar både gullregn och syrén, sida vid sida. Det doftar så ljuvligt så luktsinnet får nästan spader!