2,5 kilometer på 30 minuter blankt gör ingen Kalla!

27 februari 2010

Jag blir bättre och bättre i skidspåret! Åtminstone om jag får säga det själv! Förra veckan körde jag 2,5 kilometer på 32 minuter. Igår körde jag på 30 minuter blankt! Skulle nog slå Charlotte Kalla om jag fick träna lite till!

Temperaturen igår låg på nollan och av någon anledning var jag totalt ensam i spåret. Kanske för att jag åkte alldeles före lunchtid och alla gamla tanter och farbröder förmodligen var hemma och lagade mat då! Det kändes skönt att vara ensam… inte så ansträngande när man inte måste hålla undan för gamlingarna hela tiden.

Efter en halv kilometer hade jag vilat fem gånger! Trots det var jag svett i händerna och hade kramp i vänsterfoten!

När jag hade kört ungefär en kilometer hörde jag ett taktfast ”dunk, dunk” och förstod att nu hade det dykt upp en till i spåret bakom mig. Bäst att släppa förbi, tänkte jag, saktade in och skulle till att lyfta mig och skidorna ur spåret, samtidigt som jag tittade bakåt för att se hur nära denna skidåkare var. Men det fanns ingen där! Trots att det fortsatte att dunka högt och ljudligt! Och vad var det då som dunkade? Jo mitt alldeles egna hjärta! Det hade fått spatt av allt stakande och slog högt ljudliga trumvirvlar i bröstet på mig!

Efter att ha saxat uppför himlabacken skidade jag vidare, men plötsligt hörde jag ett stadigt skramlande och rasslande. Vis av min tidigare dumhet tog jag för givet att det var min egen kropp som spökade igen.  Skrammel och rassel! Ja, vad kunde det vara? Hade något av mina ben hoppat ur led och låg och skavde och hoppade innanför skinnet? Men det skulle väl kännas? Till slut stannade jag i spåret, men skramlet och rasslet hördes ändå! Fast jag stod still! Men den här gången var det inte min egen kropp som lät. De hade dragit igång liften till slalombacken! Phu! Vilken tur! Alla benen i behåll alltså!

I bilen, på hemvägen, trodde jag ett tag att fläktsystemet hade gått sönder. Det fanns bara en temperatur i bilen och det var rödhett! Jag vred på rattar och tryckte på knappar. Men ingenting hjälpte. Det var lika hett i bilen ändå! Men nu var det ju inte bilens fläktsystem som hade ballat ur. Det var kroppens temperatursystem som plötsligt slagit till på max! Sånt händer när man åker skidor – speciellt när man gör 2,5 kilometer på 30 minuter blankt och bara vilade tio gånger!

När jag kom hem och fick se mig själv i spegeln, blev jag helt förskräckt! Jag såg ut som om jag hade suttit med ansiktet vänt mot ekvatorns brännande sol i fyra timmar utan solskydd! Totalt knallröd! Och ögonen såg ut att ha mist all sin ork och glans.. de var matta och svimfärdiga.

Så såg aldrig Kalla ut när hon kom i mål?!?! Inte såg hon ut som om hon hade badat med kläderna på heller! Nej Charlotte Kalla var fräsch som en nyponros. Där fanns inga spår av obehagligheter som svettiga kläder, utmattning, rinnande mascara, knallrött ansikte, trötthetsrynkor och våta hårtestar åt alla håll!

– Varför använder du inte valla? säger folk och menar att det skulle bli lättare för mig i spåren då.

Men… Hallå… då kommer jag ju att ligga och skrika i spåren som K gör!

Med valla på skidorna går det ju fort utför! Och det går baklänges när man ska uppför!

Så vill jag inte ha det! Nä, här ska stakas så axlarna blir breda som ladugårdsdörrar… eller… ja… åtminstone så breda så handväskan hänger kvar på dem och inte glider ner till armvecken från brant sluttande axlar som den gör nu!

SachertårtaNär man kommer hem från en sån här (ansträngande) tur… vad tänker man på då?

Tårta så klart! Tårta! Tårta! Tårta! Med mycket choklad i! Och söt dricka! Ty alldeles för många kalorier har då gått förlorade och behöver ersättas i rasande fart!

Men någon tårta blev det inte! Det blev ostbricka istället!

Den här Sachertårtan gjorde vi förra helgen när S och L var här. Gott, gott!

Om det är någon som vill att jag ska skriva ner receptet så säg till!

Annonser

Jag blir så trött…

25 februari 2010

Nu är jag arg igen! Inte så där rosenrasande, högljutt skrikande arg! Bara trött och uppgivet arg!

Där står de på foton i tidningarna, dessa kostymförsedda, slipsklädda män och säger att det orangea kuvertet är en väckarklocka för människorna i Sverige. En väckarklocka som ska få dem att förstå att de bara kommer att få 50 procent av sin lön i pension och att de måste spara!

Spara! Till pensionen! Ja, men det är det väl bara de där kostymklädda, slipsförsedda och några till som kan göra!

Sverige är fullt av människor som inte kan spara till pensionen! Människor som har dåliga löner, är sjuka eller arbetslösa. Människor som lever på marginalerna redan och vars månatliga inkomster går åt till att bara överleva!

Jag blir så trött!

Värst trött blir jag på alla dessa som inte ser att detta problem finns och inte fattar hur det är att leva på låga inkomster, att det faktiskt är svårt och en ständig kamp, att man får avstå viktiga saker som hela skor, tandläkarbesök, uttag av viktiga mediciner och så vidare. Och att det då är stört omöjligt att spara överhuvudtaget!

Ibland undrar jag om vi är på väg tillbaka till 1800-talets samhällsstruktur… den som vi jobbade oss bort ifrån för att alla skulle få det bra, för att alla skulle få värdiga liv och inte behöva fara illa och tigga andra om hjälp!


Blomkålssoppa och Kissrolls

23 februari 2010

Man tager vad man haver – och så gör man en middag!

I mitt nya sparsamma liv äter vi vad vi har hemma. I höstas köpte jag bland annat  mängder av blomkål som jag delade i buketter, förvällde och frös in. Det har inte gått åt så mycket av just den varan, så häromdagen kom jag på att jag kunde göra blomkålssoppa av den. Och det var ju jättegott! Jag som har gått omkring och trott att detta var en ganska vidrig rätt! Så fel jag hade!

Blomkålssoppa (2  p)

300 gr blomkål, 1 gul lök, 1 msk smör, 1 msk vetemjöl, 4 dl vatten, 1 tärning hönsbuljong, 1 dl mjölk, ½ dl vispgrädde, salt, vitpeppar, persilja.

Ansa, skölj och dela blomkålen i buketter (eller ta frysta blomkålsbuketter). Koka ihop vattnet med buljongtärningen. Skala och hacka löken och fräs den mjuk i smöret i en gryta. Har man känslig mage så kan man lägga den hackade löken i en sil, sätta silen i en gryta, fylla på med vatten så det täcker löken och koka en liten stund. Då försvinner den starka syran i löken. 

Strö mjölet över löken och rör om. Tillsätt buljongen. Ha i blomkålen. Låt allt koka under lock tills blomkålen blir mjuk, cirka 15 minuter.

Tillsätt mjölk och grädde. Smaksätt med salt och peppar. Låt soppan koka upp. Tillsätt hackad persilja. 

Till soppan serverade jag kissrolls!

Kissrolls är en typ av kuvertbröd som ser ut som pussmunnar och som kommer från amerikanska södern. Jag har haft receptet i många år. Men jag har inte bakat bröden sedan sönerna flyttade hemifrån. Då, när de bodde hemma, brukade jag ofta baka dem när det var soppa till middag.

I receptet står det att man ska ha 1,5 dl vetemjöl. Men det är ju en omöjlighet. Med den lilla mängden mjöl blir det ju bara en tunn soppa av degen. Hur mycket mjöl det ska vara vet jag inte, men cirka 1 liter, så degen blir hanterbar.

Jag bakar alltid med torrjäst. Jag tycker det är enklast. Man kan ha hur många påsar som helst hemma och de blir inte förstörda. En halv påse torrjäst ska det vara till detta recept.

Kissrolls (cirka 30 st)

50 gr smör, 2 dl mjölk, 2 dl vatten, 25 g jäst, 1 msk socker, 1 tsk salt, cirka 1 liter vetemjöl, lite mjukt smör till utba9-1ningen.

Häll ungefär hälften av mjölmängden i en bunke. Ha i torrjästen och rör om. Tillsätt socker och salt. Blanda därefter i rumsvarm mjölk och vattnet. Tillsätt rumsvarmt smör och sätt på maskinen. Tillsätt mjöl tills degen är lös men mycket elastisk. Låt maskinen gå i cirka 10-15 minuter. Jäs degen övertäckt i 1 timma.

Kavla ut degen till ½ cm tjocklek. Ta ut runda kakor,  9-11 cm i diameter. Bred lite smör i mitten på varje bit, men undvik noggrant kanterna. Vik ihop bröden på mitten. Låt dem jäsa övertäckta på bakpappersklädd plåt till dubbel storlek, cirka 30 min.

Grädda mitt i ugnen i 225 grader i cirka 10 minuter eller tills de är svagt gyllenbruna. Låt svalna på galler under bakduk.


Lagad bil och ett sparsamt liv

19 februari 2010

Titta på bilden här bredvid!

Ser ni något?

Nä, just det! Bara rött! Ingen buckla! Ingen avskrapad färg!

Jag har äntligen haft bilen inne på lagning och lackering efter den där olycksaliga dagen när jag välte en ställning över min bil och blev så oerhört, vansinnigt, fasansfullt arrrrg! Då när J åkte hemifrån för att slippa mig!

Ettusen femhundra kronor kostade kalaset. Men nu är bilen som ny igen och jag är glad och nöjd.

Eftersom jag månaden dessförinnan hade bilen på service för nästan tretusen kronor, är det nu dags att hålla ordentligt i plånboken. Visserligen har jag gjort det hela föregående år, men nu ska det bli etter värre.

Jag har läst om många som har tröttnat på köphetsen och har slutat att shoppa.

Det har jag också gjort! Jag har helt enkelt inte haft råd att hänga med i det där shoppandet. Hos oss handlar vi bara det allra nödvändigaste, det vill säga livsuppehållande artiklar… och… ja… dit räknas en laptop! Faktum är att jag under det här sista året, till följd av vår sparsamhet, allt mer har tappat intresset för att shoppa. Jag har upptäckt att jag faktiskt bara behöver det där livsnödvändigaste… som en laptop! … och lite mat! Bara tanken på att behöva springa i affärer känns numera jobbig.

 Och förresten är det roligt att vara medvetet sparsam!

Numera slänger jag inte mat i första taget. Överbliven riven morot stoppar jag in i en plastpåse i frysen. När jag hackar en lök och bara behöver halva, stoppar jag även de resterna i en påse i frysen. Rödvinet som blir över efter en festmåltid fryser jag i tärningar och har sedan i goda såser.

Och J:s trasiga byxor syr jag om till kjolar åt mig! Det är bara att sprätta upp innersömmarna på benen och sy ihop mitt fram och mitt bak istället. Såna kjolar duger gott att gå omkring i hemma.


Allting handlar om pengar

14 februari 2010

Jag läser i dagstidningen och ser på nyheterna på teve och hela tiden snurrar låten ”It´s all about the money” i mitt huvud. För det är så det är – allting handlar om pengar! Det kanske inte verkar så till att börja med, men tänker man lite djupare, lite på bakgrunder och motiv, så nog är det där man hamnar. It´s all about the money!


Svårt att åka skidor utan chilenskan

10 februari 2010

När jag var hos mor och far nyligen talade jag om för dem att jag skulle ut och åka skidor utan K.

– Men vad bra! När inte hon är med kan du sträcka ut ordentligt, sa far och demonstrerade med armar och ben hur jag skulle långglida i spåren med rejäla stavtag, som en tävlingsåkare.

Men… ja… riktigt så blev det inte! Jag är faktiskt lika usel som K på att åka skidor. Enda skillnaden är att jag inte ligger och skriker i uppförsbackarna.

Det tog mycket längre tid att värma upp när jag var ensam. När K är med brukar jag hinna skratta mig varm innan hon har kommit över tvådecimetersknölen in till själva spåret.

Dessutom höll jag på att dö av överansträngning den här gången! Jag fick ju aldrig någon naturlig anledning att vila mig när inte K låg på rygg och sprattlade i spåret. Det var bara att köra på hela tiden… eller… ja… några pauser tog jag ju… när ingen såg mig!

Men kan någon förklara för mig hur jag kunde bli så svett när det var sju minusgrader ute! När jag kom hem var jag högröd i ansiktet, klassblöt på kläderna och iskall på kroppen! Det var bara att gå raka vägen in i duschen.

Nu sitter jag här med en kopp varmt rött champagnete och njuter! Kroppen känns blytung! Och jag känner mig så nöjd och duktig! För jag har varit ute fast jag avskyr vintern!


Första pris för klantighet

07 februari 2010

Och vinnaren äääär:

januari 26, 2010 · 18 kommentarer

”Sanna Fridh”!! Första pris kommer

så fort som du skickat adressen.

2:a pris går till ”Afrodite”

På delad tredjeplats kommer ”Ullabella” och ”Italien”

 För första gången i mitt liv har jag blivit ”domiderad” (ungefär som nominerad) och även vunnit första pris! I klantighet! Och för detta är jag väldigt glad… ja inte för klantigheten… men för att ha vunnit!

Jag har lovat Boppan, som hade tävlingen på sin blogg, att berätta hela historien om den där klantigheten… dvs hur det gick till när jag blev inlåst i bagageutrymmet på min bil!

Alltså:

Det hände sig vid den tiden att (för det var många år sedan)… jag hade en gammal, trång Saab V4. Den var så trång i baksätet så jag fick cellskräck bara av att titta ditåt. Varje gång jag satte in barnen i det där baksätet tyckte jag synd om dem.

Så en dag hade vi varit och handlat, barnen och jag. Jag var stressad, som vanligt. När vi kom ut ur affären kastade jag in matkassarna i bagaget, efter dem slängde jag in handväskan och smällde igen bagageluckan.

När vi kom hem körde jag in i garaget och lät barnen gå före upp till huset, medan jag skulle plocka ut matkassarna. Men jag fick inte upp bagageluckan, hur jag än slet och drog i den!

Till slut kom jag på den geniala idén att kliva in i baksätet, lägga ner ryggstödet och åla mig in i bagageutrymmet den vägen. En efter en plockade jag nöjt ut kassarna. Och när de väl var ute, såg jag varför inte luckan gick upp. Kroken till luckan hade fastnat i handtaget till min handväska. Jag kröp ännu längre in för att försöka få loss väskan. Hela tiden var jag väldigt noga med att se till att hålla benen utanför bagageutrymmet, på det nedtryckta ryggstödet så det inte skulle åka upp och slå igen om mig. Jag drog och drog i väskan, men fick inte loss den. Hårdare och hårdare drog jag! Och så plötsligt, av ren instinkt, för att få ännu bättre styrka, drog jag in benen för att ta spjärn med dem mot väggen inne i bagaget.

Och vad hände väl då?

Ryggstödet for naturligtvis upp, satte sig fint på plats och låste sig ordentligt!

Och där låg jag! Instängd i bagaget på min egen bil. Och inte vilket bagage som helst… utan ett väldigt litet och trångt bagage.

Min första tanke var; Jösses! Nu kommer jag att bli liggande här i fjorton dagar!

J hade nämligen samma morgon avrest till Amerikat på andra sidan Atilanten och skulle bli borta i just fjorton dagar!

Nästa tanke; Och jag som har cellskräck!

Och så ytterligare en tanke, en hemsk sådan; Jag kommer att kvävas till döds här inne!

Men så en lättnadens tanke mitt i allt; Äsch då! Inte kommer jag att kvävas, så mycket rosthål som det är i den här bilen!

Så började cellskräcken sakta krypa uppför ryggraden på mig. För att få något annat att tänka på, när jag låg där instängd och inklämd, fick jag för mig att börja dra i handväskan igen.

Och ibland har man en väldig tur här i livet! Samtidigt som jag drog, kom äldste sonen (då 6 år) in i garaget och vred på handtaget till bagageluckan! Det var den där koordinationen som behövdes, en i var ände av luckan, samtidigt!

Upp for luckan med en smäll! Sonen ryggade förskräckt baklänges och stirrade som ett fån på det stora ansikte som låg där i bagaget och glodde tillbaka på honom. Efter en stund svalde han högljutt och utbrast:

– Och här ligger du!

Och det gjorde jag ju! Fast verkligen inte länge till! Snabbt kom jag ut ur bagaget. Och sedan dess har jag aldrig klivit in i ett bagageutrymme igen!

Det som faktiskt räddade mig ur min prekära situation var en godispåse! Jag hade köpt en godispåse åt barnen. Den hade jag lagt överst i en av matkassarna. Och det var den sonen saknade – inte mig! Så när jag aldrig kom beslöt han sig för att gå och hämta godispåsen. Och vad hittade han då? När han fick upp luckan? Ja inte var det en godispåse i alla fall. Den stod i baksätet den!

Vad lär man sig då av detta?

Jo, att godis kan rädda liv!