Plottrigt att sticka till baby

Nu du Isac, kan du få bli varm om öronen, halsen och händerna! För äntligen är babyhjälmen, vantarna och halsduken klara.

Jag trodde det skulle gå fort att sticka såna där pyttesmå saker, men icke! Garnet var tunt, stickorna var tunna och jag stickade och stickade och stickade utan att komma någonstans, tyckte jag.

Jag använde garnet Drops Alpaca – 100 %  mjuk och skön alpackaull av tunnaste sorten. Mönstret till setet hittade jag på www.garnstudio.com och för att Isac är så jättenyfödd så minskade jag ner mönstret till en storlek som inte fanns.

Pulsvärmare med pärlor och spets

Nu har jag alla julklappar klara! Härligt! De sista julklapparna lade jag ner i lådan alldeles nyss – två par stickade pulsvärmare med pärlor och spets. De ska min svärdotter få. Jag hörde henne prata om att det är fint när såna sticker fram ur tröjärmen och att hon gärna skulle vilja ha ett par svarta och ett par vita.

Mönstret till dem hittade jag på www.nystvindan.se/monster3.htm

Jag fick dock göra om mönstret lite. 66 maskor var alldeles för mycket, i alla fall med garnet Alpacka Drops, så jag lade istället upp 46 maskor. Efter 10 cm ökade jag med 45 maskor till 91 maskor. Då blev de alldeles lagom för en ordinär kvinnohandled. Att trä pärlorna på garnet var lite omständigt. Men resultatet blev bra.

I år har jag nio stycken att ge julklappar till. Vi har bestämt att vi bara ska ge till var och en för högst 150 kronor. Det känns väldigt skönt i plånboken faktiskt. Men däremot är det lite besvärligt rent praktiskt. Vad finns det att köpa för så lite pengar? Lotion? Deodorant? En kalsong? Allting känns så futtigt, när man är van att kosta på.

Finns det något bättre än ull?

Det ska mycket till för att ull ska börja brinna. Den värmer även om den är blöt. Och den andas, så man blir inte fuktig och svettig eller iskall, som man blir i konstmaterial. Det är helt enkelt ett otroligt tryggt material.

Kan man egentligen klä sina barn i något bättre än ull!

När jag var liten avskydde jag ull, för de tröjor, mössor och vantar som mamma drog på mig kliade så förskräckligt. Jag trodde att all ull kliade.

Men idag vet jag bättre!

Det finns helt underbara ullgarner, som inte kliar det minsta. Sist jag var i garnaffären hittade jag ett ullgarn med merinoull i. Det var härligt mjukt och lent!

Nu sitter jag i soffan och stickar ullsockor till små barn. Det är härligt att veta att garnet som rinner mellan mina fingrar är ett kvalitetsgarn, som kommer att värma små barnafötter vilket de är våta eller ej.

Ull rockar fett! I alla fall i min värld!

Han ville ha mina vantar!

16 år, lång som en stör, glitter i ögonen och ett soligt leende. Han stod utanför min dörr en vanlig vardag i förra veckan.

– Har du slagit dig? undrade jag.

Det har hänt att han har kommit då, för att få rentvättat och plåster. Men han hade inte slagit sig.

Han slog sig ner vid köksbordet och jag bjöd honom på äppeldricka och torkade äppelringar med socker och kanel. Vi pratade om skolan, som han inte vill gå i, om traktorer och grävmaskiner, som han älskar att jobba med, om tatueringar (han ska ha en traktor på ryggen, säger han), och om livet och framtiden i allmänhet.

Så till slut harklade han sig (för han hade ju ett ärende).

– Jo du, sa han. De där vantarna som du gav till V, kan man beställa såna av dig?

I det ögonblicket hade jag kunnat fara upp och pussa honom. Men jag behärskade mig, för jag ville ju inte ge honom en hjärtattack. Jag har ju suttit och stickat mängder av lovikkavantar, utan att ha en aning om vad jag skulle göra med dem. Tänk att någon ville ha mina vantar! Och en tonåring också! De som är så kräsna! Eftersom korgen var full fick han ett par direkt. Och han blev glad!

– De är så mjuka och sköna och så varma, sa han. Jag har önskat mig såna här länge!

På något vis var det där ”två flugor i en smäll”. Han fick vad han ville ha! Och jag blev lycklig!

Någon dag ska jag ta med mig korgen med vantar till min svägerska E. Hon tror att hon kan sälja dem allihop på sitt jobb. Hmm… ska bli spännande att se om det går!