Plötsligt händer det

Så kan det gå när inte haspen är på, skulle min farmor ha sagt. Resultatet; en bruten handled!

Jag spelade fotboll med ett proffs och åkte på en glidtackling så jag for fram i luften och landade på höger hand. Visst låter det bra? Och det är nästan sant!

Men proffset är en liten ettåring och glidtacklingen stod jag nog själv för!

Jag lyfte honom under armarna och sprang fram så han skulle få sparka på bollen. Tyvärr förlorade jag balansen och hade fullt sjå att inte trilla på den lille grabben. Jag hade en himla fart, men lyckades till slut lyfta mitt ena ben över hans huvud så han hamnade bakom mig. Sen stöp jag! Vi blev liggande ett par meter ifrån varandra ute på asfalten, grabben och jag. Han grät och jag mådde fruktansvärt illa och kunde inte resa mig så jag kunde ta mig bort till honom.

Min handled såg väldigt konstig ut! Som ett S ungefär!  

Vi var helt ensamma hemma. Vi kunde ha blivit liggande där i kylan i flera timmar. Men något magiskt hände!

En granne i huset mittemot låg hemma i influensa. Han hade sovit hela dagen. Men så plötsligt vaknade han och kände sig hungrig, gick ut i köket och råkade i ögonvrån se hur jag for fram i en rasande fart och sedan bara försvann. Han satte på sig ytterkläderna och gick ut! Vi hann bara ligga där på backen i fyra minuter innan han stod där och undrade om vi behövde hjälp! Dessutom visade det sig att han var proffs på brutna handleder!

Han jobbade på ortopeden!

Han tog hand om mig och en dam som var på väg till skolan för att möta sin dotter, tog hand om lillplutten.

Sex timmar tillbringade jag och J på akuten. Benet var av, hade förskjutits en bit och fick dras rätt. Nu sitter jag här i gips och ser framför mig en hel advent i fullständig vila. En sån lugn advent har jag önskat mig i över 30 år – fast med hela handleder förstås!