Män fick inte heller rösta

24 februari 2011

Det är inte bara kvinnor som har diskriminerats. Även många svenska män har fått känna på ojämlikhet och fått uppleva att de har varit mindre värda.

Före 1919 fick nästan halva Sveriges manliga befolkning inte rösta. Orsaken? De var fattiga! Män som hade dålig årsinkomst hade ingen rösträtt. Det var bara de som var stadda vid kassa som fick rösta. Och därmed hade de fattiga inte heller en chans att förbättra sin värld.

Det var den Ryska Revolutionen som satte en blåslampa i ändan på den konservativa svenska regeringen. De var livrädda för att samma sak skulle hända här i Sverige, det vill säga att folket till slut skulle gå bärsärk med påkar och bössor. Rösträtt för alla män infördes innan något sådant hemskt skulle hända. Och vips förlorade de konservativa (högerpartierna) majoriteten i första kammaren vid nästa val.

Ja, som det kan gå när inte haspen är på!

Då, när de konservativa styrde före 1919, ansågs det viktigt med välgörenhet mot de fattiga. Efter 1919 började ett samhälle ta form där ingen skulle behöva stå med mössan i näven och böna och be om välgörenhet för att överleva och hoppas på att den rikes välvillighet skulle gälla just honom denna gång. Istället byggdes ett samhälle upp där alla var lika värda och alla fick rätt till en social grundtrygghet.

Nu är det dags att bryta ner det där… så vi får något att bygga upp igen!?!?!?! Huuuu, hoppas inte jag blir en av dem som måste springa runt i gårdarna och tigga för att överleva.

Ja, sånt där ligger jag i min vilstol och läser för tillfället, medan jag väntar på att orken ska dyka upp igen. När han ämnar dyka upp igen har jag ingen aning om. Det kan ta allt från några dagar till flera veckor. Och under tiden får jag redigt ont i ryggen av allt detta liggande!

Nu ska jag ta mig an min Vinbibel, som jag fått av äldste sonen. Det är en tegelsten så tung så jag knappt kan lyfta den. Får se om jag kan hitta något intressant som kan locka smaklökarna samtidigt som jag lär mig till somelier.

Annonser

En mycket underlig barnvisa

18 februari 2011

Att flytta till ett främmande land med andra seder och bruk är inte alldeles lätt. Det har jag förstått efter att ha levt sida vid sida med K under några års tid. Hon kom från Chile, gifte sig med min bror och nu har de alltså fått lilla bebis A med de stora bruna ögonen.

Att det var en viking hon hade hittat var hon klar över redan i Chile. Vikingar hade hon ju hört talas om. De var grymma hedningar, som förmodligen vid det här laget hade civiliserats, men där säkerligen en del av de hedniska vanorna satt kvar. Men vilka de kvarvarande vanorna var visste hon ju inte. Många gånger har hennes ögon hamnat uppe i hårfästet av förvåning sedan hon kom hit.

Första vintern till exempel, chockades hon över hur många människor som på en och samma dag hade gått och dött. Detta hände sig på den första adventssöndagen. Plötsligt hade adventsljusstakar tänts i alla fönster. Och så gör man i Chile när någon i huset har dött. Alltså hade i det närmaste hela Sveriges befolkning plötsligt avlidit. Ve och fasa!

När det var dags för giftermål hade hon upptäckt att vi i Sverige även håller begravningar i kyrkorna. I hennes sinnesvärld var detta något helt otänkbart och bara tanken att gifta sig i en svensk kyrka som hade huserat döingar var direkt avskräckande. Nu har lille A faktiskt döpts i kyrkan, så jag tror K håller på att förvandlas till en svensk hedning hon också.

Den senaste chocken fick hon av en svensk barnsång – Idas sommarvisa! Hur är svenskarna egentligen funtade som har såna texter i sina barnsånger? Fruktansvärt!

Det var den där raden; då blir barna fulla med sommar och benen blir fulla med spring

Hon hade hört den många gånger och sjungit med i den. Men aldrig riktigt förlikat sig med det hon och (som hon trodde) vi sjöng:

”då blir barnen fulla med sommar och männen blir fulla med sprit!”

– Jag tyckte det var jättekonstigt, sa hon efteråt, att ha en sån text i en barnsång! Men det stämde ju med midsommar!

Ja hon har förgyllt mitt liv med många skratt under de sista åren. Men inte bara för alla missförstånd och konstigheter hon har drabbats av utan även för att hon emellanåt är så fruktansvärt elak. Nu menar jag inte att hon är ond. Tvärtom! Men hon har en så elakt rolig humor.

Igår skulle hon bjuda mig på te, men råkade välta ut hela min mugg över bordet så det bara blev några droppar te kvar i den.

– Räcker det åt dig eller vill du ha mer? undrade hon.

Det räckte definitivt inte åt mig. Jag ville ha mer klargjorde jag. Då tog hon trasan som hon just hade torkat upp teet med och vred ur den över min kopp!

Eftersom det blev vita fläckar på bordet av det varma teet, sa jag åt henne att kleta ut smör där och låta det sitta kvar ett bra tag. Det gjorde hon. Halva bordet där jag satt fick sig redigt med smör. Sen undrade hon om jag ville ha en brödskiva till också! Så jag kunde dra den över bordet och sedan äta.


Vi har spelat in en skiva

10 februari 2011

Nu är han döpt, vår lille A! Och inte ett pip sa han under hela akten… jo förstås… han sjöng med lite i psalmerna faktiskt! Och det fick oss att småle!

Under hela dopet var han myyyycket förundrad. Hans ögon satt som fixerade på prästen när hon pratade… som om han sög in allt hon sa! När hon vände honom huvudstupa ner i dopfunten och började ösa vatten över hans huvud så det dröp nerför hans ansikte försvann den förundrade blicken och han såg istället superförvånad ut! Men han sa inte ett ljud!

Han är lite iakttagande och eftertänksam lille A, precis som sin mamma!

J och jag hade köpt Den silvriga barnkammarboken till honom. Den är full av barnsånger och noter och på insidan av pärmen sitter en cd-skiva med 23 av sångerna på. Den skivan hade vi plockat ur och satt i en egen istället, där J och jag sjunger sånger ur boken… ingen av oss kan sjunga och ingen musik hade vi heller. Det lät hemskt! När jag gick upp i tonläge gick J ner och tvärtom! Vi blandade ihop texterna och sjöng olika verser. Men roligt hade vi!

Det tog en hel vecka innan de plockade fram skivan för att spela den.

– Men, sa A:s mamma! Vad konstigt det låter! Det måste vara något fel på den här!

Men A:s pappa lyssnade lite mer noga. De fick sig ett gott skratt! Sen lät de skivan gå och A:s pappa mimade till våra röster. Och A log och skrattade mot sin pappa, för han trodde att det var pappa som sjöng!

Här hemma har jag klippt isönder J:s favoritpikétröja! J blev riktigt sur på mig, men det var faktiskt ett hål i tyget mitt i ryggen och vad han än säger tycker inte jag att han ska gå omkring i tröjor med hål på, hur mycket han än tycker om dem. Nu har jag sytt om den till A istället… utan hål! Jag blev riktigt nöjd… det blev som ett kinderägg… tre saker i en…

1. Det blev bra.

2. Vi har återanvänt saker istället för att kasta dem.

3. J:s tröja är liksom kvar ändå, han kan se den på A istället.


Akta er för genvägar och rondeller i skogen

08 februari 2011

Upp på vinden och hämta jackan och pjäxorna. Ner i källaren och hämta skidor och stavar. Upp i lillhallen och rota rätt på skidmössa och lovikkavantar. In i klädkammaren och rota fram J:s underställ. Ut till bilen och sopa bort snön och skrapa rutorna. In med skidorna och stavarna i baksätet.

Ja… sen var ju jag helt slut… och rejält uppvärmd inför skidturen! Behövdes helt klart ingen mer uppvärmning där inte!

Den där lilla decimeterhöga knölen som chilenskan hade så svårt med förra året klarade jag galant. Sen var det bara att dra rakt ut i spåret.

Jag tänkte inte köra heeeela elljusspåret eftersom det var första gången på skidorna i år, och jag inte ville ha ont i hela kroppen dagen efter… så jag genade på ett ställe. Men nu är det ju som det är med mig… jag kan virra till det… och det gjorde jag…!

Det sägs ju att när man går vilse i skogen så går man ofta i cirklar. Det var precis vad jag gjorde… cirklade runt som i en rondell… fast jag åkte skidor i rondellen. Innan jag märkte att jag hade fastnat i den där rondellen hade jag åkt måååånga varv! Så många så jag började känna igen mig! Och det har väl aldrig hänt förut att jag har känt igen mig i skogen!!!!

När jag väl förstod att jag åkte runt i en cirkel, så hittade jag inte ut ur den. Det verkade som om den var totalt sluten… inga avfarter eller påfarter där inte! Men hur hade jag då kommit in i den?

Ja, det finns saker här i livet som man aldrig får någon förklaring på! Det här är nog en av dem! För min del i alla fall!

Hur jag än åkte i den där cirkeln så hittade jag ingen väg ut, så till slut gav jag mig rakt ut i djupsnön bara. Ibland har jag dock mina ljusa stunder och en sån stund fick jag där i djupsnön, bortirrad och förvirrad som jag var. Jag höjde blicken och letade efter ledningar i luften… och vips… där var elljusspåret bakom träden. Efter lite plumsande hit och dit lyckades jag ta mig in i elljusspåret igen. 

Jag har vallningsfria skidor! Och dom är jag väldigt glad i! De går nämligen trögt! En fördel när det går nerför och man är vinglig som en påstruken alika och riskerar att falla på näsan när det susar kring öronen. Det susar nämligen inte kring öronen i nerförsbackar med mina skidor. Jag får staka istället! Jättebra, säger jag! Helt idiotiskt säger min far! Men jag stakar glatt på och trillar aldrig… nästan! Dessutom får jag breda axlar av allt stakande och det är bra, för då sitter handväskan kvar på axeln och behåbanden glider inte ner. Men när jag kom ut i riktiga spåret igen gick det plötsligt väääääldigt trögt… det blev rent av tvärstopp så jag stod nästan på näsan för den sakens skull istället. Jag förstår inte vad det var som hände. Jag hade helt plötsligt inget glid alls. Jag fick kliva fram på skidorna… som om jag var ute och gick med stavar. Jag måste ha kört i kåda!

När jag kom hem igen var J:s underställ totalt genomblött av svett, så svettigt har det nog aldrig varit (för jag har aldrig använt det förr! Och J har gjort allt för att slippa anstränga sig under de senaste trettio åren). Frågan är väl om det någonsin kommer att bli så svettigt igen, för det där med genvägar ska jag nog ta och skita i i framtiden. Det slutar alltid – i alla fall för min del – med att vägen blir myyyyycket längre än vad jag hade tänkt mig och definitivt myyyycket längre än om jag hade tagit den ordinarie vägen.