Hallå….! Var tog krafterna vägen…?

Jag blir yr när jag tittar åt sidan. Jag blir yr när jag tittar ner. Jag måste medvetet dra varje andetag, för annars slutar jag andas som jag ska.

Det susar i mitt huvud som kraftig blåst i en skog. Men liksom skogen på vintern är tom på löv är mitt huvud tomt på tankekraft.

Mina krafter är tömda – återigen – både mentalt och fysiskt.

Att tänka ut en så enkel sak som vad vi ska ha till middag, får stressen att stiga i mig och krafterna att sjunka ännu mer.

Och jag är så ensam. För ingen kan förstå hur svårt det är. Hur jag kämpar för att orka stå på benen, för att orka le, för att orka finnas där…

Jag berättar det här bara för att de som har det som jag, ska känna att de inte är ensamma. Det är så här det är att inte ha krafter som andra har. Det är så här det är när man har drabbats av utmattningssyndrom.

Jag tål inte stress. Jag tål inte press. Och bråttom och måste får stressen att stiga i min kropp.

För det mesta tänker jag inte på min sjukdom. Jag pratar inte om den. För jag mår bäst då, av att inte bil påmind om den, bara leva med den kraft jag har. Men så går jag över gränsen och då kan inte ens jag ignorera det som händer i min kropp.

Vi har det rätt jobbigt i min släkt nu. Den äldre generationen har blivit… just äldre… och sjukare… och mer hjälpbehövande. Jag är den enda som inte arbetar. Och har bil. Och körkort. Alltså gör jag så gott jag kan för att hjälpa.

Häromdagen råkade jag ut för kaos. Och så här i efterhand – mitt i mitt elände – kan jag inte annat än skratta.

84-årige C, som går med rullator, skulle till sjukhuset på röntgen på förmiddagen. Femtio minuter före utsatt röntgentid klev jag in i hans lägenhet. Då satt han fortfarande, icke färdig, på sin rullator i vardagsrummet och tittade i väggen.

– Jag skulle borsta tänderna, sa han sakta.

– Gör det då, sa jag och försökte stressa på honom.

Hans rörelseförmåga var mycket sämre denna dag än vad den brukar.

– Jag förstår inte hur jag ska ta mig till hiss E, sa han när jag knöt på honom skorna och trädde på jackan.

– Vi tar rullstol, sa jag.

Med hjälp av rullatorn tog han sig sakta ner till min bil och med stor möda lyckades han till slut sätta sig i framsätet. Jag lade in rullatorn i bagaget, satte mig vid ratten och vred om nyckeln.

– Tog du med dig den vita påsen? sa han då.

– Va? sa jag.

Då hade han lagt ett par extra kalsonger i en plastkasse och den ville han ha med sig. Jag tittad på klockan, som obarmhärtigt tickade på, och rusade sedan uppför trapporna, in i lägenheten och hämtade kassen.

När jag åter igen satt vid ratten förklarade han att alla hans långkalsonger låg i tvätten, så han behövde ett par nya. Och dem ville han att jag skulle gå in på CGC och köpa på vägen TILL sjukhuset. För han behövde byta där, eftersom han hade träningsoverallbyxor på sig under långbyxorna istället. Detta gick inte att tala honom ur. Och det dög inte med någon annan affär som INTE låg mitt i centrum, där det INTE fanns parkeringsplatser i närheten. Det slutade med att jag parkerade MYCKET olagligt och SPRANG i full galopp till CGC och flåsande och svettig ryckte åt mig ett par långkalsonger (och betalade förstås, för helt igenom olaglig ville jag ju inte vara… det räckte liksom med parkeringen).

Tio minuter innan han skulle vara på röntgen stannade jag utanför sjukhusentrén, hämtade en rullstol, baxade ner honom i den och rullade in honom i entrén.

– Vänta här, jag ska bara parkera bilen, sa jag.

Han tittade förvånat på mig. Trodde jag verkligen att han skulle kunna göra annat än vänta på mig när han satt i rullstol? Och vänta fick han. Jag körde varv efter varv på sjukhusparkeringen, bland mängder av andra bilar som också körde varv efter varv för att hitta en tom parkeringsplats. Det fanns inga! Inte en enda! Och plötsligt var röntgentiden inne!

Svetten rann om mig. Stressen rusade i  mig. Till slut körde jag runt till baksidan av sjukhuset. Stannade på infektionsakutens parkeringsplats och sprang in dit och tiggde till mig ett parkeringstillstånd. Som jag sedan sprang ut till bilen med och lade i rutan. Därefter en språngmarsch i full karriär igenom hela sjukhuset till entrén och den väntande C, som mycket förvånad såg mig komma från FEL håll.

Stress blockerar verkligen min hjärna. Den får syn, hörsel och koncentration att försvinna totalt. Alltså tryckte jag pustande in C, rullstol och mig i DEN LILLA HISSEN och såg inte den stora på andra sidan korridoren. Därmed höll jag på att bryta fotlederna av C. Till röntgen kom vi i alla fall. Och där satt hans rullatorförsedda hustru och väntade på oss. Hon hade tagit sig dit per buss (och det verkade definitivt ha varit smidigare, för hon såg inte det minsta svettig ut, fast då är ju hon lite rörligare än C).

C hamnade i röntgenapparaten och jag och hans hustru i väntrummet utanför.

Då dök min svåger, som arbetar på sjukhuset, upp. Det är något förunderligt med honom. Jag blir glad bara jag ser honom. Han utstrålar lugn, trygghet och glädje. Han meddelade att han hade varit på hjärtavdavdelningen hos vår 90-åriga A.

– Hon ska hem idag!

Där och då blev jag totalt blockerad i hjärnan. Ufff, nu hade jag plötsligt tre gamlingar med rullatorer och rullstolar. Min svåger pratade glatt på om andra saker, men jag klarade inte av att hänga med i en enda mening ända till slutet. Jag försökte, men det gick bara inte! När sånt händer tar jag alltid till plan B – det vill säga; jag ler och nickar på förhoppningsvis rätt ställen.

Jag, svågern, C och hans hustru tog oss per ben, rullator och rullstol igenom röntgenkorridoren till hjärtavdelningens dörr. Där väntade mitt följe utanför medan jag gick in för att av en sjuksköterska få veta vilken tid A skulle frisläppas. Jag sprang svettig, med kappan på, fram och tillbaka i korridoren för att förhoppningsvis av någon få ett vettigt besked. Och utanför satt de andra och väntade och väntade och väntade…

Till slut hade jag åtminstone fått veta att det skulle ta ”flera timmar till”. Så då baxade jag in C i framsätet på min bil, hans hustru i baksätet och hennes rullator ihopvikt bredvid henne (med otrevliga smutsfläckar från hjulen på sätet som föjd, för naturligtvis regnade det och var geggigt ute) och körde dem till servicehuset där C bor. Där gick de lugnt in för att äta lunch. Själv krånglade jag mig ner på stan och körde åter igen fram och tillbaka, fram och tillbaka för att hitta en parkeringsplats. Sen blev det lunch på Freden (i lugn och ro, panerad torskfilé och räksås och många djupa andetag). Och sen tillbaka till sjukhuset för att hämta A, som då var frigiven. Jag använde fräckt åter igen infektionsakutens parkering och det gamla p-tillståndet. Ner med A i rullstolen, som C hade haft och som jag finurligt hade gömt i en korridor på baksidan vid infektion. Ner till apoteket och hämta nya mediciner, ut till bilen, in med A, tillbaka med rullstolen och så hem med A. In i hennes trappuppgång och hämta rullatorn så hon kunde ta sig in. Tillbaka ut med den. In med A i trappuppgången, upp med väskorna. Och sen då, gå igenom medicinlistan och vilka mediciner som ska vara kvar, vilka som ska bytas ut… och… ja där blev det verkligen krångligt. Min hjärna var ju totalt död och hennes var fylld av oro. Jag vet inte hur många gånger vi vände och vred på samma medicinburkar och flyttade dem fram och tillbaka innan vi fick till det. Jag hoppas verkligen det stämmer nu!

Nu är det återhämtning som gäller! Och det kommer att ta tid!

Hittills har den dagen tagit tre dagar av mitt liv.

Gå sakta. Röra mig sakta. Jag ska nog ta mig igenom den här gången också. Men snälle, goe, älskade Gud, låt mig slippa fler såna där dagar!

Det stod en man i min trädgård

Det stod en man under äppelträdet i min trädgård. Han hade plockat ett äpple från trädet. Han tuggade och njöt.

När han fick syn på mig svepte han ut med armarna över trädgården och frågade:

– Är allt det här ditt?

Han var från Irak. Han var den första därifrån som kom till vårt samhälle för 17 år sedan.

– Mina barn är födda här, sa han.

Han pekade på marken under äppelträdet och sa på hackig svenska:

– Du måste kratta rent här och vända på jorden så rötterna får luft! Då får du fina äpplen.

I Irak hade han en stor dadelodling. Den vattnades underifrån av vatten från golfen.

– Trivs du här? undrade jag.

– Ja, sa han.

– Men är det inte för kallt?

– Jag tycker om kyla.

Det gör inte jag. Jag tycker inte om mörker heller.

Nu ska jag kratta runt mina äppelträd och vända jorden så rötterna får luft.

Nästa höst ska han få äpplen av mig. Det lovade jag.

Beautiful Blogger Award

 Jag har fått en Beautiful Blogger Award av mitt extrabarn Minna, som har bloggen ”Att bo i Sydafrika”. Det bugar jag och tackar för!

När man blir tilldelad en Award så ska man göra följande:

• Kopiera in award-bilden för att visa att man fått den
• Tacka och länka till den som nominerat ens blogg
• Nominera och länka till 7 andra bloggar
• Berätta 7 saker om sig själv

Sju andra bloggar som jag läser och tycker om och som härmed nomineras är de här:

Boppans blogg En rolig och insiktsfull blogg av en glad och positiv tjej, som skriver om allt mellan himmel och jord.

Karin Krut Om inredning och livet i största allmänhet på ett positivt och roligt sätt.

Söta saker Eftersom jag är en sötsaksgris. Den här tjejen är otroligt duktig på bakning och på att skriva  om det och fotografera. Här finns många härliga recept.

Myspys Eftersom jag gillar att pyssla med tyger och här finns det många idéer att ta till sig.

Loulas kök God mat och fina recept.

Kryddburken Mycket goda recept och suveränt fina bilder.

Mormors Mat Intressant och informativ matblogg.

Och så här då, lite grann om mig:

1. Har en gång i tiden fått en guldmedalj i orientering (fatta det den som kan! När jag var med i samma tävling året därpå hittade jag inte ens till starten.).

2. Spelar The Sims 2 på datorn (som ett litet barn) och använder en hemlig kod (som jag har fått av yrhättan) så de blir gräsligt rika och kan köpa sig allt de vill ha. (J är jättetrött på att höra pipandet och klickandet från datorn när jag ”leker”).

3. Hade förr i tiden väldigt hög arbetskapacitet (svårt att tro idag). När jag ”gick in i väggen” ersatte de mig med tre.

4. Har intervjuat en av Norges finansministrar.

5. Får kväljningar av blodpudding. Men precis som min far gillar jag fiskbullar i dillsås, som resten av familjen avskyr. Det är kattmat, säger min mamma.

6. Kan dansa folkdans, typ ”Väva Vadmal” och sånt (är uppväxt i en hembygdsförening). Och har en folkdräkt i garderoben (som bara räcker till halva mig numera).

7. Älskar att åka Piraterna i Karibien på Disneyland. Kan utan problem åka det tio gånger i sträck. Men vågar inte åka berg- och dalbanan. Dessutom gillar jag alla spökhus i nöjesparker. Speciellt roligt tycker jag att det är att stå och titta när små barn kommer ut ur spökhusen och ser helt skräckslagna ut (usch vilken elak kärring jag är!).

Full fart i äppelfabriken

Vi nästan drunknar i äpplen, J och jag! Kanske inte så konstigt – vi har fem äppelträd i trädgården!

Äpplen är mat! Alltså drunknar vi i mat! Äcklig tanke!

I går SKYFFLADE vi bort mängder av dåliga äpplen till komposten. Idag står vi med kassar fulla av äpplen, runt fötterna, i vår lilla äppelfabrik i vårt kök. J kör den fiffiga äppelskalaren, som både skalar, kärnar ur och skivar på en gång. Jag står bredvid och skär bort bruna fläckar och fulheter. De finaste äpplena hänger jag på bambukäppar för torkning, sen äter vi dem som chips i vinter. De mindre fina äpplena delar jag en gång till och fryser in i påsar – ungefär 6 äpplen i varje påse till äppelkakor och äppelkräm och äppelmos och allt vad man nu vill göra av dem i vinter.

En sats äppeldricka är redan klar! Och nästan urdrucken! Orkar jag göra en sats till? J bälger äppeldricka som en törstig kamel! Han dricker den ren, som den är. Jag har halva glaset äppeldricka och halva kallt vatten. Jag tycker det är godast så till maten.

(Vill du ha receptet på äppeldricka, så skriv bara ordet äppeldricka i sökrutan här uppe till höger, så kommer du till den sidan i min blogg.)

Igår åt vi stekta äpplen till efterrätt och drack äpplen till middagen. Det går alldeles utmärkt att ha äpplen i salladen också. Och så småningom skall det väl bli äppelmuffins till kaffet. En klick äppelmos i såsen är inte helt fel det heller faktiskt! Användbara små rackare de där äpplena som faller i skurar från våra träd! Igår vid äppelskottandet fick jag nästan ha hjälm på mig för att inte få äpplen i skallen, när J for runt och rykte ner den sista skörden i äppelplockaren.

Enkla Wienerbröd

Höst! Höst! Höst! Det är både sorgligt och härligt! Jag vill ha långa, ljusa, varma, soliga dagar! Men ändå är det så skönt när hösten kommer och man får gå in och stänga dörren och tända ljus! Det blir ett arbetsmoment mindre när trädgårdsarbetet får vila! Och tid över till det som behöver göras inne… stryka skjortor till J till exempel och baka (som är så roligt).

Häromdagen hittade jag ett jättelätt recept på wienerbröd. Jag testade det förstås och wienerbröden blev helt okey!

Wienerbröd

Man köper ett paket frysta smördegsplattor och lägger så många plattor som man vill ha wienerbröd på en bakpappersklädd plåt. Sen sätter man ugnen på 225 grader. Medan den blir varm rör man ihop vaniljkräm av marsanpulver och klickar sedan ut den på smördegsplattorna. Grädda i 6-10 minuter. Spritsa på florsockerblandning, dvs rejält med florsocker utrört med ytterst lite vatten – si så där 1 dl florsocker och 1 msk vatten.

Sen gör man sig en kopp varmt roibooste och intar tillsammans med dessa förträffliga bakverk i ett skönt soffhörn.

Svenska folket är inte fuskare

Jag är fortfarande chockad över valresultatet!

Inte över Sverigedemokraternas framgång. Det tror jag bara är en missnöjesyttring. De har inte stor chans att ställa till med något.

Det jag är chockad över är att så många valde alliansen… igen… efter fyra år där fattiga, sjuka, gamla och svaga iskallt har jagats och slagits på.

Varför?

För inte handlar det väl bara om att Fredrik Reinfeldt ser trevlig ut och pratar med pondus?

Visst, han har ett fint leende och fina ögon. Han är säkert en trevlig sällskapsmänniska. Men det är inte det, som det handlar om. Utan om politik, om vad vi vill ha för samhälle och vilken människosyn vi ska ha, inte om vem som är ledare för partiet!

En ledare kan avgå, som miljöpartiets språkrör t. ex. ska göra till sommaren. Men politiken kvarstår.

Man ska alltså inte rösta efter ett förtroendeingivande leende och en lugn röst. Och man måste tänka längre än till sin egen situation också. För att få ett bra samhällsklimat måste vi alla ha det bra, inte bara du! Om många far illa, kommer du också att drabbas av det på ett eller annat sätt.

Något som också förvånar mig är att folk går på det här med siffrorna! Men kan de inte räkna och kan de inte vända på siffror?

Ta det här med pensionärerna t. ex. Det sägs att var tionde pensionär är en rik pensionär! Därför ska inte pensionärer gynnas. Men det betyder alltså att tio procent av pensionärerna är rika. Och det i sin tur betyder att 90 PROCENT INTE ÄR RIKA!

Ska alltså 90 procent av pensionärerna lida för att tio procent av pensionärerna är rika?

Och så har vi det här med bidragsfusket. Den faktiska siffran för medvetet bidragsfusk ligger på 2 procent! Räknar man med det som anses ha skett av misstag och därför inte kan räknas som fusk blir siffran 4 procent. Om vi då räknar den högre siffran, det vill säga 4 procent, så fuskar alltså inte 96 procent av Sveriges befolkning! 96 procent av Sveriges befolkning fuskar inte! (Fast egentligen är det ju 98 procent som inte fuskar).

Vi är alltså ett väldigt ärligt folk! Ändå ska 96 procent av Sveriges befolkning straffas för att dessa få fuskar eller gör misstag! Är det vettigt?

Att vi vanliga människor inte kan vända på siffror och avslöja faktiska förhållanden må ju vara hänt. Men att inte heller nyhetsmedierna kan det, är rätt allvarligt! De hjälper därmed till att sprida en lögnaktig bild av att svenskarna är ett fuskande folk.

Vad väntar du på…?

Du har fått ett liv… så vad väntar du på…  lev det!