Bättre än motorcykel

31 augusti 2010

Jag vet inte vad som har flugit i mig! Man skulle kunna tro att jag har kommit in i någon ålderskris som jag håller på! I sommar har jag nämligen inte bara åkt motorcykel, utan också testat på att åka raggarbil! Vad jag vet så har jag aldrig gjort det tidigare… men nu är jag ju så gammal så minnet kan visserligen ha spelat mig ett spratt… men i så fall så minns jag inte det alltså! Och därför måste ju detta räknas som första gången!

Vi hade kräftskiva för närmaste familjen här hos J och mig! Med hattar, fåniga haklappar, sånghäften, snapsar och hela attiraljen… ja även kräftor… faktiskt! Och när timmen var sen och mörkret lagt sig, dök det upp en raggarbil på gatan full med grabbar och vår svärdotter. De stannade en stund och spelade twister med oss. När de skulle åka bad jag dem ta med min bror på en raggarsväng.

– Det kan han behöva!

Det slutade med att brodern i fråga tog ett nacksving på mig och plötsligt satt även jag inklämd i raggarbilens folktäta baksäte. Det brummade till i motorn och högtalarna med basen i botten började vråla ut musik i ett decibelantal som jag inte ens vill tänka på! Sen var vi iväg… Storgatan ner, runt på Statoil, Storgatan upp, runt i rondellen… hela tiden med rutorna öppna, musiken i bott och vi sjungande och skrikande och vrålande hej åt alla vi såg…! Dä va roligt dä! Jag var inte rädd en enda sekund… som jag var när jag åkte motorcykel… möjligen bara för att bli döv efteråt… men som tur är har jag faktiskt min redan dåliga hörsel i bevar efter raggarsvängen! Faktum är att jag tyckte vi fick ragga alldeles för lite. Jag hade gärna svängt runt några varv till!

Det här är låten som vrålade ut ur högtalarna! Den måste höras HÖGT och så ska man sjunga med i refrängen! Den är lätt; hey hey! Det klarar alla, så sjung på nu!

Annonser

Kantareller och trattisar

27 augusti 2010

Helt otroligt! Jag har varit i skogen och INTE gått vilse!

Jag har dragit mig för att ge mig ut i vegetationen och leta svamp – just för att jag alltid går vilse! Man blir så trött av att gå vilse! Och så många timmar som det då blir i skogen, brukar jag ju aldrig räkna med att jag ska vara borta. Oftast har jag annat inplanerat också. Och allt det där andra inplanerade, det falerar ju liksom när jag aldrig kommer hem.

Nåväl, nu behövde jag en promenad, eftersom jag har varit väldigt stillasittande under en längre tid. Hur det nu var, så tänkte jag att jag kan väl ta den där promenaden i skogen, om jag nu ändå ska promenera. Jag gav mig iväg utan att tala om för någon att jag skulle till skogen och vilken skog. I mitt inre kunde jag höra bannor från min närmaste omgivning:

– Nu vet ju ingen var du är! sa min ”omgivning”.

– Men jag vet ju var jag är! svarade jag.

Fast det gör jag ju inte alltid!  Oftast vet jag faktiskt inte alls var jag är… eller hur jag ska hitta därifrån! Många gånger har jag irrat i timmar innan jag har kommit tillrätta, av mig själv. Men denna gången… ja jisses… var jag inte det minsta vilsen… inte ens en enda liten sekund! Dä ni! Dessutom gav jag mig in i nya områden och hittade ett nytt trattkantarellställe! Gissa om jag är stolt!

På mitt gamla ställe verkade det som jag gick på efterplock. Visst, jag hittade kantareller, men jag såg ju att någon hade varit där före mig och jag fick bara det han eller hon hade missat.

Om man ska leta kantareller ska man INTE gå där det finns såna här:

Däremot är det en fördel om det är blandskog (dvs. både barrträd och lövträd) och lite grässtrån.

Trattkantareller är ju lite besvärligare att hitta än vanliga kantareller. De är så svåra att se. Men så kan man plötsligt stå där mitt i skogen och råka titta ner vid fötterna och då kryllar det av trattisar runt omkring en. Och har man hittat de där första tuvorna… ja då följs de av en till och en till och en till…

Det var ett sånt ställe jag hittade när jag gick in i den för mig nya skogen. Där var det rätt mycket mossa och det gillar ju trattisar. Dessutom var det mest barrträd.

Jag fick en del trattkantareller med mig hem, men än är de flesta små och bara på tillväxt. Om några veckor – om ingen annan hittar det här stället – så är det bara att skörda i mängder!

Svampen på bilden högst upp är en taggsvamp. En alldeles utmärkt matsvamp, som kanske inte är så rolig att äta bara den, men bra att blanda upp kantarellerna med.


Dä gör ja inte ôm…

23 augusti 2010

Jag har åkt motorcykel med min bror. Det var en nära döden-upplevelse.

Det är konstigt vad mycket man faktiskt hinner tänka, när man är så där nära döden som jag var!

Chilenskan stod på trappan när vi åkte. Jag hade hennes hjälm och jacka på mig. Och hon gav mig råd.

– Du kan hålla i dig bakom dig, i den lilla bågen!

Jo men visst! Hallå! Då hade jag ju åkt av som en trasa, seglat iväg i luften på rygg med armarna och benen utsträckta, som en flygande drake, rakt in i skogen! Nej du, den lätta gick jag inte på!Istället tog jag ett så stadigt tag om min brors kropp, så han har säkert blåmärken än.

– Du kväver mig! skrek han.

Dessutom tyckte han att jag satt för nära, så han nickade huvudet bakåt så hans hjälm slog i min med ett donk. Bara för att få mig att dra mig lite bakåt. Pyts! Kunde han ju tro! Jag nöp bara hårdare om bröstkorgen på honom.

Jag har ärligt talat aldrig någonsin i hela mitt liv varit så rädd!

Jag känner min bror så väl, så jag fattade att han skulle dra iväg så det tjöt om däcken om han fick mig på bönpallen. Ändå satte jag mig där! Hur dum kan man vara egentligen? Det var väl helt enkelt så att jag hoppades att han kanske, möjligtvis, skulle vara lite hygglig mot mig. Speciellt om jag hotade med mamma!

– Nu kör du sakta, annars säger jag till mamma!

– Ha ha ha… det har hon glömt i alla fall när hon ser mig nästa gång!

Med gasen i bott drog han iväg med motorcykeln så jag var helt övertygad om att den skulle gå upp på bakhjulet och jag skulle trilla av. Jag skrek! Och jag höll i mig krampaktigt! Jag vågade inte flytta mig en millimeter ur fläcken, där jag satt med näsan i hans nacke. Därför kunde jag inte heller se vägen framför oss. Stenhårt höll jag i mig, där bakom honom, medan vi låg i kurvor än åt det ena hållet, än åt det andra. Det var som att vara på ett kryssande skepp! Jag började må illa!

– Släpp av mig! skrek jag desperat.

Just då skulle jag gärna ha gått två mil i svår terräng, bara jag kom av den där cykeln. Men han bara åkte vidare. Så kom där en rejäl raka. Och han drog på värre än ett reaplan… det gick så fort så jag trodde huvudet skulle blåsa av med hjälm och allt. Eftersom jag inte vågade röra på en endaste liten fena, kunde jag inte ens vrida huvudet så jag såg hastighetsmätaren och kunde kontrollera hur fort det gick. Då tänkte jag; det här gör jag aldrig om! Kommer jag bara hem levande så sätter jag mig aldrig på en motorcykel igen! Aldrig någonsin! Men direkt efter de tankarna slog det mig; jag skulle inte komma levande hem! Jag skulle dö här ute på vägen! Även om hjälmen skyddade skallen, så skyddade den helt klart inte nacken! Och var det någonting som fladdrade på mig där bak i vinddraget så var det just min sköra, muskelfria nacke med den sketatunga hjälmen ovanför! Förvånat insåg jag att det var ju inte så här jag hade trott att jag skulle dö!

Så kom vi äntligen av den stora vägen och in på en mindre 70-väg. Plötsligt gick det lugnare. Jag kunde börja andas igen och släppa lite på taget, så krampen i fingrarna och underarmarna lättade. Försiktigt kikade jag över min brors axel på hastighetsmätaren. 100!?!?! Åh, hjälp! Och jag hade slappnat av… åtminstone lite! Hur fort hade han kört innan då, om det här var 100? Hade jag blivit fartblind? Varför hade jag överhuvudtaget tittat på hastighetsmätaren! Jag ångrade mig gruvligt! Det hade varit bättre att inte veta, då kunde jag ju ha fortsatt tro att det gick lugnt och fint i si så där en 70. Det brummade till i motorcykeln och plötsligt körde vi om bilar också… liggande ner i kurvan… på vänster sida av vägen… med mig bakpå! Jiiisöss!

Mina knän skakade när jag klev av motorcykeln hemma på gården. Men jag var ändå så otroligt lycklig… jag levde ju!

– Men kände du inte hur härligt det var? sa min bror. Dofterna från naturen… aaah!

Vadå dofterna? Jag hade ju haft fullt sjå att hålla i mig. Jag varken kände dofter eller såg någon jädrans natur!  Det enda jag såg var döden… i vitögat!

– Hon skrek som du, när du är på Lisseberg, sa han till sin fru chilenskan.

När min bror åkte ut från parkeringen igen, satt chilenskan på bönpallen… höggravid i nionde månaden… med ena armen hängande avslappnat efter sidan och den andra lite lätt lagd på den lilla låga bågen bakom hennes ända… inte det minsta rädd. Sånt fattar jag inte! Varenda jäkel som sitter på en motorcykel borde vara dödsförskräckt och rent automatiskt börja tänka på sin hädangång.

Som sagt var; jag gör aldrig om det!


Vilse i pannkakan riktigt ordentligt… igen!

20 augusti 2010

 

Bomstad / Bomstadbaden

 Det måste vara något väldigt stort fel på min inre kompass! Nu har jag gått vilse på Bomstadbaden också! Undrar om det är någon mer än jag som har klarat det?

Att bada åtminstone en gång varje sommar på Bomstadbaden är ett måste för mig. Annars har det liksom inte varit någon sommar. Just det doppet brukar sitta kvar i mitt minne långt in i mörka vintern. 

Alltså, när nu förra helgen närmade sig kände jag att det verkligen var hög tid för det där doppet, innan det blev för sent. Svalorna hade dragit sin kos söderut och regnmolnen hopade sig var och varannan dag med lägre temperaturer som följd. Men så plötsligt började solen skina i lördags och då… ja då gav jag mig iväg…!

Förr betalade man en liten slant till en grindvakt och körde sedan in på campingen och parkerade. Men nu hade det plötsligt dykt upp en parkering med betalautomat utanför området, för besökande badare. Och inne på campingområdet, som man måste gå igenom för att komma till stranden, hade en hel del nya hus byggts upp. Moderniteter som duschar och toaletter och dylikt. Jag tråcklade mig igenom detta nya ner till stranden, slog upp min lilla solstol och började lapa seneftermiddagssol. Man måste ju vara varm innan man går ner i vattnet, annars är det i alla fall för min del inte ens lönt att försöka doppa sig. Där satt jag och tittade på ungdomar som pussades och kramades, spelade beachvolley och badade. Och så en och annan äldre som masserade in sololja och försiktigt doppade tårna i vattnet. Till slut var jag hyfsat varm… och då var det dags!

När man badar på Bomstad får man promenera länge innan man kommer ut på djupare vatten. Och det är faktiskt väldigt bra, för man får ingen kallchock utan hinner vänja sig så sakteliga vid vattentemperaturen. Jag gick och gick och gick… och till slut tydde vattnet mig tillräckligt högt för att jag skulle våga mig på en doppande nigning. Sedan blev jag sittade på lätt på huk där i vattnet och bara njöt… i si så där en halvtimme. Jag tittade på stranden, på folk i vattnet, på synranden bortåt Vänersborgshållet, på den blånande skogen… Jag plaskade, låg på rygg, simmade bröstsim. Och jag ville aaaaaldrig gå upp! Mina läppar började bli blå… tror jag… mina fingrar var alldeles skrynkliga och till slut började tänderna skallra lite lätt. Då klev jag upp!

Att byta om på stranden bland en massa folk är inte alldeles lätt, det förstår den som har varit med om det. Jag krängde och vred mig och drog och tappade och höll på. Till slut var baddräkten av, bh:n på och även den tunna klänningen. Då var det dags för trosorna. Jag stoppade handen i kassen för att dra upp dem och råkade då se hur de var lysande vita… och stora… och… nej, inte kunde jag stå där på stranden bland folk med ett par jättestora, kritvita trosor i näven och försöka krångla på mig… De skulle ju lysa varenda kotte i ögonen! De skulle dra blickarna till sig! Just då var det ju ändå ingen som tittade på mig, så då var det ju bättre att bara gå… utan trosor! Det skulle ju ingen märka! Så jag gick… utan trosor… och jag gick… och jag gick… In bland hus och ut bland husvagnar, in på nya vägar och ut på gamla… Solen lyste intensivt och då, när jag mötte folk, kom jag plötsligt ihåg… den där klänningen jag hade, var inte den väldigt genomskinlig?! Jag skulle ju bara gå till bilen och dit var det ju inte långt… var fasiken var bilen? Hur kommer man ut från det här jäkla området? Jag har varit tusentals gånger på Bomstad och helt plötsligt hittade jag inte ut därifrån! Och hela tiden, när jag mötte folk, var jag tvungen att hålla solstolen först framför mig och sen bakom mig, så ingen skulle se min vita ända genom den tunna klänningen! Det var en fruktansvärd promenad! Jag irrade än hit och än dit, än med solstolen bakom ändan och än framför! Och jag kunde ju inte med att fråga någon hur jag tog mig ut från Bomstadbaden. De skulle ju titta på mig som om jag var stollig och bara peka fåraktigt på vägen! För så stort är ju inte Bomstadbaden!

Till slut lyckades jag hitta en strategi, där jag helt sonika följde den gamla vägen till dess ände… och se där… där var parkeringen och min lilla röda bil. Äntligen!

Tanken har nu slagit mig – måste jag ha kompass när jag åker till Bomstadbaden? Trosor måste jag ha i alla fall, det är en sak som är säker!


Som ett litet barn…

11 augusti 2010

 Hon är trött när jag kommer den här gången. Hon har påsar under ögonen. Hennes händer och ben skakar. Och hon vill inte åka till äldreomsorgens avlastningsplats.

– Jag vill vara hemma!

Jag packar åt henne. Jag byter kläder på henne. Jag kammar henne. Och försöker hela tiden få henne att tänka på annat.

– Hur gammal är du? frågar hon plötsligt.

– 56, svarar jag.

– Jag är 58, säger hon då och drar med handen över håret.

– Oj, säger jag. Var du bara två år när du födde mig?

Hon tittar förvånat på mig, som om jag vore dum. Så klart hon inte var två år. Ingen föder ju barn när den är två år.

– Hur gammal är jag då? undrar hon.

– 97, säger jag. Du blir 102 nästa år.

Hon skrattar inte som jag hade förväntat mig. Istället ser hon bara undrande ut. Jag kan nästan se hur tankarna rusar där inne i hennes skalle. Hon känner att något inte stämmer, men hon kan inte greppa det.

– Jag skojade bara, säger jag då. Du är 81.

När vi går ut till bilen blir hon arg på pappa och ryter åt honom. Han går för sakta. Han står i vägen. Han är inte exakt där hon vill att han ska vara. Genom bilrutan ser vi honom stå på parkeringen och vinka åt oss. Han ser ledsen ut. Och plötsligt blir mamma klar i huvudet för en stund.

– Jag var inte snäll mot honom, säger hon.

– Nej, säger jag. Och han som alltid är så snäll mot dig.

– Ja, säger hon då. Han är alltid snäll mot mig. Nu har jag dåligt samvete.

När vi kommer fram till vårdhemmet är hon hungrig. Så hon får en tallrik fiskbullar och potatis.

– Jag tycker inte om fiskbullar, gnäller hon.

– Ät potatisen då, säger jag.

Men hon ser så dåligt, så när hon tror att hon stoppar in en potatis i munnen så är det en fiskbulle. Trött och smått sur som hon är, där hon sitter i den stora matsalen, säger hon till mig:

– Skulle du vilja bo så här?

– Ja, säger jag. Om jag behöver hjälp så vill jag det.

Jag vet ju att hon tycker om personalen och att de är jättesnälla mot henne. Och det är ju ändå bara en vecka, sen ska hon vara hemma i tre veckor igen.

– Vart ska jag köra dig när du blir gammal, säger hon syrligt och med en underton av hot i rösten.

Det är som om hon inte förstår att den dagen finns inte hon längre.

När jag går sitter hon i fönstret och vinkar. Och jag känner mig som om jag har lämnat ett mycket ovilligt barn på dagis.

På kvällen berättar jag för äldste sonen att jag har lämnat mormor på hemmet. Och han frågar hur det känns! Först förstår jag inte vad han menar, för jag blir så förvånad. Jag tror inte någonsin någon av mina barn har frågat tidigare hur jag känner. Jag är ju mamma, jag bara finns där och gör det som en mamma ska. När ens barn frågar hur man känner, då är han verkligen vuxen. Och då är inte jag så värst ung längre… ja det blir ju kontentan av det hela! Men det kändes väldigt bra att få den frågan.

Och hur känner jag då? Jag känner sorg! Jag känner mig så oerhört ledsen på insidan när jag sitter och tittar på henne. Jag försöker inpränta bilden av henne i mitt minne, för jag vet ju att jag inte kommer att ha henne så länge till. Och jag känner mig som om jag har blivit mamma till min mamma.


Häxan Päronprutt

07 augusti 2010

Lilla häxan Päronprutt härjar i vår trädgård. Hon har varit inne i min klädkammare och hittat mina maskeradkläder. Nu far hon runt i vår trädgård, som den yrhätta hon är. Hon lagar häxbrygder i stora grytan, smyger på J bakom trädgårdssoffan, sveper med sitt häxspö över honom, flyger i hängmattan, kikar fram bakom björken…

Från det hon vaknar på morgonen tills hon somnar på kvällen rör sig hennes kropp och hennes mun i ett… Var får hon all energi ifrån? Men det kanske är som en del säger, att barn ligger på laddning på natten. I så fall är vår ström vääääldigt stark!

Hos oss far hon fram som en frisk fläkt. Och hon är väldigt bra för mitt självförtroende. För det finns ingen här på denna jord som är så bra och underbar som jag. Dessutom har jag aaaaaaalltid varit nyttig.

– Ända sedan du var liten som en ärta, säger hon med tvärsäker min.

Och jag suger in allt det där positiva. Jag växer och känner mig så där underbar som bara hon kan få mig att göra. Mitt i alltihop tittar hon allvarligt på mig.

– Har jag stressat dig nu? säger hon. Min mamma säger att jag inte får göra det!

Nej, lilla Päronprutt, jag blir inte stressad! Bara totalt utpumpad av virvelstormen som går fram runt mig! Men vad gör väl det, när min självkänsla plötsligt står på topp!

Nu ska vi pynta för fest, Päronprutt och jag. Hon är ivrig så hon studsar. Vi ska hänga upp lyktor och julgransbelysningen. Och vi ska duka med kräfttallrikar, kräftmuggar, löjliga hattar och servetter.

– Jag tror att haklappen kommer att passa jättebra på mig, säger hon.

Ja tänk att det tror jag med, för det finns väl ingenting som inte passar på en Päronprutt!