De super på hemmet

28 september 2009

IMG_1289Jag tror jag har gått in i trans! Jag bara sitter vid fönstret och glor på trädet utanför – lönnen som har fått för sig att det är höst, fastän termometern är något tveksam till detta.

Vi har haft yrhättan hos oss hela helgen, J och jag!

Denna nioåring har bland annat bestämt vår middagsmeny under tre dagar.

Fredag – våfflor med smält marabou mjölkchoklad och vispad grädde på!

Lördag – tacos med ytterst lite grönsaker och mycket fanta!

Söndag – pizza och fruktsoda!

Lite annorlunda diet mot vad vi är vana vid. Men jag klagar inte! Det var riktigt gott! Speciellt det där med våfflorna!

Mitt uppe i allt detta är jag tvärförkyld – kanske en släng av baconfebern?

Och så tillbringar mamma en vecka på äldreomsorgens korttidsboende för allra första gången, för att pappa ska få vila lite! Jag körde dit henne i fredags och det gick så bra, så jag var nästan chockad när jag åkte hem.

Värre var det på lördagen!

Hon hade inte sovit mer än ett par timmar på natten. När hon fick se oss ville hon absolut att vi skulle köra hem henne, annars skulle hon ta en taxi eller gå…

– Bara ni tar fram mina svarta promenadskor så går jag! Var är dom någonstans?

Hon bar omkring på necessären och handväskan och var mycket upprörd.

När det inte gick att övertala oss tog hon till list:

– De super här!

– Men mamma, det gör de inte alls det! Alla här är helnyktra!

– Nej, säger jag ju! De super här! Tror du jag är dum?

– Nej, jag tror inte du är dum. Men där har du fel. Det är ingen som super här.

Och när det inte hjälpte med list tog hon till hot.

– Jag går i älven!

– Det är långt dit, sa jag.

– Det gör inget, bara jag får mina skor så…

Det gjorde ont i både hjärtat och samvetet när vi åkte därifrån och jag såg henne stå innanför dörren och banka. Hur kunde jag sätta henne på hemmet? Vad hade jag ställt till med? Vad hade jag gjort mot min mamma? Med andra ord; jag kände mig ganska så knäckt!

När jag berättade för min bortresta bror om det hemska och om hur hon gick runt och runt och att hon hade fått så ont i benen, så skrattade han uppgivet till och sa:

– Ja men så bra då! Hon behöver ju gå för att få igång blodcirkulationen!

På kvällen ringde jag till boendet. Men då var hon helt plötsligt som en helt annan människa…!?!?! Hon satt ute bland de andra och pratade och skrattade och var hur lugn och snäll som helst!?!

Under natten sov hon sedan som en stock och hela söndagen fortsatte i det lugna tecknet. Hon umgicks, åt ordentligt (gröt till frukost på egen begäran) och inget prat om att åka hem.

– Håll dig härifrån, sa personalen till mig.

Det var när hon fick se mig som det blev jobbigt.

– Så här är det för de flesta första gången, förklarade de.

Idag har jag ringt igen. Hon har sovit som en stock, duschat på morgonen, spelat bingo och kort, legat i sin säng och läst, ätit som en häst och i bakgrunden kunde jag höra hur hon pratade och skrattade med en annan boende.

– Men vill hon inte hem längre? sa jag förvånat.

– Nej! fick jag till svar. I morse när hon klev upp sa hon; idag ska jag åka hem. Men då talade vi om för henne att hon skulle stanna några dagar till och att du hämtar henne på torsdag. Sen var det inget snack om det mer.

Nu har jag inte ont i samvetet och hjärtat längre! Hon har det bra!

Och pappa då? Ja, han har varit ute i skogen och letat efter svamp och lingon i lugn och ro. När jag frågade hur han mådde, sa han med lite lätt förundran i rösten:

– Det är så skönt att inte behöva ha bråttom!

Och här är det också väldigt skönt just nu. Jag går omkring ensam här hemma och behöver bara ägna den lilla kraft jag har kvar efter helgens ansträngningar och känslosvallningar åt mig själv! Det njuter jag av! Min stol är väldigt skön och utsikten mot det röda trädet är härlig!

Annonser

Det är så tungt!

21 september 2009

Hur länge ska det ta den här gången innan världen slutar snurra?

Ibland tänker jag att; jag orkar inte längre!

Ibland är krafterna så totalt bortblåsta och symtomen så besvärande, så jag tappar livsgnistan! Så är det nu!

Jag vet att mina gamla föräldrar sitter och väntar på mig. Och jag tar mig inte dit! Jag vet att de behöver mig. Och jag kan inte hjälpa dem! Jag kan inte ens hjälpa mig själv! Och jag hatar det!

Minsta lilla orosmoment som dyker upp på min himmel fördjupar besvären. Och det får mig att känna mig som en B-människa. Varför tål jag inte lite oro och lite motstånd? Kanske för att jag har fått ta mer än jag har orkat redan! Det var ju därför jag brände ut mig! Jag har kämpat över min förmåga sedan jag var liten. Jag har varit så duktig, ”en drömmedarbetare” skrev min chef i mitt betyg. En dröm för andra och en mardröm för mig själv! (Och en mardröm för samhället! Såna som jag ska svältas ut, ska skämmas ihjäl, ska känna sig som en börda – och det gör jag, samhället har lyckats med sina intentioner!)

I tio år har jag levt med det här eländet! Och jag vänjer mig aldrig!

Förmodligen tar jag mig igenom det den här gången också. Men det är tungt, så himla tungt!


Stampade lingon…

17 september 2009

IMG_3903

 Skogens guld från en dam med ett hjärta av guld!

 I sjutton år bodde vi grannar, E och jag. Nu bor hon i skogarna långt uppe i norra Värmland och jag bor i södra Värmland. Men de där sjutton åren satte sina spår. De blev som en familj för mig, hon och hennes man och barn. Hon har alltid lånat ut sina barn till mig. De är lite grann mina och hör fortfarande till min barnaskara. Och jag vet att hon alltid finns där för mig, liksom jag finns för henne.

Hon har stöttat mig i mångt och mycket. Men det hon gjorde för mig när jag trillade ihop och blev akut sjuk av utbrändhet – det glömmer jag aldrig! Hon kom varje morgon klockan åtta när J åkte till jobbet och satt vid min sängkant till fem på eftermiddagen när J kom hem igen. Hon satt där i en stol och läste och höll sin hand på min fot för att dämpa min ångest. Hon lugnade och tröstade. Hon spelade klassisk musik för mig och hon lärde mig att meditera.

Idag ringde hennes son.

– Jag har med mig lingon till dig! Jag kommer alldeles strax!

Två fulla hinkar hade hon plockat åt mig, E!

Men jag såg bara den första hinken, när den leende sonen klev in genom min dörr. Så skymtade jag något bakom honom. Och där kom hans pappa med en  hink till! Jag blev så totalt överraskad av att se honom. Det var så länge sedan och jag hade inte anat att han var med. Han hade sina arbetskläder och en keps på sig. Och han var mig så välbekant! Denne man har så många gånger kommit in till oss med fisk han dragit upp ur sjön och sedan rökt till fulländning. Jag blev alldeles varm på insidan och fick tårar i ögonen när jag såg honom. Då, när jag reagerade så, gick det verkligen upp för mig hur mycket den familjen betyder för mig!

IMG_3900

Hinken, som sonen ställde ner vid mina fötter, hade lock. Jag öppnade locket och utbrast:

– De här lingonen är stampade va?

E:s man nickade. Men sonen tittade förfärat på lingonen.

– Har hon trampat i dom?

Visst, jag tror verkligen att E skulle kunna trampa i lingonen om det behövdes. Men den här gången hade hon använt en stöt av något slag, typ en sådan man mosar potatis med. Hon lärde mig något alldeles nytt när hon var hos mig häromdagen. Nämligen; stöter man lingonen så de vilar i sin egen vätska, så konserverar de sig själva. Det är bara att sätta på ett lock och ställa dem svalt. Sedan skopar man upp lingon när man behöver. E gör så varje höst och låter hinken stå i farstun. De håller sig utan problem hela vintern.

– Så gjorde de alltid förr! sa hon och var förvånad över att jag inte visste det.

Nu har jag hinken med stampade lingon stående på glasverandan. De andra bären har jag fryst in. Jag hade inte kraften att ta hand om dem idag. Jag har varit totalt utmattad, illamående, yr och haft hjärtklappning hela den här veckan. Nu är det bara vila som gäller!


Päronpaj

15 september 2009

IMG_3873Vi har varsitt päronträd J och jag.

Hans är hårda gråpäron, de gillar han bäst.

Mina är saftiga och mjuka och blir fort förstörda.

Mina mognar före hans. Och så mycket päron som jag har i mitt träd i år  tror jag aldrig jag har sett förut. Tyngden av dem har till och med knäckt en gren.

I förtvivlan har jag stått där och tittat på mina päron. Vad gör man med så mycket päron? Som dessutom måste tas om hand fort. Jag kan ju inte låta något gå till spillo, då blir ekorren i mig väldigt upprörd!

Vi äter naturligtvis. Och vi ger bort i parti och minut.

Men så fick jag en lysande idé – man kan ju faktiskt göra paj även på päron!

Päron är den frukt som det är mest fibrer i. I päron finns det dessutom mer mineraler och vitaminer än i äpplen, förutom C-vitaminer för det finns det däremot mer av i äpplen.

Alltså måste ju päronpaj vara riktigt nyttigt! Speciellt om man låter skalen vara kvar!

Jag tog Gud i hågen och började tillverka mängder av päronpajer. Några stora och några i tvåportionsformar. Några har vi ätit. Men de flesta ligger nu i frysen för kommande söndagsmiddagar.

Päronpaj

Pajdeg: 150 gram smör, 3 dl vetemjöl, 2 msk socker, 2 msk vatten.

Fyllning: 4-5 päron, rivet skal av ½ citron, 100 gram smör, 2 dl socker, 2 ägg, 2 msk potatismjöl.

Blanda ihop ingredienserna till pajdegen och tryck ut den i en pajform. Ställ den i kylen medan du gör fyllningen till pajen.

Blanda ihop smör och socker. Vispa ner ägg och potatismjöl. Riv citronen fint och tillsätt skalen i smeten. Ta bort kärnhusen från päronen och riv päronen grovt med skalen kvar. Blanda  ner päronen i smeten och häll alltihop i pajskalet. Grädda i 200 grader varm ugn, cirka 25 minuter.

Servera pajen ljummen med vispad grädde!


Resultatet av min forskning

13 september 2009

Just nu håller jag på med ett stort forskningsarbete. (Har blivit inspirerad av äldste sonen och all hans forskning!)

Jag ska doktorera i vad man inte kan göra med en golfarmbåge! Redan nu har jag fått fram ett ganska så stortIMG_3876 material, där resultaten är entydiga. Denna deletapp i mitt forskningsarbete vill jag gärna dela med mig av. Så här kommer alltså resultatet;

Det här kan man inte göra med golfarmbåge:

* Dammsuga

* Våttorka golv

* Stryka tvätt

* Rensa rabatter

* Gräva med spade

* Göra armhävningar

* Hänga i trapets

* Tvätta bilen

* Klippa gräsmattan

* Kratta

* Skala potatis

* Tvätta fönster

* Bära matkassar

Ööööh…?!?!?!?… Är det något av detta man egentligen vill göra…? Nä, verkligen inte!

Slutsats: Dä ä bra å ha gôlfarmböge!

Ett stort minus finns dock! Den där grå tingesten man måste gå omkring med runt armen! Går de inte att tillverka med lite mer rock n´roll i? Svarta med lite nitar och krokar kanske? Eller med pärlor! Jag vill ju gärna se lite tuff och hipp ut!


Världens bästa stövlar

08 september 2009

Jag läste i tidningen att försäljningen av gummistövlar har gått väldigt bra i år.IMG_3739

Jag vill inte påstå att jag är förvånad. Jag har aldrig i mitt drygt 50-åriga liv varit med om en så blöt sommar som den här.

Jag har dock inte medverkat till den höga statistiken av försålda gummistövlar. Jag har nämligen kvar mina trotjänare från Lottakåren! De har skyddat mina fötter från blöta sedan jag var 18 år! Snacka om bra och hållbar kvalitet! Och gissa vad mycket de stackars stövlarna har hunnit vara med om!

De har varit med varje gång jag gått vilse i skogen – vilket säkert handlar om flera hundra gånger… eller tusen! De har varit med och plockat flera hundra liter svamp av olika sorter… dock inga giftiga! De har stampat, klampat, trillat runt med mig när jag har plockat hjortron, blåbär och lingon! De har jumpat i bäckar och på mossar! De har jagat bortsprungna småungar i terrängen! De har vandrat uppför och nerför fjällen vid Grövelsjön och nerför fjällen i Funäsdalen… där vågade jag inte åka linbanan en gång till… det var otäckt… man kunde liksom sparka på trädtopparna. De har varit utomlands… till Norge… om nu det räknas som utomlands?  Och så har de varit med när jag i givakt har hälsat på den förbenade flaggan på Varbergs fästning…vilket kändes omåttligt fånigt… den hälsade ju inte tillbaka!

Trots allt detta syns inte minsta slitage på dem! Ooofff… nu ljög jag… de är faktiskt nästan blankslitna på undersidan… det var därför jag åkte nerför berget vid Bomans Grotta på ryggen och blev lerig ända in på underkläderna… men förutom undersidan syns inget slitage på dem! Och har de nu fungerat i mer än 30 år, så ska de nog kunna klampa omkring med mig i ett par år till.

Arméns stövlar går jädrar i det inte av för hackor…. minsann! Hade vi alla i det här landet klampat omkring i sådana, så skulle försäljningen av gummistövlar ha rakat i botten istället… trots den regniga sommaren!


Poolkväll med poolarna

05 september 2009

IMG_3824

Det är tur att man bottnar överallt i Stinas pool. För när man dricker vin ska man väl egentligen inte bada utan flytväst?

Det gjorde vi! Vi badade utan flytväst! Och vi drack vin!

Det gör vi varje höst… innan poolen slås igen för vintern. Och det är ljuvligt!

Förra året badade vi klockan tolv på natten under en stjärnklar himmel. Suset från träden hörde vi dock inte, för mina kompisar är väldigt högljudda när de dricker vin!

I år såg vi inga stjärnor… jo en… men den såg nog bara Stina! Vi har ju med åren allihop blivit ganska så skumögda. Men månen såg vi i alla fall allihop. Den tittade fram mellan grantopparna, stor och lysande… kanske var den något förundrad också över alla gastande, badande damer där nere på den mörka jorden.

Suset från träden hörde vi förstås inte i år heller… jag försökte verkligen… men näej… det enda jag hörde var Y och E som ylade som vargar mot månen… E som plaskade för fulla muggar och höll fast mig i baddräkten när vi tävlingssimmade…  S som försökte överrösta allihop… Y som sjöng och hoppade upp och ner i vattnet som en galning… och mitt i detta någon som emellanåt försökte föra ett vettigt samtal… om Fuglesang och hans kompisars viktlösa bajskorvar där uppe i rymden och vilka problem de måste ha när de blev jagade av dessa korvar… om den där filmen där en massa karlar konstsimmade och om inte möjligen vi kunde göra detsamma (vi försökte faktiskt men vi lyckades inte ens göra en blomma med fötterna emot varandra utan att sjunka)…

Ja det var en magisk kväll!

Första åren vi hade poolkväll kom jag faktiskt till festen iklädd baddräkt, badmössa och  badkappa. Vilket ingen annan gjorde. Därför hade mina kamrater förhoppningen att jag i år skulle bli ännu mer vågad. De ville ha mig till att gå in på restaurangen iklädd badmössa och badrock för att hämta deras mat!

Det är kompisar det!

Men si den lätta gick jag inte på!

Mat fick de i alla fall. Men inte tack vare mig!

Till nästa år hoppas jag att alla har badmössor och inte bara jag. Visserligen blev jag lika blöt i håret som alla andra. Men badmössor hör väl ändå till vid dambad i poolen?!?!

Någon gång efter spöktimmen blev jag hämtad av J, som tyckte att jag var väldigt självisk som inte hade ringt tidigare. Så nu måste jag göra bot och bättring… tror jag!

PS. Mannen på bilden försöker inte dränka någon av damerna. Han är istället så snäll så han tar bort allt skräp ur poolen från fällande björkar, så det inte ska växa björkar ur ändan på damerna nästa år! (Björkved är ju bra, men kanske inte just där!)