Jag har fått golfarmbåge… ????…

Nu har min onda armbåge fått en diagnos. Golfarmbåge, konstaterade sjukgymnasten. Det får man på insidan av armbågen. Tennisarmbåge får man på utsidan.

 – Spelar du golf? undrade sjukgymnasten.

Nej, verkligen inte. Jag har absolut inget bollsinne alls. Jag skulle vara livsfarlig på en golfbana (om jag vore en vara i en affär skulle det sitta en gul varningstriangel i rumpan på mig och bredvid den skulle det stå: Absolut förbjuden att användas i samband med bollsporter samt kubb!). Faktum är att jag aldrig ens har hållit i en golfklubba… fast jag har ätit lunch på golfrestaurangen ett par gånger… och min bror spelar golf… men det kan väl knappast ha orsakat min golfarmbåge? 

I mitt fall borde det nog heta stickarmbåge istället. För stickat har jag gjort! Massor!

 Nu får jag inte sticka mer!

– Inga monotona rörelser! sa sjukgymnasten. Du måste vila armen.

– Det är som med ett öppet sår, sa han. Om du petar på det hela tiden, så tar det ju längre tid att läka.

Undrar om han menar att jag inte får klicka på datorn heller? Då dööööör jag! Jag kan inte leeeeva utan min dator!

Ekorren i mig är nöjd!

Jag är som en ekorre! Det ska sparas i gömmorna inför vintern! Mat och grejor så man klarar sig!

Igår var jag och svärmor på antik- och samlarmässan i Värmlands Nysäter. Den utflykten gör vi varje år. Det är otroligt roligt att gå runt där i timmar och titta på gamla, vackra saker. Vi trängs med folk, hamnar bakom ryggar och kryper under armar för att se. Vi köar för att köpa våfflor med sylt och grädde. Och vi fyndar stort till våra gömmor.

Denna gång var svärmor riktigt slösaktig. Hela tio kronor lade hon ut på en liten glaspropp till en karaff.

Själv hittade jag en kaffekopp från 1930-talet – från Gustafsbergs porslinsfabrik av märket Willow – till min samling av gamla, udda kaffekoppar. Dessutom fick jag tag i en gräddsnipa av pressat glas, som jag ska använda till vardags här hemma.

 

När vi kom hem hade J plockat körsbär och lagat middag. Svärmor och jag rensade körsbären och kokade kräm till efterrätt. Supergott!

Sen plockade jag hallon i vår trädgård och frös in. Och plockade gräslök, hackade den och lade på torkning.

Och idag har jag lyckats få ihop hela fyra liter blåbär minsann! I Skogen! Utan att gå vilse!

Jag har hittat ett nytt blåbärsställe och där hade inte Greta (eller vad hon heter) varit ännu! Jag har aldrig i hela mitt liv sett så mycket blåbär i skogen förut. För att inte gå vilse använde jag mig av taktik! Jag ställde min blå hink fullt synlig i skogen, så att jag hela tiden när jag gick runt med bärplockaren såg den. När jag var fram till hinken och tömde bärplockaren kunde jag se taket på min bil. Alltså inte en chans att gå vilse!

Nu sitter jag här hemma och rensar blåbär och ekorren inom mig är så nöjd och belåten.

Stand in för fantomen

J:s telefon säger namnet på den som ringer. Igår ringde Goran!

– Vem var det? undrade jag.

– Goran! Har du inte hört talas om honom? Han är assistent till fantomen!                                           

– Ha ha ha! Kul! Vad ville han dig då?

– Fantomen har åkt på semester. Han ville att jag skulle hoppa in för honom om det behövdes.

– Jaha, så om Goran ringer så måste du sadla Hero och galoppera iväg med blixtens hastighet?

– Just precis! Du kan kalla mig Dragos eller Mr. Walker också om du vill!

Goran ringde inget mer den dagen, så J behövde inte sadla Hero (som tur var, för J är rädd för hästar).

När J låg på soffan idag och slöade, undrade jag lite försiktigt:

– Ska du sadla Hero idag?

– Nej, nej, sa J och gäspade. Fantomen är tillbaka.

– Va! sa jag. Vilken kort semester han hade!

– Ja, sa J och gäspade ännu större. Det var bara en serieruta vet du! Han är snabb fantomen!

Utflykt till Ransbysätern

Det är blött i skogen! Med sandaler på jumpade jag i mossan ända ner till anklarna. Usch! Kallt och äckligt!

Men bara jag kom upp på torra land igen, var promenaden till Ransbysätern en trevlig upplevelse.

I cirka 1000 år har Ransbysätern, som ligger mellan Ransby och Sysslebäck i norra Värmland, använts för sommarbete åt kor och getter. Kullorna drev boskapen upp till sätern. Sedan tillbringade de sommaren där. De vaktade boskapen, mjölkade och tillverkade ost och messmör.

På 1930-talet dog verksamheten på Ransbysätern ut. Men sedan några år tillbaka är sätern full av liv igen.

Innanför grindarna är gården full av nyfikna och snälla getter. I hagarna runtom betar hästar och kor. Och mitt i allt detta finns turisterna från Danmark, Nederländerna, Tyskland och så vidare.

Ransbysätern är huvudsakligen till för att turisterna ska få se hur säterliv bedrevs i forna tiders Sverige.

Utanför säterstugan brinner ständigt elden och de långskaftade stekpannorna väntar i rader på hugade turister, som vill prova att steka sina egna kolbullar. Vågar de inte prova själva, så steker sätervärdarna kolbullarna åt dem.

När J och jag var på sätern höll en hel drös med danskar på att steka kolbullar. Det var en festlig syn! Olja och stekfläsk sprätte, medan danskarna försökte röra om bland fläsk och smet med små trästekspadar utan att bränna sig. I en av pannorna tog oljan eld. Men kolbullar fick de till slut – med lingonsylt, för så ska kolbullar serveras.

Hur det smakar har jag faktiskt ingen aning om. Jag har aldrig ätit kolbullar. Men eftersom jag är en van pannkaksätare skulle jag tro att det smakar som tunnpannkaka med fläsk.

Recept på Ransbysäterns kolbullar kommer här:

6 dl vetemjöl, 2 dl skrädmjöl, 6 dl vatten, tärnat fläsk eller bacon.

Mjöl och vatten vispas till en slät smet. Värm stekpannan över elden. Häll i olja och stek fläsktärningarna. Häll sedan på smet, som till en omelett ungefär. Stek tills smeten stelnat. Vänd sedan pannkakan och stek andra sidan.

Lätt som en plätt!

På Ransbysätern går det även att hyra små, enkla stugor. Dass finns utanför och bada kan man göra i en stor badtunna.

Det går även att köpa ost i säterstugan. Men den är tillverkad på Lillängens gårdsmejeri utanför Sunne och inte på sätern.

Jag gillade Ransbysätern. Men… (men finns det ju alltid)… jag saknade det där lilla extra. Tänk så mycket mer verklighetstroget det skulle ha varit om sätervärdarna hade gått omkring i träskor och tidstypiska kläder, istället för i gummistövlar, pösiga mysbyxor och t-shirt. Jag skulle också ha önskat att de hade tillverkat sin egen ost och sitt eget messmör och att det gick att få se denna tillverkning och förvaringen av osten. Att få köpa sådan ost, som hade tillverkats där, hade ju varit pricken över i. Dessutom skulle det ha varit trevligt om kolbullesmeten, stekoljan, lingondrickan och så vidare hade kommit ut i tidstypiska kärl och inte i plastflaskor och moderna plasttillbringare och tetrapack. Det här är lite typiskt turistnäringen i Värmland – att inte löpa linan helt ut! När man nu har gjort så mycket, varför inte göra det till en helhetsupplevelse? Jag lovar – turisterna skulle bli överförtjusta och berätta om det vitt och brett!

J och jag avslutade vår Ransbyvisit uppe på en bergstopp med vidunderlig utsikt. Där plockade vi fram picknickkorgen och våra hembakta tunnbrödsrullar, som vi fyllt med stekt kyckling, sallad, majs, gurka, tomater och Mango Raja sås.

Vi hade tänkt besöka ytterligare några sevärdheter i norra Värmland på tillbakavägen hem. Men tyvärr visade det sig att dessa slog igen portarna redan klockan 16.00 och 17.00. Synd, eftersom dagarna är så långa och ljusa och det fortfarande var mycket kvar av dagen.

Tanten är lissfarli!

Ja, jag är faktiskt det! Jag vaknade lissfarli i morse!

 (Uttrycket lissfarli kommer från min yngsta syster och används av henne när hon pratar åt sin hund, som naturligtvis är just  lissfarli = livsfarlig. Åtminstone var hennes förra hund det, för den var till en fjärdedel varg.)

Normalt är jag en ganska fredlig tant. Men si så där ungefär en gång vartannat år drabbas jag av denna livsfarlighet. Orsaken brukar vara livsleda och irritation. Något som jag som sagt sällan drabbas av annars. När jag nu vaknade med det berodde det på att jag hade fått nog av att vara trött, ha ont i ryggen, ont i armbågen, dåligt med pengar, ständig oro för familjen, det eviga regnandet, ett ständigt stugsittande och diverse annat smått och gott.

Min första tanke var att ligga kvar där i sängen och långsamt tyna bort. Men så kom jag att tänka på äldste sonen, som faktiskt är mycket lycklig nu. Att ha en mamma som ligger i sängen och lider en långsam tyningsdöd – näe, det kan ju ta död på hans lycka. Så jag klev upp! Ilsken som ett bi! Ilskan var riktad mot gudarna som inte gör som jag vill. Men tyvärr råkade J hamna mitt i stormens öga (gudarna var nämligen inte tillgängliga för tillfället).

– Näe, sa han, nu får du lugna ner dig annars åker jag härifrån!

Han har inte speciellt mycket tålamod med lissfarlia tanter.

När jag började rumstera om i källaren och kasta saker i säckar, som jag ville att han skulle bära upp genast och åka till tippen med, fick han nog. Inte så att han for hemifrån. Men han sa åt mig att göra det.

– Åk ut i skogen och sätt dig på en sten! sa han.

Men hur lätt var det då? När jag kom ut i skogen fanns det inte en enda sten som inte var klädd med klassblöt mossa. Jag började titta efter stubbar istället. Men det var som förgjort det också. Den stubbe jag hittade gick det definitivt inte att sitta på. Kolla bara…

Som vanligt hade jag tagit mig till Bomans Grotta. Och som vanligt hade jag ögonen öppna efter min fiende… Maj… Margot… Greta… Lisbeth… eller vad hon nu heter. Jag har aldrig sett henne, men jag ser alltid spåren efter henne! Hon hinner alltid före mig dit. Och hon har alltid plockat alla blåbär, lingon och svampar när jag dyker upp. I tjugo års tid!

Jag hade med mig hink och bärplockare. Och höll på att svimma av i skogen när jag klev ur bilen och fick se blåbärsriset digna av bär! Var i all sin dar har Greta tagit vägen? tänkte jag först förvånat. Men sen log jag glatt. Äntligen var jag först! Trodde jag! Men den här gången hade Greta bara varit extra lömsk. Hon hade lämnat de första tuvorna åt mig. Sen hade hon skrapat rent i resten av skogen.

Jag gillar egentligen inte att plocka blåbär. I juli är skogen full av elaka flugor. Det enda de traktar efter är att komma in i öron, ögon och näsborrar på stackars bärplockande människor. Nu är ju jag en livserfaren tant, så detta vet jag. Jag hade tagit med mig ett huckle som jag stängde in öronen bakom. Och så glasögon på näsan. Men näsborrarna tvingades jag lämna fria, för att kunna andas, vilket naturligtvis ställde till en del problem. Lyckligtvis blåste det en hel del, så när jag kom upp på högre höjder hade flugorna svårt att hålla sig kvar på min näsa.

Långt inne i skogen, uppe på berget hittade jag ytterligare en tuva, som Greta hade missat. Och där hittade jag ett jakttorn också, där det gick att sitta ner. Där satt jag en stund och begrundade mina lissfarlia synder, medan jag beskådade en utsikt som räckte ända bort till Sunne.

Där upptäckte jag också att ljungen har börjat blomma så smått. Snart dags att plocka de små blommorna alltså. Torka dem. Och sedan laga rogivande te av.

Vägen tillbaka till bilen blev som vanligt besvärlig. Jag gick inte direkt vilse… jag hittade bara inte direkt… det borde vara förbjudet för dem som äger skogar att gå in i dem och fälla en massa träd och göra om terrängen… det kan ju vara farligt… folk kan ju komma bort när de inte känner igen sig… jag kände inte igen mig… på flera ställen... men jag löste problemen… och tog mig så småningom till bilen med mina tre liter blåbär… bara därför att jag är en erfaren tant… jag har gått vilse många gånger…

Nu ligger jag här i min fåtölj och är inte alls lissfarli längre. Jag är god som gull och har bakat blåbärspaj till J. Efter Leilas recept på www.recept.nu med mördegsbotten och vackert gallermönster över.

Förhoppningsvis kommer jag inte att bli lissfarli igen förrän framåt sommaren 2011. Och har J tur så är han inte hemma den dagen!

Bortglömd födelsedag – men vi hade tur med vädret

Vi hade supertur med vädret!

Hela mammas 80-årsdag firade vi ute på altanen – middag med grillat och sommarsallad, kaffe med bullar, kakor och jordgubbstårta, sång och hurrarop och presenter. Vädret höll sig i schack. Ljusa, lätta moln och alldeles lagom värme.

När sista gästen lämnade oss på kvällen, började det regna direkt! Det regnar än!

Förutom turen med vädret, hade vi också mycket trevligt. Mycket prat och många glada skratt.

– Här kan man säga vad man vill! var det någon som sa. Ingen bryr sig!

Och precis så var det. Bara släktingar och dom har man ju känt hela livet, vet hur de är, var de kommer ifrån och vad de har varit med om. Stämningen är tillåtande och överseende. Och man har massor att uppdatera sig på sedan man sågs sist.

B gör numera tittskåp. M vill veta hur det går med släktforskningen. R kan inte låta bli att retas. T tar hand om mamma och är den enda som verkligen får henne att le sitt allra mjukaste leende. C vill hela tiden ha kakor. I tar ur hörapparaten när han tycker tjattret blir för högt. K hamnar i diskbaljan. Alla vill veta hur det går för andra M, som hamnat på sjukhus. Och gamla släkthistorier plockas fram.

Jag hade velat att mammas 80-årsdag skulle bli oförglömlig för henne.

Att hon hade en lyckad dag syntes. Men nu har ju hon alzheimers! Idag kom hon inte ens ihåg att hon hade varit här på kalas igår!

– Det var trevligt här i går mamma! sa jag i telefonen.

– Jasså! Vilka var hos er då?

– Ja… hmmm… alla… din syster… syskonbarn till dig…

– Men då skulle ju jag ha varit med!

– Ja men det var du ju!

– Var jag?

– Ja, du fyllde ju 80 år igår!

– Gjorde jag?

Och så ropar hon på pappa:

– Var vi hos Sanna igår?

Det är en sorglig sjukdom det där! Mormors mor hade den. Mormor hade den. Mamma har den. Och om tjugo år är det väl min tur.

Lilla mamma fyller år!

I morgon smäller det! Då blir min lilla mamma 80 år!

Hon är yngst i en syskonskara på sex barn. Tre av syskonen är redan borta. Kvar är mamma och två systrar som är 84 och 86 år gamla.

80 år är många år!

Tänk så mycket hon har varit med om! Och vilken samhällsutveckling hon har fått uppleva!

När hon var barn fanns varken kylskåp eller toalett i hennes hem. Hon badade i en träbalja på köksgolvet och fick gå ut på utedasset. Mormor tvättade i en stor balja som hon eldade med ved under. Sen körde de med häst och vagn till sjön och sköljde.

När hon var sju år miste hon sin äldsta syster i polio. Systern förlamades i hela kroppen och när det nådde lungorna behövde hon respirator, men den enda apparaten som fanns på sjukhuset i Karlstad var utlånad till Örebro. Systern dog och familjen var otröstlig. Undrar hur många respiratorer de har på sjukhuset nu?

Jag har städat, bakat, handlat och donat. För vi ska ha kalaset hos J och mig. För att orka har jag fått planera noga. En dag städade jag badrummen. En annan dag städade jag övervåningen. Dagen därpå bottenvåningen. Och fjärde dagen handlade vi maten till kalaset och presenter och bakade tårta.

Jag hoppas innerligt att hon ska få en bra dag!

Trött på regn!

Hugaligen vad det är tråkigt när det bara regnar och regnar och regnar!

Nu deppar både J och jag. Det brukar jag vara ganska ensam om annars.

Tristessen har lagt sig som ett täcke över oss. Det är mörkt ute som på hösten. Det regnar in i vardagsrummet. Vi är trötta hela tiden.

Vi längtar efter luft och vet inte vad vi ska göra. Resultatet av det – en sockerchock!

Jag bakar! Jag har bakat kanelbullar. Jag har bakat vaniljbullar. Jag har bakat kokosbullar.

Min bror sitter hemma och eldar i pelletskaminen. DET SKA MAN INTE BEHÖVA GÖRA I JULI!

Nu har J och jag tänt i kakelugnen!

Fortsätter det att regna i morgon – då ska jag baske mig gå och köpa mer mjöl!

Är det någon annan som vill baka, så kommer här receptet på kokosbullarna:

4 ½ dl strösocker, 3/4 dl florsocker, 1 äggvita, 1 ½ dl kallt vatten. Blanda ihop detta i en bunke. Koka upp 1 ½ dl vatten och blanda ner 1½ msk gelatinpulver i det heta vattnet. Häll detta i sockerblandningen och vispa i 30 minuter.

Lägg ett bakplåtspapper i en form som är 20×30 cm ungefär. Blanda 4 dl kokos med 1 msk kakao. Täck bottnen på formen med kokosblandning. Häll sedan i den färdigvispade smeten och täck med kokosblandning. Ställ kallt tills det stelnat. Skär i bitar och doppa sidorna på bitarna i resterande kokosblandning.

Symtomlindring i vilstolen

Jag ligger i min stol idag. Jag är totalt slut efter att ha umgåtts lite för mycket igår.

Det regnar ute! Trist, trist, trist! Lika trist som på insidan av min kropp! Där inne i mig verkar inget fungera riktigt som det ska.

För att roa mig själv lite har jag sökt på internet efter fakta om kronisk utmattning och här kommer ett litet axplock av vad jag hittade:

Likheten mellan ME/CFS (kroniskt trötthetssyndrom) och kroniskt utmattningssyndrom är förvillande stort. Det är ofta svårt att avgöra vad som är vad och frågan är väl egentligen om det i många fall ens är möjligt.

Kroniskt trötthetssyndrom innebär störningar i det centrala nervsystemet, liksom i immunförsvar och hormonella system. Utöver långvarig, funktionsnedsättande utmattning, förekommer symptom som influensakänsla, feber, muskel- och ledsmärtor, huvudvärk, yrsel, och minnes- och koncentrationsbesvär. Typiskt för sjukdomen är att patienterna försämras efter aktivitet.

Efter en ibland smygande debut kan symtomen förvärras men når som regel efter månader, ibland år, en platå. Man ser sällan spontanläkning. Tröttheten uppfattas av patienten som sjuklig och går inte att vila bort. 

Symtomens allvarlighetsgrad kan variera över dygnet. Patienter kan tala om »utmattningskänsla«, »mental dimma« etc. Under sommaren och vid vistelse i varma länder kan vissa patienter uppleva lättnad av symtomen, medan andra inte tolererar värme och undviker solen under sommaren.

Efter minimal ansträngning kommer ofta värk, matthet och sjukdomskänsla av influensakaraktär, som kan finnas kvar i timmar, ibland flera dygn. Sjukdomsgraden varierar mycket, och karakteristiskt är att patienten kan få oväntade försämringsperioder då såväl fysisk som psykisk aktivitet är kraftigt reducerad. För­säm­ringspe­rio­der kan triggas av dålig sömn, infektioner eller annan stress, men de kan också komma spontant. 

Många patienter klagar över minnesstörning och har även sökt minnesmottagning på grund av rädsla för demens. Någon överrepresentation av demenssjukdom har dock inte rapporterats hos patienter med ME/CFS.

Sömnrytmrubbning med ytlig sömn och frekventa uppvaknanden under natten är ofta funktionsstörande.

Sjukdomstillståndet reducerar såväl fysisk som psykisk aktivitet, och graden av funktionsstörning kan variera påtagligt. Vissa patienter kan klara arbete, medan andra har svårt att klara ens enkla sysslor i hemmet. Trots fysisk träning kan patienterna inte återvinna den fysiska kondition de hade före debuten. Intensiv träning kan ibland leda till temporär försämring.

Ibland reducerar syndromet patienternas arbetsförmåga i sådan grad att sjukersättning blir nödvändig. De ständigt återkommande, ofta kortvariga, försämringsperioder som patienterna erfar gör att de kan ha svårt att anpassa sig till en arbetsrutin. Framgångsrik rehabilitering kräver därför ofta en anställning med ett för individen anpassat arbete.

Klinisk erfarenhet pekar på att tidig diagnos kan innebära ett lindrigare sjukdomsförlopp. Detta kan bero på att patienterna med god information och omvårdnad bättre kan hantera sin sjukdom, men huruvida det genuina sjukdomsförloppet påverkas har inte säkert fastställts. 

Behandling

En viktig uppgift i omhändertagandet av patienterna är att säkerställa diagnosen och ge information om symtomatologi och sjukdomsförlopp. Information till anhöriga är också av stor betydelse, eftersom patienterna kan se friska ut och inte ha några patologiska fynd vid medicinsk undersökning. Viktigt är också att bedöma grad av funktionsnedsättning.

Nästa steg i omhändertagandet är att utvärdera medicinsk och psykiatrisk samsjuklighet. Behandlingen måste nämligen inriktas mot symtomlindring, eftersom någon botande behandling inte finns. KBT (kognitiv beteendeterapi) kan vara av terapeutiskt värde. Denna psykoterapi försöker bl a få patienten att acceptera sin sjukdom och att förstå att komplicerade tekniska och laboratoriemässiga utredningar inte kan förväntas vara av värde. Patienterna måste lära sig att utnyttja den fysiska och psykiska energitillgång de har för att få optimal livskvalitet. Denna relativt enkla psykoterapi kan och bör ges redan i pri­märvården.

Fysisk träning är av värde, men alltför kraftig träning kan ge ökad värk och sjukdomskänsla, som kan finnas kvar flera dygn. Patienten måste själv finna rätt balans.

Någon bra farmakoterapi mot trötthet vid ME/CFS finns inte. Centralstimulerande medel har försökts, men evidens för terapeutiskt värde saknas. Eftersom psykiatrisk samsjuklighet kan finnas i form av depression, social fobi och ångest kan psykofarmaka ibland vara av värde för patienterna. Vid ME/CFS finns ofta värk i kroppen (inte minst efter fysisk ansträngning), vilken kan lindras med analgetika.

Sjukdomen är i dagsläget kronisk, men pågående biomedicinsk forskning ger hopp om förfinade undersökningsmetoder och potentiella behandlingar. En tidig diagnos och korrekt behandling och information om hanteringen av Kroniskt trötthetssyndrom är av stor vikt för att förhindra att den blir svårartad.

På knä i jordgubbslandet

Aj! Aj! Aj! Oj! Oj! Oj! Jag känner mig alldeles ledbruten! Ryggen värker, knäna värker och armbågen känns som om den behöver smörjas. Men mitt i all denna värk känner jag mig så himla NÖJD! Den är nämligen resultatet av ett besök i jordgubbslandet i Hynboholm.

Jag for dit med två tomma hinkar – utifall att. Men egentligen trodde jag inte ens att jag skulle lyckas fylla en hink. Jag har nämligen några andra somrars jordgubbsplockning i färskt minne.

För två år sedan plockade jag jordgubbar i gassande sol och trettio graders värme. Jag lyckades inte fylla den enda hinken jag hade med mig, utan fick be de anställda på gården att fylla upp med färdigplockade bär. Om detta höll jag naturligtvis tyst när jag kom hem. Det kändes skämmigt!

Förra året plockade jag faktiskt en hel  hink. Även då var det hett som i Hades och jag var ursvettig och kände mig totalt döfärdig där bland jordgubbsplantorna. Jag hade glömt ta med mig vatten! Till slut var jag så törstig så jag började hallucinera om vätskedropp!

I år hade jag tur! Verklig tur! I bilen på väg till Hynboholm ringde J från stan och undrade vad jag gjorde. Hygglig som han är svängde han in till Hynboholm och hjälpte mig att plocka. På en timme lyckades vi fylla båda hinkarna! 420 kronor kostade kalaset.

Hemma rensade jag gubbarna, lade dem hela i plastpåsar och fryste in dem. Nu har jag så det räcker till smoothies hela vintern. Jag brukar göra dem på frysta bär och dricka med sugrör, som om det vore milkshake.

De är enkla att göra: en halv näve frysta blåbär, 4-6 frysta jordgubbar, 3-4 dl mölk. Allt körs en stund i mixern.

En sån smoothie dricker jag nästan varje dag. Och jag känner mig så himla nyttig! För jordgubbar är bland annat fulla av järn, C-vitaminer, K-vitamin, antioxidanter, jod, folat, B-vitaminer, magnesium och koppar. Och blåbär sen! Blåbär är helt enkelt urnyttiga!

Jordgubbar och blåbär tillsammans ökar mängden av dopamin i hjärnan och det är positivt både för minnet, humör och potens minsann!

Enligt forskningsresultat från University of Maine stärks stora kroppspulsådern om man äter mycket blåbär. Och starkare blodkärl minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Blåbär är också bra för cellernas uppbyggnad och motverkar därmed en hel del andra farliga sjukdomar.

Att även ha blåbär i frysen är alltså toppen! Men man kan även torka blåbär. Torkade blåbär är nämligen alldeles förträffligt bra mot diarré. Det är bara att sätta ugnen på under 50 grader och låta blåbären torka i uppåt 15 timmar. De ska bli ungefär som russin. Sen förvarar man dem torrt och mörkt. Lätt som en plätt!