Korghandel

Någon gång emellanåt poppar det upp en genial idé i min hjärna. Jag hade stickat lovikkavantar och sytt grytlappar med dubbelt värmeskydd i parti och minut. Vad skulle jag göra med allt detta? Jag satt ju där och knåpade för nöjes skull. Men själv har jag ju ingen användning av femtioelva grytlappar och mängder av lovikkavantar i barnstorlekar.

Så var jag på Arvikamârten och fick syn på en jättefin korg med lock. Jag lade genast vantarna på den och så var min Korghandel född!

Ni fattar va? Torghandel – korghandel!

Nu har jag fyllt korgen med vantar, grytlappar och min svägerskas egenhändigt tillverkade och jättefina smycken och skickat hela härligheten med en kompis till hennes jobb. Hon säljer bra har jag hört. Och jag tycker att det är så himla kul! Jag skulle gärna vilja göra mer grejer till korgen, men det är lite svårt så länge högerarmen är inpackad i gips.

Var är whiskyn?

Jag har sett på vilda västern hur man drar rätt en arm, så när tre stora, starka doktorer klev in i gipsrummet och grep tag i min arm utbrast jag kvickt:

– Jag vill ha en träbit mellan tänderna och en flaska whisky!

– Du har fått bedövning, svarade de och började dra i min arm.

Okey, okey… det gick bra… så träbiten kan vi skita i. Men jag vill fortfarande ha whiskyflaskan!

Plötsligt händer det

Så kan det gå när inte haspen är på, skulle min farmor ha sagt. Resultatet; en bruten handled!

Jag spelade fotboll med ett proffs och åkte på en glidtackling så jag for fram i luften och landade på höger hand. Visst låter det bra? Och det är nästan sant!

Men proffset är en liten ettåring och glidtacklingen stod jag nog själv för!

Jag lyfte honom under armarna och sprang fram så han skulle få sparka på bollen. Tyvärr förlorade jag balansen och hade fullt sjå att inte trilla på den lille grabben. Jag hade en himla fart, men lyckades till slut lyfta mitt ena ben över hans huvud så han hamnade bakom mig. Sen stöp jag! Vi blev liggande ett par meter ifrån varandra ute på asfalten, grabben och jag. Han grät och jag mådde fruktansvärt illa och kunde inte resa mig så jag kunde ta mig bort till honom.

Min handled såg väldigt konstig ut! Som ett S ungefär!  

Vi var helt ensamma hemma. Vi kunde ha blivit liggande där i kylan i flera timmar. Men något magiskt hände!

En granne i huset mittemot låg hemma i influensa. Han hade sovit hela dagen. Men så plötsligt vaknade han och kände sig hungrig, gick ut i köket och råkade i ögonvrån se hur jag for fram i en rasande fart och sedan bara försvann. Han satte på sig ytterkläderna och gick ut! Vi hann bara ligga där på backen i fyra minuter innan han stod där och undrade om vi behövde hjälp! Dessutom visade det sig att han var proffs på brutna handleder!

Han jobbade på ortopeden!

Han tog hand om mig och en dam som var på väg till skolan för att möta sin dotter, tog hand om lillplutten.

Sex timmar tillbringade jag och J på akuten. Benet var av, hade förskjutits en bit och fick dras rätt. Nu sitter jag här i gips och ser framför mig en hel advent i fullständig vila. En sån lugn advent har jag önskat mig i över 30 år – fast med hela handleder förstås!

Dement moster på rymmen

Helt otroligt att just jag skulle passera just där just då! Vilken tur!

Jag brukar sällan vara inne i stan. Det är så jobbigt med parkeringar. Men igår passade jag på att köra in i stan och köpa garn innan jag skulle vidare ut till mamma på demensboendet. När jag hade betalat garnet och var på väg ut genom dörren, fick jag plötsligt för mig att jag bara skulle titta lite på stickmönster, så jag backade in igen. Hade jag inte gjort det hade jag missat henne!

När jag körde ut på Östra Torggatan fick jag se en liten böjd gumma komma hasande fram på trottoaren. Oj så lik min mormor (som varit död i över 30 år), tänkte jag först. Men så rykte jag förskräckt till! Det var ju min 86-åriga, dementa moster, som hasade fram i kylan på trottoaren i innertofflor! Inte skulle väl hon gå där? Ensam! Jag har inte sett henne på flera år, men jag har pratat med min kusin i telefonen, så jag visste hur det var ställt med henne.

Det tog en stund innan jag lyckades vända bilen och köra tillbaka. Då hade hon kommit ända till övergångsstället vid Herrgårdsgatan. Där stod hon stilla och böjd och bara tittade sig omkring. Jag svängde in på gatan, tvärnitade och hoppade ur bilen.

– Märta! ropade jag. Ska jag köra dig hem?

– Ja, sa hon svagt. Jag är sjuk!

Jag fick in henne i bilen och började köra ut mot Hagaborg. Men så slog det mig; bodde hon fortfarande där? Min kusin hade ju pratat på demensboende i våras. När jag frågade min moster sa hon;

– Nej, jag har flyttat! Jag bor på Sundsta!

Men adressen dit kom hon inte ihåg. Hennes ögon var totalt tomma. Hon såg ut som ett litet förvirrat barn.

Var hon hade fått det ifrån, att hon hade flyttat, begriper jag inte, för hon bodde allt kvar i sin gamla lägenhet.

 Hon sa till mig att hon hade gått till Drottninggatan 27, hem till ”mamma och pappa”.

– Men de finns inte mer! Och huset var borta! Det var ett nytt där av glas, det hade sex våningar och hiss! Och Epa är borta!

Både Epa och huset hon hade bott i för länge sedan försvann på 1960-talet, så det är ett tag sedan.

Det var inte första gången min moster rymde. I fredags gjorde hon samma vända – i högklackade svarta pumps! Fast hon knappt kan gå!Då var det en snäll grabb i ett av kontoren i det ”nya huset” på Drottninggatan som hittade henne virrande i trappan. Han bjöd in henne på kaffe och ringde polisen.

Min moster är ensamstående och min kusin har försökt få in henne på demensboende sedan förra hösten. Men kön är lång och Karlstads kommun tar tydligen hellre böter från staten än ordnar fler boenden. Nu ska de sätta upp ett larm i hennes dörr, så de märker när hon går ut. Jättebra! Fast det tar dem ju 20 minuter att komma dit efter att det har larmat – då har min moster hunnit långt! Hon kanske sitter på tåget till Sundsvall innan de dyker upp, för dit vill hon också emellanåt när hon tror hon bor kvar där. Eller kanske har hon gått ner till älven och drattat i. Det kan helt enkelt sluta hur illa som helst!

Men igår räddade jag henne! Och det är jag jätteglad för! Vilken tur!

Du ska få min gamla potta när jag dör

Nu får jag verkligen sjunga igång mig på mornarna för att inte deppa ihop totalt.

Ryggen värker, knäna värker och tröttheten ligger som ett mörkt täcke över mig och har gjort ett bra tag. Jag har fullt sjå att klara minsta lilla.

Men så i morse, när jag stod i duschen och humöret var i botten, kom jag på; blir man inte glad av att sjunga? Så jag började gnola och till slut skrålade jag av mina lungors kraft: DU SKA FÅ MIN GAMLA POTTA NÄR JAG DÖR, DU SKA FÅ MIN GAMLA POTTA NÄR JAG DÖR, FÖR DÄR UPPE HOS MARIA FÅR MAN PISSA I DET FRIA, DU SKA FÅ MIN GAMLA POTTA NÄR JAG DÖR.

Och genast kändes allting lite lättare.

Det är sant det där att livet blir som man tänker! Visst kan man  ha ont. Visst kan allt vara eländigt. Men allting blir ännu värre när man tänker i svarta nedåtgående spiraler också. Så idag försöker jag tänka på allt som är bra… min nya dammsugare som suger upp näsdroppsflaskor, J:s strumpor och ALLT damm på den här sidan universum… M som har ROLIGT i London och så väl behöver det… bandet som går inne hos J med handikappsimmaren Anders Olsson som har det bra mycket värre kroppsligen än vad jag har… att det faktiskt är rätt kul att spela wordfeud… och när den svarta spiralen tar tag i mig igen, ja då sjunger jag om pottor, kortlekar och gamla kärringar samtidigt som jag stoppar i mig ett par Alvedon.

Delivery!

Det smällde i ytterdörren, sen kom det, ropet, nerifrån hallen;

-Delivery!

Ja, det är klart jag trodde det var sprit… hembränt… i en femlitersdunk! Det är då man ropar delivery! Åtminstone hos oss! Men det har bara hänt en gång och då blev jag riktigt, riktigt arg!

Det är många år sedan. Jag satt vid köksbordet. In genom ytterdörren klev en av pojkarnas vänner med en plastdunk i handen. Han tog tag i dörren ner till källaren (där vi har en liten lägenhet och äldste sonen då för tiden huserade), såg mig i ögonen innan han försvann utför trappan och sa just;

– Delivery!

Samtidigt som han snabbt höll upp och skakade lite på en plastdunk.

Aha, tänkte jag, den kloka modern, rökgas till rökmaskinen! För äldste sonen brukade arrangera diskon ibland och då hade jag sett att han hade rökgas i en 5-liters plastdunk. Jag vet inte vad det var som sen fick mig att fatta misstankar om att det kunde vara något annat i dunken. Men när misstankarna dök upp började en mycket svår eftermiddag och kväll.

Det visade sig nämligen att dunken innehöll hembränd sprit… stark sprit! Som den mycket stränga moder jag var beslagtog jag genast dunken. Under det att äldste sonen högljutt protesterade och mellansonen förskräckt kröp ihop i soffan. Det var nämligen de två som skulle ha spriten. Jag gömde dunken i ett gammalt skafferi. Äldste sonen for runt och letade i hela huset, men hittade ingenting. Arg som ett bi klargjorde han för mig att han minsann hade betalat 500 kronor för dunken. Och jag i min ilska slet fram en femhundring ur plånboken och röt;

– Här! Nu är den min! Nu kan jag göra vad jag vill med den! Och jag ska minsann hälla ut den i slasken!

Men när jag några dagar senare stod där vid slasken och skulle hälla, så slog snålvargen ner i mig. Jag hade minsann betalat 500 kronor för skiten och att hälla ut 500 kronor i slasken… näej! Jag bar upp dunken till min klädkammare och gömde den längst in bakom en byrå. Sakta men säkert har innehållet i den under åren sjunkit och för någon månad sedan tog jag det sista ur den. Men jag har inte supit mig full på den starka varan… jag har gjort ingefärstinktur, som jag använt för min kassa mage… och så gjorde jag whisky av en del också, som jag gav till min bror… men han tyckte det smakade rävgift så den delen hamnade faktiskt i slasken.

Så när M och K stod där nere i hallen ocoh skrek ”Delivery”, ja då trodde jag att jag skulle få mer sprit till mina tinkturer!

Istället fick jag mängder av nyplockad svamp… kantareller och trattkantareller! Gissa om jag blev glad! Det var mycket trevligare än hembränd sprit!

Jag älskar att plocka svamp och fylla frysen med. Men i år har jag, till min sorg, inte klarat av det där plockandet, för min rygg är totalt kass. Häromdagen var jag till kiropraktorn. Han knäckte mig rejält i ryggen och nu går jag här som en värkbruten gammal gumma och gnäller. Mina muskler gillar inte sånt där knäckande och masserande, men jag hoppas att ryggraden gjorde det och att jag så småningom ska bli som en ny människa… vig och graciös!

Inte glad

Neej… det är jag inte!

Emellanåt blir jag så in i bänken dödstrött på att ha så dåligt med ork och kraft. Så gott som all kraft jag har nu går åt till mamma och pappa.

Vi har flyttat mamma till ett demensboende och jag följer med pappa dit flera gånger i veckan. Sen sitter jag här i min fåtölj och är urtrött och bara tittar på allt som jag vill ha kraft till… städa… plocka upp äpplena i trädgården… tvätta bilen (när i himlens namn gjorde jag det sist?)… stryka (herregud det ligger ju skjortor i stryktvätten sen i vintras!)… jag vill ha tid och ork med svärmor också, jag saknar henne… å jag vill orka ut och plocka kantareller… och åh va mycket flaskor jag har att panta och köra till glasåtervinningen… och så mitt uppe i allt ringer telefonen och jag vill ha ork att prata i den, men det har jag inte så den får ringa och ringa och ringa, utan att jag svarar.

Det bränner i huden, det susar i öronen, tårarna rinner okontrollerat av trötthet (inte lessengråt), lätt yr som en sjöman nyligen landstigen efter en lång sjöresa, hörseln fungerar inte (eller jo, den fungerar men hjärnan förstår inte vad den hör så det tar ett tag att fatta)… och det gör ont i ryggen också av allt sittande… jag behöver motionera, röra på mig… jag vill ha ork till det också!

Fast å andra sidan finns det de som har det myyycket myyycket värre! Så jag ska inte klaga… för det har jag ju redan gjort nu!

Förståndig GPS

Äldste sonen tog motorcykeln till jobbet. Han skulle precis parkera den utanför sin arbetsplats, för att göra sin första arbetsdag efter en lång semester, när plötsligt GPS:en i hans ficka utbrast; VÄND SÅ FORT SOM MÖJLIGT!

Jag var INTE full…

… nej, det var jag inte, även om det såg så ut och jag till råga på allt befann mig på absolut fel ställe med denna pinsamma uppvisning!

Det är ju midsommarfirande på ingång… liksom… och då ska man ha lite starkvaror hemma. Öl till sillen och potäterna och lite Amarula med en klirrande isbit i att njuta av i den extrema sommarvärmen (som jag inte har sett skymten av än). Eftersom inte några sådana starkvaror fanns hemma så satte jag mig på cykeln och trampade iväg upp till systemet för att inköpa dylika törstsläckare. Tolv starköl och en Amarula ställde jag upp på bandet vid kassan, tittade kassörskan (som jag känner) i ögonen och sa:

– Nu ska jag hem och supa mig stupfull!

– Ha ha, det tror jag inte en sekund på! sa hon (som vet vilken vekling jag är).

Med två klirrande systempåsar klev jag ut till cykeln. Och det var där det började, det pinsamma!

Jag ställde kassarna i cykelkorgen och vände mig om för att låsa upp cykellåset. Kassarna var tunga och vips välte cykeln över mig. Jag fick tag i den och vände upp den igen men tappade balansen och föll på ändan – UTANFÖR SYSTEMET! Generat tittade jag mig omkring, och såg förstås undrande blickar riktas mot mig… är hon full eller?… hör vad det klirrar om henne!… usch vilken skamlig kärring, så här tidigt på förmiddagen…! Snabbt satte jag nyckeln i låset och vred om. Sen kastade jag mig upp på cykeln för att komma därifrån… men jag glömde fälla upp stödet! Det höll på att sluta i en smärre katastrof, med mig och starkvaror om vartannat på backen. Jag vinglade och for och det skrällde om flaskorna, men lyckades till slut få stopp på cykeleländet, hoppa av och fälla upp det förgrymmade stödet.

Allt det där skämmiga var naturligtvis mitt eget fel. Men nästa grej – DET VAR KOMMUNENS FEL! Där cyklar jag fridfullt på cykelbanan och försöker glömma min förskräckliga nesa, men för varje korsande utfart måste jag utför en liten kant och upp igen på nästa och JÖSSES vad det klirrade i flaskorna. Så skämmigt! Och eftersom jag redan varit utsatt för pinsamma blickar kändes ytterligare blickar och menande nickningar åt mitt håll bara såååååå…. jaa jag finner inte ord för det… jag kände mig verkligen som en svårt alkoholiserad människa! Och inte blev det bättre av att jag rodnade så jag såg kraftigt berusad ut i ansiktet!

Jag tycker, allvarligt talat, att kommunen borde göra något åt de där kanterna… göra dem mycket mjukare liksom… så det inte klirrar i flaskorna när man åker från systemet… man ska ju inte behöva skämmas för att man gynnar handeln på orten… Eller??? Fast å andra sidan tänker jag aaaaaldrig mer ta cykeln till systemet! Jag kanske rent av börjar bränna hemma istället… till jul och midsommar och så…!

En glad midsommar önskar jag er alla – med eller utan starkvaror i cykelkorgen!

Total förnedring

Han var i 70-årsåldern, långa ben och krulligt grått hår och han gick med stavar. Raska smidiga steg och kraftiga stavtag. Jag sprang i spåret. Ändå hann jag inte ikapp honom. När han vek in på 5-kilometerspåret fortsatte jag på 2,5:an.

 Jag sprang och han gick!

Hans spår var dubbelt så långt som mitt!

Ändå kom han bara en halv minut efter mig till parkeringen! Snacka om total förnedring!

När jag stod där på parkeringen och stretchade och smygkikade surt på honom när han försvann in i skidstugan fick jag verkligen tala förstånd med mig själv. ”Snälla du”, sa jag. ”Du är ju inte här för att tävla med någon, allra minst med en långbent 70-åring. Fast han den där andra då, han som bara hade liiiite längre ben än mig? Han GICK ju också, UTAN stavar, och jag hann inte ikapp honom heller. Men hallå! Inte här för att tävla och titta på andra var det ju! Du är ju bara här för ditt eget hjärtas skull. Så det ska få jobba lite och må bra! Du är här för att du själv ska få lite bättre kondition och ork”.

Men jösses vad svårt det är att låta bli att tävla! Är gubben där nästa gång då jädrar ska jag om honom om jag så ska spränga den där bultande klumpen jag har i kroppen… jag vill INTE  bli förnedrad en gång till… ja hrmm… om det nu inte går att komma ifatt gubbskrället så ska jag i alla fall ifatt han som bara har liiite längre ben än mig! Kôsta va dä kôsta vill!