Han tror han kan prata

31 januari 2012

Lille A är 1 år och 4 månader och han tror verkligen att han kan prata! Det insåg jag härom dagen och det fick mig att skratta i flera timmar.

Vi var på Ikea, han och jag och hans mamma K. K stod en bit längre bort. Hon hade hittat en illande röd ficklampa, utan batterier, som man vevade upp, som en dynamo ungefär. Hon stod där och vevade på den och såg hur ljuset kom i den. Det satte förmodligen igång tankar om Chile. Efter den stora jordbävningen där för några år sedan fanns det ingen ström och batterier gick inte att få tag i. Då använde chilenarna sådana ficklampor. Jösses vad det ska ha surrat där i halvmörkret!

A tittade på den röda, surrande tingesten som lyste och han fick habegär. Han gav mig en bestämd blick.  Sen kom en lång uppmanande ramsa ur hans mun, med betoningar och ljudnyanser. Det var ju rena rama rappakaljan, men jag fattade ju ändå. Men det var hans uppsyn… den var obetalbar… Han trodde verkligen att han kunde prata! Och när jag då gav honom en sådan ficklampa, som han hade sagt åt mig, så stärktes ju den uppfattningen!!!

 

Annonser

Päron under marängtäcke

21 januari 2012

 

Var helt enkelt tvungen att göra den här desserten idag. Det var så länge sedan sist! Förr, när jag växte upp, fick vi den alltid hemma som nyårsdessert. Jag hade nästan glömt bort den när min bror häromdagen frågade hur man gör den… och sen dess har snålvattnet runnit… liksom. Jag gjorde en liten sats idag, för två:

 

Päron under marängtäcke

1 liten burk konserverade päron, 2 äggvitor, 0,75 dl strösocker, grädde, kanel.

Låt päronen rinna av i en sil. Lägg ut päronen i en smord ugnsfast form. Vispa äggvitorna hårt och blanda i sockret. Bred smeten över päronen och grädda i 150 grader varm ugn 10 – 15 minuter, tills marängen fått en svagt gulbrun färg. Låt kallna.

Vispa grädde och bred över marängen, strö över lite kanel.

När vi är många brukar jag ta 1-2 stora burkar päron, 5 äggvitor och 2 dl socker.


Mina pengar är mina… eller?!?!

09 januari 2012

Mina pengar är mina. Dom har inte någon annan någonting med att göra. Tycker jag.

Dom är mina även om dom sitter på banken. Banken lånar dom och det till en så gott som obefintlig ränta. När jag vill hämta ut mina pengar, så ska jag få göra det. Direkt. Utan något krångel.

Så tycker jag. Men verkligheten ser mycket annorlunda ut.

Jag har ett litet sparkonto på en bank (N). På en annan bank har jag alla mina andra konton, internetbank och kontokort. För några månader sedan behövde jag ta ut några tusenlappar från det där enda sparkontot jag har på N- banken. Så jag klev in på ortens N-kontor och bad dem föra över summan till mitt kontantkortskonto på den andra banken (F). Jo det kunde de göra, sa mannen i kassan, men då skulle det kosta mig 150 kronor!

150 kronor för en knapptryckning! Till en bank som ligger 50 meter längre ner på gatan!

– Men är du jämt galen!

Utbrast jag, högt och ljudligt!

Jag är en människa med ytterst lite ekonomiska tillgångar, så för mig är 150 kronor mycket pengar. Jag är inte beredd att offra det för en  knapptryckning. Och så är det en principsak också! 20 kronor tycker jag räcker för att trycka på en knapp.

– Men då tar jag ut pengarna istället och går över till F-banken med dem själv, sa jag till mannen i kassan.

– Ja, sa han. Det skulle ju gå, men då får du komma tillbaka mellan klockan 10 och 12 i morgon, för det är bara under de tiderna vi har kontanthantering här.

Dessutom klargjorde han att här på orten har inte F-banken någon kontanthantering alls, så jag skulle bli tvungen att åka in till stan med pengarna.

Nu hör jag lite dåligt så jag blir ganska högljudd när jag pratar och protesterar, så det blev snabbt ganska obehagligt för mannen i kassan. Så han tryckte till slut på knappen och förde över mina pengar utan att ta ett enda öre i ersättning!

– Men bara för den här gången, sa han.

Häromdagen var det dags igen! Men nu hade jag ju lärt mig min läxa! Det är lika bra att åka direkt till stan, gå in på N-banken, ta ut pengarna och gå över torget till F-banken med dem. Den här gången tänkte jag tömma kontot på de 20 000 kronor som fanns kvar, för jag ville inte ha något mer omak med de där pengarna.

Jag trodde det skulle bli totalt krångelfritt den här gången.

Men krångel fick jag!

– Är det inte bättre, sa damen i kassan, att jag för över pengarna direkt till ditt konto i den andra banken?

Det höll jag ju med om, men så lade hon fram prislistan framför mig. Den här gången skulle det kosta 80 kronor och jag hade ju redan kört till stan för 50 kronor, så det skulle bli en stor förlust det!

– Nej tack, sa jag. Jag går över torget med pengarna själv.

– Men om jag gör det för halva summan då? sa hon.

Aldrig i livet, tänkte jag. 40 kronor är 40 kronor och en knapptryckning är inte värd mer än 20. Speciellt inte då de redan har tjänat så mycket pengar på att låna ut mina pengar och jag i princip inte fått någonting för det.

– Men, sa damen, nu är det så att man inte får ta ut mer än 15 000 kronor på grund av rånrisken. Och du vill ju ha ut 20 000. Vill du ta ut mer än 15 000 kronor måste du anmäla det några dagar i förväg.

– Så du menar att jag bara får ta ut 15 000 och måste komma tillbaka i morgon för att ta ut resten av pengarna? Åh jag som har åkt flera mil hit bara för att ta ut mina pengar.

Till slut gjorde hon ett ”undantag” och gav mig pengarna i näven. Och jag vandrade över torget mot F-banken med ett hårt tag om handväskan. Där lade jag upp de 20 000 kronorna på disken och sa att jag ville sätta in dom på mitt privatkonto. Då skickade bankdamen ut ett A4-ark till mig och sa att jag var tvungen att fylla i det om jag ville sätta in pengarna. De ville veta ALLT om mig, även sånt de redan vet – vad jag heter, var jag bor, vilket telefonnummer jag har, personnummer. Och VAR JAG HADE FÅTT PENGARNA IFRÅN! OCH VARFÖR JAG SATTE IN DEM!

JAG TAR ILLA UPP! SÅNT DÄR ANGÅR BARA MIG!

Jag skulle ha förstått det om det hade varit mycket pengar. Men 20 000!

Jag undrar om jag skulle ha tagit med mig fotona av våra trasiga sängar också, så de verkligen förstår varför jag behöver de där pengarna på mitt kontokort.

Jag vill ju på något sätt gärna rättfärdiga mina ekivoka penningtransaktioner, så jag lägger ut fotona här istället:


Korghandel

29 november 2011

Någon gång emellanåt poppar det upp en genial idé i min hjärna. Jag hade stickat lovikkavantar och sytt grytlappar med dubbelt värmeskydd i parti och minut. Vad skulle jag göra med allt detta? Jag satt ju där och knåpade för nöjes skull. Men själv har jag ju ingen användning av femtioelva grytlappar och mängder av lovikkavantar i barnstorlekar.

Så var jag på Arvikamârten och fick syn på en jättefin korg med lock. Jag lade genast vantarna på den och så var min Korghandel född!

Ni fattar va? Torghandel – korghandel!

Nu har jag fyllt korgen med vantar, grytlappar och min svägerskas egenhändigt tillverkade och jättefina smycken och skickat hela härligheten med en kompis till hennes jobb. Hon säljer bra har jag hört. Och jag tycker att det är så himla kul! Jag skulle gärna vilja göra mer grejer till korgen, men det är lite svårt så länge högerarmen är inpackad i gips.


Var är whiskyn?

28 november 2011

Jag har sett på vilda västern hur man drar rätt en arm, så när tre stora, starka doktorer klev in i gipsrummet och grep tag i min arm utbrast jag kvickt:

– Jag vill ha en träbit mellan tänderna och en flaska whisky!

– Du har fått bedövning, svarade de och började dra i min arm.

Okey, okey… det gick bra… så träbiten kan vi skita i. Men jag vill fortfarande ha whiskyflaskan!


Plötsligt händer det

20 november 2011

Så kan det gå när inte haspen är på, skulle min farmor ha sagt. Resultatet; en bruten handled!

Jag spelade fotboll med ett proffs och åkte på en glidtackling så jag for fram i luften och landade på höger hand. Visst låter det bra? Och det är nästan sant!

Men proffset är en liten ettåring och glidtacklingen stod jag nog själv för!

Jag lyfte honom under armarna och sprang fram så han skulle få sparka på bollen. Tyvärr förlorade jag balansen och hade fullt sjå att inte trilla på den lille grabben. Jag hade en himla fart, men lyckades till slut lyfta mitt ena ben över hans huvud så han hamnade bakom mig. Sen stöp jag! Vi blev liggande ett par meter ifrån varandra ute på asfalten, grabben och jag. Han grät och jag mådde fruktansvärt illa och kunde inte resa mig så jag kunde ta mig bort till honom.

Min handled såg väldigt konstig ut! Som ett S ungefär!  

Vi var helt ensamma hemma. Vi kunde ha blivit liggande där i kylan i flera timmar. Men något magiskt hände!

En granne i huset mittemot låg hemma i influensa. Han hade sovit hela dagen. Men så plötsligt vaknade han och kände sig hungrig, gick ut i köket och råkade i ögonvrån se hur jag for fram i en rasande fart och sedan bara försvann. Han satte på sig ytterkläderna och gick ut! Vi hann bara ligga där på backen i fyra minuter innan han stod där och undrade om vi behövde hjälp! Dessutom visade det sig att han var proffs på brutna handleder!

Han jobbade på ortopeden!

Han tog hand om mig och en dam som var på väg till skolan för att möta sin dotter, tog hand om lillplutten.

Sex timmar tillbringade jag och J på akuten. Benet var av, hade förskjutits en bit och fick dras rätt. Nu sitter jag här i gips och ser framför mig en hel advent i fullständig vila. En sån lugn advent har jag önskat mig i över 30 år – fast med hela handleder förstås!


Dement moster på rymmen

15 november 2011

Helt otroligt att just jag skulle passera just där just då! Vilken tur!

Jag brukar sällan vara inne i stan. Det är så jobbigt med parkeringar. Men igår passade jag på att köra in i stan och köpa garn innan jag skulle vidare ut till mamma på demensboendet. När jag hade betalat garnet och var på väg ut genom dörren, fick jag plötsligt för mig att jag bara skulle titta lite på stickmönster, så jag backade in igen. Hade jag inte gjort det hade jag missat henne!

När jag körde ut på Östra Torggatan fick jag se en liten böjd gumma komma hasande fram på trottoaren. Oj så lik min mormor (som varit död i över 30 år), tänkte jag först. Men så rykte jag förskräckt till! Det var ju min 86-åriga, dementa moster, som hasade fram i kylan på trottoaren i innertofflor! Inte skulle väl hon gå där? Ensam! Jag har inte sett henne på flera år, men jag har pratat med min kusin i telefonen, så jag visste hur det var ställt med henne.

Det tog en stund innan jag lyckades vända bilen och köra tillbaka. Då hade hon kommit ända till övergångsstället vid Herrgårdsgatan. Där stod hon stilla och böjd och bara tittade sig omkring. Jag svängde in på gatan, tvärnitade och hoppade ur bilen.

– Märta! ropade jag. Ska jag köra dig hem?

– Ja, sa hon svagt. Jag är sjuk!

Jag fick in henne i bilen och började köra ut mot Hagaborg. Men så slog det mig; bodde hon fortfarande där? Min kusin hade ju pratat på demensboende i våras. När jag frågade min moster sa hon;

– Nej, jag har flyttat! Jag bor på Sundsta!

Men adressen dit kom hon inte ihåg. Hennes ögon var totalt tomma. Hon såg ut som ett litet förvirrat barn.

Var hon hade fått det ifrån, att hon hade flyttat, begriper jag inte, för hon bodde allt kvar i sin gamla lägenhet.

 Hon sa till mig att hon hade gått till Drottninggatan 27, hem till ”mamma och pappa”.

– Men de finns inte mer! Och huset var borta! Det var ett nytt där av glas, det hade sex våningar och hiss! Och Epa är borta!

Både Epa och huset hon hade bott i för länge sedan försvann på 1960-talet, så det är ett tag sedan.

Det var inte första gången min moster rymde. I fredags gjorde hon samma vända – i högklackade svarta pumps! Fast hon knappt kan gå!Då var det en snäll grabb i ett av kontoren i det ”nya huset” på Drottninggatan som hittade henne virrande i trappan. Han bjöd in henne på kaffe och ringde polisen.

Min moster är ensamstående och min kusin har försökt få in henne på demensboende sedan förra hösten. Men kön är lång och Karlstads kommun tar tydligen hellre böter från staten än ordnar fler boenden. Nu ska de sätta upp ett larm i hennes dörr, så de märker när hon går ut. Jättebra! Fast det tar dem ju 20 minuter att komma dit efter att det har larmat – då har min moster hunnit långt! Hon kanske sitter på tåget till Sundsvall innan de dyker upp, för dit vill hon också emellanåt när hon tror hon bor kvar där. Eller kanske har hon gått ner till älven och drattat i. Det kan helt enkelt sluta hur illa som helst!

Men igår räddade jag henne! Och det är jag jätteglad för! Vilken tur!